Logga in
Logga ut

Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Inkludism och allaism

Meänmaa  

Tanke för dagen (ur Dostojevskijs roman Brott och straff (övers. Hans Björkegren): ": ni minns kanske att ni antyder att det skulle finnas ett slags människor som kan ... jag menar: som har rätt ... att begå alla möjliga skändligheter och förbrytelser och att lagen så att säga inte är skriven för dem.(s 302)

Päivän aatos (Dostojevskin kirjasta Rikos ja rangastus): " ... tet piiain muistatta, ette tet meinasit, ette oon ihmisiä, jokka saattava ... tarkotan: joila oon oikeus tehä mitä hävästyksiä vain ja rikoksia ja ette laiki ei koske heitä."

 

De extrema inkludisterna
är extremt exkluderande

och de extrema allaisterna
ska ha alla med,

utom alla dem
som de skjuter åt sidan
och om nödvändigt: i nacken.

Ääri sistävät
oon ääri ulostavat

ja kaikistit
ääri hylkääviä

kaikisti sannoo:

kaikki myötä
paitti net, jokka hyläthään

ja jos ei se auta:

kuula niskhaan.

Läskunnigheten i Meänmaa 1822

Meänmaa Läs och begrunda! Ur visitationsprotokoll.

"År 1822; den 25 och 26 Martii hölls i Muonioniska Kyrka Proste Visitation med Muonioniska och Enontekis Församlingar, hwarvid följande ärenden förehades:

 

§: 1:

 

Sedan den wanliga Guds tjänsten den 25. i innewarande Månad som war Mariae Bebådelse dag, för sig gått, Så företogs förhöret, hwarvid Visitator beträddes af Districts Prosten och kyrkoherden i Kauressuando eller Enontekis på Kongl: Swenska sidan belägne Församling, Herr Zachris Grape och kyrkoherden i Muonionniska och Enontekis föramling Herr Mathias Kohlström, hwilka äfven Asisterade wid den dagen förut som war den 5:te Söndagen i Fastan, förrättade Muonioniska egen Kyrkas inwigning till dess Heliga bruk, och som till dessa helgdagar uti betydlig Folckmängd ifrån Kittilä och Swenska Enontekis samt äfwen ifrån Pajala Kapell på Swenska sidan och till och med ifrån Koutokeino i Norrige infunnit sig, så blev nödigt, att anställa Förhöret i Choret, då först Nyggarena ifrån Enontekis med dess husfolck, derefter Lapparena ifrån nämnde Församling och följande dagen den 26:te äfen Muonioniska och sedan Nedre Muonioniska by samt sist nästlidne årets Skrifte Barn och alla tillstädes komna yngre Barn upkallades, hwilka alla förhördes så uti minne som utanläsning och begreppet, hwarunder förspordes att läsningen här ej war sämre än annorstädes, och att såwäl äldre som yngre som begått Nattwarden, läst i allmänhet förswarligen innantill och utantill Luthers Cateches samt Svebelii Spörsmål och och gåfwo åtminstone de flesta nöijaktiga swar på de frågor dem förestäldes, i afseende på begreppet likwäl inhämtades, att Lapparena woro mindre för sig komna i bokläsning, och att de flestas af dem begrepp i Salighets läran äfwen war sämre än Böndernas, hwilket kommer deraf, att detta Folcket"

Duka Solens bord! Tuukatkaa Aurinkon pöytä!

 

Valår! Duka Solens bord! 

 

Herodotos berättar i sin bok Historia
om Solens bord, som fanns i Etiopien.
Utanför en stad fanns en äng och ett bord,
fullt av kokt kött av alla fyrfota djur.
På natten gick politikerna ut
och lade köttet på Solens bord.
På dagen kunde vem som helst
gå dit och äta sig mätt av bordets läckerheter.
Politikerna hade fått folket att tro
att det var jorden som alstrade köttet
och jorden var politikernas givmilda hand.

Dostojevskij gestaltar samma tema
i berättelsen om Storinkvisitorn
i Bröderna Karamazov.
Folket får sin mat ur
Storinkvisitors hand
utan att veta att denne
tagit den från folket.

Den finske diktaren Paavo Haavikko
skriver i en dikt:
Staten äger ingenting,
inte ens skatterna.

Så, bästa politiker,
duka Solens bord!
Röstboskapen är lika
lättlurad nu som då!

 

Vaalivuosi tuukatkaa Aurinkon pöytä!

Herodotos kertoo kirjashaan Histuuria
Aurinkon pöyästä, joka seiso Etiooppiassa.
Kaupunkin ulkopuolela oli karkea ja pöytä,
jolla oli nelijalkasten lihhaa.
Yölä politiikot menit
ja panit lihhaa pöyäle.
Päivisin kuka vain saatto mennä
ja syä vattan täythöön pöyän antimista.
Politiikot olit saahneet kansan uskon,
ette maa tuotti liharuat
ja maa oli politiikkojen armelias käsi.

Dostojevski käsittellee sammaa teemaa
tarinashaan Suurinkvisiittorista
teoksesssa Karamazohvin veljekset.
Kansa saapi ruokaa sen käestä
siinä luulossa, ette se oon sen tuottamaa.

Haavikko sannoo yhessä runossa,
ette valtio ei omista mithään,
ei ees koottuja veroja.

Niin, politiikot, tuukatkaa
Aurinkon pöytä ja pistouvatkaa!

Äänestyskarja oon yhtä hyväuskonen
nyt niinku silloin!

Varför ringde ministern till Snell?/Miksis ministeri soitti Snellile?

Meänmaa  

Varför ringde ministern till William Snell?

Den 7 oktober 1938 fick läraren William Snell ett telefonsamtal från ecklesiastikdepartementet. Det var ministern själv, Artur Engberg, som meddelade att han dagen innan utsett Snell till statens folkskolinspektör i Tornedalen. Domkapitlet i Luleå och skolöverstyrelsen hade förordat en annan sökande. Varför hade ministern utnämnt Snell? Därför att William Snell och hans medkämpar, Ture Keskitalo, Edvin Mäkitalo, Artur Mäkitalo, Gunnar Wänkkö, Axel Forslund, Henrik Henriksson och Emil Kemi hade försvarat finskan. Den svenska regeringen var på samma linje. Motståndarna till finskan i Tornedalen var vår egen medelklass: poliser, tullare, präster och lärare. Dit hörde även en totalitär ideologi som också fick folk att överge sin identitet i väntan på nya tider. Dessa gjorde allt för att sätta stopp för statens arbete för finskan i Tornedalen. Varför ringde ministern till Snell? Därför att han staten ville försvara rätten att tala finska i skolan. Våra egna herrar ville det inte. Själv har jag i snart 40 år arbetat i Snells anda. Staten har varit till stöd och hjälp. Våra egna herrar har varit det största hindret. Och är det även idag. Det största problemet för mitt omfattande arbete kommer från en självutnämnd riksorganisation med totalitära rötter. 

Miksis ministeri soitti Snellin Villiamille?

Lokakuun 7. päivä 1938 Snellin Williami sai soiton Ruottin eklesiastikministeriöstä. Ministeri Artur Engberg soitti itte ja onnitteli Snelliä ko tämä päivää ennen oli nimitetty koko Meänmaan kouluinspehtööriksi. Luulajan tuomikapituuli ja kouluylihallitus oli ehottannu toista. Miksis ministeri oli nimittänny Snellin? Siksi ko Snell ja sen suomenkielen puolesta taistelevat kaverit Ture Keskitalo, Edvin Mäkitalo, Artur Mäkitalo, Gunnar Wänkkö, Axel Forslund, Henrik Henriksson ja Emil Kemi olit valtion linjala ja se oli ette suomenkieli säilys Meänmaassa. Vastustajat tulit meän omilta herroilta: polisit, tullimiehet, papit ja opettajat ja kans polittinen ääriaate, joka ootti uutta aikakautta. Nämät vastusit lujasti suomenkieltä. Miksis ministeri soitti Snellile? Valtio oli meän puolta. Itte olen kohta 40 vuotta tehny työtä Snellin ja hänen kaverien hengessä. Valtio oon mulle olut tukena, meän omat herrat vasthaan. Niin oon tänäki päivänä. Herrat ei sanohneet Snelille päivää. Meän omat herrat, jokka johtava ommaa teerijokihallitusta, niin sanottua riikinjärjestöä, jonka juuret oon totalitaarisessa aatheessa. Eikä se ole siittä muuttunu. Päivää ei sano. Ihhailevva väkivaltasia.

Horatius' Oden 31

Meänmaa  

 

Horatius, Oden 31

Kunkas kuuluu sanasepän armonrukkous Apollokselle?
Mitäs toivoo hään siinä samassa ko valoaa,
    sen uusi viini uhrimaljasta?
Ei Sardinian rasvasta satopeltoja,

ei heltheisen Kalabrian karjotokkia,
ei ole hälle rakas Intiasta tuotu kulta, norsunluu,
    ei maiset tilat, missä Liris hiljanen
jyrsii syrjää virran hiljasessa jouksussa.

Minkä kohtalo oon pouvanu, se pikku hiljaa leikatkhoon
calenista viiniköynystä. Kapsäkkinaasari se tyhjentäkhöön
    kultamaljasta maistaen ja vaatien
nektaria, Syyrian silkilä hommattua –

jumalten lempi totta se, ko se rankasematta kattelee
Atlannin aaltoja kolhmeen kerthaan ja useamastiki -
    mutta mie – minun juoma vesi, kotiviini,
minun ruoka cikoria, puuro, olivit.

Ette paikat terhveenä ja sielu kans mie saatan nauttia,
ja salli mulle lahja se, ei muuta, oi Latonan poika!-
   jos ellää saan, salli vanhuuteni
ei tulla mulle häpeäksi ja ettei minun lyyra vaikene.

Tomasnatten/Tuohmaanyö

Meänmaa  

Tomasnatten

 

Tomasnatten mellan den 21 och 22 december är magisk, rent av farlig och därför lockande att vaka i.
Tiden står stilla en röd sekund, tveksam om den åter skall orka börja sin långsamma vandring mot ljusare tider.
I denna natt går de döda igen. Lider, stall och stränder besöks av mörka makter medan änglarna börjar ställa sig vinge vid vinge för att skydda det heliga barnet i Betlehem.   

På stranden ser jag en man och en svart hund. De står mellan nuet och det förgångna, de står mitt i den tid som på båda sidor om dygnet är lika lång. Tiden står stilla. Vintersolståndet står det i min kalender.

Från den andra sidan älven kommer döda på besök. De sjunger en underlig sång om vintern. Mannen med den svarta hunden svarar med en dikt som han brottas med denna natt:

Hela vintern

Har mitt hjärta varit stumt,

Min röst har dragit sig tillbaka

I stoftet.

Jordens heta källor

har fyllts dag för dag.

Vad händer nu?

Jag börjar tala med en ny tunga

ur den spruckna jorden,

med en tystare än någonsin före.

Jag tar lärdom av de ödmjuka bergen,

jag lyssnar till vad de talar om i denna natt

när vindarna har slagit sina pannor i sten. (Niilo Rauhala, övers.Bengt Pohjanen, ur Mellan snön och solen, 1981)

 

Den svarta hunden betraktar mannens mun, svarar med ögon, där alternativen finns: därför att så många i vår tid tänker annorlunda, lyssnar jag till mitt hjärtas röst.

   Det är tomasnatt. Han ställer sig på bron till sitt röda hus som likt en blodsdroppe lyser i drivan. Mannens vemod vakar och på dess skuldror vilar månen, vars ögon borrar i natten, söker sångernas sångare, ni vet han som ställer den yttersta frågan om vadan och varthän.

   Det är tomasnatt. Bergen bortom älven sover, byn vid dess fot på andra sidan är ett pärlhalsband mellan nattens fingrar. Himlen brinner. Skall den störta samman i natt? Hur mycket partikelutstrålning och kollisioner med jordatmosfären tål himlen utan att den yttersta natten kommer?

   Mannen går in i stallet. Han fyller ved i kaminen, tittar på klockan och slår på radion. Nu hör han den igen, den överjordiska musiken. Den svarta hunden sätter sig och hästarna slutar tugga. Kom inte och säg att norrskenet inte hörs!

   Det är tomasnatt, hans tusende och första vaknatt. Han går in i det röda huset medan kölden skäller i kapp med hunden. Han täcker över barnens ben, trötta av lekar. Snart har de lekt sig i väg och de fattiga åren kommer. De har redan kommit. Tomasnätterna blir fler och fler och för varje år blir grenarnas korslagda skuggor allt tydligare på den månbelysta gårdsplanen. Vi är alla på väg bort och vi har länge varit på väg att avklädas.

   Han går åter mot stranden. I den hårda snön några steg från hans frysande fötter ligger en ripa, vars heta hjärta bultar i snön. Överallt bland de frusna bergen, under de självmedvetna granarna, mellan frusna stränder ligger tusen varma kroppar som ångar likt springande hästar i avlägsna byar, där det strömmande vattnet ensamt lever i väntan på solens flammor över bergen. Det är så mycket varmt blod att bergen kunde dofta.

   Det är tomasnatt. Genom avverkad skog flyr hästar från gångna tider. De är människans eviga följeslagare. Var drömmer alla sovande om? Varför har ni kommit? Varför har ni drivit bort hästarna? Varför har ni droppat blod i snön? Kom ni hit för att söka er eviga stund på jorden? Varför sover ni då, den är här.

   Det är tomasnatt, den brusar som en älv i fjärran. Men här finns ingen brusande älv. Är det den brolösa strömmen?

   Det är tomasnatt. Han ser över niporna i norr. På den frusna älven dansar bondkvinnor. De viftar farväl med brinnande lovikkavantar. Händer trevar i snön för att befria den blödande svanen som flög för långt och glömde fara. Den har frusit fast i isen. Nu slår den med blodiga vingar så att himlen brinner. Nu längtar han dit, där stränderna aldrig fryser, men där inte heller himlen brinner.

   Mannen går in i stallet. Den svarta hunden ställer sig på hästens skugga. De ser varandra i ögonen. Det är tomasnatt. Den natt tiden står stilla en död sekund.

 

Tuohmaanyö – proosaruno joulun alla

 

Oon Tuomaanyö: aika seisahtaa punaseksi sekuniksi, hetkeksi, jolloin kuohleet taas vierailevva tällä rannala ja menny aika muuttuu nykyhetkeksi. Mietin runoa, jota käänän pakkasen keskelä. Se kertoo talvesta ja mykästä syämestä, äänestä joka oon ko kuiva maa, nöyristä vaaroista, joita kannattaa kuunela. Ja vanhoista tuulista, jokka ei ennää kanna.
   Koira jouksee joen ranthaan jäätyny leipä suussa. Haapojen alla hevonen seisoo mustan koiran varjon päälä. Se syöpi jäätynyttä olkea.
   Tästä tämä hetki kokoaa mailmaa, eläviä ja kuohleita.
   Nyt oon Tuohmaanyö, kaikki tässä läsnä, lapsuus pakkasen keskelä, talon porthaat, joila kerran kattelin tulevaisuutta. Silloinki oli ikävä johonki.

   Nyt ikäväni valvoo tätä yötä, silmäni hakeva yössä laulujen laulajaa: mikä oon sinun äärimäinen kysymys, ja jos sulla oon siihen vastaus: mikäs se oon?

   Tuohmaanyö: vaarat väylän toisela puolela toisessa maassa nukkuva, ja kylä valoihneen vaaran alla oon virtaava rukkuusnauha yön sormissa. Kaamoksen käsivarsi syttyy liekhiin ja Ruija pallaa, loistaa ja räikkyy. Romahtaako taivas? Kunkas paljon partikkelien säteilyä ja yhtheentörmäyksiä tämän maapallon atmosfääri kestää, kunkas paljon kestää taivas?

    Vihelän jäätynein huulin mustaa koiraa kotia, kuttun lämpimillä sanoila hevosta talhiin. Tuohmaanyön pakkasessa net lähtevä kartanon yli: hevonen ja koira, talon ikkunassa lapset ja vaimo, kartanolla haapojen vapisevat varjot ristissä.  

     Oon pakkanen ja ovi kitisee. Tallissa talon entinen omistaja, vuosia sitte kuttuttu poijes. Tänä yönä seki pääsee täälä käyhmään.

      Panen hevosen hinkalhoon ja puita kamihniin. Katton kelloa, aukasen raatiun ja kuuntelen koiran kans ylimaalista musikkia. Monesko kerta taihvaan tulet häirittevvä Mozartia ja rikkova yön rauhaa?

       Raatiusta tullee runo: Olen ratsumies enkä viulunsoittaja. Näin runo alkaa, ja häviää varsin. Joku senki vei.

       Oon Tuohmaanyö, tuhanes ja ensimäinen. Talo ja vanhaa navetta, talli ja halkohuone: ko veripisaria lumessa. Lapset menit nukhuun. Niile Tuohmaanyö ei vielä ole vaarallinen. Käyn peittämässä väsyhneet jalat, ja istun pöyän äähreen kääntämhään lauluja tulevista köyhyyen vuosista, yksinäisistä, ko lapset viettävä Tuohmaanyötä kaukana tältä kartanolta.

        Musta koira istuu ovela, kattelee ko laitan paulakengät jalkhaan, sion paulat vastapäihvään, ettei Tuohmaanyön pahat voimat riko joulurauhaa. Panen turkin pääle, kello oon jo yks yölä. Menemä koiran kans skuutterin jälkeä pitkin ranthaan. Väylän kovassa hangessa, muutaman askelheen päässä riekko, se viettää öitänsä siinä. Koira ei siihen koske. Nyt oon Tuohmaanyö. Linnun syän takkoo siinä ja kaikkialla, vaaroila, ittetietoisten kuusien alla, jäälä ja rantojen välissä, tuhanen kuumaa lintua, vertä. Haavan alla jänes, pureskellee parkkileipää, hamphaaton vanhuus, Tuohmaanyön yksinäisiin.

        Oon Tuohmaanyö kyläläki. Sen läpi juoksee irtaimia hevosia, ihmisten ikusia matkaystäviä, kauan sitte täältä poijes kuttuttuja. Mithään ihmiset nyt uneksivva? Miksis net tulit tänne pakkasen keskele? Miksis hevosetki ajethiin poijes? Miksis vertä tippuu hankheen? Miksis net täältä hakeva elämän tarkotusta? Miksis net ei rakasta tätä yötä, semmosenna ko se oon ja elämää, semmosenna ko oon?

                 Tätä ikusta hetkeä mie olen tullu tänne hakheen. Nyt se oon tässä. Tämä yö. Tämä ikunen yö.

                 Kaikki oon rauhalista, kaikki oon onnelista.

                 Mutta mistä tämä ikävä? Tämä rakhaus näihin ihmishiin ja tähhään kylhään?

                 Lumi narisee, kitisee. Oon Tuohmaanyö.

                 Koiraki seisoo kuuntelemhaan. Aivanko koski pauhais...mutta ei täälä ole koskea.

                 Olenko jo näin lähelä...viehraalla maala...olenko jo sillattoman virran äärelä, virran, jonka toiselta puolelta viehraita käypi vain ko oon Tuohmaanyö ja kohta joulurauha.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Redaktionella bloggar

Läsarbloggar