En dag när sommarn börjat luta mot höst spolar jag minnet tillbaka, tittar på det: Julikväll med sol över Södra Hamn, fullmånen blek i sommarnattsljuset men den som vågar glänta på en dörr bjuds på fullt ös från musiken.
- Är det här nåt för mig? undrar han som går ut för första gången.
- Gå in och titta, svarar killen i dörren.
En bit bort står hon vid bardisken med öronpropparna i och undrar: Vad gör jag här?
- Vi ger det en halvtimme till, sa väninnan för en stund sen.
Alla har varit här förr och känt igen de andra, har kanske bytt några ord, dansat en och annan dans, ropat in i varandras öron och blivit glada av rörelsen. En glimt ibland, kunde detta kanske bli något möjligen eventuellt? Om man går hem och tänker lite? Sen har det skeptiska slagit till. När det inte är rätt hittar man alltid något som är fel.
Här står vi på rad, tänker hon, med repor i lacken och ölglas i handen. Eller vatten. Eller vin. Sedan dans och möjligen lite svammel: Relationer är strul men skulle du inte kunna tänka dig mig på skoj? Nix pix, det nära är inget man skämtar bort men någon på riktigt vore riktigt kul, hade hon tänkt medan hon var frisk till hundra.
Nu vet hon inte ens om hon orkar ha någon bredvid sig, omkring sig, nära, alldeles intill, på riktigt, innerligt seriöst. Tänk om hon inte tål allt prat som blir och inte kunna sova när hon vill och teven på och ljudet för högt, tur att jag lever ensam, sa hon till arbetsterapeuten i maj. Han hade fru och såg häpen ut och sa: Jamen, det kan ju vara en hjälp, ett stöd. Jaha, tänkte hon, javisst ja, det var då det.
Men ögonen fastnar på den där mannen som just kom in i jacka, grå och frusen. Nåt slängigt bekant i sättet att hantera de långa benen och armarna. Jodå.
- Hej, säger han, kort i rösten.
- Honom är det synd om, tänker hon och släpper ner garden.
- Jobbar du kvar där än? lyder hans första fråga. Sedan kommer de andra två.
Beslutsamhet, har hon tänkt sedan dess, beslutsamhet är ett mycket attraktivt drag. När träffade man senast en man utan tvekan?
- Det är sånt man läser om, sa väninnan efteråt.
- Jo, sa jag.
Anita Nilsson