Saker som känts roligare än att blogga den här helgen:

Tävla med mig själv i Vem vet mest? (Sveriges/USA:s/världens yngsta pensionär säger hej!), dansa/hänga/spela flip cup hos ett par fraternities tills polisen dyker upp och skickar hem alla på grund av för mycket pepp på samma ställe, återförenas med kompisar över sushi, se en fantastisk Meryl Streep i Järnladyn med Jordana, äta godaste röda curryn på Thai Boat, titta på fotbollsmatch, luncha med en kompis familj, krama en väldigt fin människa. Mest det sistnämnda kanske.

Nu ska här göras spanskläxa och sovas innan nästa skolvecka börjar och vi är halvvägs genom terminen. Det är snabba ryck, fast vi inte ens varit tillbaka i en månad har jag redan hunnit med ett par mitterminsprov och pluggar redan inför nästa. Godnatt kompisar! Jag lämnar er med den mysigaste låten jag vet just nu:

Det var länge sedan en vinter kändes så lätt att genomleva som den här. Jag återförenas med vänner jag inte träffat på flera månader, kramar någon lite hårdare än vanligt, orkar laga mat nästan varje dag, pluggar saker jag faktiskt vill plugga och hänger med de finaste rumskompisarna i världen. Och vädret matchar mitt humör, eller om det är tvärtom, det är i alla fall sommar i januari, och när jag kommer hem med en kasse färska grönsaker (vilket för övrigt skulle kunna vara den största lyckan i livet) står Obama och pratar på tv:n. Det är det årliga State of the Union-talet, och han säger det här:

“Låt oss även minnas att hundratusentals talangfulla, hårt arbetande studenter i det här landet står inför en annan utmaning: det faktum att de inte ännu är amerikanska medborgare.

(…)

Låt oss i alla fall komma överens om att sluta slänga ut ansvarstagande unga människor som vill bemanna våra laboratorier, starta nya företag och försvara det har landet. Skicka mig en lag som ger dem en chans att få ett medborgarskap. Jag skriver under den på en gång.”

Det är första gången jag hört någon högt uppsatt i den amerikanska politiken uttala sig om människor i min situation. Jag skriver sällan någonting om det här av rädsla for att få problem med Immigration, men jag oroar mig väldigt mycket for vad som kommer att hända efter att jag fått min examen. Jag kommer trots allt ha lagt fyra år av mitt liv – fem om man räknar med tiden i Templeton – på att bygga mig ett liv i USA, och tanken på att jag efter juni 2014 kanske bara kommer att kunna komma tillbaka på semester skrämmer mig så oerhört. Som de amerikanska invandringslagarna ser ut just nu ar min lättaste, och i princip enda, väg till ett uppehållstillstånd att gifta mig, och oavsett hur kär jag blivit i Kalifornien är jag nog inte beredd att byta ringar vid 21 års ålder for att få vara kvar. Jag vet inte om jag ens vill bo kvar i USA – tanken på att uppfostra barn i detta sexismens paradis är till exempel inte särskilt lockande – men det vore så fruktansvärt skönt att ha ett alternativ.

Och liksom: jag talar numera engelska så bra att ingen misstänker mitt ursprung om jag inte berättar om det; i skrift behärskar jag språket bättre än de flesta infödda amerikaner. Jag är en mästare på ”hi how are you”-kallprat, smälter in i nästan alla viktiga kulturella händelser, slänger mig med typiskt amerikanskt slang, hänger med i politiken bättre an många i min ålder (när min journalistikprofessor frågade vilka som tittat på State of the Union-talet var jag en av två som räckte upp handen; efter primärvalet i South Carolina i sondags var jag den enda som hade koll på segraren). Jag hör till de femton högst presterande procenten på västra USA:s bästa statliga universitet, och ändå: när jag med kandidatexamen i handen kastat fyrkantsmössan i luften om två och ett halvt år säger Amerikatt tack och hej leverpastej, kom aldrig tillbaks igen. Det är den sorgligaste tanken jag vet.

Det är därför jag blev så väldigt varm i hjärtat just igår. State of the Union-talet ska förvisso inte tas som en rad regelrätta löften utan mer som en överoptimistisk framtidsvision, men att det högsta hönset i det här landet väljer att tala till en grupp som ännu saknar röst i politiska sammanhang får ses som ett gott tecken.

Tjo kompisar! Jag har precis kommit hem efter en helkväll på skolan. Imorgon vankas filosofiprov så jag har hängt med mina kompisar Platon och Alan (vem av dem som var i bokform och vem som var i klasskompisform kan ni få gissa) i timmarna fyra och bråkat om metafysiska teorier och Sokrates sista ord. Det är inte det lättaste att motivera sig själv till att komma ihåg vad någon tänkte för 2500 år sedan, men det gick helt okej.

Mer lättmotiverat är dock att plugga till genuskursen jag läser. På rikt: bästa kursen någonsin. Vi träffas fyra timmar i veckan och jag lämnar alltid lektionen med en miljon nya frågor i huvudet, debattivrig tunga och skrivkliande fingrar. I klassrummet finns alltifrån en konservativ blivande officer och "äh men det är väl klart att killen ska betala"-tjejer till en superliberal hippie och ett gäng övertygade feminister, så vi bråkar lite ibland, men aldrig på ett sätt som får en att vilja sparka motdebattören väldigt hårt på väl valt ställe.

Och på temat välplacerade sparkar (om än imaginära) i genussammanhang: helgen som gick fick jag det något tveksamma nöjet att helt och hållet oprovocerat bli kallad hora. Han som låg bakom det kunde dessutom inte se vad som fick mig att, i ordalag jag helst inte återger här, be honom lämna konversationen och helst jordens yta – jag och mina vänner hade faktiskt inte bevisat motsatsen, tyckte han, och bevisbördan ligger tydligen på oss. Tron på mänskligheten dog rätt många smulor den kvällen.

Men. Förutom någon enstaka idiot här och där går livet utmärkt. Nu väntar några timmars sömn innan filosofiprovet är ett faktum. Vaggar mig till sömns (och er till vaka om ni befinner er i Sveriget, och det gör ju de flesta av er) med lite Emil Jensen eftersom han är världens bästa i evighet amen:

(Okej jag ljög för John Darnielle är bäst i evighet amen; vore det inte för att båda rumskompisarna har sina pojkvänner på besök hade jag legat och vrålat ON THE DAY THAT I FORGET YOU I HOPE MY HEART EXPLOOOODES i lillsängen. Men herr Jensen är en god tvåa.)

Lite då och då får jag ett nyhetsbrev skickat till mig från en organisation som heter All Out som kämpar för HBTQ*-personers rättigheter världen över. De skickar länkar till namninsamlingar mot orättvisor på alla möjliga ställen; oftast handlar det om typ Uganda, Ryssland eller Kamerun – länder man kanske inte förknippar med lika rättigheter för alla. Och så häromdagen damp ett mejl med följande rubrik upp: "A barbaric practice in Sweden". Barbariskt? Sverige? Det måste ju vara ett misstag.

Men nej. Det handlade såklart om den fullkomligt obegripliga lagen som tvingar transpersoner att steriliseras för att få ändra kön juridiskt. Om en tigande statsminister och kristdemokrater som muttrar om vidare utredningar och att inte fatta förhastade beslut, som att ett beslut om att lägga ner tvångssterilisering ÅR TVÅTUSENTOLV någonsin kunde vara förhastat. Bara ordet tvångssterilisering kan ju vara det svenska språkets vidrigaste. Det är väldigt sällan jag känner att jag måste skämmas för mitt hemland inför mina amerikanska vänner, men här har vi ett lysande exempel på ett sådant tillfälle. Alltså Sverige: ursäkta ordvalet men vad i helvete? Skärpning ombedes omedelbums.

PS. Här kan man skriva på namninsamlingen om man vill.

*Det är ungefär den fjärde bokstavskombinationen jag provar efter att jag insåg att det inte heter LGBT i Sverige, så rätta mig om jag är ute och cyklar. Min hjärna är lite snurrig av alla bokstäver.

Mitt lilla projekt under familjebesöket var ju att visa upp Kalifornien från sin allra bästa sida – det Kalifornien som jag förälskat mig hejdlöst i och knappt i min vildaste fantasi kan tänka mig att släppa taget om. Det gick alldeles utmärkt, och jag blev om möjligt ännu mer nerkärad.

Även om jag slarvade lite med att ta med mig kameran  då och då – här har ni en liten bit av mitt Kalifornien, med gästspel av familjen Hörnell:

Som ni ser innehåller mitt Kalifornien vågor, klippor, böljande kullar, mat, sjöelefanter, palmer, bergsbestigning, kalkongamar och surfare. Och en hel massa annat som inte fastnat på film än, såklart. Filmade gjorde jag i Cambria och San Simeon, på San Luis Obispos farmer's market, i Pismo Beach, på berget Bishop Peak här i stan och på Hearst Castle.

Jag känner mig som en olidlig nykäring som måste nämna sin älskade så ofta det går, jag ber om ursäkt för det, men alltså: jag förstår verkligen inte att jag har möjlighet att bo här. Bara en sån sak som att jag har vilda sjöelefantsbebisar på mindre än en timmes avstånd, liksom, eller att jultomten åker segway genom stan varje torsdag, eller att man kan gå på vandringstur i shorts på nyårsdagen. Om ni någonsin får chansen att spendera några dagar (eller månader eller år) här på Kaliforniens centralkust: TA DEN FÖR GUDS SKULL.

Kompisar, jag beklagar min frånvaro! Det blir dock ganska svårt att hitta tid för Internet när man å ena sidan försöker visa sin familj allt det finaste som mittemellan-Kalifornien har att erbjuda, å andra sidan går i skola fram till fem eller sju på vardagarna och å tredje sidan vill hinna med collegekompisar i någon form.

Saker som hänt under den dryga vecka som passerat är till exempel att jag och Jordana arrangerat en hejdundrande överraskningsfest för Aly, att jag påbörjat min mest fullspäckade termin hittills och att jag åkt ner till Los Angeles för att se mitt livs första NHL- och NBA-matcher.

Det sistnämnda var nog det mest spännande; vi hängde i Staples Center och såg LA Kings förlora mot Columbus Blue Jackets och därefter LA Lakers vinna mot Memphis Grizzlies. Min inre nioåring dog några gånger om av att få se laget som inspirerat hennes lilagula basketboll spela på rikt, och min inbyggda kändismätare exploderade en smula av att se Rihanna sitta bredvid planen. Dessutom började den lilla genuspolisen inuti mig koka av ilska av alla möjliga fenomen som omgav planen – de rosa tjejmatchtröjorna som säljs i den officiella merchbutiken (för hur skulle det se ut om tjejsupportrar – ve och fasa – bar lagets faktiska färger för att visa sitt stöd?) och de magvisande kvinnliga isskraparna (lättklädda isskrapare, for crying out loud!) som kontrast till de fullt påklädda manliga dito, till exempel.

Annars hann vi med en dos turistande i Hollywood och Santa Monica innan jag var tvungen att återvända norrut för skolgång. LA är ingen stad för mig, är nog egentligen ingen stad för någon verklig människa av kött och blod – kombinationen av turister, fattigdom och en verklighetsfrånvänd nöjesbransch är ingen favorit – men en dos någon gång då och då är helt okej. På shoppinggatan Third Street Promenade i Santa Monica såg vi en kvinna bära runt på en jättelik ödla som vore det världens mest naturliga sak, en skämtförsäljare som "garanterade skratt", en utspökad apa, ett gäng akrobater och oräkneliga artister/band som ville kränga demos. Som sagt: verklighetsfrånvänd nöjesbransch. En dag bland galningarna går bra, men spenderar jag för lång tid där drivs jag utan tvekan till vansinne på ett eller annat sätt.

Och ptja, det var väl ungefär vad som hänt mig medan jag varit borta; hoppas ni haft en lika fin hög dagar som jag. Jag tänkte berätta lite mer i ett annat format också, men det får vänta någon dag. Nu ska jag tupplura och därefter ägna fredagen åt lite journalistikfasoner. Vi hörs!

Lite försenat men ändock – en snabbspolning genom 2011:

En vinter och vår med plugg och temafester snurrade förbi, ett spring break i Florida också, och sedan följde tre väldigt fina månader i Sverige. En Frankrikeresa och festivaler klarades av och sedan var det svisch tillbaka till Kalifornien igen för en ganska tung hösttermin med mycket bråk och stök. Sedan väntade ensamt jullov i SLO, jul med värdisarna och så pang bom mitt i ett besök från Sverigefamiljen var 2011 nerpackat i arkivet och 2012 anlänt.

Fem händelser som varit bra det här året?
1. Musikens Makt-veckan. Jag har nog aldrig varit så utmattad som den söndagen men vi hade utan tvekan världens bästa festivalfixargäng, artister och besökare. Till och med att sätta upp kravallstaket var uthärdligt.

2. Trästock. Få saker får mig att uppskatta Norrbotten så himla mycket som att vara fast på en stökig camping med ett gäng lulebor en hel helg. Dansa till Säkert!, vakna på fel ställe, vallfärda till Max eller ICA, sjunga, dricka billigt vin och fnissa hela bilfärden hem, genomsmutsiga och övertrötta.

3. Jordanas besök i Sverige, kanske allra mest den sista kvällen i Stockholm när vi mötte upp Madde, hamnade på Debaser Slussen, lurade en australiensare att vi allihop var amerikaner och drog på efterfest med en gymnasiekompis. Och – tro det eller ej – Luleåkalaset, när Jordana fick träffa mina högstadiekompisar och vi skrikdansade till Daniel Adams-Ray fast hon inte förstod ett ord av vad som sjöngs.

4. WOW-veckan. Det är något särskilt med den första veckan tillbaka i San Luis Obispo efter tre långa saknadsmånader. Alla är liksom mer utåtriktade och man går på några av årets bästa fester för att samla på sig några av collegetidens bästa historier.

5. Spring break i Florida. Det känns liksom som att man åtminstone en gång i livet, om man får chansen, ägna en vecka åt sanslösa strandfester med brunbrända collegestudenter.

Fem händelser som varit sämst det här året?
1. En vän blev arresterad för rattfylleri. Det säger kanske sig självt.

2. Polisen gav sig på en annan vän för någonting annat alkoholrelaterat. Förhoppningsvis behöver jag aldrig mer se någon jag känner i handklovar.

3. Slutprovsstressen, framför allt den här höstterminen. Det var ingen vidare rolig termin.

4. Att lämna Sverige. Efter en så fin sommar var det svårare än någonsin.

5. Min sjukhusvistelse i vintras. Det är inget jag gärna gör om.

Vad har du lärt dig i år?
Att man inte kan vänta med allt skolarbete till sista sekunden; ibland löser det sig faktiskt inte. Hur man skriver checkar. Att matlagning är en av mina bästa avslappningsmetoder. Att det kanske inte är så himla bra att äta djur även om det är "naturligt" för människan. En himla massa om sexism, mest för att jag blivit väldigt intresserad av det. Och så har jag förstås lärt mig en del i skolan, men det skulle ta väldigt lång tid att lista det här.

Vad har du mest lyssnat på för musik?

De fyra mest lyssnade banden är The Mountain Goats, Los Campesinos!, The Magnetic Fields och Casiotone for the Painfully Alone. 2011 var även året jag insåg storheten i Paul Baribeau och Jens Lekman. Låtar som kommer att symbolisera 2011 är nog:

1. Los Campesinos! – Songs about your girlfriend, fast hela Hello sadness-albumet är min höst.

2. Adele – Someone like you, för att jag lyssnade på den på repeat hela september (som hela resten av världen).

3. Veronica Maggio – Sju sorger, för att Maggioskivan var ett fint sällskap hela året och för att den här låten gör extra ont i lillmagen.

Årets tre roligaste fester?

1) När vi hade Jersey Shore-fest och halva stan (kändes det som) hamnade i vårt vardagsrum med brunkräm, solglasögon och bling.

2) Animal disco-festen hemma hos Daniel i våras; alla var utklädda och på så himla gott humör, och en karl jag tittat på i smyg i flera månader började plötsligt visa intresse för mig.

3) När Stephanie fyllde 21 i september och hade tvådagarsfest hemma hos sig; vi lärde känna de som skulle komma att bli vår huvudumgängeskrets under hösten.

Vad har du tittat på?
På tv följde jag How I met your mother, Big bang theory, Glee, American horror story och Modern family. Bland filmer minns jag bara att jag sett ledsna kärleksfilmer – Like crazy och Blue valentine, till exempel.

Vad är det bästa du har läst?
Eating animals av Jonathan Safran Foer. Kan inte säga det nog många gånger: LÄS, LÄS, LÄS.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ptja... flyttade till hus (utan föräldrar alltså), besökte Florida, såg kompisar bli arresterade, spenderade natten på sjukhus, åt anka, gick på äkta amerikansk dejt.

Vad var din största framgång 2011?
Att jag känt mig så himla mycket mer framåt och säker på mig själv. Så fruktansvärt SKÖNT att slippa gå och tänka att man är sämst/pinsammast/fulast i världen jämt. Och att jag blev inbjuden till att åka till Kina kanske, och att jag fick ett A i min media law-kurs. Också så fruktansvärt SKÖNT efter en höst av stress.

Vad önskar du att du gjort mer?
Pluggat, framför allt nu på hösten. Och så önskar jag kanske att jag satt ner foten lite oftare och inte låtit somliga behandla mig hur som helst.

Hur många har du varit kär i?
Vill bara skriva "LOL" här. Tror inte det är meningen att jag ska bli kär.