Så, det var alltså (och är i och för sig fortfarande) torsdagskväll och på Templeton High School skulle en "celebration of excellence" äga rum, i form av Evening for the Stars, då elever som utmärkt sig på något vis prisas. Och herrejesus, som det prisades!

Själva syftet med kvällen var väl egentligen att uppmärksamma årets Valedictorian - eleven med det högsta GPA:et (betygssnitt, ungefär) som får hålla tal på graduation - samt de två Salutatorians; de näst bästa eleverna. Men innan kvällen var slut hade priser delats ut i precis allt du kan tänka dig - bästa matematikelev, bästa datorkunskapselev, bästa förälder, "Eagle of the Year", högst betyg på SAT- och ACT-proven (de är ungefär som högskoleprovet tror jag) och så vidare, och så vidare... och bäst av allt: ett prickfritt närvaroprotokoll utan förseningar, sjukfrånvaro eller - gud förbjude! - skolk.

Och varför var jag där? Jo, det ska ni minsann få höra. Jag är numera officiellt en "12th Grade Top Scholar", sistaårstoppelev, på Templeton High School. Jag belönades med Den Stora Äran och ett flådigt pappersark som ett bevis på denna fantastiska bedrift.
(fast om man ska ta på sig sina allvarligare glasögon så kan jag faktiskt erkänna att jag är lite stolt. Lite. Det handlar trots allt om att gå i skola i ett främmande land med ett främmande språk, och dessutom konkurrera med människor som gått i den här skolan och talat det här språket hela livet.)

Kära vänner! Man får lov att beklaga å det ödmjukaste för att jag försummat mina bloggplikter. Jag åkte ju till San Francisco och det var helt fantastiskt. Två dagar är egentligen alldeles för lite i vad A. Norlin kallar the only place in North America not yet destroyed by the government, men vi hann i alla fall med att se en hel del av downtown, åka cable car, vandra runt Fisherman's Wharf och då i synnerhet Pier 39, titta på sjölejon, äta på Bubba Gump, åka båt till Golden Gate-bron och runt Alcatraz, samt äta utsökt glass och choklad på Ghirardelli Square.

En liten samling klipp ifrån föräldrabesöket. Jag var rätt hyper och de var som de är mest. Kvaliteten är lite knackig för kameraägaren glömde skicka med dess programvara så jag fick leta sunkversioner på Internet, som lämnar vattenstämplar och dödar bildkvaliteten. Äsch! Men ändå, titta om ni vill eller inte alls.

Dessutom fick vi, dessvärre, på väg hem på torsdagkvällen se vad som händer efter att en bil kört in i en människa. Jag blev lätt traumatiserad med tanke på att det bara var en vecka sen vi hade bilkraschtemadagar på skolan och fick titta på bilder av döda människor vars tänder satt fast i någon annans skalle. Jag tror och hoppas dock att människan det handlade om den här gången klarade sig, och att hon dessutom fick behålla sina tänder. Tur det.

Ikväll har jag varit på skolan och genomfört en flaggutbytesceremoni. Det var nämligen Senior Scholarship Night (när duktiga seniors får stipendier) och alla utbytesstudenter fick lämna över sitt hemlands flagga till rektorn, ta emot varsin amerikansk flagga, samt tacka alla för allting både på engelska och våra respektive hemspråk. Eftersom att det är lite min grej att bli tårögd när jag inte borde så stod jag givetvis i talarstolen och smågrinade när jag levererade mitt tal, som givetvis var hundra gånger längre än alla andras. Nåja, genomfört är det i alla fall.

Häromdagen fick vi förresten ett brev hem med följande spännande text:

You are cordially invited to attend the annual Evening for the Stars held at Templeton High School. Anna will be receiving recognition for improvement and accomplishment in school.

På torsdag ska jag därmed till skolan och... uppmärksammas. Vad nu det betyder.

Vi kom fram till balen ungefär en halvtimme efter att den börjat, och fick på trappan upp till festlokalen blåsa i en liten manick som bestämde om vi var alkoholpåverkade eller ej. När hela gruppen konstaterats nyktra skyndade vi oss in i Eagle Castle, och det var verkligen inget mindre än ett slott. Runt slottet gick en vallgrav, och i foajén stod ett bord där röster till balens kung och drottning skulle läggas, samt riddarrustningar pimpade med blinkande lampor dagen till ära. Och överallt: vackra damer i långa, maffiga klänningar och med fantasifulla masker för ansiktet och stiliga herrar i smokingar. Är det amerikansk bal så är det!

Till höger fanns the Crown Room, som vanligtvis är en restaurang men som ikväll var dansgolv, men vi väntade med dansandet en stund och gick istället upp för den vita spiraltrappan som ledde upp till takterrasserna och den tillfälliga fotostudion. Det är ju faktiskt en bra grej att ta sina gruppbilder innan man alldeles dansat sönder sig själv, för även om en sådan bild kan påminna om hur fantastiskt roligt man hade så vill man kanske inte riktigt minnas frisyren som alldeles förstörts eller det svettglansiga och knallröda ansiktet.

Men sen, sen intog min grupp the Crown Room och jisses vad vi dansade. Och sjöng. Och roade oss. Vi intog dessutom inte bara the Crown Room utan också slottsgården därutanför, och stämningen var så himla perfekt och alla kunde alla låtar och vi vrålade järnet till Don’t stop believing och sprang runt i ring till I don’t wanna miss a thing och hade rejäl inlevelse till alla låtar som amerikaner kan danserna till (vilket är en hel del, och eftersom att det här var min tredje skoldans har jag börjat få koll på dem jag med).

Strax före elva steg rektor Foto fram och tog mikrofonen ifrån DJ:n. Rösterna var räknade, och balens kung och drottning blev Max och Kaysea, som spelade rattfyllerist respektive rattfylleristoffer under Every Fifteen Minutes-projektet häromdagen. De fick dela en dans till You’re beautiful, och sedan var balen i princip slut - förvisso alldeles för fort, men det är väl bäst att sluta på topp.

Och sedan får man väl sätta punkt där. Tidigt imorgon bitti hämtar far min upp mig och sedan styr tre fjärdedelar av familjen Hörnell (min bror är kvar i Sverige) kosan mot San Francisco!

Schemat fortsätter att vara alldeles fullt nu när föräldrarna mina är här. Men jag ska försöka mig på att återge hela balupplevelsen medan jag fortfarande minns den.

Templeton High Schools prom 2009 började egentligen på fredagskvällen för mig, när jag åkte hem till Megan för att tillverka en mask – temat för dansen var ju maskeradbal, så en mask måste man ha. Vi klippte, klistrade och glittrade i några timmar och när maskerna var färdiga (men inte tillräckligt stiliga för att vi skulle våga använda dem på balen) var klockan så mycket att jag helt enkelt sov över hos fröken Megan.

Morgonen därpå - baldagen! - blev jag hemskjutsad vid niosnåret, för att bara någon timme senare bli påhälsad av inga mindre än min mamma och min pappa! Efter en stunds socialisering med min värdpappa åkte vi ner till San Luis för att se oss omkring samt köpa balskor. När ett par svarta och glansiga pjucks inhandlat och klockan var tre återvände vi sedan till Templeton, där jag började göra mig i ordning. Min baloutfit var inte sådär väldigt flashig och dyr, dels eftersom att jag nog inte är någon människa som är född till att gå på bal, och dels för att jag ju inte skulle gå med någon drömprins utan med en kamrat. Klänning lånade jag av min värdmamma, skor köptes som sagt i SLO, armband hade jag köpt tidigare och halsbandet kom från mammas gömmor.  

Klockan halv fem kom nämnda kamrat och hämtade upp mig med sin bil, men eftersom att det var en amerikansk prom slapp han förstås inte undan utan att det tagits ett antal fåniga bilder. Sedan åkte vi vidare till hans föräldrars hus där jag fick mitt corsage, vilket är ännu en fånig promtradition, ett litet blomarrangemang som en flicka bär runt handleden för att visa att man har en dejt. Pojken bär istället ett boutonnière, en liten blomma, på kavajen, men ett sådant hade jag alldeles missat att införskaffa. Man tog i alla fall ännu fler bilder av oss och vid det här laget var jag väl måttligt road av det hela.

Nästa stopp var ett hus i utkanten av Paso, där en herre vid namn Will bor och där det skulle serveras balmiddag – fast först, såklart: bilder. Framför den öppna spisen i matsalen fick vi ställa upp i diverse olika formationer. När bilderna sedan var klara serverades middagen – först en fantastisk sallad med typ pistagenötter och kronärtskockor, sedan en fantastisk kyckling med pasta och pesto vid sidan om, och till sist en – just det – fantastisk sockerkaka med jordgubbssås och chokladdoppade jordgubbar. Jag var på gränsen till att falla i koma av all god mat, men det utmärkta sällskapsfolket höll mig på G. Det blev bland annat livliga diskussioner om vilket bestickpar man börjar med (utifrån och in, inifrån och ut eller det som känns bäst?), mat som kastades runt och vilka överraskningar det fanns bland årets balpar.

Runt åtta var middagen avslutad och vi tog några gruppbilder till, fast den här gången ute vid poolen i solnedgången. Sen tittade vi på Megan och Natalies historievideo (de där projekten är allvarligt talat årets höjdpunkt… nästan), innan vi bestämde oss för att vi var tillräckligt fashionably late och skyndade oss ut från huset och in i bilarna och mot Eagle Castle.

Nu blev det så väldigt mycket text att jag tror att vi får ta själva balen i ett eget inlägg. Vi hörs, hörnini!

PS: Idag åt jag och mina föräldrar på en restaurang i Cambria. Efter middagen började jag se mig omkring och frågade sedan (på svenska) ”Finns det ett badrum här?”. Det tyckte mina föräldrar var fantastiskt kul. Livet är hårt när man glömt att man på svenska säger något så fasligt vulgärt som toalett!

Jag orkar verkligen inte skriva någonting nu. Det har varit full rulle i Anna Hörnell-livet sedan fredag kväll, mina fötter och ögon gör fruktansvärt ont. Vad är väl en bal på slottet? frågade Askungen och nu kan jag svara på den frågan utan att fantisera. En bal på slottet är ganska fantastisk. Fast vi tar detaljerna så fort jag har tid.

En bild bjuder jag dock på, av en färdiguppklädd Anna och en pappa och en mamma. Fortfarande känns det alldeles knasigt att ha dem här, men jag vänjer mig så sakteliga. Tror jag.

Förlåt, mycket bloggande nu (fast det kanske uppskattas?) men sista delen av historievideon är uppladdad! Anna Hörnell som en awkward Mrs Cleaver i Leave It To Beaver är härmed publicerad för allmän beskådan. Halleluja!

Saker att lägga märke till här: Anna Hörnell som skrattar när Beaver säger att han blev retad i skolan, mina ljudeffekter när jag häller upp kaffe, Queenmusik i en video som ska vara från 50-talet, Nathans bil som inte startar, mitt felstavade efternamn i eftertexterna, sången som sjungs i eftertexterna... och så vidare. Det här är guld i videoformat (eller så är det en sån där grej som bara är rolig när man varit med och gjort filmen men... äsch).

Det har viskats en del på skolan i veckan, om något som skulle hända torsdag-fredag. Lärarna hade tystnadsplikt, men somliga lät undslippa sig att vi i alla fall inte skulle ha vanliga lektioner. Och så idag, när jag just kommit till mitt spanskaklassrum för dagens tredje lektion, började plötsligt någon ropa panikslaget i högtalarsystemet:

Det har skett en bilolycka! Snälla, hjälp, det är blod överallt!

Och hela skolan kallades ut till footballplanen, där två bilar stod uppställda, en blå och en vit, den enas motorhuv ihopknycklad mot den andras passagerardörr. Och så det obehagligaste av allt: genom den krossade vindrutan, utsträckt över nämnda kraschade motorhuv och med en mörkröd klump av uppriven hud där ansiktet ska vara - en människa. En Templeton High School-elev.

Polis var snabbt på plats, tre polisbilar med blinkande lampor, och snart anlände också ambulanssjukvårdare i sina ambulanser, brandmän i två brandbilar och en California Highway Patrol-helikopter. Vi fick höra och se när de konstaterade att tjejen genom vindrutan var dead on arrival, när de ledde den oskadde föraren bort ifrån olycksplatsen och när de drog fram Jaws of Life (hraulisk avbitare heter det visst på svenska) och började plocka isär bilarna för att rädda de fyra överlevare som satt fastklämda, alla med blod rinnande från något otrevligt sår och alla THS-elever jag kände, eller åtminstone kände igen.

Till slut var föraren, en alkoholpåverkad sistaårselev, arresterad, överlevarna bortkörda eller -flugna till Twin Cities-sjukhuset en bit bort och den omkomna nedpackad i en liksäck. Brandbilarna körde iväg, de sista polismännen muttrade något för sig själva om Stackars jävlar och bogserbilen anlände för att ta hand om de tomma och sönderklippta bilarna.

Vi visste förstås att det inte var på riktigt - för det första skulle ingen få för sig att krascha mitt ute på footballplanen, och för det andra hade ryktet förstås gått bland eleverna om vad som var på gång. Vart fjärde år anordnar nykterhetsklubben på skolan, Friday Night Live, en sån här grej, så många hade hört av äldre syskon eller av FNL-kidsen. Det är en del av en nationell rörelse, Every Fifteen Minutes, som arbetar med att göra ungdomar medvetna om riskerna med rattfylleri eftersom att någon dör i en alkoholrelaterad bilolycka var femtonde minut i det här landet.

Tidigare under dagen besökte polismän en klass var femtonde minut och meddelade att någon i den klassen (som givetvis var frånvarande) dött i just en sådan olycka, och här och där på skolområdet satt inramade bilder på de "döda" tillsammans med deras födelse- och dödsdatum, blommor och någon personlig sak. Även om jag visste att allting var på låtsas blev jag lite tom i magen när jag gick förbi tennisplanerna och det på ett stängsel hängde en bild av Bob från cross country-laget bredvid hans löparskor.

Imorgon ska vi inte ha några vanliga lektioner över huvud taget. Jag är inte säker på vad som kommer att hända, men om jag inte missuppfattat allting så kommer vi i alla fall att få närvara på de omkomnas begravningar (de har redan upprättat en "kyrkogård" med allas namn på gravstenar på stora gräsmattan framför skolan) och kanske höra föräldrarna hålla tal. Det ska bli väldigt intressant, för det här är garanterat något jag inte kommer att få uppleva hemma i Sverige (om det inte är skarpt läge, förstås, men sånt ska vi inte ens tänka på) och sannolikt något som öppnar ögonen lite.

PS: Här kan ni se en obehaglig video från en annan skolas Every 15 Minutes-projekt. Den är ganska lång, men ungefär fem minuter in i videon börjar den delen som vi fick uppleva idag. Har ni några minuter över tycker jag att ni ska titta.

PS2: Jag köpte min balbiljett idag! Är inte biljetten lite festlig ändå? (se bild) Alldeles genomskinlig och så finns det glittrande stjärnor inuti som hoppar omkring, och på framsidan står det Templeton High School Prom 2009, Masquerade Ball och tid och datum och allt sånt där. Väldigt stiligt, och om de lägger ner så mycket energi på bara biljetterna måste ju själva evenemanget bli helt oslagbart. Jösses!

I övermorgon vid den här tiden befinner mina föräldrar sig i California. De kämpar sig sannolikt fram genom fredagstrafiken någonstans längs Pacific Coast Highway, kanske halvvägs till målet Cambria där de ska bo. Åh, det här är spännande. Och så på lördag, första dagen jag får träffa dem, väntar prom och allt. Prom liksom!

Jag ska gå med en vän till mig, och planen är att vi, efter att alla stolta föräldrar tagit bilder och suckat "They're growing up so fast!", ska till någon nisses hus och äta finmiddag med en grupp kompisar, innan vi tuffar vidare till balen. Hela kalaset hålls på Eagle Castle Winery (bilder finns här), temat är Masquerade Ball och min klänning är mörkblå. Jag tror att det kan bli rätt fint. Jag menar, det är ju ändå en äkta amerikansk prom, och med största sannolikhet den enda chansen jag kommer att ha att gå på en.

Men nu! Nu är det dags för en världspremiär, eller, med tanke på att den redan visats i USA ett antal gånger: Sverigepremiär. Det handlar förstås om vårt underbara historieprojekt, och del ett finns här nedanför. Tyvärr är första delen (framför allt min lilla intervjusession) den tråkigaste, men håll till godo.

Saker att lägga märke till i båda filmerna: Nathans (nyhetsuppläsaren till vänster) växande hår, Action News-texten som flyttar på sig, Johnnys (nyhetsuppläsaren till höger) tröja som byts, Jakes (den blonde kommunisten) hår som plötsligt försvinner, mina glasögon som inte finns i andra delen, samt hur jag får världens brytning när jag ska återge en memorerad text... Äsch. Det kan ju inte bli helt perfekt, liksom.

Del nummer två finns också uppladdad, och den är nog snäppet mer underhållande. Innehåller bland annat mig som en väldigt... unik Rambo, och det kan man ju faktiskt inte gå miste om. Se:

Del nummer tre (där Jake spelar en zombie som härjar fritt i Leave It To Beaver) plus alla bortklippta skrattscener kommer senare, herr Weston har inte behagat ladda upp dem än. Nu ska jag läsa en stund, köpte Ian McEwans Atonement idag för att jag tyckte så mycket om filmen. Egentligen ska man ju inte göra så, men jag kände ju inte till boken innan så jag tycker mig vara ursäktad. Dessutom är jag redan alldeles förtrollad av texten, jösses. Vi hörs, hörnini.

Kära vänner! Det har hunnit hända en del sen vi sist talades vid. Vi tar det från och med onsdagen tycker jag:

Jag blev inbjuden av några kamrater till en kyrka i Atascadero. Det råkar nämligen vara så att de har ett band, och just på onsdagskvällen hade de planerat att spela för nämnda kyrkas ungdomsgrupp. I bilen på väg dit hade jag en bild i huvudet av en klunga med typ tjugo kids som omringade* bandet, i ett hörn av någon dåligt belyst källarlokal dit ungdomsgruppen förpassats.

Som alltid när jag har förväntningar på hur saker och ting kommer att vara, så fick jag förstås tji. För det första handlade det inte om tjugo kids. Parkeringsplatsen utanför kyrkan kryllade av tonåringar, somliga skejtande lite förstrött, somliga pratande, och andra nästan studsande upp och ner av någon sorts spänning. Inne i lokalen - att kalla den kyrka känns fel, även om den säkert är en sån i smyg - väntade nervösa musikerkamrater i en sal med stor scen längst fram och strålkastare i spännande färger; det var ungefär så långt ifrån den där källarlokalen man kunnat komma.

När klockan slog halv sju vällde de 300 (enligt uppgift är de så många – varje vecka 300 14-18-åringar som spenderar sin onsdagskväll åt religion) besökarna in och tog plats framför scenen. Så inledde bandet kvällens aktiviteter; de spelade tre låtar, med texterna på storbildsskärmar bakom dem så att publiken bildade en mäktig bakgrundskör, och jag fick bekräftat för mig vilka fruktansvärt* talangfulla vänner jag har. Sedan tog gruppledaren, ungdomspastorn, vid och ropade att ”Vi har en tjej från Sverige här ikväll!” och jag fick resa mig upp och bli jublad och applåderad åt.

Han påbörjade sedan en predikan som mer liknade ståuppkomik, där han talade om dejting. Jag kunde hastigt konstatera att jag nog skulle kunna hamna i ganska häftiga diskussioner med den herren (fördömanden är inte riktigt min grej, och inte att jämföra homosexualitet och mord som likvärdiga synder), men det var i alla fall intressant att… ptja, se en annan del av åsiktsspektrat. Kanske.

Annars kan jag meddela att jag blivit med balsällskap (den är trots allt bara en vecka bort), att jag filmat till historieprojektet för absolut sista gången (vi grävde ner en gruppmedlem med zombiemask på huvudet, och körde senare även över samma gruppmedlem några gånger. Allt för konsten!), samt att mina föräldrar är här om en vecka. En vecka. En vecka. Vi tar det igen, utifall att ni skulle ha glömt: en vecka. Det är lite för surrealistiskt för att jag ska kunna ta in det än så länge, men det lär ju kanske  ändras när de om en vecka (en vecka! En vecka!) sitter i mitt vardagsrum och, typ, dricker te. Galet!

*Jag skrev först åmringade och fruktansfärt. Värt att notera är att jag idag, i skrift, använde det vidriga ”inget och göra”. Inget OCH göra? Herrejisses. Snart kommer väl sär stavningen också…