ÅREN GÅR och plötsligt står man där och förstår att mycket tid har gått. Man känner knappt igen varandra för allt det gråa håret, alla rynkor och kanske förlorade chanser.

 

Men så ser man
något som glimmar till, man ser den
pojke man en gång kände, den flicka man en gång bytte sina första kärleksbekymmer med, kompisen som man drog hem på stan med klockan fyra en varm sommarmorgon då Stockholm var som vackrast. Med skorna på pakethållaren vände man sig mot soluppgången.

 

Killen man kysste i porten till Operan, vart tog han vägen? Vad blev det av alla?

 

Morgnar som man smög iväg bakfull och öm. Med sönderkyssta läppar, svullna av nattens åtrå. Drömmar som for ut över Gamla stans tak, rundade Slussen och tog sig hem till Folkungagatan.

 

 

KYRKKLOCKORNA slog i Katarina och gräset var fuktigt, en slatt kvar i en vinflaska och huden som brände. Kjolen som vidgade sig som en ballong på cykeln när man trampade nerför Drottninggatan till Bokkaféet Morianen. Dit kom alla. De vackra grekerna undan militärjuntan, de unga spanjorerna undan Franco och Vietnam gick mot seger. Herr Rosenberg med märken på händerna efter sin tid i koncentrationsläger, han torkade alltid av sin kopp själv, ville vara säker på att inte bli förgiftad. Pratade med ingen men hade vänliga ögon bakom sina starka glasögon.

 

Nynningen med Totta Näslund. Han som sjöng Molnets Broder av Majakovskij så taket lyfte på krogen Bullerbyn som låg på Kungsbron och som då var stället. När han dog för några år sedan spelade jag refrängen "För vi är folkhemmets förlorade barn" så det ekade över skånska slätten. Herre Gud det blev så tomt i musik Sverige.

 

 

I RIVNINGSHUSET på Rörstrandsgatan delade jag lägenhet med Uffe. Han bodde i innersta rummet och älskade blues. "Long distance call" långt in på nätterna. Vi eldade med fotogen som vi ofta glömde att köpa, värst var det på vintern. Jag sov i min gamla militärpäls köpt på Gamla Brogatan. Våra ljusa läderstövlar köptes i
Köpenhamn, beställdes av en kille i Christiania. Urblekta jeans, jeansjacka och bruna
läderstövlar från Köpenhamn.

 

Så plötsligt en dag i augusti 2008 så försvinner en av dem som var med. Hon som hade Jimi Hendrix gitarrsträng. Ett sant barn av sin tid. I mitt hjärta blir det stort och tomt. En vän har lämnat arenan.

 

 

DET VAR SOMMAR och vi gick över Bergnäsbron en midsommarnatt. Våra skratt ekade över vattnet. Smådruckna av vin och yra av för många cigaretter. När jag vänder mig om nu finns
ingen där. Många försvinner rakt in i glömskan, andra får gravar dit folk vallfärdar; som Ingmar Bergman eller Jim Morrison.

 

Hon och jag letade efter Jim Morrisons grav där i Paris, men vi var på fel kyrkogård. I stället
delade vi på en flaska rosé,
käkade lite skinka och bröd på trappan upp till Montmartre. Pratade om kärleken, tror jag, och om våra pappor; min var död, hennes skulle snart dö.

 

Jag saknar dig. Det var roligt att ha dig där bredvid i livet. Vet inte ens om du trodde på Gud. Vi pratade aldrig om det. Konstigt. Livet var så närvarande.