Jag har invandrat från Ryssland och bott i Sverige under fyra år. Under den tiden har jag varit aktiv för att lära mig så mycket som möjligt om Sverige och hur samhället fungerar.
Jag har genomgått SFI, komvux och har examen från teknisk högskola i Ryssland. Jag har tagit kontakt med politiska partier för att lära mig. Jag har jobbat med att starta projekt och organiserat rysktalande invandrare i Norrbotten. Vi har besökt landstinget och olika kommuner, där man är positiv, men inget händer. Jag startade rysk-svenska föreningen Sputnik för tre år sedan. Vi har lyckats starta hemspråksundervisning i Luleå och Boden. Vi hjälper varandra för att få en bra anpassning i samhället.
I dag dras alla som kommer till Sverige över en kam och kallas för invandrare, men det finns skillnader mellan flyktingar som får permanent uppehållstillstånd och invandrare. Det kan låta simpelt att ta upp saken, men skillnaden är viktig för oss invandrare.
Som invandrare från ett annat land kommer man till Sverige på helt andra villkor än asylsökande. Vi har ingen rätt till ekonomiskt stöd, vi får gå igenom svenska för invandrare och läsa på komvux som är mycket bra, men de två första åren är vi inte berättigade till något som helst stöd, utan får lita på att familjen klarar av alla omkostnader. Att leva på en lön är inte enkelt i Sverige.
De flesta som invandrar från Ryssland har en akademisk examen, vi bjuder Sverige på vår kunskap. Vi tillhör den folkgrupp som absolut snabbast tar oss igenom svenska skolan eftersom vi har med oss en skoldisciplin som skiljer från den svenska.
Men det finns lite hinder som jag inte vet om vi kan komma förbi. Först handlar det om problemet att få våra skolbetyg översatta, validerade. Det kan ta upp till ett år. Ett år som bara försvinner. Ryska betyg värderas lågt, trots att vi kommer från ett land med bra skolor. De som får arbete på sina betyg är bara läkare, forskare och idrottare. Sedan blir det till att läsa om allt man redan läst.
Det finns bland våra medlemmar de som är helt överlägsna när det gäller betyg, men vi har ingen som helst chans mot en "svensk". Vi får inte ens praktisera, även om det inte kostar arbetsgivaren något. Det fins ingen skillnad mellan den offentliga sektorn och privata företag. Jag tror att de privata är mer positiva till oss. Inom kommun, landsting och länsstyrelse är det mer eller mindre omöjligt att få arbete. Speciellt kommuner som verkar annonsera bara för att man måste, jobbet är redan tillsatt eller vikt för någon annan i förväg.
Det finns ingen vilja att hjälpa oss, vi finns helt enkelt inte. Får inte ens visa vad vi kan. Naturligtvis arbetar vi inom äldrevård och som assistenter för handikappade trots vår utbildning, vi tar vad som bjuds. Men som svensk borde man förstå att vi också utbildar oss till något vi verkligen vill göra och där vi kan göra en bra insats.
Den offentliga sektorn borde gå före och öppna för invandrare. Validering av betyg borde inte ta längre tid än tre månader. Komplettering av vår utbildning borde inte vara att vi måste läsa om en hel akademisk utbildning. Komplettering borde räcka för att vi ska platsa på arbetsmarknaden.
Det finns ingen vilja helt enkelt att hjälpa oss att få komma ut i arbetslivet. Tänk bara att ordet utbränd inte finns i vår vokabulär. Vi kommer i regel från ett mycket hårt arbetsliv, vi har haft höga poster inom företag och även haft egna företag.
Vi är lärare, civilingenjörer, civilekonomer, designers, musiker, journalister, jurister, kemister, men har icke en chans på den svenska arbetsmarknaden.
Det skulle finnas möjligheter att få visa vad vi kan, vi har ofta ett kontaktnät med vårt gamla hemland som vi kan använda för Sveriges bästa. Det kan vara i projekt, handel, studier, byggande av kontaktnät mellan länderna.
Det drivs många projekt mot Ryssland, i de projekten borde vi vara självskrivna på grund av språket, kulturen, traditioner och samhällsuppbyggnad. I dag genomförs många projekt på svenska villkor och havererar direkt man använt upp alla projektpengar. Jag blir ofta mycket ledsen på vad som händer med olika projekt. Det verkar mest gå ut på att utnyttja och förströ sig själv.
Vi skulle kunna ordna kulturutbyten som skulle bli ett lyft för både Sverige och Ryssland. Vi skulle tillsammans försöka påverka för ett närmande mellan länderna, arbeta med visumfrågan, korta besök på enkla villkor som skulle gynna både Sverige och Ryssland. Tänk bara på Ikea i Haparanda och Luleå som är ett stort handelscentrum. Vi har kontakter på hög nivå i ryska samhället som säkert skulle vara intresserade av ett samarbete med kommuner, landsting och länsstyrelse och även privata företag.
Fantasin och viljan saknas, det bockas instämmande och hänvisas till att 40-talisterna snart ska gå i pen­sion, men vi behöver arbete nu.
Sverige är ett bra land som skulle kunna bli bättre om vi kunde samarbeta. Att vi blir synliggjorda i samhället. Att någon skulle våga ge oss ett vikariat, arbetspraktik eller kanske ett riktigt arbete. Vi vill som alla andra försörja oss och vår familj. Vi är ett hårt arbetande folk som vill göra rätt för oss, ge oss bara en chans.