Lite corny men ambitiöst. Det är gott om hjärna såväl hjärta på Detektivbyråns debutalbum Wermland. Överraskande nog skiljer sig låtarna från tidigare EP:s och singelsläpp. E 18 och Hemvägen, från samlingsskivan E 18 album, är fortfarande deras bästa låtar. Visst är det alltid lite speciellt att hålla i något som fått guldinfattning. Martina Lowdens bok Allt till exempel. Och nu Detektivbyråns 12-spårsalbum Wermland, döpt efter länet killarna härstammar ifrån.

 

Det låter trolskt och stort, avsaknaden av texter gör att dragspelet, vibrafonen, mellotronen och saxarna (!) får ta den plats de förtjänar.

 

Det låter stundtals finskt och ibland franskt även om nämnda likheterna verkar vitt skilda. Det är lite som om en försiktig skolorkester på tre personer låser in sig på rummet och gör hemlig musik. Sedan går de ut och cyklar. Det är oskyldigt, helt enkelt. Inte nedsmutsat av andra genremarodörer. Det snuddar vid Vangelis men Detektivbyrån har förstås ett annat drag och bygger upp sina melodier mer. Både en och två som hört Detektivbyrån i förbifarten har frågat om det är Yann Tiersen, mannen bakom ledmotivet till Amelie från Montmartre. Det är onekligen samma lekfullhet.

 

Bäst: Hus vid havet