Det blev söndagen den tjugosjunde februari, och söndagen den tjugosjunde februari betyder födelsedagsfirande! Jordana flydde nitton år, så vi tog på oss finskorna och gick ut:



Körde ner till stan, till Sumo Sushi som ser ut som ingenting från utsidan men som är stans bästa sushirestaurang på insidan.




Allting ser så sanslöst gott ut att man vill provsmaka från allas tallrikar. Just den här kreationen heter Oh boy!-rulle.






Vår fina nästangranne Ana var där, och Brandon och Matt. Och så Lauren och jag på ett hörn, sportandes min nya hårfärg som ingen märker (knappt ens jag själv).



Det absolut bästa med att ha födelsedagsmiddag i USA skulle kunna vara att varje restaurang har sin egen lilla födelsedagsspecial. Oftast består det mest av att typ en servitris sjunger "Happy birthday" och låter dig beställa en gratis efterrätt, men här släckte de helt plötsligt ner hela matsalen och började dunka japansk popmusik på högsta volym samtidigt som alla i hela restaurangen klappade takten. Sedan tågade serveringspersonalen in med en tallrik friterad glass med grattisljus på. Fint! Själv åt jag glass med smak av grönt te till efterrätt, vilket är något av det godaste som finns fastän jag vackert fick betala för den själv.

Och så var det med den söndagskvällen! Nu håller jag tummarna för att jag inte fryser ihjäl i mitt rum inatt; efter bara två veckors "vinterkyla" är jag trött-trött-trött på allt vad ordentliga skor och tjocktröjor heter, och det faktum att kalifornier aldrig hört talas om isolering i byggnader gör inte saken bättre.

Nu började en av rummisarna att prata i sömnen (Skrek "Balls!" och satte sig upp i sängen) och det brukar betyda att det är dags för mig att krypa till kojs. Om ni inte hör från mig inom ett par dagar ligger jag förmodligen djupfryst i min överslaf i det här lilla dormrummet. Tinar upp igen i april.

Och så blev det fredagskväll och med fredagskväll följer baluns. Den här gången skulle vi klä upp oss efter temat "djurdisco". Sagt och gjort – en jaguar, en räv, en Mimmi Pigg och en katt lämnade Trinity Hall på kvällen:



Och sedan gav vi oss iväg. Hittade killkompisar att måla om till pandor och lejon, gick till kalaset och träffade kaniner, avatarfigurer, krokodiler, björnar och en väldig massa andra djur, och dansade såklart under en discokula eftersom temat nästan krävde det. Jordana förevigade det mesta:









När vi inte längre kunde ignorera hur få timmar det var kvar till soluppgång somnade vi djupare än djupast i tredjeåringssoffan. Fint skare va.

Idag har jag inte hunnit med så mycket mer än att huttra vid mitt skrivbord (kalifornier ser inte riktigt poängen i att se till att fönster håller värmen, så det är en rejäl springa mellan fönsterkarmen och tegelväggen precis bredvid mig... och det är tre-fyra grader utomhus nattetid), äta kyckling med cashewnötter och chili på vårt stamställe Thai Palace, och färga håret för första gången i mitt liv. Regnbågsfärgat!

Vi hörs snart, kompisar!

Dagens kulturkrock:

Mor och far skickade med en Cosmopolitantidning i gårdagens paket, och eftersom mina rummisar mer än gärna läser amerikanska Cosmo var de mäkta intresserade av att höra vad Sveriges version har att erbjuda.

Jag översatte därför rubrikerna på omslaget, och allting lät väl ungefär likadant som den amerikanska versionen – så blir du snygg, därför duger du inte, klä dig rätt och träffa mannen i ditt liv – men en rubrik fick allas hakor att slå i golvet. När jag läste upp "Synkade kroppar = himmelskt avslut: konsten att komma samtidigt" blev rummisarna plötsligt storögda. Får man verkligen skriva om sånt? På ett tidningsomslag? undrade förskräckt.

Jag har inte tänkt på det förut, men det kanske är så att amerikanska tjejtidningar är lite mer försiktiga med vad de sätter på omslaget? Nu känner jag i och för sig för att hugga mig i ögonen med en gaffel när jag läser en tjejtidning oavsett om det finns sexanspelningar på framsidan eller ej (därför är jag glad att paketet också innehåll ett nummer av Språktidningen, så att jag kan hålla mig något sansad), men jag har aldrig tänkt på att den amerikanska prydheten kanske till och med byggt bo i de glossiga magasinen. Återkommer kanske efter några empiriska undersökningar.

(Och det var allt jag hade för idag. Jag har ägnat dagen åt att skriva femsidig psykologiuppsats, göra fossilquiz om neanderthalmänniskor, intervjua och skriva artikel om ett par Antarktisresenärer på skolan och plugga inför trigonometriprovet imorgon. Nu är jag slut som artist och ser fram emot veckans första åttatimmarssömn. Vi hörs snart!)

När man sitter och skriver (eller undviker att skriva) en psykologiuppsats som ska in imorgon och dessutom just upptäckt att ens bankkonto plötsligt försvunnit från ens Internetbank tre dagar innan man måste betala terminsavgiften för våren* kan man ju kanske längta lite extra efter, säg, en ruta Marabou.



Passande nog hade jag ett paket att hämta ut i receptionen, och vilket lands posttjänst som gör sina paket i den där illgröna färgen vet jag nog allt!



PRISA GUD, HÄR KOMMER SKATTEÅTERBÄRINGEN!




Med böcker och tidningar och missbildade tummar (och rumskompis i hörnet som bonus)!



Och I love Sweden-märken och bokmärken med Viktoria och Boxer-Robert på! Jag har världens bästa föräldrar.



Enda mysteriet: i paketet låg en Marabou Digestive med ett stort veteax på framsidan, och jag är som bekant glutenintolerant. Eftersom jag vägrar tro att mor och far glömt bort att de lagat specialkost åt mig sedan jag var två misstänker jag att de med flit köpt choklad som jag inte ska kunna äta upp själv utan vara tvungen att bjuda bort. De känner mig väl, småpäronen.

(Rumskompisarna tittade dock skeptiskt på chokladen. En chokladsort som verkar basunera ut att den är "matsmältningsfrämjande" känns kanske lite, lite underligt om man inte är bekant med kexsorten.)

Det var ungefär det mest spännande som hänt mig idag. Nu ska jag och uppsatsen återförenas!

* Kontot kom tillbaka efter typ en kvart, men det var femton minuter av att se hela min collegeutbildning passera revy framför ögonen. Gör inte om det är du snäll, lillbanken.

Det var alltså en Disneylandhelg som passerade, och ett Disneylandinlägg ska ni få nu:

Klockan tre på fredagseftermiddagen packade vi in oss i Alys lilla Honda och lämnade Trinity Hall och ett regnigt San Luis Obispo bakom oss.



Det är andra gången jag kommer hem till Jordana, så när skyltarna började byta språk och alfabet förstod jag att vi var nära vårt mål.



Så blev det lördag, och lördag betyder Disneylanddag! Fast först: Starbucksfrukost med zebrachoklad (hälften vit choklad och hälften mörk) och ostbricka.



Eftersom mitt sällskap var två infödda kalifornier och eftersom man i Kalifornien har Disneylandkärlek i blodet från födseln var vi framme i Anaheim redan vid parköppningen klockan åtta.



Det finns visst inte något annat sätt för barn att ta sig fram på Disneyland än att springa kors och tvärs och skrika i extas. Som sagt: medfödd Disneykärlek.



Vi köpte likadana Mimmi Pigg-öron! Med våra namn broderade baktill, till råga på allt.




Och så åkte vi tekoppar. Och flygande Peter Pan-båt och Indiana Jones-bil och spökhushiss och piratskepp och rymdraket och en väldig massa mer.



Jag har märkt att jag tar väldigt mycket bilder på mat, kanske för att jag blir så uppspelt varje gång jag får chans att äta något annat än Cal Polys veganska chili. Det här är i alla fall min lunchomelett.



Som efterrätt gick vi över till den andra parken, California Adventure, och köpte frysta bananer med choklad på. Som sagt. Mat är min grej.




Och så träffade vi kändisar! Björnen har jag ingen aning om vem det är men vi fick klistermärken som det stod "Jag kramade just björnen Duffy!" på att sätta på våra jackor, så jag antar att det var en stor grej.



Så kom regnet också till Anaheim.




När det börjat skymma gick vi till restaurangen ESPN Zone (som är ungefär som All Star i Luleå) och åt världens mest amerikanska förrätt: pommes frites med smältost, bacon och ranchdressing. Hade någon serverat det under mina första USA-veckor hade jag sannolikt tappat aptiten så fort jag såg rätten, men nu? Lycka i matform.



Och till varmrätt – en onödigt dyr oxfilé, men med tanke på att det lär dröja fyra månader innan jag får äta bra kött igen så fick den helt enkelt vara värd pengarna.




När middagen var uppäten regnade det så kraftigt att vattnet letade sig in under våra regnponchos. Vi flydde in till "It's a small world" där dansande dockor representerar världens länder och en barnkör sjunger världens mest irriterande sång. När vi flöt in i Arktisdelen och kören plötsligt sjöng på svenska blev jag omåttligt glad.

Sedan sprang vi fortare än kvickt över till Paradise Pier på California Adventure där vattnet under piren exploderade i en väldig massa färger:



Och när ljusshowen var slut var benen så trötta och allting så blött att vi inte orkade mer, så efter fjorton timmar i Disneyvärlden åkte vi hem och slocknade hos Jordana.



På söndagsmorgonen hann vi med en dim sum-brunch med Jordanas familj (och jag fick återigen klart för mig att man inte vet någonting om riktig kinesisk mat för att man ätit på Waldorf...) innan jag och Aly satte kurs hemåt.

(Man ser det förresten inte riktigt på bilden, men registreringsnumret på bilen framför är "Loving life". Rätt fint.)

Så! Det var min President's Day-helg, det. Nu har jag terminens hittills stressigaste vecka med tre prov och en uppsatsinlämning. Håll tummarna för mig!

Oavsett hur mycket man tycker om staden man bor i kan det nog vara bra att ta sig därifrån mellan varven. Få lite perspektiv på tillvaron och sånt.

Därför roadtrippar jag, Lauren, Jordana och Aly söderut alldeles strax. Det är tredagarshelg tack vare President's Day så vi har tänkt andas lite storstadsluft, köra vilse i motorvägstrassel och hänga hos Jordanas familj utanför LA.

Dock är vi naturligtvis väldigt selektiva med var vi åker efter att San Luis Obispo utsetts till landets lyckligaste stad, så resans mål är en plats som marknadsför sig som "the happiest place on Earth". Disneyland!

Det ska bli fjorton grader och regn i Los Angeles men skam den som deppar för en sån sak; det finns ju regnponchos och varm choklad. Och Disneyland, icke att förglömma.

Jag kommer tillbaka på söndag. Ta hand om er till dess, kompisar!

Kompisar! Har jag berättat för er att jag bor i USA:s lyckligaste stad?

Enligt en Gallupundersökning är San Luis Obispos invånare nämligen lyckligast i landet. Dessutom är lilla SLO bland de tjugo hälsosammaste städerna och den femte smalaste (anledningen till att smalsiffran och hälsosiffran inte stämmer överens skulle kunna vara att ätstörningar tyvärr är extra vanliga här). Tänka sig!

Alltihop uppmärksammades när amerikanske författaren Dan Buettner skrev en bok, Thrive, om hur man blir lycklig, och nämnde SLO som USA:s lyckligaste stad. Därefter uppmärksammades det lite varstans, och för någon månad sedan var vi med på Oprah:

Förvisso ett rätt fånigt och ytskrapande inslag, men att njuta sådan uppmärksamhet är inte fy skam för en ingentingstad med 45 000 invånare!

Jag har använt Amazon.coms finurliga tjuvläsningsverktyg och läst lite i boken, och i ett kapitel som heter "San Luis Obispo: A real American dream" skriver Buettner om vår myllrande farmers' market, torget vid missionen, uteserveringarna, vingårdarna, småstadskänslan och förbuden mot att röka offentligt och bygga drive through-restauranger. Allt det där ska visst vara anledningar till att SLO-borna tycker om livet lite, lite mer än andra.

Jag har inte svårt att förstå det. Jag har bara bott här i några månader (firade faktiskt nyss femmånadersjubileum!) men San Luis Obispo känns redan som min stad. Jag vill liksom ta hit precis varenda människa jag känner från Sverige, en och en, och bara visa dem alla ställen jag hänger på och alla främlingar som ler mot en och kullarna runtomkring och palmalléerna och... allting bara.

Vi gör såhär istället: här är en sanslöst fin video som visar allting som är vackert med min stad bättre än jag nånsin skulle kunna fånga det:

(I slutscenen är förresten jag med någonstans i folkmassan på fotbollsplanen. Det var när våra fotbollsherrar slog ärkerivalerna Santa Barbara och hela publiken kastade sig in på planen så fort domaren blåst av matchen. Go Mustangs!)

Förstår ni min villkorslösa SLO-kärlek lite mer nu?

(Fast hörni. Misströsta inte för att ni inte hänger i SLO. Det verkar inte vara så värst otrevligt att bo i Skandinavien heller, för i den där Thriveboken nämns Danmark som världens absolut lyckligaste plats.)

Dagens kulturkrock:

Jag är på Sports Authority och köper träningskläder. En fem- eller sexårig pojke står och gråter i gången mellan Nikelinnen och svettåliga cykelbyxor. Hans mamma kommer efter:

      – Nu slutar du upp med det där, annars tänker jag smiska dig inför alla härinne och jag struntar i vad de tycker om det!

Det här med att låta barnaga vara olagligt känns ändå helt okej, tycker ni inte?

Idag är det dagen före alla hjärtans dag, och eftersom morgondagen är en högtidsovänlig måndag firar de allra flesta idag.

Eftersom jag är ensam singel bland mina närmsta vänner och eftersom alla hjärtans dag är en sanslöst stor högtid i det här landet skulle man kanske kunna tänka sig att det vore lätt att bli bitter bland alla hjärtformade chokladaskar, blommor och finmiddagar. Men inte jag inte! Jag har nämligen insett vilket bottennapp det egentligen är att behöva nöja sig med en endaste valentine att uppvaktas av. I år har jag därför fyra:

Choklad fixar biffen. Faktum är att det inte finns en enda biff i hela världen som inte kan fixas av ett par (eller femton) bitar Toblerone. Hundra gram Toblerone kostar förvisso 28 kronor, men det fick det vara värt för mitt hjärtedagsvälmående.

Jag råkade dock plocka på mig en amerikansktillverkad chokladkaka bland alla europeiska märken, och som alla andra amerikanska chokladsorter var den så gott som oätlig. Några "Why does American chocolate taste like vomit?"-googlingar senare vet jag varför; USA:s mesta chokladjätte Hershey's använder surnad mjölk för att hålla produktionskostnaderna nere, och eftersom det amerikanska folket vant sig vid kräkbismaken måste andra chokladproducenter göra samma sak för att sälja. Ibland undrar man om de som bor i det här landet egentligen är riktigt kloka.

PS. Andra saker som hjälper mot hjärtedagsdepp är till exempel att titta på sorgliga filmer om kärlek som inte funkar (jag såg Blue valentine och The kids are all right) eller att lyssna på musik som påminner en om folk man brytt sig om en gång. Det sistnämnda hjälper kanske inte så värst mycket men man kan göra det ändå.

Jag hade inte med mig kameran på dagens äventyr, men eftersom Google är rätt finurligt och låter vem som helst vandra omkring på gator i ungefär hela världen (eller i alla fall hela USA) tänkte jag visa vad jag har pysslat med med hjälp av Google Maps. Here we go:

För att bekämpa februaris evinnerligt gråa färg och för att ta vara på finvädret (värmen verkar inte vilja ge med sig, och det är inte mig emot) åkte vi till vår favoritstrand utanför Pismo Beach, Silver Shoals. Det är utan tvekan en av de vackraste platserna jag sett i Kalifornien.



Google Maps gör förstås ingenting rättvisa men när man kör ner längs Silver Shoals Drive kantas vägen av palmer och havsutsiktshus direkthämtade ur en solbränd kalifornisk tv-serie där alla har kritvita tänder och mycket pengar.



Och så det bästa längst ner: havet. Större delen av kusten här består av höga klippor, så man får ta en trappa ner till sandstranden och vattnet. Halva stranden består av tidvattenbassänger där man under ebb kan titta på anemoner, sjöstjärnor och en och annan bläckfisk, och andra halvan är sandstrand där surfare samsas med hundar, barnfamiljer, soldyrkare och blötdjur.

Efter ett par timmars solande åkte vi hem för att duscha och byta om, för sedan var det dags för dagsschemats mest spännande punkt: husesyn. Jag, Jordana och Aly tror oss nämligen ha hittat vårt drömhus.


(Det ligger egentligen bakom huset på bilden men ser ungefär likadant ut.)

Drömhuset, eller rättare sagt vad tre collegestudenter har råd att kalla drömhus, är en liten mintgrön enplansvilla ganska nära skolan i alldeles lagom storlek för oss tre. Det har tre sovrum och två badrum och ett litet kök, ett litet vardagsrum och en liten matsal, och en liten liten gräsplätt på framsidan där man kan ha picknick på vårkanten. Våra kompisar bor där just nu men flyttar därifrån när läsåret är slut och vi är helfrälsta. Håll alla tummar och tår ni har för att deras hyresvärd låter oss ta över det!

Så det var min dag! Eller ja, vi åt en tidig alla hjärtans dag-middag på Thai Classic inne i stan, men våra favoritrestauranger har en tendens att inte göra sig så värst bra på bild då de mest ser ut som hål i väggen från utsidan. Hur som helst. En bra lördag. Hoppas att ni haft det bra ni med, kompisar. Vi hörs!

(PS. Herregud. Ett hus. Är inte såna normalt reserverade för, ni vet... vuxna? Hur hamnade jag i en sådan situation, jag som knappt ens är torr bakom öronen och fyllde tonåring typ... igår? Betyder det här att jag måste börja köpa bingolotter, pensionsspara och klaga över dagens ungdom? Skaffa Volvo och golden retriever och en studsmatta på baksidan? Sluta äta Marabou och börja älska bröstkarameller? Gudars skymning.)

Linda N frågade i en kommentar vad jag märkt mer för för- och nackdelar i USA:s jämställdhet (eller brist på den). Eftersom jag inte såg frågan förrän den fått någon vecka på nacken tänkte jag skriva om den i ett inlägg så att svaret säkert ska nå fram:

Det finns säkert en miljard intressanta saker att skriva om när det kommer till USA och deras syn på jämställdhet, men mycket av det jag inte nämnde i förra inlägget är sådant man känner igen från Sverige. Det är bara det att vi i Sverige övergett fördomarna i teorin och de existerar till stor del bara i praktiken, medan de här ses som allmänt vedertagna sanningar.

I Sverige är det till exempel inte många som rakt ut skulle säga att mannen borde tjäna mer än kvinnan, även om det ofta är så det blir. I USA är det dock praktiskt taget mannens uttalade plikt att försörja kvinnan; nästan varje ung tjejs framtidsdröm innehåller en man som ska tjäna pengar så att hon kan ägna sig åt det hon vill göra. Aldrig hör jag en killkompis säga samma sak - de ska göra karriär och tjäna pengar helt på egen hand.

Nu vet jag inte om det är jag som är dum i huvudet, men min framtidsdröm har aldrig innehållit någon man. Om tio år är jag skrivande någonstans i världen, kanske i Sverige och kanske inte, förhoppningsvis författande och sannolikt inte rik på pengar men däremot på resor. Det är klart att jag inte skulle tacka nej till att träffa någon som jag tycker om och som tycker om mig lika mycket tillbaka, men att ha planer för vad jag ska göra med hans pengar när vi väl träffats känns inte helt rätt. Kärlek! Vilken förgänglig sak att basera sin lycka, sin karriär och sitt välbefinnande på!

Andra ojämställdhetsfenomen är också sånt man känner igen från Sverige, även om det alltför ofta får gå oifrågasatt här. Kvinnor ska stå ut med att män ropar efter dem på gatan, och gärna bli lite smickrade av att fyra stupfulla fratkillar tycker att man har en snygg rumpa. En promiskuös tjej är äcklig och tilldelas en miljon mindre trevliga smeknamn (skank, slut, whore...), medan en kille som ligger runt bara är som killar är mest och på sin höjd kan kallas man whore halvt på skämt.

Och utseendefixeringen, herregud utseendefixeringen! Kalifornien är förvisso en liberal stat och man skulle därför kunna tänka sig att de kommit längre än andra i jämställdhetsfrågan, men jag skulle vilja påstå att utseendepressen på unga tjejer här är långt större än i Sverige. Man ska genomgå ett visst antal skönhetsprocedurer för mannens välbehag; annars är man Äcklig eller Ful eller Lesbisk. Tjejer förväntas vara väldoftande hårlösa porslinsdockor som aldrig ger ifrån sig något annat än regnbågar och glitter, och den bilden cementeras oftare än den ifrågasätts.

Män som bryr sig om sitt utseende eller ber om smakråd är däremot bögar alternativt alldeles för feminina och därför inte attraktiva. Män ska ju ha ett självförtroende större än de själva som signalerar att de kan ta hand om sin tjej.

Tjejer som nog för övrigt är lite, lite dummare än män; år 2005 föreslog Lawrence Summers, dåvarande rektor på Harvard, att anledningen till att det finns så få kvinnor som arbetar inom naturvetenskap är att de helt enkelt har en mindre medfödd begåvning i de ämnena. Han fick förvisso avgå efter det uttalandet, men om rektorn för ett av USA:s överlägset bästa universitet har mage att påstå att något i kvinnors gener gör oss mindre lämpade att, typ, plugga kemi - vad kan det då inte finnas för fördomar hos en genomsnittsamerikan om vad kvinnor kan och inte kan?

Så. Där har ni några tankar till om USA och jämställdhet. Det är kanske den kulturskillnaden jag har svårast att acceptera, just för att den är så svår att diskutera då man i det här landet till stor del är kvar i "feminister är orakade manshatare"-stadiet.

OBS! Jag har ju, i egenskap av icke-allvetande tonåring, begränsade erfarenheter både av svensk och amerikansk jämställdhet (och för övrigt finns det naturligtvis feminister i USA precis som det finns mansgrisiga bakåtsträvare i Sverige) så det är fritt fram att tycka någonting helt annat än jag.

Kanske den konstigaste helgen sedan jag började på college.

Fredagen var helt fantastisk. Jag, rumskompisarna och tredjeåringarna åkte på graffitikalas där alla ritade på varandra med highlighterpennor som lyste i mörkret. Lördagen var raka motsatsen, men det gör ingenting nu för idag är det söndag och inte vilken söndag som helst utan Super Bowl-söndag!

Som ni kanske vet är Super Bowl finalmatchen i NFL, USA:s footballiga, och hela landet stannar upp varje gång det är dags för Vince Lombardi-pokalen att få en ny ägare. Jag har egentligen aldrig förstått sporten men har de senaste månaderna för husfridens skull gjort ett tappert försök att lära mig litegrann för att kunna delta i firandet den 6 februari. 

I Templeton var värdisarna aldrig tillräckligt intresserade av amerikansk fotboll för att ställa till med ståhej, men den här gången blev det andra bullar. Vi var ett tiopersonersgäng som hängde i tredjeåringarnas vardagsrum från tidig eftermiddag till kväll. Eftersom amerikanska högtider i princip uteslutande handlar om att äta och eftersom att Super Bowl tydligen är årets näst största mathögtid var det just ätande vi ägnade oss åt. Vi grillade tri-tip (en kalifornisk specialitet som liknar rostbiff), revbensspjäll och majskolvar och tryckte i oss närmast ohälsosamma mängder chips och salsa medan footballkarlarna bråkade om bollen på teven.

Det är ganska fascinerande, det här med amerikanska högtider. USA är ju som bekant en rätt mycket yngre nation än Sverige så de största högtiderna bottnar inte nödvändigtvis i, typ, tusenåriga traditioner, och eftersom det amerikanska samhället dessutom är stolt kapitalistiskt har en hel del högtider växt sig stora för att någon ville tjäna pengar (tänk Alla hjärtans dag eller Halloween).

Super Bowl är kanske det allra tydligaste beviset på kommersialismen – reklamfilmerna som visas under den fyra timmar långa sändningen är lika mycket en höjdpunkt som själva matchen. Man spekulerar på förhand, skrattar under tiden och recenserar efteråt. Jag vet inte om det finns något annat land på jorden där människor bunkrar upp med BBQ och Coca-Cola för att titta på chipsreklam.



(Den här och de 62 andra reklamfilmer som visades finns postade på en särskild Youtubekanal där man kan rösta på sin favorit.)

Annars är Super Bowl ett enda stort uttryck för amerikansk patriotism. I inledningen lyckades Michael Douglas knyta samman den stora depressionen och Martin Luther Kings kamp för rättvisa med dagens match. Amerikanerna bredvid mig i soffan riktigt strålade av stolthet, medan jag fick bita tag i underläppen för att inte fnissa till. Hundra miljoner människor som tittar på ett gäng gubbar som kastar en boll fram och tillbaka i fyra timmar, är det något att slå sig för bröstet för?



(Fast, såklart – vem är jag att döma andra länders traditioner, när jag själv fylls med Sverigestolthet av ett gäng pojkar med nattlinnen och strutar på huvudet mitt i december, eller av att titta på en campande Musse Pigg på julafton?)

Klockan sju stod det hur som helst klart att Green Bay Packers slagit Pittsburgh Steelers och nästan alla i rummet var nöjda (medan ett par stycken var någon gnutta sunt förnuft ifrån att slå sönder teven). Med mätta magar och trötta ögon åkte vi tillbaka hem.

En rätt fin och väldigt amerikansk dag. Nu väntar sömn och en ny skolvecka. Tjipp!

Alltså hörni. Jag ska låta bli att ljuga: jag har sanslöst mycket hemlängtan just nu.

Det tar emot lite att erkänna det, känns nästan lite pinsamt, för jag skyltade stolt med att ha klarat hela mitt high school-år i Templeton utan att längta hem en enda sekund - och då borde det väl vara hur enkelt som helst att göra om samma sak fast på universitetet (och i fyra år)? En baggis!

Men av okänd anledning är det svårare den här gången. Kanske för att en universitetsutbildning för med sig lite större ansvarstaganden än ett år på lek i spännande high school-miljö, och därmed också lite mörkare orosmoln. Typ att lära sig att tyda amerikanska skatteblanketter, att försöka räkna ut hur hög hyra man har råd med nästa år, att veta att går någonting snett här är jag ensam i det eller störst-av-alla-monstermolnet tänk om jag inte får ett jobb efter examen och så kan jag inte betala tillbaka studielånen och så vill min familj inte kännas vid mig och så blir jag hemlös och sen dör jag ensam och utfattig och har slösat bort all den där potentialen alla pratade om en gång i tiden och hela mitt liv var ett misslyckande.

Då blir det lätt att man börjar sakna allt som känns hemtrevligt, från föräldrar (varför flyttar man ifrån några som aldrig varit annat än fantastiska?) till vänner (tänk om inget är som det alltid varit när jag kommer tillbaka?) till välfärd (har ni insett hur många skyddsnät Sverige har jämfört med USA som kan lugna en framtidsskräckslagen student?) till Luleå Gymnasieskolas geléklumpiga försök till glutenfri palt (eller okej, där gick gränsen).

Eller så är det helt enkelt för att livet i Templeton var lite mer jämntjockt och anspråkslöst, medan San Luis Obispo har blivit en bergochdalbana i både positiv och negativ bemärkelse (som herr Winnerbäck skulle ha uttryckt det är topparna högre nu och dalarna är djupare). Templeton var dessutom alltid tillfälligt och mest ett kulturutbyte, så det kändes inte så himla viktigt att stå upp för vad man tror på. Nu är jag plötsligt inte här för att uppleva kulturen utan för att det är här jag bestämt mig för att jag trivs bäst, och då blir kulturskillnader mindre av lustiga anekdoter i blogginlägg och mer något som skaver om de är för stora.

Fast det är inte så att jag funderar på att hoppa på första bästa plan hem. Jag vet ju faktiskt av erfarenhet att juni kommer även i Kalifornien, och att det när jag kommer hem med stor sannolikhet kommer att kännas som att jag aldrig flyttat. Det är bara lite otur när man befinner sig på andra sidan Atlanten att halva ens hjärta har slagit rot i Sverige och inte verkar ha några planer på att lämna det.

Och till råga på allt har det gått och blivit jävla februari. I år igen. För människor som kanhända glömt bort mitt intensiva februarihat (eller som inte läst den här bloggen så väldigt länge) skrev jag såhär för knappt ett år sedan: "Jag och februari kommer inte särskilt bra överens. Det brukar vara så. Hon är kortväxt, unga fröken F, bara tjugoåtta dagar lång, men ändå är hon allra vidrigast av alla tolv månader. När man kommit halvvägs och tror sig börja se ljuset slår hon dessutom till med sitt hemliga vapen: alla hjärtans dag. Det första jag ska göra när jag blir världens härskare är att stryka februari ur almanackan, tillsammans med samtliga femtiotvå söndagar."

Så. Livet är lite (eller mycket) av en bergochdalbana för tillfället. Nu började dock min rumskompis prata i sömnen ("När jag är uttråkad blir jag högljudd" var det jag kunde urskilja av dagens ordskörd) och trippelrummet i tegelbyggnaden i San Luis Obispo känns plötsligt inte helt fel.

Det har blivit kallt i Kalifornien igen.

Eller. Jag reviderar den meningen lite: om man tar i beaktande att kalifornier börjar huttra så fort temperaturen sjunker under tjugo grader och man inte svettas bort halva sin kroppsvikt för varje timme man spenderar i ett luftkonditionslöst klassrum – då har det blivit kallt. Och kaliforniserad som jag är använder jag den "sibiriska kylan" som argument för att inte lämna hemmet annat än för lektioner, yogapass och födointag, och ägna resten av min vakna tid åt att plugga eller titta på gamla Greekavsnitt. Det är synd om människorna!

Hur som helst. Vad jag tänkte komma till var att om det känns lite deppigt att sommarvärmen bara stannade i tre veckor kan man trösta sig med att det finns något sånt här i ens mejlinkorg:



På spring break i mars åker jag och min svenska Cal Poly-vän tvärs över kontinenten. Vårlovet, en av årets viktigaste veckor för vilken amerikansk collegestudent som helst, har vi tänkt spendera i Daytona Beach, Florida. Förutom att jag får bocka av min femte stat och hänga i subtropisk värme kommer vi förhoppningsvis att ha sanslöst roligt.

Det var bara det. Nu: sömn.