En ny bok om Bishops Hill, ifall någon minns. Berättelsen om den religiösa sekten som förverkligade sin utopi. Som inte nöjde sig med att vänta på arken av kristall, utan tog båten över till Amerika, när Sverige blev trångt och religiöst intolerant.

Själva var Erik-Jansarna än mer intoleranta. Deras svärmeri tog plats i Hälsingland men Erik Jansson själv kom från Uppland. Hans anhängare var extatiska och hans kraft över dem var hypnotisk, särskilt makten över unga kvinnor. Han sågs som den återuppståndne Kristus. Ingen synd för den frälste som renats i tron, vilken renades med återkommande bokbål och stränga levnadsregler.

Erik Jansson sköts till döds i sitt eget idealsamhälle på Illinois slätter, Bishops Hill. En svartsjuk make anklagade honom för att ha splittrat ett lyckligt äktenskap.

Från Biskopskulla, där Erik Jansson föddes är det ungefär sju mil till Knutby.  Om nu minnet erinrar sig den utopi som där förverkligades. Sju mil och 150 år. I andra avseenden är det självklart mycket närmre.

Malin Ullgren skriver i onsdagens DN:

Idag måste man lägga sig nära regeringens största parti för att hamna på ideologisk brusnivå - det vill säga den frekvens där majoriteten ine anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft. Allt till vänster om brusnivån kan tolkas som bolsjevism, och bolsjeviker är ett slags extra skrämmande foliehattar.

I samma tidning, samma dag, en annan skribent om den girighet som får företagare att registrera firman i skatteparadis för att slippa bidra till de sociala systemen i Sverige, men ändå ha dem i ryggen. Utifall.

I en av de mer lokala tidningarna ser jag en videosnutt om en intervjubok "Stolt" där 20 gävleborgare som lyckats med någonting i livet berättar om hur de lyckats med någonting i livet. Som varande kulturpersonligheter, detta märkliga yrke. Det handlar om Jantelagen, säger man. Den är lite för hård, man ska få slå sig för bröstet, så att andra hör. När man gjort något bra.

Tidsandan var det visst, Zeitgeist på tyska. Idag någonting för alla som, enligt regeringsdekreten, lyckas i livet. Det bör man göra, människovärdet i all ära, det går inte upp mot ett liv som är både skattereducerat, stolt och Jantebefriat. Hegel roterar ett varv därnere, epoken talar i tungor. Lyckan i att lyckas.

Men så finns det fler nyheter. Från Wall Street, Goldman Sachs minskar storlekarna på kaffekopparna och från EU, Barroso agiterar för skatt på finansiella transaktioner. Och Hegel stillar sig, dialektiskt.

Det är något särskilt med bilderna av vägar. De får man inte nog av, inga människor behöver man i dem, inget uppenbart tecken på liv. Allt sådant ska komma, det ser man ändå. Colin Nutleys vägar genom den leende Sörmlandsnaturen, alltid böljande i exakt rätt rytm, fantastiska. Tyvärr blir det därefter film av dem.

Den underbara bilden där en väg bara förlorar sig. Jag tog fotot här om dagen, sitter framför det. Som en uppenbarelse. Som om den intagits av den vandrande skogen i Shakespeares Macbeth. En ljuvlig solbelyst skogsväg och där bakom: en grön dröm. Ingenting öppnar sig, ingenting slingrar vidare efter den vackra kurvan där asparna lyser över vissnade tistelstånd. All den spänning som här borde utvecklas, nu bäddas den in i frodig idylldikt, i pastoral omfamning.

Vet inte varför bilden gör mig så upprymd. Tror det är det svarta låset längst in. Det som vaktas av ett mörkt träd i förgrunden, där solen inte kommer åt. Varför blir alla bilder symboliska när man börjar skriva om dem? Man ser klyftan av oändlighet. Inga uppenbara tecken på liv? Nej, men kanske skuggor från Arnold Böcklins ö.

Värdesätter ingen längre mörkret? Där allting finns och verkar med nåt annat. Allt är så eklärerat, illuminerat, strålande och klart nu. Det är marschaller på trädgårdsgångarna, och mysljus i de höststädade växthusen, de nya villorna har gavlar av glas och ljus om de nu inte har halogen inbyggd i fasaden som gör pelare längs furusponten. Så att nybygget ser ut som Partenontemplet med lite turistljug. Om man så vill.

O mörker, kom, belys oss med
din eftertankes långsamhet,
som gör allt tydligt i det dunkel
ljuset lockat fram, så ovarsamt
och skarpt, så fyllt med tunga
dagars uppsåt.

Så kunde poeten sagt oss, om han levat. Kanske har han det. Rakt ut i natten lyser därför städerna, rakt ut i universum flödar ljusskräpet, förmörkar stjärnorna. Ljus föröder annat ljus. Ständigt oroliga rör vi oss däri, ständigt berövade mörkrets djup och oavsiktlighet.

Kvällarnas konturer, ett verk av siluettklipparens sax. Värmen är som sen augusti och inga träd flammar i färger och död, fast solnedgången är svagt limegrön. Varje hus tycks drömma för sig, men ljuset inifrån är alltid detsamma, för där vistas ju människorna.

Stora besvär gör vi oss, vi villaägare, även om vi inte tror särskilt djupt på ägandets under och taxering. Fullt upp, planteringar, slingrande växter och buskar som ansas och gräs som klipps. De yngre generationerna skyr blommor, förutom i designade krukor utanför entrén. De äldre låter grönskan växa kapp med åldrandet, tar hämnd på det oundvikliga och tomterna blir frodiga, lummiga.

Det blir de nu ändå efter en regnsommar, man finner potatisar bland ringblommorna och vintergrönan tror att det är maj, liksom vresrosen. Jag läser att älven hemmavid har höga flöden och att vägar stängs av och spolas bort. Regnen sköljer frosten säger den gamla kunskapen, så då lär vintern dröja. Sådan är världen, underligt nog finns den till, fast vi hela tiden frågar varför?

Snabbare än ljuset. Forskare vid CERN i Schweiz har trimmat partiklar över ljushastigheten. Äntligen lite riktig sf från vetenskapens värld. Men hur jobbigt blir det nu? Kosmologin vacklar, det rister i vår naturvetenskap, vår trygghet. Ljuset, konstanten, församlingens klippa är inte längre en klippa. Det blir omkört på upploppet av hastiga neutriner och vi står där, berövade och bedrövade. Dessutom samma dag som höstdagjämningen.

Einstein försänkt i existentiella grubblerier. Där fick vi ännu något att förtvivla över. Att äktenskap spricker, valutor vacklar och stater störtas i gruset, det är helt OK. Tusenårsriken som blir sexåriga, det gör ingenting. Men att nånting går fortare än ljuset, det är som att säga att Gud bara är underbefäl, eller vice VD om ni befinner i den delen av helvetet.

Ack, människa, först avstängd från Gud och nu från hans moderna uppenbarelse, vetenskapen. Vad återstår att falla på knä inför? De eviga frågorna föredrar oss tydligen upprätta och uppmärksamma. Om någonting går snabbare än ljuset gäller det att se upp, inte ens tiden själv går säker.

Nietzsches glömska och Marx´ minne. Dessa två monument till vars ära så stora massakrer blivit utförda. Bägge insvepta i Freuds tillåtande töcken.

Tolkningen och tecknen. Bakom dem ligger reshögarna, det ratade. Glömskans sortering och minnets skrytsamma monument: begriplighet, sammanhang, teori. Grovarbetet och guldbeläggningen. Men de klarar sig inte utan varandra, minnet gör tjänst åt glömskans jättelika process, efter den stora biografin breder den stora tystnaden ut sig över arkiven.

Ja, vad allt har man inte lämnat, låtit vara överblivet? Palmyra, befolkad av araméer, amoriter och nabatéer, oundgänglig storstad. Nu lika tom som torparnas stuggrunder eller skogsbyar som heter Liden, Myren och Skogen. Föremålen själva, lika oanvändbara som en släpräfsa, upphängd på logens vägg intill en flintyxa.
 
Och alla namnen faller ur ens hand.

Jag har grävt mig en grav, och dit kommer du icke!

Den märklige dvärgen på tröstlöshetens kronikeravdelning i det gamla sinnessjukhuset. I korridoren snurrade han runt, runt, som en svart ballerina. Framdriven av sin begripliga tanke, att graven vore både skydd och hot. Alltid utsagt i en ton av muntert förakt.

En dag hörde vi endast halva ramsan.
Vi fann honom död med blicken stelt fäst vid det gallerstärkta fönstret.

Jag tror den har innehåll. Stenen är inte sten, bara en större långsamhet. Glömskan är inte frånvaro, dess ordningar vill bara inte se oss. Glömskan har sin preposition, sin plats; man säger ju i glömska.  

Tillståndet i detta rum. Det möjliggör, i en stegrad linje, det vettlösa. Passionen, men knappast tålmodigheten. Festen, men aldrig bergens mildhet.

Per Ahlmark har skrivit memoarer. Synd. Hans tystnad under många år var vilsam, jämnheten i hans humör som Herbert Tingstens moderna inkarnation var irriterande och sänkte tanken. Hans samhälleliga uppgift blev att försvara Israel, oavsett massakrer och att attackera vänsterintellektuella, avsiktligt massakrerande.

Motivet var hämnd, uppställd som katalog. Han ordnade fiender vänsterut, drygt hundra procent. Nu har han åldrats och gjort det omöjliga. breddat konceptet, äver Carl Bildt ingår i kretsen. Memoarerna får pliktskyldigt beröm av DNs dysfunktionella ledarsida.

I Ahlmarks sinne är nyansering lika med förräderi, komplikation detsamma som tyranni, karaktärsmord hedervärt och källkritik stalinistiskt. Han blev en klen poet eftersom orden helt enkelt fattades honom,  alltså tog han till sin enda talang, ilskan. Halmhatten brann som ett kättarbål och de egna tankarna, liksom världen, blev allt renare. Nu rustar han för inkvisition igen. Finns någon enda kvar att bränna?

Själva orden.

Minne har synonymer i mängd; hågkomst, erinran, åminnelse, åtanke, till och med samtycke. Alla välbeställda kusiner, pratsamt präktiga, ibland inställsamma.

Glömska har egentligen bara det ålderdomliga förgäta. En ensam, vissnad släkting. Sällan sedd, framåtlutad och haltande, nästan aldrig hörd.

Amnesi. Ett vackert ord. Grekiskt förstås, från amnestia. Det borde berätta om den vackra flickan Amnestia som ständigt förälskar sig i varje yngling. Ständigt och på nytt, med samma häpna oskuldsfullhet. Hon är, som ni förstår, evigt ung och nästan opassande… sprallig, faktiskt.

I själva verket är det ett alldeles tråkigt ord, fantasilöst uttytt till svenska som ”ej-minnas”.

Katten under akacian, lejonet vaktar under äppelträdet. Möjligen tvärtom. Lystrar, avspanar omgivningen, savanngräsets rörelser, höstastrarnas vajande. Eftermiddagshetta, orörlig, regntiden närmar sig.

Huggen ur samma sten som alla andra kattdjur genom historien, slutgiltigt avgörande diskussionen om det finns kattighet hos kattdjuren, eller bara enskilda kattor. Tillvarons nominalister viker hädan och solen sjunker bortom Serengeti, eller är det Håstaängarna?

En instinkt vaknar till liv, orörligheten bryts. De stora bytesdjuren sätter sig i rörelse, nervimpulserna maximerar sina budskap, hela tillvaron skärps, snart! När någon öppnar tvättstugudören, rasslar med torrmaten och filosofin tar sikte på en helt annan praktik.

Den invalidiserande oförmågan att glömma. Sjerasjevskij blev i vardagen desorienterad, alla ord var lika viktiga och ingenting betydde ingenting. Hans läsning var inte tanke, den var syner. Förståelse blev en kamp mellan bilder och minnet omvandlades inte till ord, till det som berättas och därmed förändras. Minnet förblev en serie bilder, ständigt  beredda på uppspelning.

Poesins bilder, dess liknelser och metaforer var honom därför fientliga, i strid med allting han höll för givet.

Aldrig att han kunde uppskatta Bengt Lidner, dikten Glömskan, Stancer. Året var 1792, tårarnas poet skådade kaos och den ensamma människan.

Gud! öfver glömskans haf Din blick omätlig brinner.
Du varit och Du är - Men Chaos öpnat sig
Och Himlarne förgås, och alt Dit verk försvinner,
Och alt förgäter Dig.

Terje Hellesö har fuskat, en snödriva utan lodjur ska inte ha lodjur, bara snö. Rent och tydligt, men då är fotokonsten inte längre konst, för den fuskar hela tiden. Målar saker som bevisningen aldrig ens  existerat, flygande blå hästar exempelvis.

Men... om slutartiden är så lång att snöfallet ser ut som vita trådar över himlen, är det på riktigt? Och vattenfallet som liknar ett sidendraperi, detta gamla knep, är det dokumentärt? Och alla röda stugor i turistfälleböckerna, som gelehallon i landskapet, högt sanningsanspråk?

Om Hellesö dumpat en hyena i snödrivan, då hade det varit konst, lodjuret är fusk, eftersom det hade-kunnat- ligga där. Logiken är kristallklar.

För fyra år sedan recenserade jag Hellesö, en utställning i Söderhamn. Entusiastiskt. Ska jag nu spela upprörd och lurad? Var bilderna dåliga fast jag såg dem som bra? Eller ska jag fortsättningsvis vara jesuit och mäta moral, rent leverne och mjöl i påsen hos dem jag recenserar?

Eller helt enkelt vägra att se fotografiet som konst om jag inte fått en sanningsförsäkran först?

Vad med minnet av det framtida? Är det i någon mån utbytbart mot det sedvanliga, minnet av det förflutna? En supersymmetri som alstrar våldsamma blixtar i minnespalatsens dimkamrar. Vi är de som lever i varandras kommande och försvinnande.

I avsked och sorg yttrar man ord vars förmultning inte kan hasta snabbt nog. Någonting om att vi! aldrig! ska! glömma! Och sinnet har redan vänt sig bort, upptaget eller förtjust.

En man, som av den ryske psykologen Luria bara kallas S, kunde ingenting glömma. Med sin häpnadsväckande minnesförmåga hade han uppträtt, mycket framgångsrikt, som mnemonist, minneskonstnär. Allting stannade i hans minne, bevarat som bilder, ord blev bilder, tal blev bilder.

Tills allt som vägrade glömmas blev honom en plåga. Så, när han sökte bot, fick han föreställa sig en bild där minnet skrevs upp på en stor, svart tavla. För att därefter suddas ut, jag tror med en gammaldags tavelsudd. När texten i detta svart-vita meddelande var borta var också minnet rent.

Hans yrke var att minnas, hans önskan att glömma. Men hans glömska var ingen vanlig glömska. Det var minne utan innehåll, den tomma tavlan, men alltid en tavla. Han lärde sig att minnas en glömska. Och i denna tomma bild kunde han vila. Och han hängav sig åt detta tillstånd.

Trots allt fanns ett jag, hans namn var Sjerasjevskij.

Djupt, djupt insprängt i Karolinernas ordmassiv, som egentligen gestaltar en sedan länge död lära, finns två värdefulla meningar där Heidenstam såg bortom sin död:

Vad speglar skönare evighetens stilla storhet än glömskan? På hela jorden finns  icke ett rum så vackert som en glömd grav.

Det finns ingen sorg i entropin,  i den långsamma utspädningens köld. Ingen saknad heller och känslan gör nostalgin till ett märkligt ljud, fylld av ett svagt brus man inte förstår. De välkända rösterna från igår sprids som från en knastrig fonografrulle, allt längre mellan stavelserna.

Minnet är en levande förtvivlan. Att skriva det är att förlora. Tystnaden efteråt andas lättad över den bortlyfta tyngden.

Dagarna, veckorna innan någon dör. Någonting ansamlas då, och vi vet inga datum, men någonting växer. När döden sedan ringer sina besked är det alltid oväntat, en planeringsmiss.

Rimmade strofer.

De lästes över den öppna graven åt de unga döda i förra seklets början. Dikter, ofta ganska mångordiga.

Jag kände en gång en mycket gammal man som ledsnat på begravningar. Ledsnat på sorg. Han var mild men aldrig sörjande och förklarade att allt det där, allt bärande av döda, allt sörjande, sångerna och det ymniga diktandet, det fick han nog av då. Han såg inga fler lärdomar i att sörja. I detta var han osentimental och ville inte delta i de dödas körer. Och vi rimmade ingen rad efter hans död och sorgen vek sig enkel och slät.

Har glömskan avsikt? Och hur väger man den mot döden? Talet efter glömskans tid är otvunget, oskyldigt och nedrivande. Talet efter dödens tid kan vi inte tala om, bara tiga.

Historikern, säger den lärde när han åter tar till orda, är en minnesfördärvare. När historikern fullgjort sitt ordnande vet han att en helt annan kraft tar över. Så snart han sagt sina festtal om det kollektiva minnets betydelse står den kollektiva glömskan beredd.

Endast de mycket kloka bland historikerna inser detta och vet vilken övergivenhet som visar sig för dem när de ser tillbaka. Ett fält, där inte ens lite upprivet damm stör siktens oändliga klarhet. Först när de sett detta kan de dö.

Ingenting händer, det regnar, men ingenting händer. Jag plockar in de sista tomaterna och en ung man har förskingrat 13 miljarder i Schweiz. Det är ingenting särskilt med det, yngre män är alltid mer energiska. Av någon anledning är det val i Danmark fast Danskt folkeparti redan vunnit alla strider sedan länge. Den där Breivik springer från sin egen bombladdning på en bild, som vore han skotträdd.

Läser en känd historiker som recenserar Elisabeth Åströms bok där hon skriver om Kamprads envetna nazism och han avslutar sin recension med att säga fy åt Kamprad, och fy-fy åt Sven Wollter som sagt sig inspirerad av Stalin? Apropå absolut ingenting.

Det är nog regnandet, det löser upp tankarna, de blir som vattensjuka svampar. En annons jag först tror handlar om trädsgårdsassesoarer handlar om en ny fackföreningen. Vision. Färgglatt, poppigt, som en tapet av Stieg Lindberg. Stackars kommunaltjänstemän, deras fack ser ut som en kulört kräftlykta.

Nej, ingenting händer, inga stater går bankrutt, inga ubåtar siktas utanför Göteborg. Ingenting.

Släktled efter släktled i album med mjuka pärmar. Arkiven över de förlorade namnen. I en fördjupning i tiden söker dessa namn sina porträtt. Som dock lättsinnigt håller sig undan. Om bilderna brukar man säga; för att bevara minnet, minnet av de levande.

Ingen försäkrar att det handlar om den motsatta omsorgen, den om de döda. Alla bilderna handlar ju om döden.

Med fotografiet kom ögonen. De minns oss, men i en allt svagare skrift. Farbror Ossian i uniform. En ståtlig polis, men ofta tillbakalutad och lätt berusad inför kameran. Hans ögon försöker glömma, halvt slutna. Hans hustru var otrogen. Efter trettio års tystnad kom tillslut brevet från en redan död. Så långt hemifrån som möjligt. Hans vinterpäls hängde i pannrummet, brevet var välkommet, men aningen sent.

Inför farmors porträtt som nittonåring förstår jag farfars brådska. De ögonen, jag hade också sprungit genom byn och klätt mig fin samtidigt. Man kan aldrig komma nog tidigt ibland. I sin kammare talade hon, senare i samma liv, med begoniorna och begrät deras fattiga kläder. Hennes ungdom betraktade henne från chiffonjéns ramade fotograf.

De många porträtten, doften av leenden och syrener. Alla blickar saknar namn. Som en enda stor bjudning för att finna varandras namn. Vilken vila i detta, vilken förhoppning: vi kommer att glömmas!

Syrenernas doft och vi skingras.

Några generationer sträcker sig det historiska rummet. Hundra år för minnet, detta snipiga ord. Glömskan är alltid längre, historiens osynliga Den är mörkret utanför gatlyktans sken, den ännu mycket svaga lykta som fanns för femtio år sedan. Som bara förmådde ett trångt ljus i betraktarens närhet.

Om jag får docera en stund så finner man i isländskan verbet gleyma vilket har en bibetydelse: stoja, vara glad och uppsluppen. Man förstår därför ordvetaren Hellqvists slutsats, uttalad med en lätt bugning åt Nietzsche: "Glömma betyder alltså: hängiva sig åt uppsluppen glädje (så att man försummar el. glömmer)".

Men förstod han själv vilken sanning han uttalade? Bakom glömskan växer  - glädjen, skrattet! Det ansvarslösa. Stojet som får oss att obekymra oss och gå vidare. Hur kloka dessa ord! Äldre än oss och bärande på tankar vi alltid behövt.

Här inleder jag min tankeserie om glömska. Den är ganska lång, och jag har delat in den i avsnitt.


I GLÖMSKA

Den som inte kan ställa sig på ögonblickets tröskel glömmande allt, den som inte kan stå på en punkt utan svindel och fruktan kommer aldrig någonsin att få veta vad lycka är.” Friedrich Nietzsche.

Den förstfödde gav Josef namnet Manasse, "ty", sade han, "Gud har fått mig att glömma både mina olyckor och min släkt".1 Mos 41:51

Vi lär oss genom att glömma.
Glömskan är sanningens redskap.
Anders Ehnmark, i en hyllningsdikt till Margareta Strömstedt, 19 maj 2011.


I GLÖMSKA 2

Tala, säger de enträget. Tala om glömskan. Ingen når oss när alla talar om minnet. Där finns vi inte. Vi är i det andra. Tala därför om glömskan. Där framstår vi, utan att någon skriver oss.

Det stora slättlandet, vidöppet, genomblåst. Det är mörker över den slätten. Ibland koncentrerar det sig.
Kyla.
Den trånga och överbefolkade gränden. Finns det ett gränssnitt dem emellan? Ett rum, lite mer dialektiskt?

Glömska, säger den lärde och stryker försiktigt över ordet. Glömska är en barmhärtig förutsättning för det mänskliga. Töcknet över allt orättfärdigt som gör en ny dag efter massakern möjlig.

Annan visdom säger att glömskan är det omgivande mörkret i det ljus vi uppfattar som historia. Själv tror jag att det är att överskatta både ljuset och mörkret. Särskilt det första.

Några pedantiska album från 1928 och 1929. Den vanliga ateljéstilen, en soffa, ett bord med duk och krukväxt. I soffan en mormor och hennes barnbarn, eller tre systrar, en stor barnfamilj eller en mindre. Folk, en farfar med sonsonen, ännu fler vuxna kvinnor, systrar, kusiner kanske? Bilder från tjugotalet av vanliga människor som såg ut som vanliga människor på tjugotalet: lite uppklädda, välkammade, hela kläder. Jag hade kunnat stoppa in en bild av mina mostrar i samlingen, valfritt album.

Men det var ju rasbiologiskt material. Rastyper. Det var ju meningen att jag skulle se den rasblandade gubben som typ där jag bara såg en gubbe, typ. Eller de rent nordiske flickorna. Materialet från Rasbiologiska institutet saknade text, förutom huvudtitlarna: Svenska typer, Finsk och svenskblandad befolkning, etc.

Skolbarnen från Gnarp såg ut som... skolbarn från Gnarp, Antnäs eller Hammar. Byborna från Los såg ut som Losbor, eller några andra bybor 1928. Utan rasistisk förförståelse fanns inga typer, ingen ras.

Jo, jag vet, det finns annat material med obehagligare överskrifter. Men övergiven av sitt svammel var rasismen ingenting, och aldrig, aldrig vetenskap, trots de hårda pärmarna.

Arbetar lite med rasbiologi. Obehaglig syssla, och ni har rätt, det finns ingen vetenskap som heter så. Det är bara rasism, men man kan arbeta med den. Det ska bli utställning på museet härhemma senare, och lite lokala nedslag. Rasbiologerna älskade Hälsingland, men inte så mycket som Norrbotten. Min gamla hembygd bjöd dem att mäta skallar på lapparna som var dömda till undergång, på finnarna, undersätsiga typer, östbaltiska och karelska. Rena nordiska typer fanns längs kusten.

Sedan fanns de vetenskapligt högintressanta blandraserna som orsakade skallmätarna riktig vånda. Där skriver de jämt att det behövs mer forskning och mer mätning, långskallar, mellanskallar eller kortskallar. Det var ett sjå, och mätresultaten överensstämde aldrig med hypoteserna, skallarna var lite hursomhelst.

I Hälsinglands inland var det ganska bra, där hade befolkningen "hållit på sig" och undgått att blandas ut. Men här saknas mätresultaten, endast fotodokumentationen återstår, den ska jag besiktiga i Uppsala idag. En uppsats gör gällande att tattarna har mycket dåliga tänder eftersom de har smala käkar, men zigenarna däremot alltid ha bländvitt leende.

Tiden var vansinnig och skaffade sig "vetenskap" till stöd. Idiotin är uppenbar, men blir aldrig rolig, det fanns andra ställen som tog mätresultaten till blodig praktik.

Att släcka ner. Gå runt i huset och se rum efter rum förvandlas till siluetter som påminner om någonting annat man minns. Det är som att ljuden följer med, sugs ut ur rummet samtidigt med ljusets fotoner. Därför verkar nattens ljud alltid återvända, oanmälda från sin exil, kanske förväntade.

Tidningsbudets nedväxling innan kurvan, skatorna som slänger mossa ur hängrännan i gryningen, frysboxens skorrande. De har varit någonstans, de börjar stöka i mörkret och medvetandet. De bekräftar världen och djupt inne i sinnet rumstrerar de lite, som tomten ungefär. Känner på lås och reglar, ser efter att allt håller samman och är helt.

Så ska det vara om natten, men motsatsen finns också. Varelsen som slamrar och går an, som drar dörrarna öppna, kräver och påstår. En ond tomte som larmar om plikt, ouppfyllda tjänster och påstår att natt är dag. Om honom skrev aldrig Rydberg dikt, Tegnér däremot, han visste om.

Så han mal och mal med sina ständiga måsten. Men bara i mörkret, från ljuset minns han inte.

Alla recenserar den nya filmen om Snömannen som just haft premiär. Visst i närheten av Himalaja, där snömän vanligen vistas och trampar sina hemska spår. I snön förstås. När de inte föraktar kunskap, våldtar snökvinnor, ryter i natten eller tjuvskjuter jakar. Och alla vägrar de bestämt kontakt med högskolor och civilisationen, utom en återvändande snöman som rakat av sig behåringen, slutat snora och börjat artikulera längre meningar.

Minns inte vad regissören heter, men hans subtila förmåga att omsätta amerikansk action till himalajanska miljöer får stort beröm. Genialiteten består i att byta ut asfalten mot snö, behålla typerna, liksom sinnelaget, de hopbitna käkarna, vrålen och den hembrända jakmjölken för självförtroendet. Lägg därovanpå gestaltningen, hela tiden övertygande och fotot över de gripande snövidderna som är både snyggt och ... ja gripande.

På de sidor som kallar sig kultur läser jag också ögonvittnen som intygar att just så där var det när de flyttade till Himalaja, stora bestar överallt, med små ord och höga läten. Som skribenterna led när snömännen röt åt dem, traumat vill liksom inte släppa, någon föreslår ett skyddsdike mot snömännens rike.

Vilken lättnad, filmen är på riktigt. Att den ene snömannen vore en utklädd ulv på flykt från b-roller som sadistisk ryss dementeras å det kraftigaste. Han är också en äkta snöman. Blotta tanken att snömän inte skulle finnas är alltså - blott en tanke. Verkligheten är som vanligt mycket enklare.

Nu, när ingen längre bryr sig, och på sin höjd söker undantag från regeln konstaterar det tryggborgerliga SNS: privatiseringarna gjorde ingenting bättre. Borg skruvar sig, DN gör samma cirkelrörelse och smärre ledarskribenter försöker följa. Ingen enda diskuterar innehållet och tänker: Visserligen, men det gjorde många rikare. Sådana som friskoleägare, apoteksägare, järnvägsägare, elektricitetsägare.

Men den där Medborgaren, som vi nu omhuldat i snart trehundra år, han fick det på sin höjd krångligare. Och av marknaden fick han privilegiet att ständigt gå i nervös oro för att ha valt fel vårdcentral, fel skola för barnen, fel liv ur hyllan för livsalternativ helt enkelt. Greppade aldrig utbud och efterfrågan, förstod icke marknadsanalys och varumärke.

Men ingen bryr sig, det gamla är förbrukat och glömt, det nya svåruthärdligt men välståndet ändå stabilt och idiotin inte tillräckligt plågsam. Inte än, Borg håller i balansen, det är inte som i Spanien, som just fått en ny grundlag som slår fast att statens budget måste vara i balans. Jösses, en särskild författning mot budgetunderskott.

Nej, så gör inte Borg, och han är fortfarande övertygad, liksom DN. Samma ord dyker upp överallt när SNS rapport kommenteras. Övertygelse, ett ord som betyder tro och tillförsikt. Vår tid tror inte på Gud, men väl på marknaden, som är vår övertygelse. Det är upptäckten av sådant språkbruk som gör historikers arbete meningsfullt.

Det uppenbara är inte uppenbart. När månen nu återvänder om kvällarna är det likfullt en överraskning. Fast man vet att den absolut inte varit borta och att missuppfattningen om dess återkomst är en ren kalendermiss.

Nattmolnen liknar norrsken så starkt att man tänker äntligen vinter och skärpa. Fast man vet att mörkret också är tyngd och något som gröper ur kroppen så att dödsannonserna i januari är epidemiska. Man vet ständigt och man överrumplas ständigt.

Det cykliska är kanske förklaringen till allt som förändras, under skenet av att allt är likadant. Knausgård beskriver hur svår anpassningen till Sverige var eftersom allt var så likt. Det var nästan likadant, och skavde därför så oerhört. På samma sätt med språken, de verkligt nära jämförelserna gör att man återigen förstår vad det är man säger. Som när månen återvänder och skuggorna upprepar sig, men inte riktigt likadant.

En ny film aktualiserar icke-frågan om Shakespeare som icke-författare. Låt mig därför recycla en egen text, skriven förra gången när det begav sig, innan boken blivit film. Återbruk är ekologiskt nödvändigt:
 

Det mesta talar för att all litteratur skrivits av någon annan. Genom flera tusen sidors bevisföring har nyligen några olika skribenter bevisat att Shakespeare inte skrev sina verk, det gjorde Edward de Vere och (märkligt nog) även sir Henry Neville, samtidigt, var för sig eller i maskopi. Båda mycket förnäma, beresta och belevade herrar som visste allt om de adliga miljöer Shakespeare inte kunde beskriva i sina pjäser.

Fascinerande litteraturvetenskap, fullt värdig en tid när bördshögfärd, uppblåsthet och överklassarrogans åter börjar bli gångbara mynt på den marknad vissa envisas med att kalla samhälle. Endast en earl kan skriva om en annan earl, det kan väl envar förstå, skulle hanskmakarsonen William veta något om blåblodens umgängeskonst? William var blott alibi med kort skolgång.

Skynda raskt vidare bland klassikernas rätta upphovsmän. Kunde verkligen Dostojevskij ha skrivit Idioten, det måste väl en riktig, rysk idiot ha gjort? Och hur är det med Inferno? Dante? Löjligt, bara fan själv kan beskriva helvetet så in i minsta krets och samtidigt låtsas att han haft Vergilius som sällskap. Förresten tror jag inte Vergilius skrivit Eneiden heller. Det gjorde säkert Romulus tvillingbror Remus under en mjölkpaus.

Karolinerna skrevs av en småländsk knekt med sömnbrist, Nils Holgersson skrevs av en begåvad gåspenna och Röda rummet har aldrig ens blivit utgiven! Strindberg har aldrig funnits, jag har bevisen och jobbar på en sjutusensidig volym om saken. Vänta bara. Jag har visserligen inte skrivit den själv, men ändå.

Det går att föreställa sig en blinds upplevelse av hösten. Det blir då en serie dofter, alla markerande gränslinjer mellan det döda och det levande. Villaträdgårdens fruktsyror från äppelträdets fallfrukt, lövens lukt när de börjar bli jord. Den hetsiga lökdoften efter en avslutad skörd. Förr kanske brandröken av halmbrasorna på landsbygden.
 
Dofter från en zon som blicken missuppfattar. Den mellan växande och vissnad. På många sätt sannare än de kolorerade sensationer som möter oss en solig höstmorgon när björkarna brinner i det sneda ljuset.

En egentligare bild, filosofisk; höstens innebörd. Alla förmultnelsens luktspår, mognadens otålighet på gränsen till enklare molekyler. En insikt förvillad av seendet, som så ofta, inställd på sensationen.

Upp mot bäcken, skymning mot norr. Äldsta katten, glad som en ungdom, rusar förbi. Aftonen är mild, och det är inte september särskilt ofta. Stannar vid bron, lyssnar. Åkern därbakom (som inte finns längre) heter kaptensrönningen, åkermarker har namn eftersom de har betydelse. Längre västerut har bäcken lämningar efter en kvarn. Inga historiska källor säger detta men envar kan se det, om våren särskilt.

Hur vore en spatsertur utan historia? Jag vet ingenting om det tillståndet, eftersom jag aldrig upplevt det, men jag längtar smått. Som en promenad på månen kanske. Ingenstans där jag gått har jag gått i nutid enbart. En tur genom en botanisk trädgård på Teneriffa, kaktusar och kaktusar, men det var ju litteratur, heta skuggor från en billig westerndeckare. En promenad längs stranden på Kreta, Demostenes samlar stenar och förbereder sitt tal, skuggorna geometriska, euklidiska. Ett litet barn springer trotsande sin väg.

En kväll på månen år 2011 vore som en boktitel, men tio år efteråt. Jag skulle förmodligen spana efter svarta monoliter.

När jag vänder mig om har katten försvunnit. Han går väl därute i älggräset med min förlorade önskan, alltid lika häpen.

Jag känner genast igen honom på fotografiet, den väldiga höknäsan, de skarpt utmejslade dragen, ja hela den knotiga kroppen. Smeden hemmavid, den väldige. Men vänta, smedens bror kanske? Han som var så mager att alla kläder liksom flaggade runt kroppen. Han som alltid kom genande med hästen över vår gårdsplan, rask som ett jehu, hästen demoniskt svart, som ur en tidig filmscen av Ingmar Bergman.

Men ingenting stämmer plötsligt. Bägge är döda, bägge var män och här sitter en kvinna i nutid, lutar sig fram mot kameran, plötsligt ser jag hennes mors pillerögon när hon lutade sig fram och frågade om jag hade en papperspåse med till äggen? Smedens hustru höll höns.

En byfest för tio år sedan. Efter ett föredrag ser jag faster komma gående, blir förstås väldigt glad. Nu pratar hennes drag med mig, det muntra ansiktet, de hastiga orden. Men faster dog redan på 70-talet. I glädjen blir jag rörd, tappar tråden. Hon närvarar, men oåtkomligt.

Vi håller individen högt, vi och vår tid. Men individen och hans unicitet är återklang, en mycket lång återklang.  Vi talar om en glömska vi inte förstår.

Annie Lööf, ingenting nytt. Vet allting, stakar sig aldrig.

De nyutexaminerade har alltid vetat allting och dogmatismen lyser, ur ögon och ur språk. Den släta hyn visar på ungdom, de högblanka orden ska föreställa mynt som aldrig varit i cirkulation, men gärna vill.

Två saker är ovanliga, kanske tidens tecken. Annie Lööf är kvinna och blir partiledare när hon nu blir någonting. Det första hon blir. Så har det aldrig varit. Det första är ett framsteg, det andra måste analyseras mer. Hemskt kan man tycka eftersom politik inte är en examensuppgift, bra eftersom ungdom i vår tid alltid är bra, även när det är helt ovisst om det är bra eller dåligt.

Hennes ord må vara blanka, men politiken lika otjänlig som femtioöringar. Tagen ur cirkulation. A-kursen i nyliberal teori från åttiotalet, kanske en dos John Locke för att ge sken av historisk bildning. Vilka springor som glipar öppna för att stoppa in detta drev av marknadsreligiösa blånor vet jag inte. Men dit har vi inte hunnit, produkten Annie Lööf handlar än så länge om politisk styling och marknadsföring. Som politisk vara har hon inte kommit till bruksvärdet än.

Strax när sommaren slår över i höst,
ett tillstånd av stor trötthet
över skapelsen,
en plötslig förlust av lyster
- fägring? nej det är alltför sent -
när björkarna i vindstilla ögonblick
hämtar grånad från himlen.

Borta all sommarens livaktighet.
Ingen ny växt, inga nya skott skjuter
och ändå vet man att snart är
färgkaskadernas mognad och den ysterhet
som är slutet.

Insikten, som liknar medelålderns
människa mellan sina två livshalvor,
återfinns endast under denna tid.

Medelålderns grönska och trötthet,
innan sönderfallets färger.