20-åring som pluggar på college i USAs lyckligaste stad – San Luis Obispo, Kalifornien. Har halva hjärtat i Luleå och halva i USA, som jag spenderade ett utbytesår i 08-09 och sedermera återvände till. Är musikintresserad och feministisk språknörd med en medfödd talang för pinsamma tystnader.
Vill man få tag på mig av någon anledning finns jag på goffaboll@gmail.com.
Donkey BasketballT-town - den 27 februari 2009, kl 07:30
Sådär! Äntligen är veckans prov avklarade. Jag har bara två prov till att skriva nästa vecka och två uppsatser att lämna in - sedan är nog stressen över för stunden.
Jag tänkte att jag skulle berätta vad jag sysselsatte mig med förra veckoslutet: När kvällskvisten började närma sig på fredagen tuffade jag in till skolan fastän det var helg. Målet var den på förhand oerhört upphåsade tillställningen med namnet Donkey Basketball. Hade jag inte tidigare förstått att jag går på en bondskola så insåg jag det med besked nu. Strax före sju traskade tio åsnor in i Templeton High Schools gympasal, tätt följda av lika många FFA-elever* och lärare från distriktet.
Reglerna för åsnebasket är enkla: varje spelare har en åsna till sitt förfogande, samt ett rep för att dra åsnan runt planen. Man måste inte sitta på djuret hela tiden, men så fort man ska passa, skjuta eller förflytta sig med bollen får man ta sig upp på åsnan och hoppas att den inte springer åt fel håll eller vägrar röra på sig.
Och det där felspringandet eller vägrandet, det inträffade ganska ofta, trots att åsnorna uppfostrats till basketåsnor. Således blev det ganska många fall, tappade bollar och spelare som klamrade sig fast bakvänd på en åsnerygg medan åsnan ifråga rusade i full fart mot egen korg. Hysteriskt roligt.
Efter 40 minuters hårt jobb från både djur och människor stod dock lärarna som segrare med 16-14, så jag kilade snabbt över skolområdet till Templetons lilla Performing Arts Center, där den årliga talangjakten pågick. Tyvärr hann jag inte se ett enda framträdande, men vann gjorde en herre som spelade säckpipa i skotsk folkdräkt med kilt och basker och grejer. Det tyckte jag var ganska fint.
* FFA står för Future Farmers of America och är en skolklubb där man, bland annat, föder upp djur att sälja på marknad i sommar. Bondskola, som sagt!
Nu, kära vänner, ska jag njuta av det faktum att klockan är halv elva och jag är klar med alla läxor och allt plugg, och att jag dessutom skickat alla mail jag borde ha skickat. Halleluja! Och godnatt.
TidlösT-town - den 26 februari 2009, kl 06:25Äsch. Jag har egentligen en hel massa saker att skriva om och en hel hög bilder att visa, men det får vänta. Lärarna har valt att lägga precis varenda prov på en och samma vecka, så jag är lite fast i skolarbete just nu. Idag avklarade jag atmosfärsprov i Earth Science (med ett resultat på 104 %) och US History-prov (vars resultat jag inte än fått veta) om ett andra världskrig som vi bara snabbspolat förbi - svisch!, sa förintelsen, vroom!, sa Pearl Harbor och atombomberna och interneringen av japan-amerikaner och vi hann inte mer än skrapa på ytan av operation Barbarossa och Dagen D och allt annat som hör det där jättekriget till (och som kanske synes är jag halvbesviken för just det där kriget tycker jag ganska mycket om att studera). Imorgon väntar trigonometri och engelska, och alldeles snart är ett spanskaprov på gång. Jag skriver mer när jag har tid, alltså. Och visar bilder. Ha det bra tills dess.
PS. Fast jag kan ju faktiskt bjuda på ett alldeles genomdumt uttalande som slank ur vår spanskavikarie häromdagen, närmare bestämt dagen efter Oscarsgalan. Vi har en tjej i klassen med indiskt ursprung, och när nämnde vikarie ropade upp hennes namn och såg hur hon såg ut utbrast han:
- Åh, din film vann igår!
Say no more.
Farmers' MarketT-town/SLO - den 20 februari 2009, kl 06:20Håhåjaja, en sån kväll!
Direkt efter skolan blev jag upphämtad av Jacksons familj och vi satte fart mot San Luis Obispo. Jack och hans lillasyster skulle få tänderna uppordnade, för precis som alla andra amerikanska tonåringar är de tandställningsprydda, och jag skulle följa med för att göra dem sällskap på Farmers' Market efteråt. Vi spolar dit direkt, tycker jag:
Farmers' Market i San Luis anordnas varje torsdag, och är precis som namnet antyder en kväll för områdets bönder att sälja sina produkter. Det är dessutom tillfälle för stadens alla musiker, konstnärer, marijuanaförsäljare och varmkorvgubbar med låda på magen att bli sedda; hela grejen är väl ungefär som ett en-gång-i-veckan-Luleåkalaset, fast utan Nanne Grönvall och Kevin Borg (förlåt Kalaset, jag vet att ni bokat bob hund).
I alla fall. Vi satt och åt på Firestone Grill när Jack ropade ut "Du kommer att få prata svenska, Anna!". Vid guds skägg, vad är det han säger? Svenska? Det där hittepåspråket jag kunde för längesedan men nu bara minns vagt? Finns det människor som pratar det? I California?
Visst finns det! En vän till Jack kommer från självaste Göteborg och flyttade hit för bara ett år sedan, och nu råkade hon befinna sig på gångavstånd ifrån restaurangen vi var på.
Herregud, vad det kändes konstigt att tala svenska igen. Alltså, missförstå mig inte; jag pratar svenska varannan vecka med mina föräldrar, och skriver det uppenbarligen fortfarande utan problem. Men när man står mitt i en grupp av amerikaner och inte har sett en svensktalare IRL sedan man var i Hollywood i somras... då är det av någon anledning hemskt svårt att ställa om till modersmålet. Och ännu svårare att växla mellan språken (till Jack råkade jag till exempel säga "Are you stolt?"). Men roligt. Roligt var det också när amerikanerna skulle visa upp de oerhört rumsrena svenska ord de lärt sig.
Dessutom fick jag träffa en låtsasbaby. Ni vet såna där babydockor som man ibland sett i någon amerikansk high school-film? Som skriker och gråter och bajsar på sig, och så måste de stackars barnkunskapstuderande eleverna ta med dem var de än går för att inte riskera underkänt i och med ett dött barn. Nu vet jag att de finns på riktigt! Jag tycker att det är helt fantastiskt.
Annars såg vi till att bli utslängda ifrån Abercrombie & Fitch, klädaffären. Eller, jag blev inte särskilt utslängd, men Jack bestämde sig för att dansa lite för entusiastiskt och lite för mycket bakom kassan (och lite för mycket PÅ butiksbiträdena), och därmed var vi inte önskvärda därinne längre. Skratta fick vi i alla fall!
Nu har jag en hel del läxor att ta itu med. Matte, engelska, skoltidning. Jobba jobba!
Vi hörs, med andra ord. Tjing!
Senior SweatshirtsT-town - den 19 februari 2009, kl 07:59
Idag fick vi senior sweatshirts och t-shirts! Om ni klickar på bilden (som inte har någonting med någonting alls att göra) och klickar på nästa så ser ni hur de ser ut. Fast de verkliga exemplaren är förstås inte särskilt spegelvända. En t-shirt med allas namn är det, och en tjocktröja som det ryms ungefär fyra och en halv Anna Hörnell i. På ryggen finns en bild av en örn inuti en nolla och en nia. Då vet ni!
Den första bilden la jag mest in för att jag funderade lite över hur jag förändrats sen jag kommit hit. Om man tittar på håret, tänkte jag. Egentligen beror längden bara på att jag inte vågar gå till en frisör. Jag vet inte hur man säger den frisyr jag vill ha, och dessutom har alla lokala frisörer så jobbiga reklamfilmer på TV att jag inte skulle gå dit även om jag visste hur man sa page. Såna där reklamfilmer med en man i en frisörstol, och så snurrar stolen runt och plötsligt har han en frippa som klippt ur ett nittiotalspojkband. Så, ptja. Det får växa. Utom luggen, som jag tar hand om med kökssaxen.
Ikväll har jag varit på middag hos Jacksonfamiljen som vanligt. Imorgon åker jag till San Luis Obispo och marknad. Annars är februari som vanligt årets längsta månad så jag är inte på mitt bästa gåbortshumör dygnet runt. Inte ens orden är mina vänner just nu, och det är minst sagt en gnutta frustrerande.
Skolans idioti del 2T-town - den 14 februari 2009, kl 09:43
Arg dag idag.
Jag vaknade och kände mig ganska långt ifrån hundraprocentig. Pallrade mig dock iväg till skolan i alla fall, det fanns en deadline i Newspaper att hålla och jag tänkte att direkt efter Newspaper åker jag hem. Det var bara det att för att få åka hem mitt under skoldagen måste en förälder ringa skolan och godkänna hemfärden, och vid lunchtid på en vardag har mina värdföräldrar inte tid att pyssla med sådant. Feberfrysig och huvudvärkande gick jag alltså till kontoret för när- och frånvaro och frågade hur jag skulle göra. Följande konversation utspelade sig då:
Jag: - Vad gör jag om jag är sjuk och måste åka hem, men inte kan få tag på min värdfamilj?
Hon: - Oj. Då går det nog inte.
Jag: - Men familjen X som kör mig till och från skolan varje dag kan skjutsa hem mig, skulle det vara okej?
Hon: - Nej, tyvärr. Vi behöver en bekräftelse ifrån dina värdföräldrar på att de tillåter att du åker hem med dem.
Och jag fick nypa mig i armen och ge mig själv en örfil för att inse att ja, hon menade allvar. Jag skulle inte få åka hem oavsett hur intensivt mitt feberhuttrande blev. Jag går i tolfte klass och blir behandlad som att jag gick i första. Jisses.
När klockan ringde ut fick jag sedan, såklart, åka hem med samma familj som inte fick skjutsa mig två timmar tidigare. Man blir ju lite trött.
Fast egentligen är det här inläggets enda syfte att visa några bilder från middagen innan Winter Formal. Jag fick dem skickade till mig häromdagen. Halleluja!
Den första bilden föreställer middagen, med de fantastiska kockarna till höger. Jag är precis till vänster om dem, om ni inte redan upptäckt det.
På den andra bilden finns damerna i sällskapet: jag, Breezy, Danielle och Sammy.
Och på sista bilden är hela gänget samlade. Det är stiligt värre, om jag får säga det själv.
CambriaTempleton/Cambria - den 11 februari 2009, kl 08:38I helgen gästades vi alltså av min värdpappas föräldrar. På lördagen tuffade vi, efter att taxen Sophie än en gång markerat revir på heltäckningsmattan, iväg till Cambria.
Cambria är en kuststad sisådär tjugo minuter bort, och de där tjugo minuterna visade sig göra en rejäl skillnad i landskap och bebyggelse. Medan Templetons bostäder huvudsakligen är i medelhavsstil, är Cambria fyllt av färgglada trähus med vita knutar, och medan T-towns affärsutbud består av ett par bensinmackar och en supermarket, har Cambria en miljon söta antik- eller blomsterhandlar och caféer, och alla heter typ "Heart's Ease".
Vi åt frukost på ett litet café, och för första gången i det här landet kunde jag faktiskt se omeletten, då den inte var begravd under ett kilo ost. Dessutom serverades den med ett fruktfat, och någonstans där började jag känna att jag kommit rätt. Europa kanske inte är så långt borta ändå!
Efter frukosten åkte vi till stranden. Åh, är allt jag kan säga om det. Om ni någonsin mot all förmodan skulle komma på idén att semestra omkring Californias wine country, då rekommenderar jag Cambria starkt. Till skillnad från den genomsnittliga västkuststranden finns det klippor och andra djur än surfare. Jag klättrade omkring med kameran runt halsen, och rätt vad det var började det spöregna. Jag och kameran gömde oss under en klippa, men så kom det en våg och jag stod med vatten upp till låren. Score! Roligt hade jag, i alla fall.
Just ja! Jag har glömt att berätta en ganska trevlig nyhet: den femtonde maj kommer världens finaste föräldrar hit, nämligen min mamma och pappa. Det känns väldigt, väldigt konstigt att tänka på att jag kommer att träffa dem om bara tre månader när jag varit ifrån dem i sju. De hör liksom till en annan värld, ett annat liv. Men jag ser fram emot det hemskt mycket.
Vi hörs.
Veckan som gickTempleton - den 7 februari 2009, kl 09:47
Nu har jag lugnat ner mig en gnutta. Kan alltså skriva en snutt om resten av veckan.
På tisdagskvällen fick jag hem en liten telefon som ser ut som en hamburgare. Har man sett Juno förstår man storheten i det. Förutom det hängde jag hos Jackson och tittade på American Idol. Som vanligt blev jag upphämtad samt hemskjutsad i bil, fastän mitt hus och deras ligger sisådär 200 meter ifrån varandra. Det blir att plantera många träd när jag kommer hem...
På onsdagen åkte jag och Jacksons familj till en mexikansk restaurang - California är strösslat med sådana - för middag, innan vi åkte till skolan och tittade på Templetonkillarnas basketmatch mot ärkerivalerna Morro Bay. Jag kom fram till att ganska mycket skiljer mellan svensk basket och basketen här. Till exempel kan man begära ganska många fler time-outs (Eagles hade väl typ sex stycken bara i sista quartern), och skottklockan är 35 sekunder istället för 24. Vann gjorde vi i alla fall, med två poäng, och siktet är inställt på Californiamästerskapen.
Torsdag var trigonometridag hos Jackson. Några timmar lades ner på sinus och cosinus (visst heter de så på svenska?) och popcorn och sedan var jag redo för fredagens matteprov. Gissa hur många poäng jag plockade hem av 198! Det börjar på E och slutar på tthundranittioåtta. Det var ganska fint, tyckte jag.
Och idag på kvällskvisten kom min värdpappas föräldrar på besök. De hade med sig världens mest bortskämda hund, som bara dricker flaskvatten och inte kissar om det inte finns någon gräsmatta. Det hela slutade med att hon lättade på trycket på vardagsrumsmattan mitt under middagen. Hurra!
Nu är klockan mycket. Jag säger godnatt godnatt. Eller godmorgon, om man är svenskare än jag. Vi hörs!
Kvarsittning och skolans idiotiTempleton - den 7 februari 2009, kl 09:00Vart tog tiden vägen? Veckan bara svischade förbi, pang! sa det så var det fredagskväll och jag satt och sov framför Thank you for smoking.
I veckan har jag i alla fall för första gången fått en liten rosa lapp som informerar mig om kvarsittning. Anledningen? Alla elever som har ett F (som står för Failing) i någon kurs måste på onsdagarna sitta kvar i en timme. Det hela är ren galenskap.
Det är alltså såhär, att jag lyckades med att på något sätt sova (eller blunda eller besöka toaletten eller något) när den första läxan i US History delades ut - följaktligen lämnade jag inte heller in den, och eftersom att den en vecka in på terminen var den endaste enda uppgiften som kunde räknas in i betyget stod det alltså 0 % på mitt US History-betyg ett tag. Ungefär halva skolan är i samma situation just nu, eftersom att ungefär halva skolan glömt en uppgift första veckan. De allra flesta riskerar inte över huvud taget något F som slutbetyg så det finns absolut ingen anledning över huvud taget att hålla kvar 400 (eller hur många det nu kan vara) skötsamma ungdomar.
Men galenskapen slutar inte där. Man delar dessutom ut de här små kvarsittningslapparna mitt under pågående lektion. En elev har till uppgift att dela ut dem, och tar givetvis tillfället i akt att läsa vilka som är de olyckliga själarna. När de tas emot passar klassen - och läraren, i somliga fall - på att skratta lite åt mottagarna, förstås.
Värdföräldrarna mina, som inte är alltför oroade över mina betyg, ringde dock och såg till att jag slapp gå. Men trodde ni att det därför var färdiggnällt, så trodde ni fel. För vad är det man gör på den där kvarsittningen? Man skulle ju kunna tycka att det logiska vore att tvinga alla att jobba med läxorna som man uppenbarligen försummat, men en amerikansk high school är klurigare än så. Man ger istället de här eleverna, som redan har problem med att klara av skolan, en EXTRA läxuppgift utöver de som redan finns. Jag har inte ord för det geniala i systemet. Åh herregud.
Nu kände jag att jag blev så arg att jag måste ta en stund att lugna ner mig. Mer om veckan tar vi alltså i ett annat inlägg.
I'm dancing like every song he spins is bisTempleton - den 1 februari 2009, kl 09:36Egentligen vill ögonen slå igen och kroppen viras in i täcket mitt, egentligen borde jag vänta med det här inlägget till imorgon. Men jag tänkte att det är nog bättre att skriva medan känslorna finns kvar.
Som Lady GaGa säger det:
Just dance.
Eller Lykke Li:
Dance, dance, dance.
Eller rentav Los Campesinos!:
It's you! It's me! And there's dancing!
Jag valde alltså att stanna i T-town för Winter Formal. Och som jag oroat mig för den dansen! Jag vet inte, jag inbillar mig att det syns ganska tydligt på mitt kroppsspråk när man träffar mig, men jag är inte riktigt någon... dansös. Jag är snarare motsatsen. Innan jag kom hit hade alla danssteg jag tagit (utanför danslektionerna jag tog i tio år) varit ett par stela skutt på någon festival där man ändå inte vet om jag dansar eller blir knuffad. Med andra ord känns skoldanser inte riktigt som min grej - och när jag dessutom skulle gå utan något särskilt sällskap blev det förstås ännu värre.
Det hela började med en mycket högtidlig middag hos herr Jackson med åtta personer närvarande - tre par och två singlar. Matsalsbordet var dukat med röda och vita rosor och så många bestick och glas per person att vi inte visste var vi skulle börja. Sallad, filé mignon och glasstårta lyckades vi dock ändå ta oss igenom, och efter denna alldeles utsökta middag var det dags för bilder. Det är nämligen oerhört, oerhört viktigt att ha bilder från innan varje skoldans - så viktigt att en hel hög föräldrar tagit sig dit för att fotografera. Jag ska se om jag kan lägga vantarna på ett par av bilderna vi tog.
Och sedan, sedan klämde vi in oss i en bil och tog oss till skolan. På väg in i gympasalen fick jag blåsa i en liten alkoholmätare.
Första tjugo minuterna var en mardröm. Jag satt på en stol i ett hörn och tjurade och tänkte att jaha, såhär kul ska jag ha hela kvällen. Men så blev jag uppdragen av en vän, jag tog av mig Eiffeltornsklackarna jag hade på mig och så blev det ett sånt där trissögonblick. Plötsligt händer det, liksom.
Jag har aldrig, aldrig dansat så mycket, och samtidigt haft så roligt, på en enda kväll. Egentligen har jag inte så mycket att säga om alltt, men det var fantastiskt. Det finns så många låtar som amerikanerna kan rörelserna till (jag tror att det sitter i deras ryggmärgar från födseln), just ikväll var det YMCA som gav flest händer i luften. Och mitt i allt spelade man Basshunter och alla kunde texten och jag skrattade lite inombords, och överallt fanns glada amerikaner som dansdansdansade precis som jag. ÅH, kände jag. Varför har vi inte oskyldiga små skoldanser hemma, med saft och kakor på ett bord i ett hörn och smokingklädda pojkar och balklänningsdamer?
Så var det plötsligt slut. DJ-killen hade egentligen en till låt att spela men lärarna tände ljuset i gympasalen så dansstämningen försvann. Tro dock inte att det stoppade danssugna tonåringar! Sista låten spelades trots ljuset och i tre minuter studsade vi därför runt som galna i en upplyst gympasal med lärare som försökte få oss att lugna ner oss. Till slut gav de upp och började fotografera dansarna istället. Det kan ha varit ett av mina finaste minnen hittills ifrån det här landet.
Nu ska jag belöna mina ömma fötter med en väldigt lång vilostund, och sedan blir det dags att peppa Super Bowl. Spännande värre. Vi hörs!