Pernilla Gesén skrev sin första bok när hon var sex år. Eller: hon berättade sagan, och hennes mamma skrev ner den. <BR>- Den handlade om Jesus barndom. Jag berättade den för mamma ord för ord, den blev riktigt lång, säger ­Pernilla. På lågstadiet hade Pernilla en lärare som tyckte att hon skrev jättebra ­historier. Men sedan blev det värre. Pernilla stavade dåligt, och fick alltid en massa fel på sina prov. <BR>- Det var först senare som jag förstod att jag hade en lätt form av dyslexi och att det var det som gjorde att jag hade svårt att läsa och skriva. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Fantasin skenade <BR></STRONG></SPAN>Men det visste inte lärarna, som ­klagade på Pernilla. Hon tyckte ­skoltiden var jobbig och på högstadiet skolkade hon mycket. <BR>- Värst var det när jag fick dåligt ­betyg på mina uppsatser. Jag tyckte ju om att skriva. Men jag hade sådan fantasi och kunde aldrig hålla mig till ämnet. <BR>- Läraren kunde bestämma att uppsatsen skulle ha rubriken En sommardag, exempelvis, och att berättelsen skulle vara två sidor lång. Men jag ­klarade inte det. <BR>- Jag skrev att jag vaknade på morgonen och sedan hamnade jag på månen! Jag tyckte det var så kul att skriva. Men lärarna blev alltid besvikna och tyckte att jag var hopplös. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Nya böcker <BR></STRONG></SPAN>Men när Pernilla blev vuxen blev hon faktiskt författare. I dag har hon flera böcker hemma i bokhyllan som hon har skrivit själv. Hon har skrivit ­lättlästa böcker för yngre barn, men även vuxenböcker. Och nu kommer hon ut med två nya ungdomsböcker samtidigt - om klass 7B. Det är en bokserie, så det kan bli många böcker innan det är klart. <BR>- Böckerna handlar om en högstadieklass i Stockholm. Det är en ­spännande tid att skriva om. Det händer så mycket. En del i den åldern är fort­farande barn, andra vill vara vuxna och i ­princip flytta hemifrån. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Viktigt att våga berätta <BR></STRONG></SPAN>Pernilla Gesén skriver också noveller till ungdomstidningar. Men då står inte hennes riktiga namn under texterna, utan ett påhittat namn, en så kallad pseudonym. Så du kanske redan har läst något som Pernilla Gesén skrivit, fast du inte vet om det. <BR>- Jag skriver för flera tidningar, som My Story, Julia, Starlet, Frida och Frida Special. <BR>- Det är kul, men man blir inte rik på det, skrattar Pernilla, som i alla fall får göra det hon tycker allra mest om - att skriva. Hon tycker att det är viktigt att barn får höra att det inte är hur det går i ­skolan och vad lärarna säger som är viktigast om man vill bli författare. <BR>- Men man måste ha något som man vill berätta. Och våga berätta det!