En kväll för några år sedan ställde han sig plötsligt upp. "Gasattack!" skrek han samtidigt som han började röra sig mot mig med en oroväckande hastighet (och med ett oroväckande sätt att gå på. Påminner lite om rain man, fast kortare och mer ko-aktiga ben). Detta handlingsmönster var långt ifrån obekant för mig och jag visste med ens vad som komma skulle. Innan jag hann analysera situationen närmare så hade min kropp redan gått in i katastrofläge och skyddade mig och mina luftvägar genom huggande rörelser med högerarmen och viftande sådana med vänstern. 

 Ljudet från min väns bakdel var mycket illavarslande och onormalt substansrikt, "Inte normalt, inte normalt.." tänkte jag för mig själv. Men det var inte förrän jag lät min blick vandra uppåt, och från första parkett fick bevittna ett minspel som närmast förde tankarna till en grekisk tragedi, som jag kunde konstatera att hans lilla försök till skämt gått väldigt, väldigt fel. Jag tänkte "Hur ska jag någonsin kunna sluta skratta? Svimmar jag av syrebrist till slut och hur är känslan när jag vaknar upp igen? Skrattar jag fortfarande?"

 Hur kan nån som varit med om något sådant sluta skratta? Går det ens? Det var triumfens dag. Hade jag fångat det på film så hade allt annat under kategorin "humor" framstått som så humorlöst att hela genren hade självdött.

Har nu överlevt ett halvår i våran "huvudstad". Prövningarna har varit långa och i dom flesta fall även hårda. Jag är ju dock som alla vet en warrior, en krigare, och jag har försökt finna och stanna kvar i det positiva - bl.a genom att ge mig själv små utmaningar när man är i det tillståndet att man bara ligger i sin soffa och kikar med ena ögat och försöker gråta med det andra. Utmaningarna kan t.ex vara att lämna kopiösa mängder disk framme, att sällan eller aldrig svara i telefon av rädsla för att blir hånad eller att blunda för räkningar och dess förfallodatum.

 Stark press, ostimulans och vetskapen om att man missat förfallodatum på merparten av ens räkningar är en oslagbar kombination. Adderar man sen bristfällig kosthållning t.ex genom att enbart äta blodpudding, så kan man nästan garantera att det lilla hopp som finns där någonstans försvinner fortare än man hinner säga blodsockerfall. En månadsförbrukning av blodpudding är mycket billigt för övrigt (300:-* inkl sylt, förutsatt att man inte äter mer än ett paket per dag)

*Ev. sjukavgifter för behandling av skörbjugg eller andra bristsjukdomar är ej medräknat.

I våras gjorde jag några statistjobb, bl.a kommer jag synas i The girl with the dragon tattoo, som är Hollywood-remaken av Män som hatar kvinnor. Jag är med i en väldigt betydande och stark scen där jag fick gå in i rollen som anhörig på ett sjukhus. Tur för mig är att statister väldigt sällan har några repliker - min tro på mig själv som en agerande varelse är något haltande. Min självtillit inom det området är de facto så låg att inte ens mousserande vin gör någon skillnad. Detta har testats i ett skarpt läge och det slutade med att jag klev av vid fel hållplats och till följd av det missade hela castingen.

Bild från när jag provfilmade för rollen som Lisbeth Salander:

Tyvärr fick jag inte rollen, men däremot fick jag äran att äta lunch med Rooney Mara som knep den. Hon tyckte att jag såg ut som Pippi Långstrump. Vet fortfarande inte riktigt vad hon menade med det.

Over and out.

"Hissen är från Boden"

Dessa klassiska ord levererades en eftermiddag för några veckor sedan inuti en hiss i Mörby Centrum utanför Stockholm. Jag var ute och letade efter prydnader till mitt fashionabla och prisbelönta hem, när jag helt plötsligt hörde den ljuvaste stämman någonsin - Hissen. 

Boden? Luleå? Älvsbyn?

Som en skänk från ovan så har RailCarADDE spelat in en liten film inifrån hissen. "Plan 4 - butiksgatan" som kommer vid 1.34 in i filmen, talar sitt eget språk tycker jag.

Han svänger t.o.m. när han snackar!

I slutändan så vinner nog ändå Boden :

http://www.dn.se/kultur-noje/musik/svenska-jonna-ny-i-glasvegas-1.1227043

Jag börjar tro att Länstrafiken i Norrbotten bedriver någon olustig kampanj riktad mot mig och mina närmaste familjemedlemmar. Det har varit många duster under min uppväxt i Bodens kommun men jag har börjat känna av en intensifiering sen jag flyttade upp igen.

 Droppen kom för några veckor sedan när jag, på strålande humör, stod och väntade på en s.k. buss som enligt sägnen (finns inga busstidtabeller uppsatta i busskurerna. Genialt) skulle stanna, låta mig stiga ombord och sen ta mig till Luleå. Mycket riktigt så kom det en buss, men något hade någonstans bevisligen brustit, för denna gick helt emot bussars naturliga beteende - att stanna vid hållplats - och blåste förbi. Allt jag hann se var ett par solglasögon.

 Vi behöver inte gå in på vilka konsekvenser detta fick för mig och mitt välmående utan snabbspolar fram till tidigare ikväll. 

Jag har två ynge syskon som hade varit på boxningsträning och som efter denna skulle bege sig till Sävast - Gamla Sävast. Två skolungdomar med varsitt passande busskort. Bror 1 får stiga på utan problem och går och sätter sig. Bror 2 säger "till Sävast" varpå busschauffören kontrar med "vilken del av Sävast?"

Nedan följer det ungefärliga meningsutbytet som följde:

 "Jag ska gå av vid ICA-Sävast" fortsätter Bror 2 

 "Ditt busskort säger att du bara får åka till Sävastön"

 "Eh, nej jag har alltid gått av i Gamla Sävast"

 "Du kan bara åka till Sävastön"

 "Ja men okej, skitsamma jag kan ju ändå hoppa av vid ICA"

 "Nä antingen så åker du till Sävastön eller så åker du inte med alls" 

Till historien hör att chauffören vill att han ska åka LÄNGRE än vad som är rätt och riktigt. Nu höjer (helt riktigt) Bror 2 rösten en aning:

 "Ja men jag ska ju av INNAN Sävastön, inte åka längre än så"

 "Okej du får inte åka med överhuvudtaget" 

Busschauffören tar i det här läget till högtalarsystemet för att även beordra Bror 1 av bussen (han har i det här läget inte yppat en stavelse till besten bakom ratten). Oklart om han beordrade dom av bussen för att Bror 2 vägrat åka längre än han behöver eller för att busschaffören i det ögonblicket helt tappade konceptet.

 Hursom, avkastade blev dom och ringde, som så många gånger förut, upp Länstrafiken. Kvinnan i luren var av den mer förstående arten (antar att det är där som dom har valt att placera sina anställda med hjärnor) och bad faktiskt om ursäkt. Det slutade med att det blev taxi från Boden till Sävast på bekostnad av Länstrafiken. 

Jag kan verkligen inte begripa hur det här egentligen gick till. Absurda regler som till varje pris måste följas? Okunskap kring begreppen "före" och "efter"? Lång dag på jobbet? Eller kan det vara så att det var samma man som körde bussen till mönstringen? Jag vill minnas att han konfiskerade min risifrutti utanför Skellefteå, och jag har definitivt inget minne av att ha fått den tillbaka.

Fortsättning följer...

 Dom flesta människor har förmodligen egenskaper eller vanor som enbart kan bekräftas av ens livspartner eller familj. Locket på för mer avlägsna relationer än så. Som ett lik i en garderob som man bara visar för dom som inte kommer skvallra. Vissa saker , som t.ex. att urinera i en flaska under bilfärd, beror oftast på omständigheter men kan lika gärna vara någons vana. Men det vet vi ju inte.

 Jag satt och spelade in några låtar för en kommande skiva i förrgår. Kvällen blev till natt och för att hålla energin uppe så hällde jag i mig kopiösa mängder kaffe (vilket jag helst undviker; efter andra koppen så kommer domedagstankarna krypande) och snusade som om det inte vore någon morgondag ( här fick jag nästan rätt).

 Vid två så gick jag ut till köket, vred på kranen och fyllde en stor svart kopp med kallt härligt, läskande vatten. Dricker vattnet och börjar sedan använda den stora svarta koppen som en s.k. spottkopp. En kopp att spotta i (detta sker mer eller mindre omedvetet)

Snus? -Ja 

Saliv? -Ja 

Snorblandning från halsen? -Ja

 Några timmar senare känner jag mig rätt nöjd med grunderna och hasade ut till badrummet för att borsta tänderna. Jag är nu väldigt, väldigt trött och på vägen ut fick jag en skymt av mig själv i spegeln och förstod plötsligt varför hon på åhléns tyckte att jag borde börja använda hudvårdsprodukter.

 Snart sängen - skönt. Först ett glas vatten. Just det, jag drack väl aldrig upp vattnet som står vid datorn?

Jag sov inte den natten.

Vikten av att ha ett kontor kan inte överskattas. Jag får så mycket gjort här att när jag tänker tillbaka på mina mest produktiva perioder under gymnasietiden så framstår frukten av dom som en minuspost. Mycket tid går just nu åt till att hitta potentiella kunder varvat med kaffe och inspelning av låtar för redan existerande kunder. Alltihop ackompanjerat av en fet jävla grävmaskin utanför fönstret.

Första natten i nya lägenheten. Kan inte sova = livebloggning.

Någon slags torktumlare dunkar mot väggen. Jag har sett 7 avsnitt av "112 -På liv och död" och tio minuter av "Goldeneye". Vidare så har jag spelat in en låt som är så läskig att jag inte vågar lyssna på den.

Åt lunch på Coop Arena igår med välrenommerade företaget [å:t kotyr]. Företagshemligheter utbyttes och idéer frodades medans en röra av kyckling, potatis, raggmunkar och stekt fläsk avnjöts på en spegel av rårörda lingon. Jag avslutade starkt med en gigantisk portion smulpaj som eventuellt kan vara bland det sötaste jag någonsin ätit. Riktigt bra. Sen vidare till EntreprenörCentrum för lite företagscoachning och ett besök i min lägenhet/studio i Luleå för inspelning av lite jinglar. 

Världens bästa låt 4:

En ny, nykter, Clapton