Sommaren doftar vemod. Den tjärade båten i vattnet, det krusiga havets ljumma surdoft.

Plötsligt går jag i barndom, till andra båtar, snarlika. Andra vatten, aldrig bräckta. 

Skulle vilja kortsluta det där vemodet, spränga klumpen i halsen, vända ryggen åt allt det gråtmilda, ruska det av mig som en hund. 

Göra just denna båt rättvisa, denna sommar.  

Sommaren öser ur sitt ymnighetshorn där ute. Midsommar har firats, mejl studsar tillbaka, adressaterna firar semester.

Dagar som denna griper man gärna efter något som kan ingjuta hopp i övergivna sinnen under ändlösa arbetstimmar.

Hittar ett av den franske poeten Paul Claudel, förmedlad av Niklas Rådströms i hans fina lilla bok om Stig Claesson. ”Gör det dåligt, men fort” lär han ha sagt, poeten. Jag tror jag förstår precis vad han menar. Lägg förberedelserna åt sidan, fundera inte så mycket, kör så det ryker, skriv människa, skriv.

Går det så går det och efteråt kan man alltid gå tillbaka, stryka, förbättra, kolla. 

Häromdagen kom jag in i en butik och insåg att jag inte kunde läsa på prislapparna. Rörde handen upp mot huvudet bara för att konstatera att där inte fanns några glasögon.  Frågan var bara var de fanns?

I dag var jag uppe i svinottan, hade massor av jobb och en lång arbetsdag framför mig.

På den mycket tidiga morgonpromenaden upptäcker jag att jag har glasögonen på mig, det känns lite onödigt i solen så jag stoppar ner dem i fickan. Hemkommen igen är de borta.

Går tillbaka samma väg, letar och letar. Efter ett par promenader till kommer jag på mig själv att tveka. Var det verkligen här jag gick, tog jag den här stigen, var det inte den andra? Jag går och går, näsan mot marken, sparkar i tuvor, känner med foten. Glasögonen är och förblir borta.

Går hem igen, vänder upp och ner på allt. Kollar mig till och med i spegeln, tänk om glasögonen ändå sitter där – på näsan eller på huvudet. Förvirringen tilltar, jag tänker att nu börjar det. Seniliteten, glömskan – kalla det vad ni vill.

Bemästrar mig och avbryter sökandet, försöker att inte bli hysterisk. Ägnar mig åt dagens arbete med tillfälliga ögon på nästippen.

I höjd med lunchtid går jag ut en runda igen. Plötsligt vet jag exakt var jag har gått, tvekar inte det minsta. Och visst ligger de där i gräset, glasögonen, vilken lättnad.

Tills nästa gång…

Ljudet han låter mig ana når mig först efter en stund. Så försjunken har jag varit i mina egna tankar att jag inte ens är säker på att jag sagt hej. Men det där ljudet hörde jag, kanske låter det som en suck, kanske är den riktad mot mig. 
Dörren jag just använt mig av är nämligen inte till för in- och utgångar i största allmänhet är det sagt. Dörren är specifik, ska bara användas av den som avser att nyttja den uteplats företaget anlagt för personalen.
En klok man sade en gång att man egentligen skulle vänta med att anlägga promenadstråk på nya bostadsområden tills människor börjat gå omkring där. På de stigar de trampat upp skulle man sen anlägga vägarna, då blev det mesta rätt och alla nöjda. För finns det en genväg så tar folk den, så är det bara, sa han, mannen.
Tänker på honom nu när jag genar genom den dörr som uttryckligen inte får användas men som alla ändå använder. Han som suckar borde ge upp, han har ändå ingen chans.

Nedcabbade pastellfärgade amerikanare cruisar fram genom stan i väntan på studenter som ska köras hem till sina fester genom den vänliga grönskans rika dräkt.
Förarna hälsar på varandra med välavvägda nickar där de nådigt rullar gatorna fram i en rytm som bara störs av en och annan liten japanare som rattas av mor- eller farföräldrar som dragit på sig finaste sommarkläderna och åkt in till stan för att hylla barnbarnen. 
Det är examen och solen värmer. I dag tycks livet gott. 

Egentligen hade jag väl redan gett upp. Accepterat handskarna, sjalarna och koftan, trots att almanackan visade juni. Tänkt att det väl inte är så mycket att haka upp sig på, att plus 27 inte är något att stå efter, att livet innehåller så mycket annat viktigt.
Ändå finns minnet där. Minnet av de snabba, nästan chockartade väderförändringarna i detta Norrbotten. Av känslan av att gå från kallaste vår till varmaste sommar på bara några timmar, på förvirringen och osäkerheten.

I sin blogg påminner Regine Nordström oss om sagan om nordanvinden och solen – den tänker jag ofta på i dessa dagar. För plötsligt vinner solen, dånar in, sveper in oss i det varmaste varma. Som nykomling i Norrbotten tog det tid innan jag vågade lita på den där värmen. Nu vet jag bättre – det är bara att gå den tillmötes. Precis så här varmt är det.

I kulturradion talar man i dag om ”teatertanter”. I andra sammanhang heter de ”kulturtanter” och alla vet precis vilka som avses.
Eller vet vi?
Där jag sitter bakom ratten inser jag att de talar om mig, det vill säga om teaterintresserade damer i sina bästa år.
Det är inte första gången jag fattar det, även om det varje gång tar en stund innan polletten ramlar ner. I kultursammanhang är såna som jag ofta helt fel: fel kön, fel klass, fel hårfärg. Vore det inte för att jag alltid suttit där i salongerna, redan långt innan jag blev tant, skulle jag kanske bli irriterad, rent av sårad. Fyllas av en känsla av skam, av att inte vara önskvärd, höra till.
Men i min generation är vi för luttrade för att ta åt oss, födda med näbben i kläm som vi är. Lite för unga för Stones och 68-generationen och lite för gamla för punken. Aldrig någonsin har vi tillhört rätt målgrupp, aldrig har vi fått höra att just vi är väldigt välkommen till just det här sammanhanget.
Skulle det hända skulle jag bli väldigt misstänksam.