Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Tomasnatten/Tuohmaanyö

Meänmaa  

Tomasnatten

 

Tomasnatten mellan den 21 och 22 december är magisk, rent av farlig och därför lockande att vaka i.
Tiden står stilla en röd sekund, tveksam om den åter skall orka börja sin långsamma vandring mot ljusare tider.
I denna natt går de döda igen. Lider, stall och stränder besöks av mörka makter medan änglarna börjar ställa sig vinge vid vinge för att skydda det heliga barnet i Betlehem.   

På stranden ser jag en man och en svart hund. De står mellan nuet och det förgångna, de står mitt i den tid som på båda sidor om dygnet är lika lång. Tiden står stilla. Vintersolståndet står det i min kalender.

Från den andra sidan älven kommer döda på besök. De sjunger en underlig sång om vintern. Mannen med den svarta hunden svarar med en dikt som han brottas med denna natt:

Hela vintern

Har mitt hjärta varit stumt,

Min röst har dragit sig tillbaka

I stoftet.

Jordens heta källor

har fyllts dag för dag.

Vad händer nu?

Jag börjar tala med en ny tunga

ur den spruckna jorden,

med en tystare än någonsin före.

Jag tar lärdom av de ödmjuka bergen,

jag lyssnar till vad de talar om i denna natt

när vindarna har slagit sina pannor i sten. (Niilo Rauhala, övers.Bengt Pohjanen, ur Mellan snön och solen, 1981)

 

Den svarta hunden betraktar mannens mun, svarar med ögon, där alternativen finns: därför att så många i vår tid tänker annorlunda, lyssnar jag till mitt hjärtas röst.

   Det är tomasnatt. Han ställer sig på bron till sitt röda hus som likt en blodsdroppe lyser i drivan. Mannens vemod vakar och på dess skuldror vilar månen, vars ögon borrar i natten, söker sångernas sångare, ni vet han som ställer den yttersta frågan om vadan och varthän.

   Det är tomasnatt. Bergen bortom älven sover, byn vid dess fot på andra sidan är ett pärlhalsband mellan nattens fingrar. Himlen brinner. Skall den störta samman i natt? Hur mycket partikelutstrålning och kollisioner med jordatmosfären tål himlen utan att den yttersta natten kommer?

   Mannen går in i stallet. Han fyller ved i kaminen, tittar på klockan och slår på radion. Nu hör han den igen, den överjordiska musiken. Den svarta hunden sätter sig och hästarna slutar tugga. Kom inte och säg att norrskenet inte hörs!

   Det är tomasnatt, hans tusende och första vaknatt. Han går in i det röda huset medan kölden skäller i kapp med hunden. Han täcker över barnens ben, trötta av lekar. Snart har de lekt sig i väg och de fattiga åren kommer. De har redan kommit. Tomasnätterna blir fler och fler och för varje år blir grenarnas korslagda skuggor allt tydligare på den månbelysta gårdsplanen. Vi är alla på väg bort och vi har länge varit på väg att avklädas.

   Han går åter mot stranden. I den hårda snön några steg från hans frysande fötter ligger en ripa, vars heta hjärta bultar i snön. Överallt bland de frusna bergen, under de självmedvetna granarna, mellan frusna stränder ligger tusen varma kroppar som ångar likt springande hästar i avlägsna byar, där det strömmande vattnet ensamt lever i väntan på solens flammor över bergen. Det är så mycket varmt blod att bergen kunde dofta.

   Det är tomasnatt. Genom avverkad skog flyr hästar från gångna tider. De är människans eviga följeslagare. Var drömmer alla sovande om? Varför har ni kommit? Varför har ni drivit bort hästarna? Varför har ni droppat blod i snön? Kom ni hit för att söka er eviga stund på jorden? Varför sover ni då, den är här.

   Det är tomasnatt, den brusar som en älv i fjärran. Men här finns ingen brusande älv. Är det den brolösa strömmen?

   Det är tomasnatt. Han ser över niporna i norr. På den frusna älven dansar bondkvinnor. De viftar farväl med brinnande lovikkavantar. Händer trevar i snön för att befria den blödande svanen som flög för långt och glömde fara. Den har frusit fast i isen. Nu slår den med blodiga vingar så att himlen brinner. Nu längtar han dit, där stränderna aldrig fryser, men där inte heller himlen brinner.

   Mannen går in i stallet. Den svarta hunden ställer sig på hästens skugga. De ser varandra i ögonen. Det är tomasnatt. Den natt tiden står stilla en död sekund.

 

Tuohmaanyö – proosaruno joulun alla

 

Oon Tuomaanyö: aika seisahtaa punaseksi sekuniksi, hetkeksi, jolloin kuohleet taas vierailevva tällä rannala ja menny aika muuttuu nykyhetkeksi. Mietin runoa, jota käänän pakkasen keskelä. Se kertoo talvesta ja mykästä syämestä, äänestä joka oon ko kuiva maa, nöyristä vaaroista, joita kannattaa kuunela. Ja vanhoista tuulista, jokka ei ennää kanna.
   Koira jouksee joen ranthaan jäätyny leipä suussa. Haapojen alla hevonen seisoo mustan koiran varjon päälä. Se syöpi jäätynyttä olkea.
   Tästä tämä hetki kokoaa mailmaa, eläviä ja kuohleita.
   Nyt oon Tuohmaanyö, kaikki tässä läsnä, lapsuus pakkasen keskelä, talon porthaat, joila kerran kattelin tulevaisuutta. Silloinki oli ikävä johonki.

   Nyt ikäväni valvoo tätä yötä, silmäni hakeva yössä laulujen laulajaa: mikä oon sinun äärimäinen kysymys, ja jos sulla oon siihen vastaus: mikäs se oon?

   Tuohmaanyö: vaarat väylän toisela puolela toisessa maassa nukkuva, ja kylä valoihneen vaaran alla oon virtaava rukkuusnauha yön sormissa. Kaamoksen käsivarsi syttyy liekhiin ja Ruija pallaa, loistaa ja räikkyy. Romahtaako taivas? Kunkas paljon partikkelien säteilyä ja yhtheentörmäyksiä tämän maapallon atmosfääri kestää, kunkas paljon kestää taivas?

    Vihelän jäätynein huulin mustaa koiraa kotia, kuttun lämpimillä sanoila hevosta talhiin. Tuohmaanyön pakkasessa net lähtevä kartanon yli: hevonen ja koira, talon ikkunassa lapset ja vaimo, kartanolla haapojen vapisevat varjot ristissä.  

     Oon pakkanen ja ovi kitisee. Tallissa talon entinen omistaja, vuosia sitte kuttuttu poijes. Tänä yönä seki pääsee täälä käyhmään.

      Panen hevosen hinkalhoon ja puita kamihniin. Katton kelloa, aukasen raatiun ja kuuntelen koiran kans ylimaalista musikkia. Monesko kerta taihvaan tulet häirittevvä Mozartia ja rikkova yön rauhaa?

       Raatiusta tullee runo: Olen ratsumies enkä viulunsoittaja. Näin runo alkaa, ja häviää varsin. Joku senki vei.

       Oon Tuohmaanyö, tuhanes ja ensimäinen. Talo ja vanhaa navetta, talli ja halkohuone: ko veripisaria lumessa. Lapset menit nukhuun. Niile Tuohmaanyö ei vielä ole vaarallinen. Käyn peittämässä väsyhneet jalat, ja istun pöyän äähreen kääntämhään lauluja tulevista köyhyyen vuosista, yksinäisistä, ko lapset viettävä Tuohmaanyötä kaukana tältä kartanolta.

        Musta koira istuu ovela, kattelee ko laitan paulakengät jalkhaan, sion paulat vastapäihvään, ettei Tuohmaanyön pahat voimat riko joulurauhaa. Panen turkin pääle, kello oon jo yks yölä. Menemä koiran kans skuutterin jälkeä pitkin ranthaan. Väylän kovassa hangessa, muutaman askelheen päässä riekko, se viettää öitänsä siinä. Koira ei siihen koske. Nyt oon Tuohmaanyö. Linnun syän takkoo siinä ja kaikkialla, vaaroila, ittetietoisten kuusien alla, jäälä ja rantojen välissä, tuhanen kuumaa lintua, vertä. Haavan alla jänes, pureskellee parkkileipää, hamphaaton vanhuus, Tuohmaanyön yksinäisiin.

        Oon Tuohmaanyö kyläläki. Sen läpi juoksee irtaimia hevosia, ihmisten ikusia matkaystäviä, kauan sitte täältä poijes kuttuttuja. Mithään ihmiset nyt uneksivva? Miksis net tulit tänne pakkasen keskele? Miksis hevosetki ajethiin poijes? Miksis vertä tippuu hankheen? Miksis net täältä hakeva elämän tarkotusta? Miksis net ei rakasta tätä yötä, semmosenna ko se oon ja elämää, semmosenna ko oon?

                 Tätä ikusta hetkeä mie olen tullu tänne hakheen. Nyt se oon tässä. Tämä yö. Tämä ikunen yö.

                 Kaikki oon rauhalista, kaikki oon onnelista.

                 Mutta mistä tämä ikävä? Tämä rakhaus näihin ihmishiin ja tähhään kylhään?

                 Lumi narisee, kitisee. Oon Tuohmaanyö.

                 Koiraki seisoo kuuntelemhaan. Aivanko koski pauhais...mutta ei täälä ole koskea.

                 Olenko jo näin lähelä...viehraalla maala...olenko jo sillattoman virran äärelä, virran, jonka toiselta puolelta viehraita käypi vain ko oon Tuohmaanyö ja kohta joulurauha.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Revolutionen äter upp sina barn/Vallankummous ahmii lapsensa

Meänmaa  

 

Revolutionen äter upp sina barn.
Även i maktens boningar 
serveras revolutionens barn.
"Det räckte med två kor 
för att hamna i koncentrationslägren
i Gulag", sade Alice Eriksson-Kalla.

68-revolutionens Högste profet,
Marcuse uppmanade de sina
att köpa en Kalasjnikov och pippa fritt,
överallt, men framför allt som förebilder
i maktens korridorer, där Gramscis stöveltramp ekar.
Nu äter den revolutionen upp sina egna barn,
det senaste mumsbiten är radikalen Staffan Heimerson.
Mums mums!

 

Vallankummous syöpi omat lapset.
Vallan salissa tarjothaan
vallankummouksen lapsia.
"Piisasi jos oli kaks lehmä,
joutu keskitysleirile Gulaghiin",
sano Alice Eriksson-Kalla.

68-vuen Pääprohveetta Marcuse
käski ostaa Kalsnikohvin ja naia vaphaasti,
kaikkialla, mutta esikuvina
olletikki vallan koritoorissa,
missä Gramscin saaphaat kaikuva.
Nyt se vallankummous syöpi omia lapsia,
viimisiin suupala oon
vallankummoukselinen Staffan Heimerson.
Makea makea!

Kamrat Mugabe/Toveri Mugabe

Meänmaa  

 

Kamrat Mugabe och alla hans kamrater

Kamrat Mugabe är i husarrest,
kamrat majorgeneralen tar över.
Kamrat Per Wästberg är i P1
besviken på sin kamrat frihetskämpen
som kamrat Stig Hellsten,
biskop i Luleå, tokhyllade.
Det var i -68 kyrkans dagar
då hyllandet av mördarmaskiner, diktatorer
och mänsklighetens blodigaste
ideologier öppnade vägarna
till biskopsstolar, professurer
och höga tjänster här hemma
och bland alla kamrater
i Harare och andra länder.
Jag trodde att ordet var fritt
och påstod vid ett möte med kamrat Hellsten
att kamrat Mugabe som alla andra kamrater
bara var en totalitär despot och diktator.
Räkningen, efterräkningen kom.

Toveri Mugabe ja kaikki hänen toverit

Toveri Mugabe oon kotiputkassa,
toveri majurijeneraali ottaa yli.
Toveri Per Wästberg oon pettynny
toveri vaphaustovehriin,
jota toveri ja pispa Hellsten Luulajassa
hullusti ylisti.
Tämä oli 68-vuen kirkon päivinä
ko sai pispantoolit, prufessorin paikat
ja muut korkeat virat
täälä ja Hararessa,
jos hullusti killasi
murhakonheita, tiktaattoria ja ihmiskunnan
verisintä aatetta.
Mie pörrö luulin sanan olevan vaphaan
ja sanoin toveri pispale, ette
toveri Mugabe oon kuten kaikki toverit
pelkkä totalitaarinen tespootti ja tiktaattori.
Räkinki tuli, perästä kuulu, sanon torvensoittaja.

Leka paradis, det funkar inte/Leikkiä paratiisiä, ei se pellaa

Meänmaa  

Leka paradis funkar inte

Det har testats om och om igen,
det funkar inte.
Korpelanerna testade det på 30-talet,
det funkade inte.
Man bärgade hö utan kläder.
Man var naken på möten.
Man lekte paradis,
man drack Kirunakonjak.
Det funkade inte.
Då kom polisen.

”Köp en Kalasjnikov och kopulera fritt”,
sade 68-rörelsens Förste profet Marcuse.
Det funkar inte. Nu är polisen på plats.
Leka paradis, det funkar inte.
”En berusad är inte att jämföra med en nykter,
hur full hen än försöker bli”, sade min mormor.
Förr eller senare kommer polisen.
Det blir kliniken och arresten.
Det blir räfst och rättarting.

Leikkiä paratiisiä, se ei pellaa

Sitä oon pruuvattu monta kertaa,
ei se pellaa.
Korpelalaiset pruuvasit 30-luvula,
ei se palanu.
Tehthiin heinää alasti.
Olthiin alasti möötissä.
Leikithiin paratiisiä,
juothiin Kirunan konjakkia.
Ei se pelanu.
Tulit polisit.

”Ostakaa Kalasnikohvi ja naikaa vaphaasti”,
sano 68-mallin suuhriin prohveetta Marcuse.
Ei se pellaa. Nyt polisi oon paikan päälä.
Leikkiä paratiisiä, ei se pellaa.
”Ei juokale ole selvän vertanen
vaikka olis kunka päissä”, sano ämmivaina.
Siihen tullee polisi.
Joutuu klinikalle taikka putkhaan.
Tullee käräjiä ja käyntiä.

Vem är jag/Kukas mie olen

Meänmaa  

VEM ÄR JAG?

Vem är jag?
Finns svaret i mitt språk
och vid min gräns, min tro?
Vilken är min plats i tiden,
där jag är – som författare?

Vad är en författare?


Hur skall jag nu sammanfatta mitt liv?
Jag vet: det är en triumf!
Inte för att jag lyckats med mycket!
Inte för alla mina språk, mina gränser,
priser, dikter och sånger, romaner, essäer,
krönikor, översättningar, operor, hus, medaljer,
pengar och honoris causa -
utan för att jag tror!
Jag tror att allt, från vintergator
till en isblomma på vintrigt fönster
bär på en sofiansk och god ordning!

Vad är en författare?
En som betalar priset
för sitt språk, sin gräns, sin tro,
en som bär oanvändbarhetens smak
i munnen?
Vem är jag?
Mitt språk, min tro?
Vad är en författare?
En som bygger gränsens tredje rum,
där människan får plats – även hon.

Kukas mie olen?
Löyänkös vastauksen
kielestäni, rajastani, uskostani?

Mikäs oon paikkani aijassa,
jossa olen – kirjailiana?


Kunkas mie vetäsin yhtheen elämäni?

Mie tiän: se oon suurenmoinen riemuvaunu!
Ei siksi ko mie olen niin paljossa lykästynny!
Ei monen kieleni takia, ei rajani vuoksi,
ei palkintojen, runojen ja laulujen, romaanien,
esseitten, pakinoitten, käänösten, uupperoitten,
talojen, mitalien, rahojen ja honoris causan vuoksi -
ei, mutta siksi ko uskon!
Mie uskon ette kaikki, linnunratoista
jääkukhaan talvisella ruu’ula
kantava sofiaanista ja hyvvää järjestystä!

Mitäs oon kirjailia?
Semmonen joka maksaa
kielestänsä, rajastansa, uskostansa hinnan,
joka kantaa käyttämättömyyen
makua suushaan?

Kukas mie olen?
Uskoni, rajani, kieleni?
Mitäs oon kirjailia?

Semmonen, joka rakentaa
rajan kolmatta tillaa,
missä oon ihmiselle paikkaa -
sillekki. 

 

Redaktionella bloggar

Läsarbloggar