Hörni! Jag beklagar så himla mycket min lilla frånvaro, men jag var upptagen med att bli himlastormande förälskad i en hel drös människor och platser samtidigt.

Om ni inte redan gissat det: Kina var fantastiskt. Vi var en grupp på närmare hundra mer eller mindre briljanta människor från så gott som hela världen – USA, Storbritannien, Egypten, Sydafrika, Azerbajdzjan, Colombia, Mexiko, Australien, Kanada, Vietnam, Filippinerna, Nya Zeeland och Sverige är de länder jag kommer ihåg såhär på rak arm. Ett av de bästa sätten att förstå ett lands historia är ju kanske att träffa människor som levt igenom den, så under de två veckor jag hängde med de här människorna har jag lärt mig – alltså verkligen lärt mig – om koncentrationsläger i Vietnam, kvarlevorna av apartheid i Sydafrika, kulturella strömningar i Azerbajdzjan, gränsstrider mellan Filippinerna och Kina... det är helt fantastiskt.

Och förutom det, det kanske bästa med hela resan: jag träffade personer, sex stycken närmare bestämt, jag inte vill släppa taget om förrän jag är gammal och skrynklig och inte fysiskt kan hålla fast vid dem längre. Den sista morgonen, i Shanghai, var fruktansvärt jobbig. Vi sov sammanlagt en halvtimme och var uppe klockan halv fem för att vinka av de första tre i vårt lilla sjumannagäng. Därefter gick vi till Kentucky Fried Chicken i hotellets badrockar och tofflor och grinade i två timmar tills det var dags för mig att åka till flygplatsen. Från att jag sagt mitt sista hejdå utanför kinesiska tullen sprutade tårarna tills jag satt på planet mot Europa. Och jag är en människa som inte ens gråter när jag säger hejdå till mamma och pappa en gång per år! Märkligt är vad det är.

Det är enormt bitterljuvt, det här med att knyta band tvärsöver landsgränser. Ljuvt för att jag har en soffa att sova på om jag skulle känna för att sticka till Sydafrika eller London eller Florida eller Shanghai eller något annat av jordens hörn. Men bittert för att: kära värld, hur många småbitar ska jag behöva hacka mitt stackars hjärta i innan du bestämmer att det är nog? Hur många världshav och mil och kilometer ska skilja bitarna åt?

Men nu är jag i Sverige och det är både fantastiskt fint och lite ledsamt. Från och med idag sommarvikarierar jag förresten på Kuriren. Det är hittills fint, fast jag är jetlaggad och språkligt förvirrad. Det är alltid svårast när jag kommer hem från USA att vänja mig vid svenskt småprat och svenska utfyllnadsord – sånt där man säger utan att tänka för att föra ett samtal framåt. Jag har fått bita mig i tungan flera gånger för att inte svara alright, u-huh eller I see till intervjuobjekt. Det är inte lätt att vara en Victoria Silvstedt in the making!

Nu ska här sovas, men jag lovar att berätta i detalj om allt fint som hände i Mittens rike. Och allt fult också, såklart.

Hej kompisar! Världens kortaste blogginlägg nu för mitt plan har börjat boarda men: jag har spenderat de senaste två dagarna i Woodside Hills i norra Kalifornien, sovit i Brians basebolltokiga pojkrum i ett hus med världens längsta korridorer och världens högsta tak. Vi har legat i poolen i trettiofemgradigt väder, grillat mat på jätteamerikanskt vis, lekt med den alldeles purfärska pudelvalpen Buster och hängt med hjortar bland trädgårdens fruktträd. Det var två väldigt, väldigt fina dagar och nu kan jag inte skriva så mycket mer om det för då börjar jag grina över det här grymma att det är tre månader kvar tills jag får träffa den där karln igen.

I alla fall – jag sitter vid en gate i San Francisco-flygplatsens utrikesterminal, och om prick en halvtimme sätter jag fart tvärsöver Stilla Havet. Missar hela den elfte juni och anländer mäkta datumförvirrad i Kina på tisdag morgon. Ta vara på den dagen för mig, och så hörs vi alldeles strax!

Det har precis blivit juni och det är vid den här tiden på terminen jag börjar känna att jag tappar greppet om allting. Jag glömmer bort uppsatser och pluggar in fel kapitel, sitter på skolan tjugofyra timmar i sträck och ser fler soluppgångar på en vecka än under hela det gångna läsåret sammanlagt – för mitt i stekheta försommaren ska jag och tjugotusen Polykids skriva slutprov. Det är ju kanske den dummaste idén nånsin eftersom tjugotusen Polyhjärnor redan stängt av sig och gått på sommarlov.

I alla fall. Jag har skrivit två prov och lämnat in tre uppsatser. Två slutprov och en bokanalys står mellan mig och sommaren; för tillfället har jag nio timmar på mig att läsa tvåhundra sidor om graviditetspolitik samt plugga in en miljard genusvetenskapskoncept (obs en miljard låter kanske som en överdrift men är inte det). Hjärnan min tjatar mest om att få ligga på Brians soffa, äta chokladglass och slötitta på NBA-slutspelet. KOM IGEN HJÄRNAN, DU ORKAR.

Förutsatt att jag överlever terminens sista intensiva hjärnmanglande packar jag in mig i Brians bil på lördag förmiddag för att åka upp till hans familj vid San Francisco-bukten. Förutsatt att Anna "The Living Nervvrak" Hörnell inte får ett nervöst sammanbrott vid Harrismiddagsbordet svischar jag på söndag hux flux till andra sidan jordklotet och hänger i Kina i ett par veckor. Och förutsatt att jag på vägen hem därifrån inte kidnappas av ryska maffian under en mellanlandning i Moskva landar jag på Arlanda den tjugoandra. Om jag sedan överlever ett eventuellt midsommarfirande i Sigtuna landar jag pang bom i Luleå på midsommardagen, för att sedan börja sommarjobba på Kurris strax därefter. Svisch sägere ba!

Sexton dagar kvar till Luleå, alltså. Innan dess kommer jag att hinna stanna till i nio (kanske tio) städer: San Luis Obispo, Woodside, San Francisco, Manila, Beijing, Xi'an, Shanghai, Moskva, Stockholm och möjligen Sigtuna. Märkligt.  

Jag har ju nämnt ett litet videoprojekt på tema sexuella övergrepp, och eftersom jag fick en fråga om en av intervjuerna – såhär blev det till slut:

OBSOBSOBS! Jag spenderade sexton timmar i sträck med videon natten mellan onsdag och torsdag, och framåt fyra-fem på torsdagsmorgonen ville jag hellre kräkas över tangentbordet än redigera en enda sekund till. Redigeringen är därför inte alls vad jag önskat mig (Överambitionen personifierad hade samlat ihop 30 minuters intervjumaterial som skulle pressas ihop till en fem minuter lång minidokumentär; helst hade jag nog gjort den tre gånger så lång), men innehållet ligger mig himla nära hjärtat.

Och så ett par förtydliganden för de som inte hänger så mycket i SLO: de som huvudsakligen pratar kommer från San Luis Obispos övergreppsjour (SARP Center), en campusorganisation som arbetar med att förebygga övergrepp (SAFER) och Män & Maskulinitet-programmet som drivs av skolans jämställdhetscenter. Och eftersom det kan vara lite oklart: videon innehåller printscreenade kommentarer på våldtäktsartiklar från skoltidningen Mustang Dailys hemsida. Det är alltså inte jag som suttit och hittat på vidrigheter för att jag tycker att det är festligt.