Det är nog ingen i de båda fullmäktigeförsamlingarna i Kolari respektive Pajala som svarar `nej´ på en direkt fråga om vi ska fortsätta det intensifierade samarbete som inleddes genom Meänmaa-projektet. Ingen gör det, tror jag. Och då borde ju saken vara klar och samarbetet fortsätta. Det samarbete som bland annat resulterat i många utredningar på flera viktiga områden. men icke så! Vi i de båda fullmäktigeförsamlingarna träffades i måndags, och visst var det trevligt. Men att påstå att vi kom någon vart angående fortsatt samarbete, vore inte med sanningen övrensstämmande. Icke!

Nog är det ju trevligt att fortsätta att träffas, samtala och äta en bit mat tillsammans, men jag hade nog förväntat mig en något mer konkret fortsättning på det Meänmaa-projekt som båda sidor, Kolari och Pajala för ett par år sedan gick in i med liv och lust. Men icke så! Samarbete innebär ju att ge och ta. För båda parter. Och att lära något av varandra. Så fungerade det nog också till en början och under den första tiden av sagda projekt. jag ska inte  här gå in på, eller peka ut någon eller några, som jag ändå anser vara den/de som såg till att det fina konkreta samarbetet inte kunde fortsätta. Gjort är gjort. Eller snarare blir det ogjorda ogjort.

Visst är det så att nationella lagar och andra juridiska bestämmelser i två olika stater begränsar mycket av konkret gemensam verksamhet och gemensamma beslut, men Meänmaa-projektet visade också att mycket kan göras. Bara viljan finns. De gjorda utredningarna borde nu tas tillvara för fortsatta gemensamma angelägenheter, för det prkar utredningsresultaten på möjligheter till. Men min känsla har varit, och efter måndagens sittning är det också min övertygelse, att så icke blir fallet. Och tyvärr är det på den svenska sidan som ambitioner, om fortsatt samarbete med kontinuitet i det som ändå gjorts, saknas. Det är synd. Mycket synd. Mer om detta kommer säkert i kommande inlägg.

Nu fortsätter Kolari sitt arbete utifrån bl a de utredningsresultat jag nämnde - och jag hoppas bara att vårt kommande valresultat i kommunen kommer att bädda för ett djupt samarbete med Kolari, inte minst med tanke på de stundande gruvtableringarna på båda sidor om älven. För samarbete är ju inte bara att ta. Det är att ge och ta, som sagt.

Idag hade vi så vårt sista fullmäktigesammanträde före valet. Ska jag känna vemod? Hopp? Eller kanske förtvivlan? Naturligtvis är det hopp vi som ett oppositionsparti ska och måste känna, för maktförhållandena den 20 september (dagen efter valet och dagen för nästa fullmäktige i Pajala kommun!!) kan ju vara helt andra än idag. Nåväl, i fullmäktigeförsamlingen har vi ju den dagen ännu lika lite talan som vi hade idag, men då har väljarna, kommunens medborgare, ändå sagt sitt och möjligen kan redan då en förändring i Pajalas politik skönjas. Vem vet. Och den som lever, får se.

Jag noterar från dagens kf-debatt och replikväxlingar: För oss i NS och för mig är det i alla fall fullständigt klart, och självklart, att det inte är vi politiker som vet bäst vad gäller hur medborgarna vill att deras/våra barn och äldre ska få sin omsorg. Föräldrarna och de gamla själva och deras anhöriga ska naturligtvis få ha en åsikt, själva få välja hur omsorgen ska organiseras, och var barnen och de gamla ska `placeras´ (...vilket hemskt ord, förresten...). Och våra gamla måste få åldras i sin närmiljö - det går att ordna! Det är bara viljan som fattas i den politik som styr kommunen idag.

Jag -och fler med mig- får ofta (läs: också idag) från majoriteten tillrättavisningen "att vara politiker är att vilja bestämma" , men hallå - vadå..? "Bestämma, besluta om barnomsorgen- det vill väl du också?" -Ja, det är ju vårt uppdrag som politiker. Fattas bara! Men det är ju just det som är poängen: vi ska inte styra över hur färäldrar ska välja sin barnomsorg, vi ska inte styra hur och var de äldre vill bo och hur de vill få sin omsorg. Den kommunala omsorgen är inte den allena saliggörande. Det är ju det som är poängen. Det som är möjligheten idag. För dig och mig som politiker. Men inte enligt den styrande s-v-majoriteten i Pajala. Inte ens idag.

Nu är det då klart. Det är regionerna själva -så även vi i Norrbotten- som ska besluta om hur de statliga kulturmedlen ska fördelas inom regionerna. Så bra då! För jag håller fullständigt med om att så ska det vara, för det är inte i Stockholm det också ska bestämmas! Men vadå...?

Inte är det väl vi politiker som ska ta de besluten!? Självklart inte - jag kallsvettas när jag förstår att det är herr Ögren än en gång... Voi, voi... Vi har ju tjänstemän också på det här området - vi får inte, så mycket politiker vi själva än är, tro att det är vi som vet allt bäst. Ei ainaskhaan!

Det enda som ger mig något av hopp i det här, det är att det är val i höst - och då måtte, nej, då måste väljarna tänka efter en extra gång också när det gäller kultur! Ska politiken (läs: några heltidsarvoderade äldre herrar och knappast tornedalingar...) nu också rå om kulturbörsen? Jag säger bara: vart är vi på väg?

(Den för inlägget sena timmen tillskriver jag ett fantastiskt odlings- och planteringsväder, men också för dagen ett trögt Internet...)

Pajala kommun är verkligen byarnas kommun. Niska har angett antalet byar till 86. Och jag litar på honom. Fullständigt. I det fallet. Och det är utvecklingen av byarna som utvecklar Pajala kommun. En utarmning av byarna och hela kommunen mår sämre. Punkt.

  Vi vet också hur det brukar låta inför val. Löften, löften till alla. Från alla. En levande landsbygd. Service nära människorna. Och så vidare.

  Jag hoppas bara att vi/ni väljare kommer att ställa frågorna i valrörelsen. Ställa frågorna om vad man har för avsikt att göra under kommande mandatperiod från partiernas sida när det gäller Pajalas byar. Vill man ha en utveckling av dem eller kommer utarmningen att fortsätta?

  Vi står inför en gruvetablering nu, men vi får inte låta det faktum överskugga alla andra viktiga frågor. Frågor som väljarna har all rätt att ställa och också få svar på. Från såväl oppositionen som de styrande partierna i kommunen.