Hörni. Det är ju nytt år snart (imorgon, herregud!) och då hör det ju till att skriva någon sorts årssammanfattning. Jag har fnulat ett tag och bestämt mig för att jag i år instiftar ett nytt pris: Goffabollen*. Utdelas årligen i okänt antal kategorier för ett års tappert kämpande... eller något åt det hållet.

Och 2010 års goffabollar går till:

Årets förändring - att jag bestämde mig för att flytta hit:

Årets bästa beslut - se ovan.

Årets ord - vuvuzela, Eyjafjallajökull, teppanyakihäll, Tobleronepolitik, Bjästa, Wikileaks, #prataomdet.

Årets mat - gyrostallrik med hummus och tzatziki på Petra's i San Luis Obispo. Med gratis dryck för att restaurangägaren känner igen oss. Bästa söndagsmiddagen. Eller vilken dag i veckan som helst.

Årets nää alltså nu emigrerar jag - SD:s inträde i riksdagen (fast jag var redan emigrerad sedan någon vecka, men om jag någonsin tvivlat på att det var rätt beslut slutade jag definitivt med det då).

Årets hjälte - Johanna Koljonen, för den här texten som satte igång så himla mycket.

Årets (nej livets) kändisträff - när jag fick råd om livet av en Kentmedlem på en PDOL-efterfest. Som journalist ska man ju vara cool och oberörd även om det är en återuppstånden Elvis som sitter bredvid en, men på insidan nöp jag mig i armen non stop i en kvart.

Årets RIP - The Ark.

Årets TV-program - How I met your mother och jag blev bästisar i våras. Förutom det Halv åtta hos mig, som vanligt. Inte ens i exil missar jag ett avsnitt.

Årets TV-karaktär - Kurt Hummel från Glee. Här är den första TV-scenen som fått mig att gråta sedan sista avsnittet av Six Feet Under 2005:

Årets inflation - överdrivet vardagliga realityserier. Böda Camping, New York-fruarna, Kungarna av Tylösand, Ullared, Skånefruar, Sandhamn, Pensionärsjävlar... på riktigt, börjar det inte kännas lite trött nu?

Årets FY FAN VAD JAG ÄR BRA - att jag inte kvävdes under skolböckerna under vårterminen utan tog studenten med klassen i juni som jag tänkt.

Årets CV-tillägg - festivalfixare.

Årets fritidssysselsättning - spelningar, tydligen. Jag gjorde en uträkning i huvudet - drygt 60 spelningar har jag varit på utanför Luleå i år. Räknar man dessutom med Luleåspelningar blir det över hundra.

Årets "jaha." - Luleåkalaset, i vanlig ordning. Det blev inte särskilt mycket bättre av att vara arton. Lika obehagligt och lika ospännande. Lite mer svettigt bara, i och med klubbtältet.

Årets "nähä!" - att Minus 30 bokat Säkert! och Håkan Hellström till nästa år. Vad hände, liksom? Ska det plötsligt bli riktig festival av det hela?

Årets "oj då." - den välta bilen efter Musikens Makt.

Årets "men nusse då!" - Prins Daniels tal till Viktoria på bröllopet. Inte ens landets mest inbitna antirojalist kan väl ha motstått hjärtsmältet under de sju minuterna.

Årets bästa klipp - utan tvekan februariflykten till ett vårigt Berlin. Pingpongklubb, marknader, graffitiklottrade murrester, tunnelbaneplankning, Europas största varuhus, vietnamesisk mat, ändlösa nätter, kramar och tjugokronorsvin.

(Klicka på någon av bilderna för att komma till hon som tog dem.)

Årets sämsta klipp - luggen min häromdagen. Inte den bästa idé jag nånsin fått.

Årets bästa prokrastineringsverktyg - Sporcle. Ändå lära sig alla USA:s presidenter och världens länder i alfabetisk ordning istället för att skriva den där uppsatsen som ska lämnas in om åtta timmar...

Årets besvikelse - The National på Way Out West.

Årets upprättelse - The National på Treasure Island Music Festival.

Årets armbåge - Matt Berningers under ovan nämnda The National-spelning. Eftersom jag rörde vid den. Höhö.

Årets läskigaste - Tenderloin i centrala San Francisco... att somna till sirener och väckas av skrik och se sovande hemlösingar på den spöregniga trottoaren utanför hotellfönstret.

Årets orättvisaste - alla amerikanska bekantskaper som försvann. Trafikolyckor och mord och tåg i vägen. Jag orkar inte.

Årets bus - det här.

Sista helgen i Templeton efter nyår, innan jag visste att jag skulle komma tillbaka nio månader senare. Omvänd kidnappning och häng under piren i Avila Beach och somna på soffan i soluppgången och bli väckt av libanesiska föräldrar som gjort pannkakor till alla hundrafemton tonåringar i vardagsrummet.

Årets tältupplevelse - Trästockfestivalens femgradiga nätter.

Årets soffa - tredjeåringarnas.

Årets bästa nya bekantskap - de här:

Så. Det var väl ungefär allt. 2010 var ett fruktansvärt bra år. Mellan varven var det helt värdelöst också, men på det stora hela har livet mitt gått i rätt riktning de senaste tolv månaderna. Det känns nästan vemodigt att lämna det bakom sig.

Jag har en liten nyårskaramell till er också som jag förhoppningsvis hinner lägga upp innan jag kanske styr kosan lite söderut. Om jag inte hinner: gott nytt år kompisar, och vi ses 2011!

*Goffaboll är förstås inget riktigt ord, men enligt min far är en goffaboll en godis eller en mums-mums. Det tyckte jag var kul när jag var tretton, så jag började använda goffabollar i mejladresser och användarnamn och sånt. Tänkte bara klargöra det, så det är inte är oklart vad som delas ut.

Klaxåsen.

Jag är nog en rätt stor mes. Är rädd för typ allt, men brukar oftast lista höjder, mörker och storkryp som min topp tre. Eller ja, topp två till fyra kanske, för nummer ett blir väl att träffa på en svart änka på toppen av Burj Khalifa mitt i natten. Eller något i den stilen.

Fast min värsta rädsla, alltså en som är på fullt allvar och inte en sån man kommer över av att någon håller en i handen eller stampar på rädsleobjektet, är låtsasvänskaper.

Jag är livrädd, alltså verkligen livlivlivlivlivlivrädd för att alla runt omkring mig bara låtsas tycka om mig – att de så fort jag vänder ryggen till skrattar så de inte kan andas: herregud så dum hon är, Hörnellskan, tror att folk går omkring och tycker om henne, såg du kramen hon gav dig, höhöhö, som att hon verkligen gillar dig, hon skulle bara veta, egentligen är det kanske lite tragiskt, man borde väl tycka synd om na, men det är ju så sanslöst lustigt! Att jag är föremålet för ett skämt som alla utom jag förstår, liksom.

Brukar därför utgå ifrån att det är just så, för att slippa bli bortgjord när det hela blir avslöjat och alla som någonsin låtsats tycka någonting bra om mig hoppar fram från bakom något osynligt gömställe och ropar SURPRISE! Att du gick på den lätta!

Men. Det är ju fantastiskt dumt att tänka sådana tankar om sig själv och om andra, har jag numera insett (vishet kommer väl med åldern, eller med en timmes terapi i veckan). Ropar därför Stopp, stanna! Tänk om, tänk rätt! i huvudet varje gång jag försöker lova mig själv att aldrig mera krama henne, aldrig mera le mot honom, aldrig mera tro nåt om mig själv. Hittills går det faktiskt skapligt. Snart är jag en blondinbella och skriver självhjälpsböcker och äter bara en ruta mörk choklad varje gång jag känner mig lite sötsugen. Vänta bara.

(Hahahahahahahahahahahahahahahaha. EN ruta!)

    Luften står helt stilla. Höger fot. Vänster fot. Höger fot. Vänster fot. Djupt andetag, drar in torr luft från ett land du aldrig tidigare besökt. San Luis Obispo Regional Airport, står det på byggnaden framför dig.

    Trappan upp till ankomsthallen är lång. Snart ska du träffa dem, din nya familj. Värdpappa Ingenjör och värdmamma Läkare. Kanske kommer de att hålla upp en skylt med ditt namn, kanske kommer de att ha ett knippe ballonger. Kanske är Francine med, mormodern som du sett krama om din värdmamma på en bild från en campingtur i Arizona. Eller kanske John och Rayleen, dina kontaktpersoner, eller någon vän eller släkting. Du har bara tre trappsteg kvar nu, sedan väntar dörren in till det nya livet, och nu bara ett steg till, och så sista hindret: dörrhandtaget. Tryck ner och dra. Det behövs ett IQ på 20 för att öppna en dörr. Tryck ner och dra.

    Trots att rummet är mörkt jämfört med solljuset utanför ser du henne nästan direkt, värdmamman. Turkos blus, utsvängda jeans och såna där bekväma tofflor som alla läkare har. Hon är ensam och har varken ballonger eller välkomstskylt i sina händer, men visst ser hon förväntansfull ut, visst ser hon ut som att hon väntar på att ta emot en dotter från ett annat land? Hela kroppen är liksom spänd och hon kniper ihop läpparna sådär som man gör när man försöker hindra ett leende att smita fram inför en sådan sak som att hämta hem en svensk utbytesstudent.

    Hon tycks inte känna igen dig. Men till slut, när det inte är någon kvar i ankomsthallen mer än ni två, måste hon ju inse att du är du, så du väntar. Betraktar henne. Kommer på att turkos är en ganska ful färg, att blusar i allmänhet är ganska fula. Hon är något äldre än du föreställt dig också, din nya mamma, och frisyren är annorlunda. Kortare. Tantigare.

    Du tittar ut genom fönstret mot landningsbanan. Ett nytt plan har visst landat. Från San Francisco, står det på ankomsttavlan. Passagerarna är idel affärsgubbar med viktiga portföljer, och så en sån där solbränd tjej med flipflops och ljusa slingor i håret som du föreställer dig att Kalifornien är fyllt av. Och nu ser du din värdmamma resa sig och gå bort till panoramafönstret, och du ser henne vinka ut någonstans, och du ser den unga tjejen vinka tillbaka på väg upp för trappan. Och sedan kastar hon sig i famnen på tanten med den turkosa blusen som inte längre är din värdmamma.

    Det är bara ni i salen, och när turkosblusen fått sin väska är du ensam.

    Vid det här laget har också du lyft av din väska från rullbandet. Du stannar kvar i ankomsthallen i några minuter till, tills du är helt säker på att dina nya föräldrar inte bara gömt sig bakom ett hörn för att överraska dig. Sedan bildar du en skallgångskedja bestående av en sextonåring och två resväskor lika stora som du själv, och börjar genomsöka alla delar av flygplatsen som du vågar gå igenom.

    Medan du vandrar genom byggnaden – den är inte särskilt stor, består bara av en ankomsthall, en gate, en entré och två toaletter – hinner tusen skräckscenarion svischa genom huvudet. Tänk om de aldrig kommer. Tänk om de inte fick mejlet om flygtiderna. Tänk om de egentligen inte finns, tänk om du har drömt alltihop. Tänk om du måste leva som tiggare runt San Luis Obispos flygplats tills du fått ihop en tillräckligt stor summa pengar för att ta dig hem igen. Fånge i ett främmande land.

    Du har hunnit söka igenom hela byggnaden och nu spanar du ut över en öde parkering. Någon barmhärtig flygplatsarkitekt har placerat en bänk för bortglömda utbytesstudenter bredvid utgången så du slår dig ner. Funderar på om du borde ringa till värdpappan. Det vore ju så enkelt, och du vet ju egentligen att han säkert skulle svara och berätta att de bara är några minuter försenade. Men du vågar inte. Det får vara tillräckligt att du flugit ensam till andra sidan jorden, mer mod har du inte på lager. Så du väntar.

(Första gången jag och Kalifornien träffades, klippt och klistrat ur projektarbetet. Tänk ändå om jag på trappan ner från planet vetat att hela mitt liv med anledning av det där första mötet skulle ta en väldig vändning i västlig riktning. Får ont i huvudet ibland av alla tillfälligheter som fått oss att hamna där vi hamnat.)

Det blev lite obloggande igår, så jag passar på att hinna ikapp nu. Tre blogginlägg i ett med andra ord – något som gör dig upprörd, något som får dig att må bättre och något som får dig att gråta.

Något som gör dig upprörd:

Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin befunnit mig i ett sinnestillstånd där jag refererat till mig själv som "upprörd". Det får mig mest att tänka på arga lappar i tvättstugor eller äldre damer som rasar mot "dagens ungdom" i lokaltidningsinsändare.

Istället, därför – sånt som gör mig topp tunnor rasande*:

När människor använder årets bästa Internetinitiativ Prata om det till att prata om något helt annat än som var tänkt. Som typ när Quetzala Blanco skrev två vidriga och helt obegripliga inlägg där hon hånade Cissi Wallin som just skrivit en krönika om en våldtäkt hon utsatts för. Eller när deltagare i SVT:s skapligt förvirrade Debatt försökte spekulera i Assanges skuld eller oskuld istället för att Prata om det.

2010 var året då en oläst läxa blev obehagligt tydlig. Vad vi borde ha lärt oss av Bjästa i mars kunde ha kommit till användning i fallet Assange, men istället fortsätter vi att peka finger åt alla möjliga håll (våldtäktsmannen Assange! Hämndlystna lögnerskor! Radikalfeminism! CIA!) när vi omöjligen kan ha en aning om hur saker och ting egentligen förhåller sig. Det gör mig rätt förbannad. Det och när människor uttalar sig i frågor som de skulle kunna veta något om men som de aktivt valt att inte läsa in sig på (jag tittar på er, Fox News).

Något som får dig att må bättre:

Att läsa riktiga, viktiga Prata om det-texter, både av kvinnor och män, och inse hur mycket som kan förändras med hjälp av dem. The Magnetic Fields - 69 Love Songs. Johanna Thydell; jag fick nyboken hennes i julklapp och igenkänningsfaktorn är skyhög. Bra böcker i allmänhet. Festivalkänsla. Att slippa ha vinterkläder i december. Robynmusik med tillhörande jag-bryr-mig-faktiskt-inte-om-hur-jag-ser-ut-just-nu-dans. Marabou. Att skriva och bläddra igenom nattliga Worddokument. Ja, när jag nu tänker efter: mest av allt mår jag nog bättre av att skriva.

Något som får dig att gråta:

Hahahaha. Något som får dig att gråta? Jag gråter för allt. Gråter när människor dör eller gör sig illa, när jag är nervös, när självförtroendet brister, när filmkaraktärer dör, när pressen jag sätter på mig själv blir för stor, när Peter Pohl skriver hjärtekrossande**, när jag känner mig för blyg, när jag är arg men inte riktigt kan få fram ord, när Six Feet Under tog slut, när Allie försvinner bort i demensen igen i The Notebook, genom typ hela Boys don't cry, när mamma skrev "Kram" på ett kort i julklappen från mor och far.

Oftast gråter jag i precis de situationer då det är som pinsammast att gråta. Typ offentligt. Ju mer jag inte borde börja gråta, desto värre börjar rösten darra. Saken är den, att min gråt betyder oftast inte så värst mycket – den bara dyker upp, och jag gör mitt bästa för att inte låtsas om den. Min samtalspartner lägger dock pannan i djupa veck och frågar "Hur är det egentligen?", medan jag försöker le mellan tårarna och lätt hysteriskt förklarar att Nejdå, att jag gråter betyder ingenting, bry dig inte om det, lite läckage bara, som inkontinens fast ur andra hål liksom, höhö, händer hela tiden, vad var det du sa nu igen? Och hela tiden blir pannvecken djupare och djupare. Ibland känner jag att någon borde göra film av mitt liv.

Säger som den musikaliska sarkasmens mästare, The Magnetic Fields:

I cry because it looks so good

I cry, why not, it's free

And there's nothing more interesting

Than crying constantly

And as I tell everyone

Crying all the time is fun

* Jag vet i och för sig inte om jag någonsin refererat till mig själv som topp tunnor rasande heller, men någon gång ska ju vara den första.

** Kursriktning nu genom natten, där så många stjärnor hade fallit: jag ska aldrig mer ge mig hän. En översättning kan lyda: man ska inte tycka att någon är en av de finaste människor man någonsin har mött. Då får man snart en smäll i veka livet. Ur Vilja växa.

Hos värdmormor och värdmorfar i San Luis Obispo. Alla fyra värdfarbröderna med alla fyra värdfarbrorsfruarna och alla fyra värdkusinerna är samlade. Det är juldag, alla barn har redan öppnat sina paket – transformers och leksakståg och rälsbitar ligger utspridda på vardagsrummets heltäckningsmatta – och julskinkan, julkalkonen, julpotatismoset, julsellerin och jultranbären är uppätna. Julbasketmatchen är färdigtittad på - Kobe Bryants L.A. Lakers har just förlorat mot LeBron James Miami Heat till allas stora förtret - och det enda som återstår är de vuxnas julklappsöppning, som i år ska bli ett sanslöst spännande white elephant-utbyte.

Reglerna för white elephant-leken, eller yankee swap som den också kallas, varierar men hos oss gick den till på följande vis:

Alla deltagare har på förhand köpt en julklapp för max hundrafemtio kronor. Dessa läggs inslagna och utan namn i en hög i mitten av rummet, och varje deltagare tilldelas ett nummer mellan ett och tretton (antalet paket) genom lottning. I tur och ordning får man sedan ta en present, och varje ny deltagare kan välja mellan att stjäla en redan öppnad klapp eller ta en ny från högen.

Problemet uppstår förstås när människor tar leken på olika stort allvar och därmed köper olika dyra, fina eller genomtänkta klappar. Fullt släktkrig utbröt nästan när någon plockade åt sig en ny fin mixer medan någon annan fick en dansande Snobben. Munnarna log när mixern gång efter annan fick en ny ägare, men ögonen var mordiska. Samma sak när en milkshakemaskin packades upp, och återigen med en flaska finvodka; vad som hördes var åh nämen, nej hoppsan, höhöhö, kan du räcka mig det där prickiga paketet istället då, men blickarna sa sov med ena ögat öppet inatt. Det kanske är tur att pengagränsen inte var högre än den var. Bra om familjer slipper splittras över en stulen mixer, liksom.

Vad jag fick med mig från den fantastiska tillställningen? Mitt hundrakronorspresentkort på Starbucks blev stulet i sista stund och jag valde den sista oöppnade klappen. Den visade sig innehålla denna:



The Bathroom Game Book - Brain teasers to keep you on the edge of your seat.

Ha, ha, ha, ha... ha.

Men, på det stora hela: en fin stund, en fin jul.

Sånt jag gjort i december:

Jag gjorde bättre ifrån mig än väntat på mina slutprov och avslutade min första Cal Poly-termin. Jag sökte hjälp för prestationsångesten. Jag åt sushi, gyros, glutenfri pizza och In N Out för att undvika campusmaten. Såg Love and other drugs med vännerna mina.



Min vän Aly fyllde nitton så vi hade finmiddag på Thai Palace med tio människor vi tycker bra om. Därefter följde äventyr hos tredjeåringarna och kombinerat skolan-är-slut-kalas och julfest hos en kompis fastän vi hade finals week kvar att klara av.



Julfester blev det förresten en del av. Vi gick på fraternityn Alpha Gamma Rhos gigantiska julfest som var det närmsta en collegefilmupplevelse jag varit hittils, och så avslutade vi terminen med ett secret santa-kalas där julklappar utbyttes.



Sedan åkte jag hem till Templeton och värdföräldrarna. Hängde med Megan men åkte ner till SLO lite då och då (här hade jag tänkt lägga in några SLO-bilder, men det verkar som att minneskortläsaren blev kvar i mitt dorm så tji fick jag). Jag övade på att köra bil. Jag gick på bio (Trassel/Tangled) med värdfamiljen, fast treåringen visade sig vara lite för liten för att klara av en hel film och fick avbryta övningen efter en halvtimme. Idag fick jag skypa en stund med familj och släkt och det, tillsammans med Marabou Vintervit, gjorde min julafton.

Och nu, nu sitter jag i soffan min och det har just blivit juldag. Julklapparna från Santa ligger under granen, min värdbrors julstrumpa hänger fullproppad på spiselkransen och kakorna han lagt fram till tomten är uppätna (Edith, chihuahuamutantmonstret, tuggade i sig dem så fort hon kom in genom dörren... som tur var efter att pojken gått och lagt sig. Tur, annars hade vi nog haft en död hund på vardagsrumsgolvet.). Jag har varit lite nere över att inte befinna mig i Sverige just den här högtiden, men nu känner jag faktiskt lite, lite pepp inför den amerikanska julen. Vi hörs, kompisar, när klapparna är öppnade och magen rund som en pumla av all julmat!

Att mina betyg från den här terminen ser ut såhär:

A, A, B, I.

Och I står för "Incomplete".

Låt mig förklara.

Det gick sanslöst bra i engelskan. Det gick bra i massmediekursen. Det gick tillräckligt bra i matten. Jag bröt inte ihop en enda gång i någon av de kurserna på hela terminen, fastän jag fler än en gång lämnade in arbeten jag inte tyckt mig haft tillräckligt tid att fullända.

Och sedan hade vi den fjärde och sista kursen. Journalistik, nyhetsrapportering. Vi skulle skriva sex stycken nyhetsartiklar under terminens gång, baserade på saker som hände på campus. Jag har fyra års journalistisk erfarenhet och en stor portion studiemotivation och jag sumpade mitt betyg på att jag var rädd att misslyckas.

Det är såhär, att när jag har en bra lärare i ett ämne jag bryr mig om vill jag göra så fruktansvärt bra ifrån mig att min prestationsångest skjuter till sällan skådade höjder. Det kombinerat med att jag och min blyghet förväntades göra minst tre intervjuer per artikel fick mig att skjuta upp både att träffa professorn och att lämna in något. Veckorna svischade förbi tills en konfrontation oundvikligen skulle explodera i gråtattacker.

När jag väl pratade med professorn, efter att i flera veckor ha föreställt mig hur han skulle sucka och stämpla ett F i pannan på mig, visade han sig vara förvånansvärt förstående. Jag fick ett alternativ till F:et – skriv två artiklar innan terminens slut, så får du ett I i kursen och gör klart det sista efter jul. Sagt och gjort: sista veckan lämnades två artiklar in.

När han läst igenom mitt första artikelutkast tittade han bekymrat på mig och frågade varför jag inte börjat tidigare. "Du kunde ha lett den här klassen."

Grattis mig själv, alltså. Prestationsmonstret slog till den här terminen med.

... vilket osökt för mig in på det här med prestationsprinsessor igen. Jag har nämligen läst en del texter under hösten – av unga kvinnor, av någon underlig anledning – om att "duktig flicka"-syndromet inte alls är något att oroa sig över.

Någon skrev att mode och smink är mycket mer stressande för unga tjejer än prestationsångesten, någon annan att "duktig flicka"-epitetet borde menas positivt och Elin Grelsson skrev såhär:

"Att benämna ambitiösa kvinnors klassresor och individuella vilja att göra karriär för duktiga flickor och prestationsprinsessor är ingenting annat än gammalt unket kvinnoförakt."

I beg to differ. Det som problematiseras i prestationsprinsessdebatten (även om jag hellre kallar den prestationsmonsterdebatten) är inte att kvinnor är duktiga utan att somliga pressar sig så hårt att de inte kan skilja sitt eget värde från sina prestationer. En "duktig flicka" i den benämningen blir aldrig duktig nog. Istället för att glädjas åt att jag gick ut gymnasiet med nästan bara MVG grämde jag mig över det där VG:t jag fick i ettan för att jag blev kär och glömde att prestera, och hellre än att göra mitt bästa i journalistikkursen men kanske få ett B valde jag att inte göra någonting av rädsla för att inte vara perfekt.

Givetvis ska inte alla högpresterande och hårt arbetande kvinnor antas ha prestationsmonster som driver dem, men att somliga har det måste tas på fullaste allvar. Hade man varit medveten om den enorma faran i att låta prestationsmonstret växa hade någon kanske kunnat hjälpa mig att sakta ner redan när det dök upp. Det finns såklart värre problem att tampas med, men jag hade gärna sluppit bryta ihop på en professors kontor när jag är 18 år och universitetsstuderande. Kan faktiskt tänka mig ett roligare tisdagsnöje än att sitta gråtande i en terapisoffa och försöka bryta tankegångar jag haft sedan jag var tolv. Jag kände mig dessutom redigt dum när jag kom på mig själv med att på allvar försöka försvara varför det är rimligt att kräva perfektion av mig men ingen annan. Det om något måste väl betraktas som kvinnoförakt.

Men. Jag ska inte störa julefriden mer. Jag mår strålande och försöker ge monstret långfingret på daglig basis. Nu laddar vi (eller ni... jag befinner mig lite väl långt bort) för Kalle Anka. God jul, kära vänner!

Favoritfödelsedagar är det tunt med. De flesta flyter ihop, för jag har nog aldrig varit en storfirare. Ganska ofta slumpar sig livet så att jag befinner mig antingen i Klaxåsen eller utomlands den 9 juli, så jag firar i regel mitt åldrande med familj, presenter och en middag jag Hörnelltraditionsenligt valt själv.

Några födelsedagar jag minns tar vi istället:

– När jag fyllde två år var jag 40-gradersfebrig i Klaxåsen och förstod nästan ingenting, men i ett paket fanns en nallebjörn med gyllenbrun päls som har varit min ständige kompanjon i sexton år nu. Han skulle heta Bamsen som Lotta på Bråkmakargatans grisbjörn, men blev Pandan.

– På sjuårsdagen var vi i Stockholm och jag hade peppat Junibacken hur länge som helst. Det öppnade dock senare än vi tänkt oss, så vi gick på Wasamuseet medan vi väntade. Herregud, vad jag var arg. Och när vi väl kommit in på Junibacken började jag gråta vid åsynen av Tjoffsan. Herregud, vilken jobbig unge jag måste ha varit.

– När jag fyllde åtta (eller sex?) fick jag skivan ABBA Gold av mamma och pappa. Därefter lyssnade jag på den nonstop i typ tre år. Hela min läggdagsritual var uppbyggd runt ABBA – jag läste en bok fram till låt nummer elva, Chiquitita, försökte sedan somna till Fernando. Var jag fortfarande vaken vid Does your mother know, nummer femton, fick jag lätt panik, och om jag hann höra sista låten, Waterloo, innebar det att morgondagen skulle bli olycklig.

– På min sextonårsdag var jag på amerikanska ambassaden och blev visumintervjuad. Jag köade i ett par timmar, lämnade väska och mobiltelefon hos bistra vakter i en säkerhetskontroll och väntade ännu en timme för att få frågan "Var ska du bo?" av en amerikan bakom en glasruta.

– 9 juli 2010 minns jag också fast det inte är så mycket att minnas. Det var kanske den mest deprimerande av mina födelsedagar (förutom när jag fyllde nio och spenderade hela dagen i en bil i fyrtio graders värme i ett färjeläge i Italien). Jag var ensam hemma hela dagen och satt mest och tänkte på min nyuppnådda vuxenhet, försökte låta bli att stirra mig blind på grattisönskningarna som trillade in på Facebook för att det kändes för tragiskt. Till råga på allt fick jag inte ens visa leg dagen därpå när jag för första gången gick ut som 18-åring. Livet är hårt!

... Eh. Ja. Det här kändes ju sanslöst ointressant. Ingen vettig människa kan väl bry sig om att jag hade feber när jag var två? Gudars skymning. Vi väger upp det på en bild av mig och min kompis Pikachu:



Eh. Vi hörs va. Och god jul, om vi inte skulle höras mer innan det blir dopparedag!

Som projektarbete i trean valde jag att skriva ett romanmanus. Försöka göra skönlitteratur av mitt år i Templeton. Hundra timmar, minst, satt jag och hamrade på tangenter eller klottrade i anteckningsblock, men en så omfattande text borde nog få ta lite mer tid. Dagen före inlämning var jag således långt ifrån färdig, och i skolan fick jag vaccin mot svininfluensan... vilket ett par timmar senare resulterade i den värsta feberfrossan jag någonsin upplevt. Hela natten satt jag och huttrade fullt påklädd under täcket med laptopen i knät, grinade säkert också för det gör jag ju jämt, men texten blev klar.

Så värst mycket skönlitteratur blev det kanske inte av det hela, mer sentimental gegga som inte betyder så värst mycket för andra än jag. Men jag har i alla fall hela mitt Templeton samlat i de där 104 manussidorna och det var nog egentligen det som var målet.

Dessutom finns mitt favoritminne, eller ett av dem, däri. Min sista kväll i Kalifornien anordnade Megan bonfirekväll i min ära. Ett femtontal vänner kom dit, fast till slut var det bara de viktigaste kvar. Det kändes ungefär som i The Mountain Goats Noche del Guajalote. Om någon skulle känna till den låten. Vilket jag halvt antar att ingen gör, men det kändes i alla fall exakt så; vi fick till och med besök av en kalkon.

Jag klipper och klistrar ur projektarbetet:

En efter en skalas de bort under kvällen. De får sina avskedskramar och du följer deras bilar med blicken när de kör ut från gården, upp på kullens krön och försvinner ut ur livet ditt för den här gången. Till slut är ni bara sex kvar: förutom du och Megan sitter Kevin, Natalie och Angelina också runt elden. Och så Cody, som av någon anledning inte följde med de andra killarna när de åkte hem.

Det är kallt där ni sitter nu. Elden har börjat dö och ingen verkar känna för att hämta mer ved. Istället hämtar Megan sin Disneyfilt från verkstaden, ropar snuggle time! och ni tränger ihop er på den, alla sex.

   - Titta på stjärnorna.

   - Oj.

Ovanför Megans hus finns världens klaraste stjärnhimmel. Precis varenda stjärna i hela universum, eller åtminstone hela Vintergatan, kan ni se ifrån Disneyfilten. Ni tävlar om att koppla ihop dem till stjärnbilder, vissa plockade ur verkligheten och andra inte alls.

   - Kan du inte stanna? Megan är helt allvarlig. Vi kan kanske betala lite var av en ny flygbiljett, och om dina värdföräldrar inte vill ha kvar dig så kan du bo hos mig ett tag...

Du låter förslaget hänga kvar i luften en stund, som för att få drömmen att leva lite längre.

   - Tack, fast jag måste verkligen hem.

Men åh, vad du önskar att du kunnat säga ja i denna stund!

Vad är meningen med att resa land och rike runt för att hitta sin plats när man ändå måste lämna den förr eller senare? Vad gör man av sig själv när man insett att platsen man letat efter går förlorad om fyra timmar? Finns det någonting alls att göra, mer än att låta det hända? Mer än att ligga kvar på rygg på Megans disneyfilt och peka upp på himlen att där är Cassiopeija, och den där borta ser ut som en häst med en cowboyhatt.

En grej som är bra med att flytta runt en väldig massa är nog att det går rätt fort att känna sig hemmastadd på en ny plats. Just nu ser hemmet mitt ut såhär:

Sängkläder på en soffa i ett vardagsrum i en julpyntad Templetonvilla, med värdföräldrar och en treårig värdbror några rum bort. En höjdare från treåringen idag förresten – han hade på sig en tröja med text på ena ärmen, och skulle briljera med sina bokstaveringskunskaper:

– C-R-U-S-H-E-R... that spells monstertruck.

Fin liten filur.

Annars, när det inte är jullov, ser mitt hem ut såhär:

Nej, jag skojade bara. Det där är rumskompis nummer etts sida av rummet. Såhär ser min sida ut:

Fast det är hälften mitt och hälften rumskompis nummer tvås verk. Ibland tycker jag lite, lite synd om den välstädade av oss tre.

Jag inledde veckan hos en psykolog i det där försöket att räta ut mig själv som jag påbörjat. Att prata om sig själv i en hel timme med någon som får betalt för att lyssna kan kanske vara det bästa någonsin. Varför går inte hela världen i terapi?

Därefter har jag mest sovit och hängt med Megan. Vi tog en tur till San Luis Obispo (jag har uppenbarligen svårt att hålla mig därifrån) för att träffa kompisar på Firestone Grill, hade pyjamasparty framför Eat, Pray, Love, käkade revbensspjäll på Applebee's och gick på midnattspremiär av filmen Tron: Legacy. Tron: Legacy var inte så mycket att hänga i granen, men biografen visade också originalfilmen Tron från 1982, och den var lustig på det vis som datorrelaterade prylar ofta är när mer än tjugo år har gått sedan de gjordes. Fantastiskt.

Dessutom har hon försökt lära mig att köra bil, Megan. Vi körde fram och tillbaka längs småvägar ute på vischan och övade på att växla upp och ner. Hittills har jag inte råkat ut för ett enda motorstopp! Ett par gånger fick hon dock ta tag i ratten för att jag, djupt koncentrerad på att släppa kopplingen i rätt ögonblick och minnas vilken pedal som var bromsen, inte lagt märke till eken rakt framför oss. Men vi lever i alla fall. Målet är körkort före sommaren! Det kommer att kosta mig 28 dollar, knappt 200 kronor, förutsatt att jag klarar provet på första försöket. Åh, USA.   

Jag har förstås hängt en del med värdföräldrarna och treåringen också. Vid familjemiddagarna serveras kulinariska läckerheter som kycklingburgare med äppelmos och selleri med jordnötssmör* - allt serverat med rödvin (jag bor ju trots allt mitt i Kaliforniens vindistrikt). Det är nog tur att jag redan spenderat ett år i USA, för en nyinflugen hade möjligen flytt i panik.

Ikväll har jag åstadkommit en liten årssammanfattning som snart finns i en tidning nära dig. Nu väntar sömn - imorgon har jag planerat att följa med treåringen på bio- och biblioteksbesök, och med tanke på energin den lille herren sitter inne på måste jag nog vara utvilad. Vi hörs!

* Vi äter vanlig mat också, jag lovar. Det blir bara lite tokigt ibland när en familj som normalt inte har en celiaktiker i huset ska laga glutenfritt.

Jag har en bror.

Såhär såg jag och han ut när vi fortfarande var blonda och rymdes båda två i en stol och folk nästan trodde att vi var tvillingar när de såg oss. 

I själva verket är min bror, Karl heter han, två år äldre än jag, född på Hitlers födelsedag år 1990. Nuförtiden ser vi kanske inte riktigt ut som tvillingar - livet har istället slumpat sig så att jag ser ut precis som min mamma medan min bror är en kopia av pappa. Och där jag ärvt (och mångdubblat) min mammas prestationsångest har min bror fått pappas stadiga självförtroende.

Så som jag fått vår tidiga uppväxt berättad för mig var han var änglabarnet och jag djävulens avkomma. Jag skrek och mördade folk med ursinnesblickar medan han var beskedligt tyst och lydig. Mot mig var han dock i allra högsta grad oänglalik och ägnade sig åt vanliga storebrorsaktiviteter - matade min mörkerrädsla med spökhistorier (i sju år var jag tvungen att kasta mig upp i min säng om kvällarna för att inte "gröna handen" skulle få grepp om min fot från under sängen), vann över mig i vartenda tv-spel jag försökte mig på och retade mig för allt jag inte visste om världen.

Min brors ständiga följeslagare var Otto (se bilden), som vi kallade för hund men senare insåg var en kanin, och min ständiga följeslagare var (och är fortfarande) Pandan, som inte alls är en panda utan en vanlig brun nalle. Att identifiera djurarter har aldrig varit syskonen Hörnells starkaste sida.

När jag var elva blev Karl sjuk, det var något med levern som inte stämde och han flögs söderut i expressfart. Mamma och pappa hade milsdjupa bekymmersrynkor i pannorna, pratade med hemliga röster bakom stängda dörrar med läkare, släktingar och varandra, och jag tyckte nog mest synd om mig själv som uppmärksamhetsvana minstabarn tenderar att göra när fokus plötsligt ligger på någon annan. I efterhand har jag dock, förstås, insett allvaret i situationen och känt mig ganska dum för min elvaåriga egoism.

Fast idag är han frisk, bror min, och bor i ett stökigt studentrum i Linköping. Där studerar han något datorrelaterat som är ganska långt ifrån pizzabagaren han ville bli när han var liten, lagar mycket bättre mat än jag (även om jag helst inte erkänner det) och odlar intressen – senast i raden är origami.

Vi bråkar ibland, men aldrig om något viktigt. Jag skriker på honom när han ätit upp kanelgifflarna jag gått och längtat efter en hel dag eller när han lämnat en halvuppackad resväska på hallgolvet i en månad (fastän jag själv är precis lika stökig). Bråken handlar aldrig om något viktigt, och är väldigt sällsynta nu när vi har ett världshav mellan våra respektive kanelgifflar och resväskor. Jag önskar aldrig livet ur honom eller honom ur mitt liv. Han är den i Sverige som jag har mest kontakt med - vi pratar nästan varje dag - så jag är snarare hemskt glad att han finns. Trots gröna handen.

Jag är döpt och konfirmerad men inbiten ateist. Därmed är jag väl kanske som svenskar är mest; varken mitt dop eller min konfirmation hade någon religiös betydelse för min familj.

Ett tag när jag var liten trodde jag att man inte kunde ha ett namn utan att vara döpt; så lite förknippade jag dopceremonin med något religiöst att jag trodde att dess enda syfte var att namnge nyfödda. När jag för första gången fick höra av en vän att hon inte var döpt blev jag mäkta förskräckt - stackars barn, som tvingas leva utan namn! Min typ femåriga slutledningsförmåga kom senare fram till att en odöpt människa bara kallas för sitt namn, medan en som döpts heter det.

När det blev dags att konfirmera sig var jag lite mer bekant med kristna sakrament, men att jag valde att delta i de sex månader långa konfaförberedelserna hade mest att göra med att en veckas sommarläger i Jäkkvik med mina högstadiekompisar lät lockande. När konfirmationsledarna bad oss klippa ut en bild som symboliserade gud klippte jag ut en tom pappersbit. "Jag tror att gud är något människan skapat själv," sa jag när prästen frågade hur jag tänkt, egentligen var det kanske rätt respektlöst det där, att jag och kompisarna tog upp plats i kyrkans ungdomsgård fastän vi inte trodde på nåt särskilt, fast vi var ju knappast ensamma. Svenskar är inte så värst bra på att tro.

Under en tid i Templeton började jag fundera över hur det skulle kännas om jag faktiskt trodde på något. Månader i ett samhälle där tron är en viktig del av livet för nästan varenda kotte gjorde att religionen började se lite lockande ut. Att sjunga tillsammans, prata med varandra om kärlek i timmar och att som den finaste av välgärningar be för någon annan - det ser ju ganska trevligt ut, och måste det inte finnas någonting som gör de här människor så fyllda av övertygelse om att en himmel med evig kärlek väntar på dem någonstans? Jag var nära att börja kalla mig själv agnostiker, men kom aldrig så långt. Bestämde mig istället för att min otro är ganska trivsam.

Jag tror alltså inte på så värst mycket.

Eller.

Jag tror på att skita i självhjälpsböcker, att vara snälla mot varandra, att försöka låta bli att döma, att våga lämna allt lite då och då och att försöka förstå snarare än leta brister. Och så tror jag på Annika Norlin.

Ett ögonblick. Ett ögonblick ett ögonblick ett ögonblick ett ögonblick...

Det här blev svårt. Jag är ju med om en himla massa ögonblick men det känns plötsligt inte som att något duger. Har försökt och försökt och försökt, men allting är antingen för tråkigt för er, för personligt för mig eller någonting jag inte över huvud taget bryr mig om.

Väljer därför någon annans ögonblick, tolv minuter långt, som gör mig något så sanslöst arg.  

Ögonblicket tillhör Glenn Beck, en av de största pajaserna i amerikansk TV, som i sitt så kallade nyhetsprogram på Fox News sprider konservativ propaganda, konspirationsteorier och allmänt skitsnack varje dag klockan fem.

I videon talar han om brottsmisstankarna mot Julian Assange. Han slänger ur sig att det påstådda brottet rubricerats som "överraskningssex" i Sverige och försöker sedan rekonstruera händelseförloppet medan han förlöjligar brottsoffren och ifrågasätter deras sexuella moral. Han är bombsäker på att kvinnorna bara hittat på historien trots att han uppenbarligen inte satt sig in i fallet tillräckligt för att ens veta brottsrubriceringen (och nämner dessutom deras "radikala" och "hardcore über far-left" politiska tillhörighet - socialdemokrati - som en anledning att misstro dem). Åh, ilskan. Oavsett om Assange döms eller ej förtjänar ingen att förlöjligas inför miljontals människor på det viset.

En annan detalj om Glenn Beck: hans dagliga radioprogram och tv-program hör till de mest populära nyhetsmagasinen i hela USA. Det är i sådana här lägen som man känner att att låta en människa utan universitetsutbildning, sunt förnuft och researchförmåga agera "politisk kommentator" i nationell TV dagligen borde vara grund för spöstraff. Minst.

(Jag skulle förstås kunna utveckla det här med ett antal videobevis på Fox News nyhetsankares fullständiga inkompetens, men det finns alldeles för många. Det är ett faktum för alla någorlunda självständiga tänkare att Fox News - som sänder under parollen "Fair & balanced" - endast existerar för att ge USA:s mest förnuftslösa, fördomsfulla och uppmärksamhetstörstande människor en plats där de fritt kan spy ur sig sin idioti. Det är ungefär som att Björn Söder och Jockiboi från Kungarna av Tylösand skulle leda Aktuellt och värvas på det faktum att ingen av dem någonsin öppnat en historiebok*. Fast, som sagt, jag låter bli att utveckla. Det skulle ju bara vara ett ögonblick.)

* Antagandet att Björn Söder aldrig kan ha öppnat en historiebok baserar jag på den här briljanta iakttagelsen av Viktor Barth-Kron.

Jag vill egentligen inte diskutera bästa vänner. Faktiskt är själva begreppet något av det som gjort ondast i mig den här hösten, och jag försöker att helt låta bli att använda det.

Jag låter bli titeln "bästa vän" av två anledningar. Den ena är för min egen ängslans skull - tänk er skammen i att kalla någon sin närmsta utan att känslorna är besvarade - och den andra är för att skydda oss båda; det känns som att när man kedjar fast sig vid varandra med superlativ blir vänskapen så lätt en plikt.

Så alla är vänner för mig. Eller kompisar, fast här i USA slipper jag göra den skillnaden; alla är "friends".

Det som skiljer vännerna åt är förstås hur mycket de fattas mig när jag lämnar dem (för lämnar dem gör jag ju förr eller senare oavsett var de är, eftersom jag oundvikligen sitter fast med en fot i Nordamerika och en i Europa). De som är mig allra närmast är de jag saknar som mest men ändå aldrig oroar mig för att lämna. Saknadsgraden behåller jag dock för mig själv.

Jag har alltså ingen bästa vän. Däremot fantastiska vänner i två världsdelar, med nackdelen att hjärtat slits itu lite var jag än är och fördelen att jag har någon att prata med dygnet runt, för att det alltid är vakentid i antingen Sverige eller USA. Det räcker gott för mig.

kärlek

kä'rlek subst. ~en ~ar

ORDLED: kär-lek-en

Oskar Linnros på Musikens Makt, så många vill stå längst fram, det är så stort tryck mot kravallstaketet att alla vi arrangörer måste stå i scendiket och Övervaka. Och så ett sms: Var är du? Jag vill kramas! Ett par minuter senare dyker hon upp på den sida om scenen där publiken är lite glesare, och när jag hoppar över staketet hör vi introt till Från och med du. Och så Kramen, hårda hårda kramen, och när jag funderar över varför hon kramar mig så hårt kommer jag på: det här är sista gången jag träffar dig på ett år. Och genast tårarna, som att vrida igång en kran.

Den dansen till Oskar Linnros sida vid sida med tusen lyriska fjortonåringar, ömsom kram, ömsom dans, ömsom gråt och Jag kommer att sakna dig så jävla mycket. Den vännen.

Det och att sitta på ett hustak i midnattssol och bli kramad, att strunta i världshavsavstånd och älska varandra ändå, att skrika lungorna ur sig tillsammans bara för att få ut allt som känns skit, att ligga på en filt på någons bakgård och hitta på egna stjärnbilder klockan fyra på morgonen, att få ett vasst "Vad fan håller du på med?" i ansiktet när man behöver det som mest, att dela en konsert med tusentals människor som också kan varje ord i varje låt, att vrålsjunga hela Cee-Lo Greens "Fuck you!" i en bil på väg hem, att dansa dansa dansa för allt vi är värda när "Dancing on my own" spelas sent en kväll, att bli igenkänd från en bil och sen uppringd för att någon ville säga att det var roligt att se en, den här låten och den här, att sitta under en pir någon decimeter ovanför hajfarliga havet och dela hemligheter med varandra, att inte behöva låtsas, att skratta så man inte får luft, att kramas så man inte får luft, att sakna så man inte får luft.

Det är min definition av kärlek.

Vid halv tolv vaknade jag till på vardagsrumssoffan av att treåringen levde sig in lite väl mycket i sin lek med bilar och byggklossar.

Just ja. Jag har kanske inte berättat: jag är i Templeton. Avslutade höstterminen med ett julklappsbytarkalas hos en kompis i fredags, sov en sista natt på soffan hemma hos tredjeåringarna och åt sedan en sista San Luis Obispo-frukost på IHOP med Aly innan kosan styrdes norrut. Nu bor jag hos värdföräldrarna fram till den andra januari och blir uttittad av treåringen som är lite för liten för att förstå konceptet "värdsyster fast inte riktigt, hon skulle ha varit det om du flyttat in hos oss lite tidigare".

Min första hela dag i Templeton ägnades mestadels åt att göra precis ingenting. Av Templetonvännerna har nästan ingen fått lov från skolan än så det finns inte så mycket annat att hitta på. Min värdpappa kom hem med sushi till lunch och vi diskuterade det faktum att nästan alla amerikaner (inklusive treåringen) använder ätpinnar till asiatisk mat medan det i Sverige är standard med kniv och gaffel.

På eftermiddagen tog jag en promenad runt Templeton, som brukligt när jag just kommit hit. Måste känna att allting står kvar där det ska. Köpte müsli, kakor och torkad frukt på Trader Joe's och fick torka svett ur pannan på hemvägen för att jag tagit på mig jeans trots tjugotvå plusgrader. Templeton är den sortens ort där man tutar på folk som går vid sidan av vägen eftersom det antagligen är någon man känner, så jag fick en del vinkningar från kända och okända Templetonbor på vägen.

Och ja, det var väl ungefär det mest spännande som hände idag. Vi åt sallad till middag och tittade på tv i ett par timmar, och nu har jag bäddat soffan för att sova. Imorgon ska jag till San Luis Obispo. Två dagar klarade jag mig alltså utan den staden... undrar hur det ska gå till sommaren. (fast egentligen är det ett möte på campus som tvingar mig dit, så det är nog lugnt)

Vi hörs, kamrater!

Den första kärleken lyser med sin frånvaro. Jag har förstås haft låg- och mellanstadiekärlekar, sådant hör ju oftast de åren till. På min kärlekslista, som lästes upp på klassrådet varje vecka, stod samma fyra namn i samma ordning genom hela lågstadiet. Han som var tvåa på listan var jag ihop med tills jag hoppade upp till klassen över oss. Och sedan började jag mellanstadiet och viktigheter som Den Första Pojkvännen och Den Första Pussen klarades av.

Och därefter har jag liksom haft för vana att bli förtjust på avstånd och sedan beundra dem på just det avståndet, utan att göra ett enda närmande för att det är ganska mycket enklare än att gå fram och göra ett försök - det signalerar ju, ve och fasa, att man tycker sig vara värd någonting! Inte okej om man ägnat åratal åt att få världen att tro motsatsen.

Det finns dock karlar som visat intresse på mer eller mindre spännande vis. Förstås. Bara ingen som magkänslan godkänt. Det lustigaste var när jag blev utbjuden via telefonsvarare, för en dejt på ett matställe vars utbud han som föreslagit det sedermera erkände att han hatade. Det var en riktig höjdare.

Fast vem bryr sig egentligen om kärlekar, när det finns vänner och Marabou och Starbucks salted caramel hot chocolate?

Såklart hamnar jag genast på efterkälken med tjugofemdagarslistan. Men det är okej, jag tar igen det FÖR DET ÄR JULLOV NU. Alltså:

Det är gissningsvis någonstans runt fjortonde gången jag påbörjar den här texten nu. Människor är så svåra att fånga. "Min mamma är 46 år, bor i ett grönt hus och samlar på recept" och plötsligt är min mamma bara en receptsamlande 46-åring, långt ifrån allting som gör min mamma till en av de människor jag älskar mest av allt på hela jäklarns jordklotet.

Men.

Om jag nu ska göra ett försök att fånga henne, min mamma.

Min mamma som höll fast mig under mina raseriutbrott som liten, sjöng Byssan lull om och om och om igen tills jag till slut låg tyst i famnen hennes

Min mamma som skulle kunna vara min tvilling förutom att hon fått ett tjugoåttaårigt försprång (och förutom att hon är min mamma, såklart)

Min mamma som fått töja navelsträngen flera gånge om, stackars lilla mamma med en dotter som flänger och flyger över världshav och kontinenter i en ålder då de flesta inte flyttat hemifrån

Min mamma som kanske är den mest ombrysamma människa jag vet, vet inte riktigt hur storhjärtat får plats innanför bröstkorgen

Min mamma som lagar godare mat än någon annan jag känner, som har lådor och hela bokhyllor fulla med framtida middagar, som klipper sönder varje nummer av Allt om mat och täcker hela vardagsrumssoffan med utklippta recept

Min mamma som jag går på shoppingturer med och väntar lite för länge med att äta lunch så att vi börjar skrika på varandra och storma ut ur affärer tills vi kommer ihåg det där med maten, hittar en restaurang och blir sams igen

Min mamma som jag tittar på dåliga amerikanska tv-serier med fastän pappa skrattar högt varje gång han hittar oss framför Ghost Whisperer

Min mamma som är världens finaste.

Och sedan min pappa.

Min pappa som tar på sig spenderbyxorna varje år när semestern kommer, köper glass och fyndar souvenirer och bjur på finmiddagar

Min pappa som samlar på gamla reklamaffischer, plåtburkar, möbler och annat från längesedan, som han sedan noggrant placerar ut i huset i Klaxåsen

Min pappa som lagar godaste suovasen i världen på muurikka eller fiskar upp storfångst att äta till middag, alltihop iklädd ledighetscowboyhatten

Min pappa som kunnat skilja krokodiltårar från riktiga och sagt "Ryck upp dig!" när jag tyckt synd om mig själv på fotbollsplanen eller basketplanen eller hemma

Min pappa som berättar Klaxåsens historia, förklarar hundra gånger allt jag hunnit glömma mellan Klaxåssomrarna, vem som är släkt med vem och varför allting heter som det heter

Min pappa som så fort det är plusgrader ute kan spendera veckor i sträck i solen på altanen och lösa korsord i tidningen Vi med mamma

Min pappa som gömmer middagsingredienser för mamma på helgerna, vi hör henne ropa "Var är potatisen?" och fnissar tills hon inte tycker det är roligt att leka skattjakt mer, hämtar sedan potatisskålen från ovanpå teven och lägger i nästa ögonblick beslag på fläskfilén

Min pappa som är världens finaste.

Fina, fina föräldrar. MVG plus får ni bägge två, på alla punkter förutom närvaro. Töjda navelsträngen lindar vi ihop igen till sommaren och jag längtar så fasligt mycket.

Terminens värsta vecka är över. Fyra slutprov avklarade. Tre hela nätter utan sömn, otaliga timmars pluggande.

Det sista provet, i engelska, skulle ha börjat klockan 07.00 imorse. HAHAHAHAHA, sa min kropp och slocknade vid skrivbordet klockan 04.00 utan att ha ställt klockan. Vaknade till liv igen klockan nio, när en timme återstod av provtiden. Jag bokstavligen rusade ner till byggnad 28, rum 312, plockade på mig ett provpapper och satte igång.

Uppgiften var att skriva en uppsats, som sig bör i en engelskkurs. Jag skrev fem sidor på de 45 minuter jag hade på mig, lämnade in dem och konstaterade att "Det där var ju inte så bra" - inte på det förtvivlat självömkande sättet folk runt omkring mig är vana vid, då jag gråtskriker "JAG ÄR VÄRDELÖÖÖÖS! IG I BÄSTA FALL!", utan mest sakligt konstaterande: "Jaha, där rök nog mitt A. Men B är ju också ett betyg".

Resten av dagen spenderade jag på en professors kontor för att färdigställa den sista uppgiften för terminen. Och om ni som jag trodde att min gymnasiala skolångest var något som hörde gymnasiet till: tji fick ni. Prestationsmonstret som gömt sig bakom någon bit hjärnbark de senaste månaderna bara: BU! Du trodde väl inte jag var klar med dig va. Nämnde professor fick mig därför att lova att söka hjälp. Sagt och gjort. Nu jäklarns ska Anna Hörnell benas ut och bli normal.

Så kom jag och prestationsmonstret hem. Tittade i min mejlinkorg, där fyra-fem nya meddelanden fanns. Ett par från professorer och ett par om att stödja något av Cal Polys idrottslag, det brukar vara så. Jag var nära att markera alla och ta bort, men så såg jag rubriken på ett av mejlen, från min engelskprofessor: "Ditt slutprov". Professorer brukar inte skicka personliga mejl, det är vanligtvis gruppmejl till hela klasser om office hours och inlämningstider och läxor.

Alltså klickade jag:

"Anna,

Jag läste precis igenom ditt slutprov. Jag har aldrig gett en elev hundra procent på ett slutprov då jag inte anser att man kan tala om perfektion i fråga om skrivande, men ditt språk och din förmåga att behålla ett tydligt syfte genom en hel uppsats gav dig just hundra procent.

Ditt slutprov är sannerligen strålande.

Lycka till med ditt framtida skrivande."

Och jag bara: VA. Munnen öppen i säkert en kvart. Så kan det gå.

 Någon sen och dimmig natt i den gulbeiga soffan jag oftast sover i på helgerna, den där soffkuddarna börjat gå sönder och vita luddtussar börjat välla ut fastän någon försökt fästa samman tyget igen med häftstift, och med de människor jag oftast spenderar helgerna med numera, utbrast någon plötsligt att en av oss ser ut som en katt. Genast hakade vi andra på och började fundera ut vilka djur alla liknar - ibland oss fanns en giraff, en tiger, en panda, en syrsa, en björnunge... jag blev en liten, liten kyckling, fluffig sådär som de är när de är riktigt små.

Så jag heter Anna och jag är en kyckling.

En artonårig kyckling, that is. En artonårig kyckling som tagit sina väldigt små vingar och sitt pick och sitt pack och flugit 800 mil från mörka Norrland till soliga Kalifornien och nu är inhyst i ett väldigt litet rum i en röd tegelbyggnad i en liten stad halvvägs mellan Los Angeles och San Francisco. Anledningen till att jag gjorde det var till en viss del att jag vill lära mig hur man blir en riktigt, riktigt bra journalist och att en skola här erbjöd sig att hjälpa till, men till störst del beror det på att jag aldrig mått så bra som i USA och att västkusten är bästkusten.

När jag inte går i skolan eller sitter på mitt rum och umgås med Facebook och mina rumskompisar (och mina rumskompisar via Facebook) tycker jag om att skriva skriva skriva, lyssna på musik, skriva, försvinna på äventyr som varar en hel natt och att resa till platser där ingen vet vem jag är.

Jag klarar inte av Sverigevintrar, oliver, dålig sms-grammatik, glitterlyckliga självhjälpsböcker och tjejtidningar, glitterlyckliga människor i allmänhet, folk som inte kan skilja på "your" och "you're", Luleåkalaset och löjrom.

Jag älskar Språktidningen, choklad, bokhandlar, Halv åtta hos mig, Kalifornien (valda delar av staten och folket), Sverige (valda delar av landet och folket), passionsfrukt, tjugo grader i december, The National, festivalsomrar och texter som får mig att tappa andan.

Jag är riktigt bra på att skriva, gråta, rodna, prata engelska (ibland tror folk inte på att jag är svensk ens när jag hysteriskt börjar rabbla svenska fraser), komma ihåg detaljer i historia och rita världskartor i huvudet.

Jag är däremot ganska värdelös på att våga prata med främlingar, städa, tro på mig själv, gå och lägga mig tidigt och börja med skolarbeten i god tid.

Och på tal om saker jag älskar, förresten. Jag älskar helgerna i San Luis Obispo. Uppklädda kalaskvällar eller bara filmhäng hos tredjeåringarna, och därefter lata förmiddagar i vardagsrummet som oftast slutar med att hela gänget åker till någon restaurang för frukost.






Det ofattbara i att vi bara för tre månader sedan inte visste om varandras existens och nu är så sanslöst insyltade i varandras liv. Konstigt det där, vad livet kan hitta på.

Kompisar, jag tänkte försöka få fart på mitt bloggande och min bloggmotivation, så jag hakar på den där listan med trettio bloggämnen för trettio dagar.

Fast jag har tagit bort några punkter som jag inte vill skriva om för att de till exempel är skittråkiga ("i din handväska", "dagens outfit" et cetera), så det blir bara tjugofem dagars bloggande, vilket händelsevis råkar bli från och med idag fram tills andra januari. Alldeles perfekt, med andra ord, så hinner jag hämta andan innan jag måste börja läsa om fossiler den tredje januari.

Såhär ser min lilla lista ut:

• Dag 01 – Presentera dig själv
• Dag 02 – Dina föräldrar
• Dag 03 – Din första kärlek
• Dag 04 – Din dag
• Dag 05 – Din definition av kärlek
• Dag 06 – Din bästa vän
• Dag 07 – Ett ögonblick
• Dag 08 – Din tro
• Dag 09 – Dina syskon
• Dag 10 – Den här veckan
• Dag 11 – Ditt hem
• Dag 12 – Ditt favoritminne
• Dag 13 – Din favoritfödelsedag
• Dag 14 – Något du ångrar
• Dag 15 – Den här månaden
• Dag 16 – Ett till ögonblick
• Dag 17 – Någonting som gör dig upprörd
• Dag 18 – Någonting som får dig att må bättre
• Dag 19 – Någonting som får dig att gråta
• Dag 20 – En första gång
• Dag 21 – Dina rädslor
• Dag 22 – Din favoritplats
• Dag 23 – Någonting du saknar
• Dag 24 – Dina framtidsdrömmar
• Dag 25 – Ett sista ögonblick

Dag ett börjar vi med i nästa inlägg, tycker jag.

Det är plötsligt slutprovsvecka och 20 000 universitetsstudenter stressar järnet i San Luis Obispo - stannar uppe hela nätter, går upp samtidigt som solen, läser kursmaterial de inte rört på hela terminen och förhör varandra på spanska verb i kön till Starbucks. Överstrykningspennor går som smör i solsken på campusbokhandeln och skolbiblioteket är fullt dygnet runt (det bästa med att ha ett bra skolbibliotek är att öppettiderna är anpassade efter collegeelevers dygnsrytm) fast det är stans största byggnad. Jag och Jordana sitter just nu i nämnda bibliotek för att kanske, kanske få någonting gjort. Det går trögt men framåt.

Mitt i allt det här pluggandet har jag dessutom valt kurser för nästa termin. Eftersom vi är många tusen elever som ska klura ut vad vi vill läsa och eftersom Cal Poly, i egenskap av statlig skola, inte riktigt har resurser till att låta alla läsa vad de vill när de vill pågår registreringen i ungefär tre veckor och alla tilldelas en registreringstid beroende på efternamn. Jag fick tid den absolut sista registreringstiden den absolut sista registreringsdagen. Efter att ha funderat en stund på att byta efternamn accepterade jag min nitlott och väntade till den andra december, och följaktligen är mitt schema för vinterterminen... inte riktigt vad jag hoppats på.

Jag kommer att läsa psykologi, trigonometri och - håll i er nu för det här är fantastiskt - "fossiler och livets historia". Åh, livet. Jag hade i och för sig behövt läsa om de där fossilerna förr eller senare, men det kändes lite hopplöst när de ENDA kurserna jag fick plats med på mitt schema var just de där tre.

Jag tröstar mig med att det här är den enda gången under mina fyra år på Cal Poly som jag kommer att behöva stå ut med en så dålig tid. Det är nämligen var tolfte termin som det inträffar, och om tolv terminer har jag - förhoppningsvis! - fått min Bachelor's Degree.

Jag kände att en uppdatering på glutenfronten kunde vara på sin plats:

Jag fick ett besked från Campus Dining efter att jag bett om att få byta måltidsplan. Jag får inte byta så länge jag bor kvar där jag bor, men om jag pratar med University Housing kan jag kanske få flytta till campuslägenheterna som är utrustade med kök och därför har en mindre omfattande och alltså billigare måltidsplan. Det måste jag dock ordna med under den här veckan eller nästa, eftersom det är de enda veckorna på terminen som man får byta, för sådana är Campus Dinings regler.

Maken till fyrkantigt system vet jag inte om jag någonsin varit med om. Om maten vi tvingar dig att köpa gör dig sjuk* – flytta eller sluta klaga. Det sammanfattar faktiskt ganska väl allting som jag stör mig på med USA:s glutenkultur: allergikern förväntas anpassa sig efter samhället, istället för att samhället – restauranger, matbutiker, skolor – anpassar sig efter allergikern. Survival of the fittest, liksom.

Men jag fick faktiskt lite hjälp också, så jag ska inte enbart klaga. Tydligen har restaurangerna fler glutenfria alternativ än vad som står i allergiguiden (jag väljer att inte kommentera idiotin i att ha en allergiguide som inte är komplett) – till exempel kan smörgåsstället Sandwich Factory göra om mackorna till wraps med majstortilla om jag ber om det. De har bara valt att av någon outgrundlig anledning inte nämna det någonstans, och förväntar sig istället att en glutenallergiker ska gå in på en restaurang som heter The Sandwich Factory, som enligt menyn inte serverar annat än mackor gjorda på vitt bröd eller fullkornsbröd, och fråga om de har några majstortillas. Genialiskt.

Hur som helst. Med de nya alternativen har jag valt att prova fram till jul – om jag inte mår bättre till dess gör jag ett nytt försök, den här gången med ett intyg från Health Services på att jag helt enkelt inte har möjlighet att äta hälsosamt om alla mina matpengar går till skolans magra utbud.

Därefter har jag gjort små undersökningar varje gång jag ätit på campus – ställt frågor till de anställda för att se om det helt enkelt är jag som inte tagit tillräcklig hjälp av dem. Till exempel har jag frågat ett par gånger vilka salladsdressingar som är glutenfria, och resultatet är ganska fascinerande.

Första gången svarade de italiensk dressing och hallonvinägrett. Andra gången balsamvinägrett efter att ha sprungit ut i köket och frågat. Rätt svar, hämtat ur Campus Dinings egen ”Healthy Food Guide”: olivolja.

En annan gång råkade den vegetariska chilin jag tänkt äta vara slut, så jag frågade om ”Soup of the day” var glutenfri. Hon på andra sidan disken såg ut som att jag frågat om det fanns stekta utomjordingar i soppan och försvann snart för att hämta sin chef. Chefens svar, efter en misstänkt lång betänketid: ”Jag… skulle gissa på… nej.”

Jag blir så fantastiskt arg, för även om lite gluten i en salladsdressing eller en felaktig glutengissning om en soppa inte skulle döda mig – jag får som jag kanske nämnt inga symptom omedelbart efter att jag ätit gluten utan råkar ut för näringsbrist ett bra tag senare – så är det fullständigt oacceptabelt att en skolbespisning inte har koll på vad som finns i maten de lagat. I synnerhet när en representant för nämnda bespisning just talat om för mig att det minsann går hur bra som helst att leva ett glutenfritt liv på campus.

* Jag var hos läkare häromveckan för att bli friskförklarad från min körtelfeber (halleluja!) och fick på samma gång veta att jag har brist på D-vitamin och kalcium. Ytterligare kosttillskott ska alltså köpas in, för i USA kan allt lösas med piller. Snart har jag kanske en tablett för varje näringsämne jag lider brist på, och då kan jag fortsätta med min/Campus Dinings värdelösa diet.

(Annars: det är sista riktiga skolveckan, för från och med måndag är det slutprov som gäller. Det som pågår nu kallas Dead Week, eftersom nästan alla har stora projekt att lämna in i flera kurser. I studentkorridoren sitter arga gula lappar uppe som beordrar tystnad tjugofyra timmar om dygnet för att alla ska kunna studera. Igår hann jag sammanlagt vara hemma en timme, för mellan engelsklektioner, journalistikkurser, skoltidningsintervjuer, löpbandsspringande (jag har börjat gå på GYM!) och tre timmars biblioteksplugg inför morgondagens gruppresentation i engelska blir det inte så mycket tid över till att sitta på rummet. Tack, Cal Poly-gudar, för att jullovet bara är en och en halv vecka bort.)