Fähundarna i Svenskt näringsliv uttalar sig och sprider sin vanliga peststämning över landet. Sänk studiestödet för humaniora och konst. Vissa utbildningar bidrar inte lika mycket till samhällsnyttan. Detta från en intresseorganisation vars ledande medlemmar ständigt bestjäl såväl samhälle som företag på miljon efter miljon. Men knappast hört talas om kreativa kluster, typ Silicon Valley. Samma förening klagar ständigt över bristen på entreprenörer i Sverige. Undra på, vem vill bli företagare och företrädas av hjärnkrympare?

Samhällsnytta?

Direktörerna har senaste året fått 30% lönehöjningar. Oavsett om de lyckas eller misslyckas belönas de efter sin avgång. Men de anser att unga människor som tänker ägna sina liv åt frågorna om vad det är att vara människa, humaniora alltså, inte ska få fullt studiestöd. De ska inte ens få låna till sina kulturella studier.

Inte nog med att de stjäl våra pengar. Nu vill de bestjäla oss på vår kultur också.

Egentligen handlar det om en annorlunda kombination. Det ska inte vara ljummet, kväll och folkliv. Inte här, inte nu, inte alla tre tillstånd samtidigt. Det är därför det blir charter av sinnesintrycken. Liksom denna ytterst exotiska doft nerifrån marken, lukten av varm asfalt. Det ska inte lukta aromatiska kolväten där vi promenerar i städerna strax under polcirkeln. Inte här. Det ska det göra på ställen där man betalt för nöjet och där det verkliga livet börjar efter siestan. Inte i Svea rike, bland gamla protestanter och reglerad arbetstid.

Det enda som fattas, jag menar för att vi verkligen ska fatta att vi lever i en helt ny värld, är det tunga oset från billig diesel. Allt det andra har vi redan, trottoarstolar, dubbelmoral, billig öl och folk som nästan klär av sig skinnet, för att det klibbar så. Plus det där långsamma sättet att röra sig, för att inte reta hettan till större vrede.

Cikadorna har jag ändå slutat höra men varför luktar det inte tung, oljig diesel på gatorna? Och varför erbjuds man inte ett litet glas grappa efter maten? Den där spriten som smakar parfymerad bensin. Så att hyllningen till de fossila bränslenas heta sommar blir fulländad.

Iväg på musealt uppdrag, en bit in i Hälsingland. Tre tavlor doneras, ett vänligt gammalt par som tycker att konstnärens verk hör hemma i den stora samling som redan finns. Hon var hushållerska hos store redaktören, som gynnade den fattige konstnären och kanske lånade honom pengar också, nåt av verken var visst avbetalning på en skuld, men ett annat var bestämt en gåva. Så dör den store redaktören på den lilla tidningen och det visar sig att hushållerskan ärver, den pittoreska stugan jag redan sett i minneskrifterna blir hennes och så dessa tre tavlor.

En gång var dessa alla stora namn, kulturbärare, utom paret som nu var mycket gamla och bestämt ville förbli anonyma. Ett litet land som Sverige och en liten provins som Hälsingland gör alla band täta. Redaktörens tidning har jag skrivit till i tjugofem år, redaktörens levnadstecknare var lokalhistoriker som jag. Konstnären, som så olyckligt dog alltför ung, tillhör mina och museets ständiga arbetsuppgifter. 

Jag kör genom de djupa hälsingeskogarna, och tro mig, de är verkligen oändliga om man får för sig att gena tvärs mot Bergsjö i helt annat ärende. Det enda som fattades var björn, bergen blånade milsvida. Under tiden funderar jag över förflutenhetens och tidens villkor. Distansen till dessa, ofta djupt konservativa stöttepelare och deras mecenatskap, deras självklara samhällsställning.

Distansen, samtidigt närheten, vi är inslag i samma väv. De två gamlingarna får helgonskimmer, deras tre verk hade kunnat göra dem smått förmögna. Men pengar intresserade dem inte, däremot uttrycker de trohet till något de såg som större, han kom som flykting från Norge under kriget. Mitt i entreprenörsandans tidevarv finns kvardröjande tankesätt som är viktigare än den lilla provinsen ibland ger sken av.

Som den huvudstupa förälskelsen, så musiken. Två scener ovanligt tydliga. Den första tidig, sextiotalets mitt, Lucy show på tv. På sätt och vis en ganska rolig serie, åtminstone i minnet. Men de färdiginspelade skratten fick rekyler och jag gick ut ur salen, in i kökets tystnad och slog på radion. Det var sensommar och rönnen glödde och Mozart tonade fram ur radiorörens långsamhet. Efter detta ingenting likt. Jag borde kanska tacka Lucy?

Den andra är mindre idyllisk, ett tillnyktringsrum, Huddingeakuten. Sent sjuttiotal, min arbetsplats. Små radiolådor satt högt upp på väggen, på golvet en galonmadrass, ensam. Där låg våra alkoholförgiftade patienter på tillnyktring. Nu luktade det kattpiss för konsumtionen hade gällt T-röd, och det säger jag, den förbränns i människan på oangenämt vis. Ur den lilla radiolåden kom  en Brandenburkonsert, Bach alltså. Då var allting redan sig likt, samtiden var hopplöshet, men Bach fanns, i en björkljus liten låda med burkigt ljud. Bach förblev, lukten skurade vi bort och som regel nyktrade de sovande till.

Rytmiska ljudvågor enligt överenskomna regler, givet ett kulturellt sammanhang. Jaja, mera sådant som kan reduceras och bevisas om musiken. Men väsentligt är att den kan bära världen, trotsa den och motivera den. Kroppen, sinnet naturligtvis och så världen.

Vilken nytta gör fästningen, frågar sig senaste numret av Forskning och framsteg. Tidskriften vars själva namn är utvecklingsoptimistiskt, ja, den har kanske skäl att fråga, att sätta gränser för den egna upplysningen. Under läsningen av notisen flyger tanken ut i kosmos och jag erinrar mig nyheten från samma morgon, att en storsten från rymden ska missa jorden på tisdag. Till vilken nytta finns rymdgrus? Att vi ska frukta vår snara hädanfärd?

Jämt är det konstiga djur som ska granskas ur nyttosynpunkt, förutom humaniora då, i Jan Björklunds värld. När de allra dummaste av vårt näringslivs ekonomkretiner ska försvara sina självframkallade katastrofer brukar de höfta till med lite halvbildning, det har minsann dött väldigt många arter förr och jorden har minsann varit ännu varmare. Underförstått är nyttan av lite ödeläggelse större än en massa biologisk mångfald och annat tjafs, själva livet typ.

Nyttofrågan är typexemplet på en fråga som gör den frågande dummare. Den bygger på förutsättningen att allt det som finns till har ett ändamål som kan mätas. Nytta är en egenskap som bör förbehållas samhälls-vetenskaperna. Vilken nytta har det oändliga antalet försök som evolutionen lagt bakom sig? Vad är bra med Saturnus månar?

Bakom all vetenskap och filosofi finns en oändlig fråga: varför finns någonting till? Räcker det inte med denna förundran, och så lämnar vi nyttan i beräkningens kolumner?

En kväll börjar jag leta pengar. Mynt. Det var efter senaste resan, en liten utstädning, några euro föll fram. Och jag började då tänka ackumu-lerande, att såna små poster nog låg här och där. Jag sökte alltså pengar, det som den skäggige gamle sociologen kallade allmänna ekvivalenter. På fel ställen, ryggsäckar, skrivbordslådor, små askar, gamla plånböcker.

Efter en halv timme låg en liten penninghög på köksbordet, det såg gammeldags ut. En sedel i botten, ovanpå småvalörer. Euroskräp. Efter diverse utflykter, några hundra kronor. Inte mycket om man försökte skryta, nästan försumbart, ändå väldigt uppenbart.

Ni börjar ana sensmoralen, alltför tidigt. Under mitt letande hittar jag även smärre summor i engelska shilling, danska femtioöringar, sydafrikanska rand, och en mycket ensam isländsk krona. Inte lika konvertibla, dock pengar. Började känna mig som en centralbank, valuta strömmar uppen-barligen genom skrymslen och prång i vårt hem. Liksom historiska lämningar, helt utanför marknadens makt, finska penniä och tyska mark. Vad säger Bildt, skvalpvalutor, eller redan sjunkna?

Städfynd och sensmoral, penninghögen stirrar uppfordrande på mig. I form av skolböcker, aidsmedicin, malariaskydd. Det finns ju andra ekonomier än den västerländska och det finns andra affärer än tax-free.

Ni vet, jag vet. Och mynthögen stirrar på oss och vet. Den kunde bli till annat.

Tillfälligt rakt in i en tv-dokumentär. Prat om hemliga papper, amerikansk statsförvaltning, Lyndon Johnson i svart-vitt. Men: en ovanligt välformulerad äldre herre har oftast ordet, intellektuellt skarpskuren, krävande, analytisk engelska. Nånting bekant, och vilken lidelse, man måste lyssna.

Ah, Pentagonpappren förstås, och då är det där..., vad han nu hette, en av ungdomens hjältar... Daniel Ellsberg.

En skönlockig elegant, som med strategisk långsyn och moralisk eld avslöjade stormaktslögnerna om Vietnamkriget. Många lögner, mitt inifrån imperiets hjärna, många presidenter. Nu satt den störste lögnaren av alla vid makten, Richard Nixon. En gång slug, nu i början av 1970-talet bara ett rått Napoleonkomplex. Hans språk var som orchiskan i Sagan om ringen. Hans idioti skulle leda till Watergate-skandalen, riksrätt och skandalartad avgång. I am not a crook, blev Nixons mest berömda uttalande. Därefter förlorade USA Vietnamkriget.

Ellsbergs moral var helig. Jo, jag menar det verkligen. Denna stora orätt, imperiets storskaliga slakt mot ett folk i Sydostasien. Den kunde icke godtas. Hans moraliska eld var alltså helig och därför ska vi som en gång deltog i protesterna aldrig skämmas. Vi brann också.

Jag minns bestämt och allt bättre. Ett underbart program, en upprättelse. Vi hade rätt i vårt motstånd, man kompromissar inte med ondskan. Det var länge sedan, denna känsla av rättfärdighet. Det var den som startade allt, självklart och lätt.

En helt ung man, Daniel Ellsberg, samvetet evigt.

De visa gamla vet detta, att
när man minns väldigt
mycket,
då vet man också
att man ska dö. Eftersom
minnet
aldrig får växa högre
än livet,
måste
man alltså dö. Kanske inte
tvärs av, möjligen med
angenäm nedräkning,
men dock.

Det är lite märkligt, när
den där bibliotekskänslan
äntligen
börjat infinna sig.
Då blir man ett hot
som livet själv ser till
att avsluta.

Muntert, tyckte en
av våra filosofer, med
rätta. 
Vilket väldigt tjat
det skulle bli
med idel minnesgoda
överallt.
Fullständigt fullproppat
av förflutenhet.

Bara dessa antikvariska
hyllor av putsad
pluskvamperfekt.
Ingen plats
för barnets förvåning,
för upptäcktens
nyutslagna glädje.

En oro genom äppelträdet, snabbare än en reflex, men kaotisk till sin natur. Efter en stund - stillhet längst ute på en kvist, balanserande. Steglitsan. Senast jag såg henne var i Norsborg, det jättelika reningsverkets dammar som bakgrund, även då balanserande på en stängel, ett torrt tistelstrå, eller kanske en strätta.

Höst vill jag minnas, men långt bak i tiden. Att den fanns här i de stolta hälsingarnas marker visste jag inte, hon är grann som en burfågel, elektriskt livlig och signalerar även med färgerna. Vad hon gör i äppelträdet förstår jag inte, som fröätare borde inte mycket finnas där. Vad hon gör i sinnet är desto tydligare, en slags återställning från klassisk kanon och antikvurm.

Rom lägger sig till ro, steglitsan, som har sitt namn efter lätet, fladdrar runt som en trimmad fjäril och finner plats på klängrosen. Kulturen ordnar sina mönster men hon, Carduelis carduelis bryter tillbaka allting. Ingen behärskning, varken renässans eller barock, bara ett vilt fnattande mellan bladen. Läser att hon hålls som burfågel, illegalt, runt Medelhavet. Kultur igen, livet i buren. Här i Hälsingland är hon på gränsen, söderut och västerut täcker hon halva kontinenter.

Men nu, gult, vitt och rött som blixtrar in några sekunder och därefter är borta. Vilket man själv inte längre är.

Rom är en drog. Som skjuts in i medvetandet och ökar livskänslan fast laddningen består av klassicism, antika ekon och en hemlig, omöjlig ingrediens. Den osannolika, den fungerande och magiska. Runt nästa gatuhörn ännu en öppen kyrka, och där tror man, lätt blaserad, att allt ska vara så formfulländat meningslöst som barockmonumenten ofta är.

Tills man kommer in i sjunde sidoaltaret och Caravaggios ljus gör livet levande igen. Eller så får Bernini marmorn att bli lätt och skimrande som siden runt heliga Theresas extas. Och än en gång går man ner på knä, viftar bort rationalismens invändning och ger sig hän.

Fast man redan läst att motreformationen satsade på det storslagna för att motivera sig inför det djupare kända och tänkta. Marmor istället för det egna mötet med Gud. En banal tanke möter en storslagen och vinner? Barockens överastning framstår som ren och vacker?

Man får frågorna, men inväntar inte svaren, eftersom en ny upplevelse ändå väntar i nästa kvarter. Hur länge kan drogen verka?

Instängd i en stressad bilkö bakom en långsam traktorbonde plötsligt en minnesbild. Det var 50-tal, som alltid i mitt referensmaterial. Riksvägen ännu smal som en normal cykelbana av idag, numret självklart tretton. Efter en tung arbetsdag på en utäga, fadern på hemväg med lastvagn och den väldiga hjulräfsan kopplad baktill. Själv satt jag enbart mottagande med dinglande ben intill högrepar, träräfsor och den gröna bag där maten funnits i morse.

Hjulräfsans järnjul manshöga, den skramlade uråldrigt fast konstruktionen tillhörde moderniseringsvågens pionjärtid inom jordbruket. Bredden över en stor del av körfältet, alltså växte även denna dag kön av semester-bilister bakom oss. Ingen lång kö, de ledigas bilar var inte fler än att de lämpade sig för gissningslekar från ladornas utsiktspunkter.

Främmande landskapsskyltar och grå packningar på taket. Märren i svag lunk, någon kilometer hem till byn. Semesterbilisterna tutar, letar den lucka som aldrig kommer att uppstå. Fadern vänder sig halvt om, sneglar bakåt. Konstaterar faktum av sin egen position och de som otåligt vill komma fram, fast med helt andra hästkrafter. Svänger inte av, låter kön växa till sig. När avtagsvägen in till byn visar sig tycker vi oss höra svordomar på främmande dialekt.

Då, ett av dessa ögonblick när tiden hejdar sig mellan kommande och förflutet, mellan hävd och modernitet, och fadern fäller domen, oväntat hård: dyngturister!

Varefter arbetets tillfälligt frikallade sveper förbi, så fort deras svaga motorer förmådde. Mot närmsta stad, svalkande bad och en vila som aldrig riktigt skulle låta sig nöjas.

Ännu ett fall av korruption, men vilken är bananrepubliken? Läser om bygget i Solna, det som kallas nationalarenan. Bara namnet luktar, en nationell arena! I vår gränslösa och globala Schengentid. Nationell men överflödig. Några politiker och tjänstemän åtalade, som vanligt inom byggbranschen. I Göteborg var det något om tegelhögar och villabyggen och en arg hustru som tillslut fick nog, och så en notis om Scanias vd som slipper åtal för Irakmutor.

Kan man, som den oskuldsfulla insändarskribent fråga: hur kan detta vara möjligt i Sverige?

I min föreställningsvärld är korruption lika med fattigdom och ofrihet och eländig statsapparat. Jag kan inte se någondera i Sverige, men likfullt har vi en riksenhet mot korruption och det väcks åtal. Kan alltså korruption förenas med modern välfärdsstat? Kan vanlig girighet, uppmuntrad av en girighetens stämning och allmänna ideal, växa över till sedelbuntar från byggherrar, som måhända har vanan inne, det har man ju sett på film.

Pengar löser problem som lag och regler borde lösa. I teve talade någon om smörjmedel och man såg jättebygget i Solna, som ett rymdskepp i bakgrunden. Jo, det är som på film, de korrupta ser också korrupta ut, misstänkt profil. Hjälten, åklagaren var kortklippt och sammanbiten.

Men kan någon insiktsfull eller beläst eller bådadera förklara hur detta kan komma sig? Behöver vi mutor för att kunna unna oss samhälle? Solna bygger ju forskarstad och nationalarena. Självklart är det framtidslandet.

Man talar om transparens. Menar att samhället ska bli genomskinligt demokratiskt och inte som EU. I all korthet. Särskilt EU talar därför mycket om transparens.

Ett annat ord för detta är "gissa gårdar". Där fanns transparens, ända ner till detaljer om vems katt som fött tre ungar sista månaden. Och än djupare, en kattunge kunde ha blivit överkörd också. Man visste ju allt. Färgen på cyklarna, om frun haltade, antalet kor självklart.

Det var en barnlek, sånt som etnologer upptecknade förr, folklore om man så vill. Man gissade gårdar, för den utomstående lät det nog som ett monotont rabblande av gårdars utseende och invånare. Där hemma i byn. I leken mässade den frågande; en röd gård med vita knutar, en karl och kvinna, fyra barn, en häst och fem kor.

Medtävlaren försökte gissa rätt eller ställa motfrågor, tillslut var gården inringad, poäng. Givna förutsättningar, världen måste vara bekant, överskådligt liten, precisa detaljkunskaper. Tapetfärgen i köket kunde fälla avgörandet. Det uniforma blev fällor, många gårdar var onekligen lika dana. Graden av modernitet avslöjade därför allt, en springbrunn eller en skördetröska och leken tog enkelt slut.

Svårast var den skyddande likheten i en röd gård med vita knutar. Där tog transparensen slut, i det mest uppenbara. Just denna filosofiska insikt bar vi med lätthet, vi som lekte leken, formulerade den gjorde vi icke.

Jag såg en rosa trottoar idag, strax under en avblommad syren.
Sånt ser man inte varje dag, det är en syn för gudarna,
som en gång varje år får svärtan i den oljiga asfalten
att vika. I klädsam rodnad, i vilsamhetens mjuka färg som
dessa högsta, med mild men utstuderad grymhet, för stunden
ger oss lägre stående;
att inse vidden av allt skönt vi dagligdags förnekas.

Just efter barnens blomstriga befrielse, solen ganska stark 
och bilden av examensdagen skugglöst ljus. 

Som hade Kolmodins, numer uråldriga psalm, förblivit i
sin egen botanik, smått evig. Till just en sådan blomstersäng
vi borde ställa runt omkring oss, som ett utopiskt nej till
sten och makadam, med sörjig tillsats av djupt stelnat beck.

Förvisso, helt kort är detta nej och denna syn. Helt kort
och mörknande, innan förruttnelsen gjort sitt. Och lämnat psalmen
ensam kvar, och trottoaren som den var, med samma djupa svärta.

Visst kan man läsa Bibeln. Just dessa dagar passar Jeremia bra. Han har kallats den första individuella rösten i vår litteratur, och det är kanske rätt. Han såg, och därför är han giltig.
 
Döden stiger in genom våra fönster, tränger in i våra borgar, den rycker bort barnen från gatorna och de unga från torgen, lik av människor ligger som gödsel på åkrarna, som mejad säd efter slåtterkarlen, och ingen samlar upp. (Jeremia 9:21-22)

Är det Syrien eller Libyen, var ligger liken, Tahirtorget? Jo, självklart, där och på alla andra ställen före. Det är litteratur, inte nödvändigtvis i den bibliska geografin, även om man först tänker så. Den gäller oss alla, Jeremia är en skrivande profet, historiskt generell. Det finns alltid ett rike som störtas, det är alltid offer.

Mitt bröst, mitt bröst! Jag vrider mig i smärta! Hjärtat vill sprängas, mitt inre är i uppror. Jag kan inte tiga. Jag hör hornstötar och stridsrop. Katastrof på katastrof, hela landet blir härjat.(Jeremia 4: 19-20)

En helt egen röst, just därför tillhörig alla.

Ryggsträngsdjurens ursprung kan spåras mer än 500 miljoner år tillbaka i tiden. Kunskapen om deras tidiga utvecklingshistoria är dock bristfällig och skapar svåra frågeställningar för paleontologer och evolutionsbiologer.

Ja, för att inte tala om Jehovas vittnen och kreationistiskt troende. Men de läser nog inte Nationalnyckelns jätteverk om Sveriges flora och fauna. Som jag tacksamt tillskickas och då och då skriver anmälningar av. Fascinerad av det begripliga i mångfalden i det vi kallar skapelsen. Även om vi inte för en sekund tror på bibliska berättelser om en kreativ sexdagarsvecka.

Nu kommer en särskild del om Chardata: Branchiostomatidae - Chondrichthyes. Eller om ni hellre vill Ryggsträngsdjur, Lansettfiskar och broskfiskar.  En rar haj pryder omslaget under en stirrande rocka, så man förstår inriktningen. Så många hajar det finns i svenska vatten, eller vem som nu äger havet västerut. Och deras namn, systematiker må ha god fantasi: blåhaj, rödhaj, årfenhaj, hundhaj, rävhaj och den enorma brugden som tycks bestå av ett enda jättegap, att svälja havet med.

Jag kan nog acceptera religiös tro som tänker sig Gud i existensens mysterium. Men inte joxare som ser Gud som amerikansk leverantör av långsökt designade prylar. En ingenjör som ständigt prövar nytt i sin maniska produktkatalog och glömmer bort de årmiljarder där de ratade exemplaren nu förstenar sig i geologins lager. Som gudsbevis är det komiskt: Gud finns eftersom bönsyrsan är så konstig.

Sannerligen säger jag eder, tag och läs. Ingenstans i världen finns ett bokverk liknande detta, Sveriges flora och fauna. 

I radions P2 diskuteras dirigentrollen. Smalt, men en kulturspegel. Saker som publikkontakt, förr och nu, pingvinklädseln. Konsertstandard, det är en slags begravningsstämning, försjunkenhet, rigiditet. Ve den som i glädjen över en vacker mellansats tar upp en applåd.

1700-talets konserter var kabaré, flams och skratt och vin i salongen. Och definitivt applåder mellan satserna. Lite Bellman, man roade sig och musiken var vacker. Idag intensivlyssnar man och någon gång kan man läsa recensioner, irritaterade över hur folk hostar i publiken. Nå, skulle de hellre kvävas?

Konstmusik är en föreställning, men måste det alltid vara samma föreställning? I själva verket är ju musiken alla sorter. Drama, dans, fest ibland, burlesk ytterst sällan, intim betrakelse ofta. Den stora formen är formaliserad: uppvärmning (uvertyr), större orkesterstycke (symfoni), paus, soliststycke (pianokonsert) och final, festlig. Den lilla formen, kammarmusik, är livligare, stor musikalitet, mindre fracktvång. Programmakarnas dramaturgiska talang är på blankettnivå. Klassisk musik blir bekräftande, klassiskt trist, vi som där inträder vet hur man lyssnar och applåderar.

Alltså en döende reliktföreteelse? Mycket talar för det. Med priset på en symfoniorkester, medelåldern på publiken och den nya tidens brist på konsensus och kanon - jo, det är nog snart förbi. I Amerika har redan orkestrar konkursat. Seriös musik, inte uppsluppen, inte Proms, seriös intill döden.  

Nätverket. Titta på ordet och läs vår tid. Istället för en rejäl folkrörelse, ett löst nätverk. En tillfällighet som ersättning för det överlagda, ordnade och småtråkiga föreningslivet. Nå, de har väl alltid funnits, kontaktnät sa man förr, och några menade då sin halvhemliga loge hos frimurarna. I Italien styr såna sällskap staten. Kompisar och bekanta hjälper en att dra i tåtarna. Svarta tåtar, vita tåtar - olika kompisar.

I de projekt som EU, via Jordbruksverket, bedriver i svensk glesbygd ska nya jobb skapas, sägs det. Ofta inom kultursektorn. Naturligtvis skapas aldrig några nya jobb, men ofta gläds man över hur många värdefulla nätverk som kommit till, när eländet utvärderas. Ett projekt här i Hälsingland fröjdades över hur man stärkt näten och banden till katolska kyrkan.

Sårbara individer blir lätt offer i sådana projekt. Är man vid sunda vätskor håller man säkerhetsavstånd, mitt i projektet alltid finns ju alltid en intellektuell härdsmälta. Som intill förvirring liknar ansökningsblanketterna från EU om samma projekt.

Det är något feodalt här, i det dunkla. Lojalitet, inte övertygelse. Min tribut till dig för ditt skydd (nästa projekt). Osynliga band eftersom synliga kan diskuteras och ifrågasättas. Oavsett om det gäller riktig makt eller EU-svammel. Får nätverket ansvarsfrihet? Frågan kan inte ställas. Har nätverket budget? Ingen vet. Allt är bara dimma, oåtkomligt. Den dag nätverken ersatt hela det civila samhället är det avslut. Då har samhället annat namn.

Ännu en gratulant, Anders Ehnmark, hög ålder.

Är de alltså gamla, namnen som följt tankarna i årtionden? Nyss var de unga, deras ord flög som spjut över himlen. Ehnmark har den förmåga med språket som Wittgenstein efterlyser, att göra orden giltiga på nytt. Inte genom att göra dem till garneringar, till språktvivlande konfetti, utan genom återställningar. Ungefär som den där knappen som fanns (finns?) på bildskärmar, som återställer skärpa, färg och kontrast till vad det en gång var. Briljansens återkomst.

Alltså flyger spjuten, åttio år är ungt. Den ålder när man ställer problemen klart, med frisk intensitet. Och varje gång jag öppnar hans böcker förlorar jag mig därför, blir kvar, som man gjorde hos de verkligt roliga och resonerande för mycket länge sen. Det finns ingen anledning  att lämna dem för hastigt och så slipper man den mediala konformismen, bekräftelsens tröttsamma kramar på kultur- och debattsidor.

Som han skriver om Machiavelli: "Det originella i Fursten ligger snarare i rådet att bygga med det som är....föreningen av en intelligensens pessimism med en viljans optimism". En klassisk retorisk vändning, ett motsatspar som därmed bygger sitt eget resonemang, jag tror det är så en tanke ser ut! En tanke som går lite längre än Wittgensteins lakoniska "världen är allt som är fallet" genom att lägga till en viljans aspekt på slutet.

Frihetens nödvändighet och begränsningar. Hans stora och vackra diskussion. Vi tänker inte för att behaga någon. Vi tänker för att ständigt förundras.

Myrors inneffektivitet förvånar forskare i Arizona. De, alltså myrorna, springer hit och dit och släpper doftmeddelanden på slump. Flödet av information når ofta inte fram till alla invånare i stacken. Myrorna är också långsammare än väntat. Individuella myror förstår bara en del av vad hela kolonin sysslar med, saknar överblick.

Vad kan nu forskarna ha jämfört med? Vad säger ni? Det mänskliga samhället - ja, såklart,  detta under av effektiv rationalitet. Där ingen, minst av allt presidenter, vd-ar och ledarskribenter, någonsin sprider doftmeddelanden av falsk natur. Där det jättelika flödet av information via nätet når alla och envar så att de aldrig någonsin rusar som en stressad apflock och orsakar spekulationsbubblor och finanskriser.

Jo, i mänskligheten, där varje individ hela tiden gör kalla kalkyler vid frukostbordet och därefter sin plikt, till allas nytta. Ingen skatteflykt, inte ens långa kafferaster och aldrig att de facebookar istället för att arbeta. Myror kanske, inte vi.

En annan möjlighet, säger forskarna, är att myrorna fått en djupare insikt. "om man ägnar alltför mycket tid åt att kommunicera, får man inget gjort". Kazam, där rök hela myrstacken i luften, stickor och strån, arbetare, drottning och alla små äggen. "För mycket information är i praktiken ingen information", skriver artikeln i SvD, full av visdom.

Och smäller av i finalen: "I så fall är deras samhällen, genom sin skenbara ineffektivitet, på sätt och vis effektivare än våra egna nätverk".