Jag har funderat en hel del i ämnet supporterskap den senaste tiden. Anledningen är tämligen enkel eftersom länets stora stolthet på hockeysidan, Luleå Hockey, slåss för sin överlevnad i botten av elitserien. I eftermiddag avgörs lagets öde, kvalserie eller inte, när Luleå möter Timrå.

 

Kruxet är bara att de behöver hjälp, det räcker inte med att bara vinna själva, Linköping måste också spöa Mora. Det är tuffa förutsättningar.

 

Luleå Hockeys supportrar lämnade sin läktare under tio minuter i den tredje perioden när "deras" lag mötte Modo. Luleå gjorde, i sanning, en riktig skitmatch och fansen ville spontant protestera mot styrelsen, sportrådet och tränarnas passiva agerande. Inte mot spelarna.

 

So far, so good.

 

Markeringen var tydlig, kanske till och med unik i svensk hockey, och Luleåfansen fick den uppmärksamhet kring problematiken som de hade önskat. Mer än så, kan tänkas.Jag har förståelse för hur klacken agerade. Vad ska den anonyma massan ta sig för annars om de vill protestera? Skriva brev? Mejlbomba? Sätta sig på kansliets trappa? Plakat?

 

Hjälper det?

 

Knappast.

 

Men att lämna den heliga läktaren - det ger resultat. Och visst blev det så. Sedan kan det diskuteras om det i en förlängning ändå drabbar spelarna, de som behöver stödet. Det var bara så att mot Modo var matchen redan "död". Inga skrik och skrän eller ramsor i världen hade kunnat ändra på resultatet.

 

En resa mellan vitt och svart
Att vara supporter är att ständigt vara på en resa mellan himmel och helvete. Nu pratar jag om de som verkligen är supportrar i ordets ända, och rätta, bemärkelse. Kort sagt; de som lever, äter och skiter, i det här fallet, Luleå Hockey. Jag räknar inte massan av vanliga dödliga som gillar laget och som därför tar sig till arenan.

 

Nä, det handlar om de som är på resan. På resan mellan vitt och svart, vecka ut och vecka in, år efter år. De som aldrig ger upp, de som analyserar, svär, gormar och hyllar. De som väljer den sunkiga Coop Arena-miljön före alla julfester eller födelsedagskalas i världen.

 

De tillhör en tapper skara.

 

Jag har en kamrat som tillhör det fa(n)sansfulla folket. Han har hållit på Hammarby sedan barnsben och ni som kan er idrott (fotboll) vet att Bajen är laget som alltid charmat sina supportrar - men också klubben som gett desamma mängder av grå hårstrån, kollapser, magsår och svimningsanfall.

 

Min kamrat har ganska högt hårfäste och jag brukar reta honom med att jag vet varför. Så många (h)år har ju slitits i förtvivlan.

 

"Att hålla på Bajen är att verkligen lida för det man älskar", har någon sagt. Och det stämmer klockrent. Ena sekunden en tunnel och en volley i krysset följt av ett snubblande självmål eller en famlande målvakt med tvättlinan, inte bollen, i högsta hugg.

 

Ute och cyklar
Så vann Hammarby SM-guld. Sören Cratz var tränaren som tog bohemerna hela vägen upp på Söders höjder. Och för alla Bajare, inklusive kamrat Björn, så blev inte riktigt livet detsamma efter detta. De grön-vita hade plötsligt vunnit något, de hade presterat under en hel säsong. De hade tagit guld - och tideräkningen rubbades. Inte så lite, heller.

 

För hur skulle detta hanteras? När lidelsen skulle bytas ut mot krav. En seger vill ha fler segrar. Nu vet vi ju att Bajen kan. Prestera då!

 

Jag vet inte. Hammarbys stolta fotbollslag har inte varit nära att upprepa guldbedriften sedan dess. Och på något sätt tror jag att det är så det ska vara - för att supportrarna ska må som ... sämst. För då är det som bäst, eller..?

 

Det jag kan tycka är att när det ibland skenar iväg lite för långt i fansens ambitioner och önskningar. Då kan det lätt bli en patetisk pannkaka av alltihop. När Luleåfans tror att de kan styra värvningar, tränarrekryteringar, löneavtal eller andra frågor som sportråd, styrelse och tränare ska sköta. Då är man, tyvärr, ute och cyklar.

 

Jag förstår engagemanget fullt ut, jag förstår frustrationen fullt ut, jag förstår också att man kan kräva styrelse, tränare och sportråds huvud på ett sparkat fat.

 

Däremot ska de inte ges något sken av att tro att fansen kan styra och ställa en massa konstiga krav med hänvisning till att hjärtat sitter på exakt det rätta Luleåstället.

 

Nej, ett fans ska stötta sitt lag. Oavsett om det spelar i elitserien, allsvenskan, norrettan eller division III.

 

Nu om någonsin. För just nu är det, banne mig, som allra sämst!

 

PS. Själv håller jag på Chelsea. Den här säsongen har jag hunnit avsätta Grant, sparka Sjevtjenko, sälja Ballack och deportera Abramovic. Bland annat.