En fin helg har passerat. Jag har till exempel hängt i en bowlinghall som enbart spelade amerikanska 50- och 60-talsdängor och gått på dinner-and-a-movie-dejt. Såg dessutom The Avengers (i en biosalong som 21-åringarna i sällskapet smugglat med sig Coors-öl till) som i princip är en två timmar lång reklamfilm för Amerikatt, Världens Enda Fria och Fantastiska Land, Utan Vilket Jorden Tveklöst Skulle Gå Under.

Det var med andra ord en helg där jag kände mig himla amerikansk. Och på tal om att känna sig amerikansk – det har varit ett väldans rabalder om nationaliteter i Sverige på sistone, tycker jag. Svenskhet och assimilerad kebab i Betnér direkt förra veckan, och sedan de mer eller mindre absurda svenskhetsdisskusionerna efter Loreens Eurovisionvinst. Det känns så trött.

Ungefär såhär tänker jag i frågan:

Jag är svensk. Det är jag alldeles på det klara med. Jag talar svenska, skulle gärna leva på Marabou om jag kunde och tycker att det är helt normalt att sjunga sånger och dricka shots till maten under högtidsdagar – sådana grejer kopplas väl ofta ihop med Sverige. Men att sammanfatta allt som är jag med denna svenskhet? Vilken löjligt otillräcklig beskrivning!

Det finns miljoner intryck och upplevelser som format min kulturella identitet. Några av dem har som sagt att göra med landet jag kommer ifrån. Men jag är också norrbottning – jag älskar midnattssolen, hänger pumlor istället för kulor i julgranen och får våldsamt magkurr av tanken på suovas direkt från muurikkan. Dessutom lulebo – skam den som blandar ihop mig med en bodensare! – och björkskatabo. Att därtill påstå att platser jag spenderade mycket tid på när jag var liten spelat en viss roll är nog inte alldeles långsökt.

Och sedan är det ju det här med min relation till USA. Jag känner mig till viss – ibland, som i helgen, ganska stor – del som en del av det amerikanska samhället. Dessvärre har jag inget ord för det, eftersom jag inte har någon lättförklarad koppling till landet; jag är inte född här, har ingen amerikansk släkt, inget permanent uppehållstillstånd (och enbart krångliga vägar dit om jag skulle vilja ha ett). Jag skulle anses tokig om jag kallade mig amerikan, men ändå har jag andats amerikansk luft i snart tre år av mitt liv.

Jag känner mig ofta fantastiskt svensk när jag befinner mig i USA, men samtidigt känner jag hur begränsande det epitetet är. Fast min nationalitet i regel medför positiva associationer bland amerikaner vill jag inte klumpas ihop med andra svenskar eftersom det beskriver en så liten smula av vem jag är; mellan varven önskar jag att jag kunde prata norrbottniska på engelska, så att jag blir mer än bara en del av svenskgruppen i deras huvuden. Jag är ju jag. (Av samma anledning känns det skönt att kunna låtsas vara amerikan, för att slippa få en utlänningsetikett och kunna bli pratad med som individ.)

Men å andra sidan, något som känns aktuellt såhär när Sverige har ett riksdagsparti för mycket: jag är alldeles bombsäker på att jag aldrig känt mig välkommen att vara en del av det amerikanska samhället om det inte vore för att jag samtidigt är fri att vara svensk. USA må ha sina brister, men det finns knappt en kotte som lallar om att "mångkultur" skulle vara någonting farligt*. Istället tar man, som Loreen sa i någon intervju, kulturen och gör vad fan man vill av den. Jag vill aldrig sluta vara svensk, men jag vill heller aldrig sluta bygga på min egen lilla kultur med nya intryck från så många delar av världen som möjligt.

Vi människor tycker att det är fruktansvärt skönt att dela upp världen i lättsorterade kategorier. Någonting man alltid, alltid måste komma ihåg är dock att de kategorierna inte skuttade upp helt färdiga ur naturen och in i våra huvuden. Vi uppfann dem. Det är vi som har bestämt att nationalitet ska spela mer roll än någon annan kulturell tillhörighet, och därför vi som kan komma överens om att det är helt uppåt väggarna. Det är när vi glömmer det, att vi har makten, som vi sakta börjar undra om inte Jimmie Åkesson och Björn Söder har en poäng.

*Däremot lallar en hel del kottar om att vissa kulturer är mindre önskvärda än andra (många amerikaners prat om latinamerikaner påminner otäckt mycket om hur SD pratar om muslimer), men det bottnar i alla fall aldrig i en idé om att mångkulturen i sig är farlig.

Jag skrev ju för ett tag sedan om min Krunegårdslängtan, och hoppades att någon norrländsk festival skulle boka karln som varit mitt soundtrack sedan Storsjöyran 2007 och de bevingade orden If I hang myself in the Christmas tree, would you be missing me?, genom hösten 2008 med Samma nätter väntar alla, på Peace & Love 2009 när vi skrålade MARIA OCH JAAAAG, VÄRLDENS VACKRASTE PAR på varenda promenad mellan campingen och festivalområdet, via vild Hela livet var ett disco-dans på Trälle 2010 och nu med hela livet som känns som att det kan sammanfattas av Mänsklig värme.

Och så ser den lilla festival som ligger mig allra närmast om hjärtat till att ta Krunen till Luleå: Musikens Makt. Åh. Jag har förstås lite svårt att vara helt objektiv eftersom jag var med och snickrade ihop festivalen för ett par år sen men: finaste. Festivalen. Någonsin.

Kan inte vänta.

Så. Nu ska här intervjuförberedas och sedan sovas. Imorgon ska jag prata med sexualbrottsförebyggare om varför hela Cal Poly tycks fnissa åt att det finns en man som går runt och drar ner trosor på unga kvinnor mitt på gatan (det är fem stycken sedan april). Jag filar på en minidokumentär, serni, som ni kanske får se om hela projektet går som jag hoppas.

En av mina favoritsaker med San Luis Obispo, jag har säkert sagt det här förut men det kan aldrig påpekas nog många gånger, är att det är en collegestad. Jag kan prata i timmar om hur SLO känns ungt, livligt, ständigt i förändring; hur Cal Poly-klistermärkena på bilarna aldrig slutar göra mig varm i magen och hur hemma man känner sig när man kan prata med nästan vem som helst i stan om något på universitetet och de vet vad man pratar om. Och så slog det mig häromdagen, något jag knappt ägnat en tanke åt förut: jag är ju uppvuxen i en collegestad.

Jag är uppvuxen i en universitetsstad, men ändå är min upplevelse av Luleå så fullständigt annorlunda från min upplevelse av San Luis Obispo. Jag har lärt mig uttrycket men aldrig riktigt känt det i stadslivet. Vi tog någon utflykt förbi universitetsområdet till Teknikens Hus på lågstadiet, såg någon dansuppvisning på Aula Aurora, men annars... studenterna är ett främmande overallklätt folk på Porsön. Och nu när jag sett hur en collegestad kan fungera tycker jag att det är så himla synd.

I San Luis Obispo finns inget Porsön. Många studenter bor förvisso i lägenheter nära campus i norra delen av staden, men vi finns utspridda lite överallt, i villaområden och i lägenhetskomplex. Studentorganisationer som fraternities och sororities har hus över hela staden; själv bor jag granne med två pensionärspar, ett medelålders par och två collegegäng.

Dessutom uppmuntras lokalbefolkningen in att hänga på campus mer än bara sporadiskt – på öppet hus-dagar, kulturevenemang och idrottsjippon. Vårt performing arts center är San Luis Obispos största kulturarena, så nästan varje helg pågår en teaterföreställning, konsert, föreläsning eller musikal som någon lokal eventarrangör ligger bakom. Här finns ett 500-miljonersgym, sjudande aktivistorganisationer och stans största bibliotek; vi har till och med en "fin" elevdriven restaurang på skolområdet, och även om den måste medges vara en halvmesyr i många avseenden har den i alla fall potential att locka andra än bara luspanka oduschade 18-åringar från studentkorridorerna runtomkring.

Och det kanske viktigaste av allt som skiljer SLO från Luleå: från min första dag i San Luis Obispo har jag känt mig som en del av staden. Nästan det första som händer när nya studenter anländer till Cal Poly varje höst är att man bussas in till stadskärnan och lär känna både samhället och en hel drös entusiastiska organisationer som delar ut kuponger, produkter och broschyrer. I skyltfönstren på nästan alla butiker längs huvudgatan Higuera sitter skyltar som hälsar alla nykomlingar – wowies, som de kallas – välkomna, och i downtownparken Mitchell Park har lokala restauranger satt upp stånd att välja gratislunch ifrån. Vi behandlas som ett önskat inslag i stadsbilden – framtida anställda, kollegor, arbetsgivare, INVÅNARE snarare än ett gäng utomjordingar på tillfälligt (om än fyra år långt) besök här på centralkusten.

Och när man känner sig välkommen väljer man att stanna kvar. Nuvarande och före detta Cal Poly-elever befolkar barer, restauranger, butiker, kontor, museer, caféer – både som kunder, som anställda och som ägare. En alldeles nyutexaminerad historiestudent har precis öppnat ett eget museum; min favoritmedelhavsrestaurang startades av en sistaåring på Poly som sedan fastnade; stans just nu hetaste café Kreuzberg CA öppnades förra året av två före detta Cal Poly-rummisar som lämnat stan men längtat tillbaka. Alla som bor här har någon form av känslomässigt band både till Cal Poly och till San Luis Obispo som stad, och det gör att vi mer än gärna samsas om utrymmet.

Jag erkänner att jämförelser mellan Luleå och SLO inte är helt vattentäta; även om de är städer i ungefär samma storlek har San Luis Obispo 20 000 universitetsstuderande och Luleå knappt hälften så många. Jag har dessutom enbart upplevt SLO som student medan Luleå alltid kommer att vara hemstaden jag längtade bort från i åratal.

Men det känns ändå som en skillnad i hur staden lever. Jag älskar Luleå och kommer alltid att göra det, men för att ha tusentals smarta och kreativa unga hjärnor inuti sig känns stan hopplöst småputtrig. SLO är istället evigt föränderlig, och det är verkligen ingen överdrift. Sedan jag flyttade hit för snart två år sedan har, till exempel, följande hänt: två stora, nytänkande hälsomatbutiker har flyttat hit, två nya caféer har hunnit öppna, en öl- och mackbar och ett smoothiehak har blivit nya hängställen, en sprillans ny hiphopfestival har startats, ett jättelikt Forever 21 har kommit hit... nu senast upptäckte jag och Jordana ett nyöppnat japanskt nudelställe på väg hem från stan.

Det är den sortens stad jag känner mig hemma i både som student och som invånare – en stad vars framtid man är nyfiken på, och kanske till och med vill vara en del av.

Så. Då vet ni vad min lillhjärna har funderat över på sistone. Man får gärna tycka att jag är ute på världens cykeltur, men det är så det känns.

Alltså hörni, kan vi prata en stund om det konstigaste jag vet just nu? Att igår fick jag hem mitt pass som varit på vift ett tag. Inuti: ett nyinklistrat pappersark med en bild av en väldigt bekant mur, och texten CHINESE VISA med stora bokstäver ovanför. För kompisar, om lite drygt tre veckor befinner jag mig i Kina.

Om en månad sitter jag på utrikesministeriet i Beijing och blir briefad i det officiella pressrummet. Hänger med diplomater på amerikanska ambassaden, träffar WWF-representater i Xi'an, ser en liten bit av livet på Kinas landsbygd, möter elever på tre olika kinesiska universitet och förlorar mig bland Shanghais tjugotre miljoner människor och väldiga skyskrapor. Och såklart: tittar förbi kinesiska muren, terrakottaarmén, Förbjudna staden, Himmelska fridens torg, Fågelnästet och allt möjligt annat i ett av världens märkligaste, mäktigaste och mest fascinerande länder.

Temat för resan är som jag nog nämnde för några månader sedan internationella relationer. Jag kan väldigt lite om kinesisk utrikespolitik, framför allt från ett kinesiskt perspektiv, och nu ska jag få sitta på självaste kinesiska utrikesministeriet och lära mig om till exempel relationerna med Taiwan och Nordkorea? Åh. Jag är så himla pepp.

Så. Nu ska jag återgå till plugg. Med två veckor kvar innan slutproven bestämde nämligen etikprofessorn min att vi ska ha ett "mitterminsprov". Jag upprepar: MITTERMINSprov vecka nio av tio på terminen. Det räcker nämligen inte med grupprojekten, minidokumentären, uppsatserna, bokanalyserna, intervjuerna och inte minst slutproven som ska göras före sommarlovet. Som ni kanske redan anat utbröt vilt jubel i klassrummet. Ajöss fritid, var hälsade skolböcker!

Hej kompisar!

Jag läser videoproduktion för tillfället. Där gör jag till exempel sånt här:

Det var bara det. Bonuspoäng till den som känner igen en hörnellsk pojkvän mitt i allt! Ledtråd: framkallar magpirr och knäsvaghet med blotta blicken. Samt har en leverfläck på halsen. /VÄRLDENS TÖNTIGASTE PERSON

Hej hörni! Sämstbloggaren Hörnell anmäler sig till tjänstgöring.

Jag läser som ni kanske (fast förmodligen inte) minns medieetik den här terminen. Ett av de största dilemmana i det amerikanska (och kanske globala) medieklimatet idag, och följaktligen en nöt vi kämpar med att knäcka cirka varje lektion, är var gränsen ska gå mellan nyheter och underhållning. Att Jon Stewarts The Daily Show är hysteriskt kul är det bara Fox News som inte håller med om, men finns det anledning till oro när det är den enda nyhetskällan människor använder sig av? Känns det okej att seriösa medier i allt större utsträckning byter ut djuplodande reportage mot artiklar om Snookis graviditet (sett på Washington Post) eller Lady Gagas senaste utspökning (sett på Huffington Post)? Ger man människor vad de vill ha, eller vad de behöver?

Och så långt känns ju frågeställningen vettig i ett land utan public service-medier, där allting handlar om pengar, klick och tittarsiffror, men det är därefter diskussionen glider iväg i riktningar som för mig är helt obegripliga.

Klassens konsensus var nämligen att: om folket bara vill ha nyheter i lättsmält nöjesformat är det vad folket ska få. Läser man om Snookis graviditet lär man sig ju i alla fall någonting, och (obs allt detta yttrades nästintill bokstavligen i klassrummet) riktiga nyheter gör en ju så deppig. För oss unga människor som inte kan politik är The New York Times för svårt att ta in; bättre då med åsiktsstarka nyhetskommentatorer som talar om vilka nyheter man ska bry sig om och hur man ska förhålla sig till dem. Eller, som författaren/medienissen Clay Johnson sa i en CNN-intervju för någon vecka sedan: vem vill höra sanningen när de kan få höra att de har rätt?

Man får gärna tycka att jag är ute och cyklar, men när ett helt klassrum fyllt av blivande journalister är överens om att "riktiga" nyheter inte spelar någon roll – eller att de är deprimerande och därför onödiga, eller att politik inte är något som 20-åringar borde bry sig om fast det är valår – då tappar jag tron på mänskligheten en aning. Det är helt enkelt svårt att inte bli frustrerad av sådana attityder: FÖRSTÅR NI INTE VAD NI MISSAR, vill jag skrika och trycka upp en New York Times i ansiktet på dem. Hur kul The Daily Show än är kan det aldrig ge samma djupa förståelse för världen som en riktigt bra dagstidning. Jag kommer aldrig att förstå hur man medvetet kan undvika att lära sig vad som händer i världen, eller ens i sitt eget land.

Det är såklart inte bara i den här journalistikklassen som det problemet finns. USA hade ett valdeltagande på 57 ynka procent i förra valet; jag har pratat med många, många kompisar om både nyhetskonsumtion och politikintresse, och hittills har jag inte stött på en enda jämnårig som tänkt rösta i november. Oroväckande många vet knappt vilka kandidaterna är; andra skyller på att det inte känns som att en enda röst kan göra någon skillnad. Men när 43 procent av landets befolkning tänker så gör det en väldig skillnad!

Det är svårt att inte bli frustrerad av sådana attityder. De finns väl delvis i Sverige också – jag har kanske haft tur som växt upp i ett hem där nyheter varit något man läser, lyssnar på och pratar om – men det är som att jag i USA är jämnårig med en generation som uppfostrats till att vara ogenerat ignorant. Mitt tidigaste svenska minne av samhällskunskap är när vi lärde oss om politiska partier inför valet 2002, när jag just börjat sexan; i Templeton hör man inte talas om civics (samhällskunskapens amerikanska motsvarighet) förrän sista året i high school, och att döma av diskussioner med vänner från andra delar av landet ser det likadant ut på många platser. Vid 17-18 års ålder är det för de flesta redan för sent att få inbankat i huvudet att det är ens förbannade demokratiska plikt att rösta, och att det även i individualismens högborg finns en koppling mellan individen och staten. Följden: att nästan 100 miljoner röstberättigade rycker på axlarna på valdagen och klickar vidare bland Snookiartiklarna.

Öh. Jag vet inte exakt vad jag ville ha sagt med det här inlägget annat än: DET ÄR SÅ HIMLA MÄRKLIGT, DET HÄR LANDET.