Salta och varma vindar slår emot mig. Solen gassar och vågorna kastar sig mot stranden i en väldig fart. Sanden är varm under mina fötter och jag känner att min näsa håller på att bli bränd. Jag ser surfarna ute i vattnet rida på våg efter våg och lite längre bort joggar en man och en kvinna sida vid sida längs med stranden. Platsen är stranden i gamla staden Jaffa som gränsar till Tel Aviv och jag har några dagars semester.

Jag njuter av stranden och solen och havet men känner samtidigt en bitter smak i munnen då jag tänker på att majoriteten av människorna i Jayyous inte har möjlighet att uppleva samma sak. Under klara dagar kan de se Tel Aviv och till och med havet från byn. Det är inte längre bort än så men för de allra flesta kunde medelhavet lika gärna ligga på månen. Majoriteten saknar tillstånd att passera över till Israel och därmed också till de fantastiska stränderna i Jaffa och Tel Aviv. Jag har mött flera som talat om längtan till havet de kan se men inte nå. Det handlar inte bara om att kunna ta en ledig dag, åka bil en timme och njuta av havet så som jag som ”internationell” med ett utländskt pass kan. Det handlar om djupare saker än så, förklarar en ung man i byn för mig när jag berättar om min resa. Det handlar främst om att ha möjligheter, att inte bli kontrollerad och begränsad av en ockupationsmakt. Det handlar om att kännas vid och att erkännas, att räknas som människa och individ. Det handlar helt enkelt om frihet att leva.

Leva, inte bara överleva.