Ett språk som inte kan ljuga. Ett tungomål där ja är ja och nej är nej och ingenting är där emellan. Kroppsspråket, att ingen tänkt på det tidigare, det borde vara enda tillåtna kommunikationen överallt där folk inte riktigt håller sig till... själva sanningen.

Ja, det är klart jag har storpolitiken i tankarna. Därför, o kroppar, säg oss sanningen om de män som styr världens öden. Berlusconis kropp kan ingen tala om utan att rodna, sånt är hans kroppsspråk, oanständig botox. Putins kropp är liten, arg och rör sig nostalgiskt genom Kremls gyllene salar, Lenins kropp tiger, bysantinskt och stilla.

Och hur är det med alla bankchefers kroppar, vrider de sig som döende maskar när de ska ljuga om räntor, lån, bonusprogram, skatteflykt? Är grekernas kroppspråk rena grekiskan? Och hur pratade de kroppar som lurade in grekerna, låtsandes att EU bara var frid och fröjd och budgetbalans?

Bort vånda, bort plåga över otillräckliga formuleringar, bort alla läsplattor, läs kroppen istället. Några frågor har jag förstås, kan man exempelvis böja franska verb med kroppsspråket? Konjunktiven var svåra, vill jag minnas. Mitt huvud gav tidigt upp, men det där jag känner som värk i kroppen är kanske bara bildningstörst?

Hon ringde en vinterkväll, jag har det antecknat. Då var det ännu presens och hon säger att tänk, nu för tiden ser man aldrig någon full efter byavägen. Och i detta har hon rätt, ingen raglar längre, mer än längs bestämda krogstråk och i lägre åldrar. Icke i byar. Hon säger sina ord i nittioårsåldern och det låter som om hon närmast beklagar faktum. Fast när det en gång begav sig, och de raglande var vardag, beklagade hon motsatt faktum.

Nu småsuper man inne istället, påpekar hon och fångar ett av seklets scenförändringar i en enda mening. Så gör hon ofta. Allt medan det egna rummet krymper till en köksstol och en stilla virkning ökar hennes språkliga rumslighet gränslöst.  

Den genomskinlighet som lät såväl smeden som bonden och fyllehunden förrätta sina sysslor i det fria, den saknar hon. Nu när smeden har dött, bonden har blivit en enda och var och varannan kanhända är en fyllehund, tyst nyttjande inomhus.

Ingen vet någonting och alla dörrar är stängda. Men en dag säljs grannens miljonvilla och det når fram att han redan är skild och bosatt trettio mil bort. Spekulanterna kommer dit en eftermiddag och förra hustrun åker demonstrativt sin väg när exmaken infinner sig.

Allt är inomhus och ingen vet vilka yrken de inflyttande grannarna har. Men en stor och lurvig hund går de ut med, säger hon innan min anteckning tar slut och jag sitter här och läser  minnet av ett minne och förstår den tid som sen blev framtid.

Hinnan över verkligheten förändrar verkligheten. Jag talar om den första snön, den som växlar perception så att man börjar tänka att varseblivningen nog börjar i fötterna, när stegen blir både låtande, försiktiga och till medveten ansträngning, man vill ju framåt utan förnedrande fall.

Och inte nog med det, plötsligt hejdar man sig eftersom ett teknologiskt monster vrålar fram just där cykelvägen tar in mot gatan, en snöröjare uppenbarar sig genom mörkret som en ond figur ur Transformers. Medan förnuftet ser en midjestyrd traktor far känslan iväg rakt in i matinefilmernas referenser, upprymd och skrämd.

Det vita har naturligtvis inte funnits förr, knappt som en dröm ens. Nu härskar det överallt och de svarta punkterna runt gatans brunnslock är minnen av en höst som aldrig ville ta slut. Underjordsassociationer som bara har sig själva att tala till, nu när det äntligen.

Jaja, vitt tillslut, snö tillslut, det låter om stegen och tankarna rusar.

En österrikisk tidning har skrivit en recension av George Michaels konsert som aldrig ägde rum. Av citaten att döma en vanlig klyschig nöjesrecension, ingenting att sörja som skrivprov men...

Hur låter en inställd konsert? Och hur ska man uttala sig om den, är den ens tillgänglig för det kritiska omdömet? Det finns ju imaginära partiklar, kanske uppfördes Michaels konsert i det som Hawkings kallar imaginär tid? Eller i ett alternativt universum?

För några år sedan lyckades en kritiker i sydsverige skriva en recension av en deckare som inte hade kommit ut. Man talar om metalitteratur, alltså litteratur som talar om sin egen tillkomst, men kritik som resonerar om ingenting som någonting måste vara än bättre. Imaginär kritik. En bok som inte fanns, kritik som finns. Alltså är kritiken är en självständig konstart?

Troligen. Det finns absolut kritik som inte går att läsa, men den ultimata varianten måste vara att skriva kritik som inte finns. Man kan tänka sig att John Cages pianostycke 4.33 vore lämpligt, det har något tänkt över sig.

Resensionen bleve naturligtvis omtumlande, frågan är bara i vilken dimension den ska publiceras.

I Aftonbladet undrar Annelie Jordahl varför kulturjournalisterna gråter så mycket nuförtiden och räknar upp flera namn som skriftligen erkänt sin sinnesrörelse, män särskilt. Böcker och filmer och musik och så har de fått tårar i ögonen. Hon tolkar (?) det som ett försök att bredda känslolivet från kylig distans till känslofyllt deltagande.

Idéhistorikern Karin Johannisson skriver om gråten i sin bok "Melankoliska rum". Både 1600- och 1700-talen såg gärna att män grät ner i kravatterna. Över såväl lästa som sjungna budskap, starkt och ljudligt. Men så kom 1800-talets disciplinerade maskinmän, då blev gråten fruntimrens. De bölade och dånade, mannen stod fast i pansarrustningen, skötte staten och kapitalet med kyla och stabilitet. En bankman gråter icke, ej heller en ingenjör, kalkylen kan ju rinna ut med bläcket.

Självdisciplineringen skulle nu vara så fulländad att den kan läggas bort? Det är inte längre skämmigt med tåreflöde i offentlighet? Då förutsätter jag att gråtandet ägnas upphöjda och fina ämnen så att medelklassen inte behöver skämmas för att gråta på fel sätt. Tårarna ska vara ett led i personlig utveckling och karriär, helst gränsöverskridande. Jag ser gärna konsulter, bloggar och appar i ämnet. Herr Luuk har redan följt upp spåret.

Gråten må ju förstå tidens krav och inte enbart ägna sig åt känslorna.

Det klirrar som små bjällror av is. En storvuxen rönn bland egnahemmen och i dess krona ett klängande liv. Sidensvansarnas flock ovanför mitt huvud och jag behöver inte ens höja blicken för att förstå.

Glupska esteter som färdas söderut under ett rikt år. Eller komer de österifrån, som händer ibland? För den lomhörde existerar sidensvansarna inte som ljud. Jag kisar mot den röda vintersolen och ser hur de hetsar sig genom klasarna. Som om varje måltid vore den sista.

Vi envisas tro att liv är rörelse. Men liv är en flock med sidensvansar som fyller nordanvinden med arktiska ljud en novemberdag när solen är en röd dvärg och nästan hela universum är på väg att stanna.

Ett oerhört sirligt budskap och så den klargula accenten i fjäderdräkten. Från träd till träd i tänjbara mönster, besynnerligt meningsfulla.

Internetdagarna, som i Stockholm samlats för att diskutera internets framtid, var tvungna att ta en paus eftersom man drabbades av ett internethaveri. Framtiden blev, av denna uppenbara anledning, för en stund inställd.

USA kan inte komma överens om hur den stora nationen ska kunna betala sin ännu större statsskuld, som är så där gigantisk som skrytet från barndomen, "jag har miljoners miljarder, minst". En stabil majoritet har enats om att skjuta upp den istället, då blir den verkligen något att skryta om, större än miljoners miljarder.

Carema, ägt av två riskkapitalbolag och välkända vanvårdare av gamla människor, vill be alla vanvårdade om ursäkt för vanvården. Därigenom återställande sitt raserade marknadsvärde och skyddande den penningström som nu går direkt från stockholmska skattebetalare till Jersey, skatteparadiset. Ursäkter ska löna sig.

Den egyptiska militären, som såg till att Mubarak störtades när han påbörjat massakrerna av sitt missnöjda folk, har påbörjat nya massakrer av samma folk. Samma missnöje, samma plats. Varför massakrer? Osäkert, troligen en ren principfråga.

Historien tog inte slut, och framtidens fick bara ett litet hack. Den eviga upprepningen fortsatte med oförminskad styrka.

En häpnadsväckande scen. Den förre ministern vill inte utsäga sitt stöd för partiledare Juholt. Inte i TV, inte på en direkt fråga, inte ens på den upprepade frågan. Om Juholt varit profet, och Östros lärljunge då hade det varit bibliskt, Petrus förnekar Jesus, inte en gång, utan flera.

Men Juholt är inte profet, bara vanlig partiledare och Östros inte ens det, och inte fick han bli riksbankschef heller. Men Juholt verkar sakna parti, var och varannan förnekar honom och talar om någonting annat. Det är lite oklart vad de pratar om och vem de hellre vill... huvudsaken tycks själva oenigheten vara, det lågstrålande internhatet.

SAP uppför den trötta tragedin om sig själva med sig själva i huvudrollen. Det är spontan autofiktion, gärna direktsänd, eller via ett socialt medium, små öpnna sms. Förnekar sig själva, eftersom bejakandets tid är över.

Ska man sörja däröver i annat namn än historiens? Eller vara upprörd i någon mån, av samma skäl? Eller för argumentens skull, de som just nu uteblir eftersom alla är fullt upptagna med denna allergiska reaktion mot den egna partiledaren.

Vännen L berättar drömmen; hon är på sin arbetsplats, går runt i korridorer, i källaren, på den gamla vindsvåningen. Allt är mycket realistiskt, men större, drömmens hemliga rum är naturligtvis tillfogade, men i övrigt är det samma ålderdomliga byggnad med sina stentrappor och för modernt arbetsliv mindre praktiska utrymmen.

Det är också samma brist på ordning, alltför många av arbetskamraterna i drömmen har tydligen samma vana som på den vakna arbetsplatsen, att inte ställa i ordning efter sina insatser, varför en labyrintisk mystik karaktäriserar det hus där L förtjänar sin månadslön.

Hon ställer själv frågan som är oundviklig, vad skiljer drömmen från hennes vardagliga verklighet? Det enda hon kunde märka var ett slags känslomässigt omslag, istället för en konstant irritation över rådande oordning gladdes hon över allt resvirke hon finner i ett av drömrummen, och planerar belåtet att forsla hem alltsammans till braskaminens behov inför stundande, likaledes drömda vinter.

November och man tänker, hur många sekunder tar det innan ljuset samlat sig till en bild? I denna månad när förskingringen visar sin sluttande tyngd.

Det är nu man befinner sig i Wilhelm Ekelunds dikt, på promenader, i dagar som tiger, som under ständiga prövningar:

Som ett nät av svarta spindelvävar
hänga trädens våta grenar
I den tysta februarinatten...

Men Ekelund skriver om februaris Skånenätter, säger den ordningssamme, glad över denna enkla lapsus. Nej, han skriver om frånvarons november, säger jag, från slätterna i söder till de stora områdena norrut. I det vi ogärna erkänner innan vinterns bländvita.

Nu i dagarnas svärta, när det långsamma sönderfallet lockar och drar. Och livets tillfälliga ordning överraskar med sitt branta trots.

Den kommer visst inte, den snö vi oftast finner omodern och kaotisk. Jag finner detta förunderligt. Hur vi än spår och förväntar oss i detta vårt gränssnitt så händer ingenting. I det ytterst tunna och komplexa skal av atmosfär där inte ens de mest kraftfulla av datorer förmår säga något riktigt säkert om nästa veckas väder.

Efter ännu en natt, helt stilla och ingenting är vitt, som i den sång vi sjöng på scenen inför jullovet. Träden behöver inte överraskas, slipper böja sig mot marken och släpa grenarna mot den jord som inte vet till sig inför valet mellan frost och tö. Allt är svart och utan vilja.

Värnlöst stark, påstås det, blir människan först när allting, verkligen allting visar sig redo att slå över till sin motsats. När vinter blir till vår, när regeln blir undantag och ingenting längre kan förväntas. Då ser vi inga läror, ingen kunskap, vi ser inte vårt ansikte heller.

Oavsett insikt, dock ingen snö. Marken är kal, hemsk och öde.

"Dikter (säger Lars Gustafsson i en aktuell essä) förefaller mig vara ett slags intellektuella operationer som bara kan lyckas eller misslyckas". Några, kanske rent av majoriteten är så dåliga att de egentligen inte bör intressera oss, säger han på samma ställe.

Är det därför man som kritiker känner en så stor motvilja mot att överhuvud taget ta sig an vissa diktsamlingar? Medan man med romaner eller essäer distanserat kan fullgöra sin uppgift var de än befinner sig på kvalitetsskalan så är detta rent fysiskt omöjligt med lyriken. Det är som om de dåliga diktböckerna inte ginge att öppna, sidorna är blanka, man undrar om boken existerar i sinnevärlden. Och glömskan kring deras vara föregår minnet.

Naturligtvis kan man inte namnge dessa böcker eller deras författare. Allt är bara ett stor missförstånd. Men ett förstår man: den bottenlösa avgrund de öppnar genom att förråda den konstnärliga tankens äkthet.

Man vill ogärna bli grov, vill ju undvika näthatet, men icke desto mindre: det meddelas att statssekreterare på kulturdepartementet, som naturligtvis har ett namn, ska sluta. Enligt uppgift blir denna person Vd istället. Ett närbesläktat jobb på Mäklarsamfundet,  systerorganisation till Kulturdepartementet.

Nej, där blev jag grov. Jag anspelar på någon slags artlikhet mellan krämarverksamhet (att lura på människor villor till överpris) och att vara Lena Adelsohn-Liljeroths viktigaste medarbetare. Så är det naturligtvis inte. Alla meddelanden om att kultur är att likställa med oskälig affärsverksamhet är falska.

Jag förstår hur okänslig och orättvis jag är när jag läser nyheten att Stockholms kulturförvaltning använt sig av femton (15) olika pr- och kommunikationsbyråer för att gestalta sin verksamhet. Deras uppgifter? Allt från själva tänkandet till tänkandets grafiska formgivning. Och jag vill inte höra några missriktade skämt om att Stockholms kulturförvaltning inte skulle tänka. 15 pr-byråer talar ett annat språk.

Nej, nu har jag inte tid för fler missuppfattningar. Måste ringa min revisor för en dialog runt recensionen av Carsten Jensens senaste bok, samt mina egna, nog så tillkrånglade kassaflöden. Jag behöver kreativitet i bägge fallen och står mig ofta slätt i denna gränsöverskridande tid. Men jag vet var hjälp står att finna!

Moderna museets utställningar, nyss besedda, visar en del av det samtida museets gestaltningsproblem. Först mötet mellan Turner, Monet och Twomblys sena verk. Motiverad med vår tids välmenande ord för nytolkning, alltså dialog, frågasättande, gränsöverskridande samtal.

Jodå, en sån text kunde jag själv skriva. Den är heller inte orimlig, den sena existensens problem i ett konstnärsskap kan diskuteras gemensamt, tiden behöver därför inte vara gemensam. Men orden måste bli till kött. Nu samtalar tre vackra spöken i en dialog som är lika begripligt samordnad som fåglarnas morgonsång. Envar efter sin näbb. Bild är inte alltid språk.

Monet blir därför reducerad till sinnesstämning, Turner ljusmystiker och Twombly, han som vill upprätta dialogen och brottas med arvet, ja mest av allt är han ett expressivt missförstånd. Och utställningens objekt riktar blickarna ut över glömskans ocean, lyckligt ovetande om den goda ambitionen kring det samtal över seklerna de borde föra.

I denna disharmoni verkar ingen uppmärksamma Turners ohyggliga svärta, själva kärnan och det mest väsentliga i tanken om det sena konstnärsskapets insikter.

Peredvizjniki. Utställningens namn är mer otillgängligt än dess innehåll. Nationalmuseums väldiga utställning över en rysk konstnärsgrupp med just detta namn.
 
I väst skulle den ha fått namn av stämningsmålare eller düsseldorfare eller någonting annat som visar vår totala inskränkthet i benämningen av konstepoker. Det är måleri från en tid när modernitetens ideer tränger fram, demokrati, rättvisa, jämlikhet.

I Ryssland, där framträngandet var satt under tsaristisk kontroll gör det varje bild politisk. Den blyga flickan handlar om brudköp, den vackert slingrande vägen är straffångarnas tröstlösa led till Sibirien. Den drunknade kvinnan är de prostituerades hopplöshet och pråmdragarna, ja det är förstås hela väldet som släpas fram av sitt pinade folk.

Det egna arvet av nationalromantiker kan spegla sig i en östlig granne, möligen romantisk, men framför allt klarsynt. Uttrycket är storartat. Peredvizjniki är en utställning som gör världen hel.

"Svenska banker har lurat oss. De har lånat ut 1755 miljarder kronor till folket".

Den agitatoriska skylten lutar i snålblåsten. Klarakvarterens dystopiska fasader passar bra till eurokrisens dramaturgi. Ett system som slutat tro på sig själv. Från hotellfönstret ser jag en ensam upprorsman i sin strandstol, han vakar nedanför Swedbanks huvudkontor, insvept i en ljusblå filt. Fast det är helg lyser kontorsfönstren, ska det tolkas som vaksamhet?

Occupy Wall Street fryser bland tält, marschaller och vanligt skräp. Demonstranten leder tankarna till en övergiven badgäst på sandstranden, fel årstid, stor övergivenhet. Och så ett drag av Woodstock, "Mer kärlek åt folket" förkunnar en handskriven skylt, ljusrosa, redan lite... småskräpig.

"Systemet är problemet" har någon med känsla för analys skrivit. Kreditens alkoholistiska effekt i tre ord.Tänk att det alltid finns någon som vill formulera en riktig linje.

Egoboost Magazine heter Blondinbellas livsstilstidning, där hon får betalt för att synas. I sin egen tidning får hon betalt och hon känner stor glädje över detta och över Telias generositet. Isabella Löwengrip, som hon heter, har fyra företag, nio anställda och föreläser på Universitet och företag om självkänsla, entreprenörsskap och drivkraft.

Under tonåren stod en skål med pengar på köksbordet. Istället för pappa och och ett lagat mål middag så att säga, därhemma i hemmet. Pappa var jämt upptagen entreprenör och Isabella tog pengar ur skålen och köpte mat. Nu äter hon ostbågar om tungsinnet emellanåt kommer över henne, egoboostandet till trots. En stylist köper hennes kläder.

I tågtidningen Kupé inhämtar jag detta, åtta sidor. Förunderliga är de olika delarna av Blondinbellas liv. Jag känner inte igen mig, men jag undrar; är det detta som Brecht kallar Verfremdung? Alltså det knep i dramat som Brech hittade på och gör att åskådarnas kritiska förmåga skärps och deras känslomässiga inlevelse hindras.

Blondinbella skärper sinnet och gör mig osentimental? Nej, men det kanske beror på att det inte är något drama. Det är inte Brecht. Efter läsningen har jag en svag känsla av vemod och tänker en stund på den där bilden - pengar i en skål på bordet, pappa frånvarande.

Göran Greiders artikel i söndagens DN fångade något som resten av mediavärlden aldrig bryr bryr sig om. Den sanslösa teaterföreställning som drevet mot Juholt senast var ett exempel på. Inte ens en Toblerone denna gång, men samma vansinne.

Vi lever i en pågående teaterföreställning istället för i en samhällsordning som kunde kallas förnuftig, politisk eller påverkbar. Replikerna skriks ut, alla smäller i dörrar, intrigen är borttappad, det är förväxlingar överallt, men tragedi, inte komedi.
 
Värst i tragedin är de där orden när allt släpper, när behärskningen, eftertanken, källbevisen far ner i drevets svarta hål. Det som bara vrålar ut ett enda, hatiskt budskap: bränn, korsfäst, utplåna. I Juholts fall var ordet "polisanmälan". Från det ögonblicket, skriver Greider "befann sig alla inblandande, från chefredaktörer till publik, i ett norénskt hotellkök i helvetet. Ingen distansering var längre möjlig".

Han var faktiskt oskyldig, han Juholt, förundersökningen lades ned, det fanns inget brott. Men när drevet gick avrättades han dagligen. Då är en polisanmälan alltid den fällande domen, en oklarhet är alltid fifflet, röken har alltid en eld.

Till sist kommer nätets "dödspatruller", zombierna som skjuter allt som rör sig. För eftertankens skull är Greiders artikel värd ett återbesök, för eftertanken! Här är länken:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vanner-i-forodelsens-stund

Anglicismerna, ett bekymmer, eller helt OK? Språkvårdarna tar det mesta med ro, både lärda och kloka som de är. Rent språk finns inte, säger sale istf rea så är bägge främmande ord. I höstrusket kommer alltså några utländska skodon från minnet gående och presenterar sig:

Snobotts, bottiner, pampuscher och galoscher. Verkar vara eleganta herrar och damer, som från en femtiotalsfilm. De bryter lite, men gör sitt bästa för att passa in i välvårdad svenska, som det brukade kallas.

Fyra slags vattentäta skydd. Snygga kurvationer av blänkande gummi. I bönhusets kapprum stod de, väntade på gudstjänstbesökarnas fötter inför hemgången. Glupskt och tomt gapande under hyllornas bylsiga rader av kappor och ytterrockar. Tecken för någonting rejält och ombonat, men de grå pampuscherna för damer hade ibland dekadent pälsbräm. Så hade själva ordet vandrat bra långt också: från persiska till franska, tyska och sist svenska.

Idag mest bortglömda, liksom bruket. Snobbotts betyder naturligtvis snowboots, då en slags avancerad galosch med dragkedja och högre vrist. Liksom bottinerna, vars namn dock var äldre, och franskt. Ett diminutiv, ett förminskande namn på "botte", alltså stövel. Men namn inom släkten, boots. Galoschen är amerikansk, även om ordets ursprung är "dunkelt". Skodonen blev möjliga när Goodyear år 1839 uppfann vulkaniseringen av kautshuk.

En gång nymodigheter, avsteg och framsteg. Främmande i tonen, men omformade till de övriga ordens ljud och rytm. Anglicismer och francismer, tillknådade. Idag sväljer vi orden råa, skriver regnfall och telefonlina med det språkets nyfattigdom som vittnar om resursbrist både före och efter ordvalet.

Kommer katten in, luktar förna. Stöter med huvudet och ramlar omkull av sällskaplig förtjusning på hallmattan. Klöser sig fast i famnen när jag lyfter upp honom. Tung, överviktig och med korta ben. Men älsklig.

Förna är ett fint ord för en märklig företeelse. Ett varken-eller i det översta jordlagret, inte fullständigt nedbrutet, absolut inte levande, något som "helt eller delvis har kvar sin ursprungliga struktur och alltså ännu inte brutits ned till oigenkännlighet". Filosofisk jord, om man så vill.

Om man läser på, och det bör man alltid göra efter den första förtjusningen, lär man sig att förnan är livsrum för smådjur, sakligt nog kallade förnadjur, för svampar och växter. Ordet, som var mer allmänt förr, när vi alla brukade jorden, kommer sig av forn och förr. Det minns det gräs som grodde i fjol.

Om detta allt är katten ovetande och varken lycklig eller olycklig. Förnan genomkorsas av gångar där han finner sin levande föda, som nattlig jägare. Om han alls känner lycka, består den i en full matskål som väntar inomhus. En domesticerande bonus, entydig till sin karaktär, för den som vill känna sig vild och fri.

Spioner, äntligen. Ingenting lockar fantasin mer. Och nu ska en av dem bo i Hudiksvall, och till på köpet här i närheten. Läs SvD från i fredags. Mja, jag är skeptisk, det bör man vara, spionprat lockar fram svammelskallarna ur sina hålor. De som gärna snattrar vad som helst utifrån ingenting alls. I samma sakliga klassifikation som judekonspirationer, flygande tefat och helande kristaller.  

Men snattret, som i det här fallet drivs av en svagt avklingande kommunistskräck, det klarar de. Som det kosmiska bakgrundsbruset, en lågfrekvent strålning som inte längre har någon källa. Historien lär oss att svenska spioner är militärer, däremot inte diversearbetare eller vanliga tjänstemän. Nej, inte ens kommunister som vägrades snickarjobb i hemliga bergrum. Spionerna satt nästgårds med spionavslöjarna.

De bägge delar skuggvärld, en tillvaro som består av två tredjedelar misstanke och fantasier och en tredjedel hårdfakta. För en hammare består världen av spikskallar. Spioner och spionjägare ser varandras anleten när de ser sig i spegeln, jägaren börjar larma om landsförräderi och femtekolonn och nationen och att Palme nog egentligen var kommunistisk, ja nånting. Spionen vevar omvänt svammel. Radiosändaren under sängen, eller bara skrytet om den. Vad är skillnaden mellan en spion och en som spionerar på spioner?

Fabulerande figurer, säkerhetsavstånd att rekommendera.

Citat på söndagen, några ord av Joseph Brodsky, Nobelpristagare i litteratur:

Medan det inom både den ryska ortodoxin och katolicismen är den Allsmäktige eller Hans kyrka som dömer människan, är det inom protestantismen människan själv som underkastar sig en personlig motsvarighet till den Yttersta domen. I denna process är hon oändligt mycket skoningslösare mot sig själv än Herren eller Kyrkan, om inte så därför att hon känner sig själv bättre (åtminstone tror hon det) än någon av dessa och inte vill eller, för att vara exakt, inte kan ge sig själv förlåtelse.

Henry Cöster sammanfattar en paradoxal tanke:

Den enskildes obetingade frihet vilar på tillgång till den yttersta auktoritet, som alltå inte ligger i kyrkan, politisk makt eller marknadens resurser, utan i stället ligger i att hon själv har ett språk utanför texten, utantill.

Alltså: skillnaden mellan lydnadens rike och tankens. Det senare har alltid sitt eget språk, alltid vid sidan om varje makt.

Alla helgons afton var det. Men helgonen bryr vi oss inte om, och lika bra det. Små ljus glimmar över gravhällar  och stenar på den lilla stadskyrkogården. På längre håll: glödande punkter i dunklet under novembers inåtvända träd. Som folktrons fegljus, men inneslutna i glas, tryggade.

Ännu en förhoppning om minne kring oläsliga namn och årtal. Men mest av allt mörker som täcker förgyllda ord och polerade stenar. Blank svärta på graniten där inga namn vill läsas, eller ses. Djupa hål, öppningar som inget ljus lämnar ifrån sig. Vilken mäktig glömska, som om stenen vore det översta av en väldig pelare, slagen genom jordskorpan och historien.

Med kraften att en gång sluka oss alla, långt sedan lyktorna slocknat kring våra namn och guldskriften gnagts sönder av lavarnas ihärdighet. Mörker tillsist, över de bortglömda storborgarna, tingsnotarierna, fröknarna, sågverksarbetarna, och över alla dem som inte längre sätter titulatur på sin död.

Inga helgon alls, bara höga stenar som inte ser varandra.

Så mycket rinner undan,
just som den dunkle filosofen
visste: uselt skrivna böcker,
aldrig lästa skrifter - ytterst
analytiskt lagda,
kvarnstenar och mängder
av smärre plikter,
som gemensamma valutor
och ord, som räntederivat.
 
En avsatt regeringschef
läxar upp de gamla grekerna,
en ordningssam man som rättar
denna nation av någonting...
osmanskt lurigt, en kolumn
utanför hans budget.

Värst mycket dröjer inte kvar,
gör gula trähus det, genuina
folkminnen eller djupt kända,
lokala identiteter, världsarv?

Enstaka vänner sänder behövliga
brev och urklipp, man påminns  
då om gamla redskap med
självklar fattning,
deras patina.

I teven hörs författaren
han talar om sitt missbruk,
sina droger, mångordigt,
men med slitna ord,
känner stor likgiltighet,
vi är alla autister inför
det oförstådda,
fläckvis uppkopplade till
något oöverskådligt

och den unge mannen
som borde vara jag
ler arrogant
på tidningsklippet daterat
1976, han vet världen, och
inte nog med det:
han läser dess formuleringar.

Plötsligt en dag, mindre hektisk än de föregående. Inte fullt så brått om och sinnet hinner fatt kroppen. Vad skrämmer oss hos brådskan så till den grad att de mest hastiga av dagar brinner bort ur minnet, snabbt och barmhärtigt?

Är det vissheten om brådskans ständiga förluster, allt vi oser? Medan vi räknar in vinsterna, cachar in som det heter. Det industriella sättet gav brådskan ett allsmäktigt ansikte, disciplinerande hela befolkningar till löpande band. De datoriserade processernas enorma faktamängder, överflyttade på nästan ingen tid alls är det som skriver vår pågående kris, robotplacerarna på Wall Street. Hur snabbt försvinner en spekulerad miljard?
 
I detta måste vi vistas, och står aldrig riktigt fria.

Brådskans ord kommer ur bråd, ett speciellt nordiskt adjektiv, fornsvenskans brather. Betydelsen verkar först förvånande. Ordet betydde nämligen het, och verbet därtill betydde smälta, eller på tyska braten, alltså steka. Man blir alldeles fnissig av denna ordhistoria. Vår effektivitet steker oss.

Efteråt, när vi ligger på svalning funderar vi åter: vad är det i dessa stekheta ögonblick som aldrig låter sig mätas?

Ich habe genug. Jag hör solistens tunga klagan i Bachs kantat samtidigt som jag läser Paul Krugmans vision av ett Europa som ramlar ihop i sörjan av sina egna skulder, ljugande och svamlande som fyllot man slängt ut från krogen.

Ich habe genug, jag har fått nog. Det är vackert så hjärtat stannar. Men från experiment i vår världsdel som kanske kunde kallas utopiskt vänder jag mig bort med vämjelse. Ljug-monument, ljug-euro, ljug-union, driven av allt, förutom politisk ärlighet och övertygelse. Jag tänker på allt hån från fantasimakarna runt EU när detta sades lite för tidigt.

Sorg över en gammal världsdel som härjat lika som den tänkt djupt. Och över grekerna som nu bevisar kredivärdigheten hos en svag stat, ruinerade bland ruinerna. Varför kunde vi inte bara sjunga våra Bach-arior och låna så lagom? Varför kunde vi inte försona vårt arv av stora grymheter, glädjas åt lite riktiga pengar och bara ta försiktiga små lån? Nej, nej, nej, våra lögner och våra skulder, niemals genug.

Så har vi hängt upp oss själva, utan martyrkrona, fastnaglade mot statsskuldväxlarnas massiv, utan annan möjlighet än lång avbetalning. Slutsupet, slutsvamlat. Ich habe genug.

Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och likgiltighet. Varje dag, överallt, exemplen är så många att man knappt ser dem. Men scrolla genom rubrikerna på aftontidningarnas webbupplagor. De sju dödssyndernas katalog.

Klandervärda och intressanta egenskaper, men varför död och varför sju? Det fulla svaret är teologi och lärdomshistoria, katolocismens uppfattningen att synderna är av två slag; de förlåtliga och de som leder till den eviga döden.

Ifall någon bryr sig, vill säga. Det är knappast moralen som fäller en syndare som Berlusconi, EU:s skuldsanering verkar däremot göra det. Men hatet driver bloggar, vällusten driver allt möjligt, synderna har ständig tv-tid, några upphöjs till norm som 80-talets girighet. Andra väcker bara förvåning, likgiltigheten kan ju störa affärerna, hur skulle det gå om USA inte visade likgiltighet gentemot förtrycket i.... säg Saudiarabien?

Sju-talet dräller genom hela historien, redan forntiden älskade svammel. Det är den sjuarmade ljusstaken, Jesu sju ord på korset, sagornas sju dvärgar och sju korpar, och egyptier, assyrier, indier och alla andra runt samma tal. Sju gånger sjuttio gånger kan synden förlåtas, och därefter ytterligare en gång. Det gjorde Lars Görling, slå gärna upp namnet.

Sju var de fria konsterna, sju var också kardinaldygderna, men så trista ämnen vill ingen blogga om.