Det finns en särskild sorts ömhet i hembygdsböcker och lokalhistoria. Jag vet att de inte omhuldas av de litterära, inte av de historiska heller. Deras status är inte den högsta, och aldrig att de skulle recenseras i DN.

Ändå kan de ha en konkretion och en lust till den berättande detaljen som gör att man tänker på Linné, eller varför inte Strindberg i sina folklivshistorier? Jag läser minnesorden över Yngve Ryd, den fantastiske, som kunde överföra muntlig tradition till skrift så att det kändes som om ingenting av livet gick förlorat. Läs hans bok om konsten att göra upp eld, den heter "Eld" helt enkelt.

Och släktledsredogörelserna i byaböcker kan vara häpnadsväckande. Jag minns redogörelsen av Länsmansgården i Nybo, en 1600-talsgård i Hälsingland. ”I åtta generationer gick gården i arv, då den siste av dem, sjubarnsfadern Olof Persson, hängde sig i kornladan år 1804”.

Historisk kortdramatik, sju barn blir faderlösa år 1804. En släktlinje bryts och en berättelse blir till. Endast stora författare åstadkomer något liknande i fråga om dramatisk koncentration. Det finns en litteratur utanför kretsarna, de litterära agenterna, kritikernas körsånger. Tro inte för en sekund att ni lär er mindre av den.

Plötsligt händer det bara. Den vanliga webbsidan verkar kidnappad. Innan man släpps in måste man fjäska sig som konsument först. Det är infarktframkallande, varje gång jag öppnar DN eller SvD smäller en annons rakt upp i ansiktet på mig. På andra ställen vill man veta mina läsvanor innan jag börjar läsa. Userneeds...det tar bara några minuter.

Inför sådana påhopp vill jag helst bryta god nätsed, införa ovårdat språk och anmäla mig själv som olämplig bloggare. När den kommersiella idiotin tar skamgrepp blir man vred, för att inte säga ursinnig. Jag vill inte först förnedras innan jag läser någonting. Aldrig någonsin har jag bett att denna tvångsreklam ska köras ner i halsen på mig. Eller värre, sonderas in i hjärnan. Lite näthat här, tack.

Det är som telefonförsäljarna. Alltid i flock, alltid mitt i matlagningen. Ett falskt påstående att jag har ett behov av pensionsplacering, förändrade telefonabonnemang eller ännu mer förändrade telefonabonnemang.

Kommersialismen är en global epidemi, en pest. Den stjäl, bedrar, ödelägger, ljuger och värst av allt - den gör mig till en konsumerande gris vars välstånd är beroende av ihjälpinade arbetare i Asien. När gjorde jag mitt fria val att det skulle vara så? En liten tvångssundersökning från userneeds där kanske? Tar bara tre minuter!

Vem yttrade dem,
i vilken kammare,
så ofta svagt upplysta,
och under vilken årstid?

I psalmsångens skimmer
letar jag styrkoderna och
deras fästpunkter. Genom
årtiondenas ansamling.
Bråte.
Någon gång blev de sagda,
möjligen i förbifarten,
uttalade i omärkligt banala
ögonblick.

Jag glömmer Kolmodins rika
örtesängar, spårar mig längre
bakåt, tänker grundritning
och lämnar markens ystra
blomster.

Kom de allra först med läsandets
stora system?
Insmugglade ordens virus, övertagande.
Eller hos föräldrarna,
när någon längre suck efter tunga
arbetsdagar,
(det fanns även tyngre)
avgjorde åt oss; inte detta!
Så att markeringen drogs med dubbla
streck, grova, som mellan världsdelar.
Nu, när det äntligen gavs ett val.

När händer det? Under avskiljandet, när
vi slutade se upp från böckerna
fast jublet från hockeyrinken
trängde in i vår läsesal.
Eller när halva skaran försvann,
utsållade i skarven mellan två skolsystem.
Det heter ju att man blir uppslukad
av kunskapen.

Det tar sin form, vi märker det
aldrig, planeter byter bana.
Namn görs.
Då görs också vi.

Allt det övriga
är egentligen förvaltning.

Scenen i Hemsöborna är bärande. Carlsson drömmer om chiffonjén, dess hemligheter och rikedomar. Lönnfack, hemmanspapper, kanske sedlar och rent av lite guld? I tv-filmen utför han en dans runt dess helighet och längtar efter nyckeln.

Denna märkliga artefakt, nästan alltid imitationsådrad till körsbärsfaner, mer eller mindre skickligt. En liknande står här hemma, knappast föremål för giriga drömmar, men förvånansvärt lik. De bukiga lådorna undertill, den stora klaffen som kunde fällas ned för de sällsynta skrivarmödorna. Det altarliknande utseendet, statusmöbeln för bondeståndet.

Och de många smålådorna inuti, vad var syftet? Hur mycket nipper hade bondefamiljen? Några smycken, manchettknappar, en börs och bättre fickuret. Nog för en liten låda. Var det därför den fylldes med totaliteten av småsaker? Knappar, sparade kondoleansbrev, kvitton, ännu fler knappar, resårband och de där märkliga visitkorten man fick under konfirmationen? Endast de bredare lådorna var heliga, med deklarationspappren, vigselbeviset och farfarsfars mycket gamla plånbok, nästan en aln i utvikt tillstånd.

Förresten minns jag fel. Den fanns i ett av lönnfacken, en pilasterlåda lika synlig som alla de andra, även om tanken var god. Inga hemliga sedelgömmor, men i en av nischerna låg sekelskiftesapparaten för att vässa rakblad, en högteknologisk dröm från Allegro. Dåtidens Microsoft, med produkter som visade vägen rakt in i framtiden.

Det borde inte vara där och larmet går. Skogsdungen är inte som vanligt, någon slags avvikelse, för de flesta inte ens märkbar. Mer än om man vet. Den där fågeln tillhör inte de normala rörelserna. Den ovanliga siluetten skapar förväntningar på en hemlighet. Den visar upp gåtan, det ofta sagda, verkligheten är icke vad den synes vara.

Är det förklaringen till fågelskådarnas besatthet? Jag tycker mig känna detta en eftermiddag när någonting stort och rovfågelsaktigt skymtar genom vårbjörkarnas lättgrönska och de ännu nakna asparna.

Inte nog med att kommunen gallrat skogen till en gles park, den visar dessutom nya sidor av sig själv. Boken var inte färdigläst, det fanns en annan text som bara syntes i nytt ljus.

Besläktat med denna upplevelse är en annan; den glänta Tranströmer talar om. Den man finner endast om man gått fel, gått vilse. Det är gläntan som hittar oss, men vi behöver inte förstå varför. Att verkligen stiga utanför sig själv är inte en altruistisk uppoffring, det är ett avskaffande av jaget.

Kontanter är lika ovanliga som rökhosta. Man lägger märke till dem bägge, utan särskild saknad. Av någon anledningen betalar vi glassen med pengar en kväll. Inte OK-kort, inte Visa, Mastercard eller något annat av plast, utan en papperssedel 100 kronor. Kontant betalning, vi fumlar lite med växeln och på hemväg ser vi en äldre kvinna utanför de gula hyreshusen från femtiotalet, hon röker och hostar.

Grundligt och djupt, så där låter rökhosta och vi känner cigarettröken en lång stund, tillsammans med häggblommen. Bekanta dofter bägge.

- Pengar måste kosta, hotade kvinnan från SE-banken här om dagen. Hon skulle förklara varför aktieägarnas krav på högre vinster måste leda till dyrare pengar och det lyckades inte så bra. Vanligtvis tänker man sig inte att de pengar man tjänat ska kosta också, men det menade bankdirektören, denna hen som hade alla dåliga manliga egenskaper men ändå var en hon.

Om ändå bankdirektörer vore lika sällsynta som rökhosta, då skulle man stå ut, kanske med deras språk till och med. Varje kväll hatas de i nyheterna, det görs utförligt och är ingen konst. Och i plånboken tränger kvittona undan de alltmer exotiska sedlarna. Värden saknar i dagens värld fysisk form, liksom det lögnaktiga system som stjäl dem från oss. Bankdirektörer är dock fortfarande fysiska. Desto lättare att hata dem.

Nu går fritidsfiskarna till i Hudiksvalls hamn. Att strömmingen gör det samtidigt ser man inte, men förstår sambandet. Med armbågslucka, spön och långrev står de några hundra meter längs den av industri övergivna Kattvikskajen. Kastar och drar, fyller spannar och lådor; äldre damer, nya invandrare, små gossar och unga män i camouflagedräkt. Vill väl inte skrämma strömmingen till havs, antar jag.

De kommer gåendes, bilandes, cyklandes, med moped. Först möter vi två äldre damer som hjälps åt att bära någonting tungt mellan sig, de ser nöjda ut. Längst bort står husbilarna, där är det tätast, ser effektivt ut, är det också stimmets mötesplats?

Utan strömmingen och Johan III hade staden inte funnits till, men fisket varade längre. De två världskrigen fördröjde strömmingsfiskarnas utplåning eftersom folkförsörjningen självklart valde detta evigt billiga alternativ. En gång fanns fiskelägrens kultur, rökerier, salterier, båtbyggare. Numer behövs bara en hand för att räkna yrkesfiskarna längs hälsingekusten.

En kall havsbris gör halva kroppen olustig, men sidan in mot land värms av kvällssolen. Vi återvänder och blir strax växelvarma, och folkströmmen har inget slut. På morgonen är de där igen. En parad för havet och historien, men mest för strömmingen.

Snart kan alla som vill få en diagnos. Säger barnläkaren i gårdagens SvD, apropå adhd-epidemin. Ett horoskopbegrepp för allt som vuxna betraktar som socialt störande, det är adhd. Välformulerat för att komma från en läkare, och märkligt fritt från egenintresse?

Det föder frågor förstås. När en ny undersökning visar att många som får diagnosen också är födda sent på året, alltså lite "efter" resten av årskullen, svarar ADHD-center i Stockholm att det betyder att de som är födda tidigt på året får diagnosen alltför sällan.

Då kan man tala om medikaliseringen av samhället. Varför inte betrakta alla barn som störande tills de bevisat motsatsen? Har denna ambition efter det strömlinjeformade barnet blivit vår tids skallmätning? Barn ska vara disciplinerade, framgångsrika, helst vackra också, och fullständigt formbara runt det fria skolvalet och i karriärstudierna. Då är de fria från sjukdom. Rena. De som framhärdar medicineras. Blotta tanken att det vore något fel i samhällsapparaten är helt klart värt en annan diagnos.

Damp försvann, men charlataneriet blev kvar. Sjukdomsmakeri skriver barnläkaren, konsten att sälja en sjukdom. Överallt hoten som smyger sig in i den sunda folkstammen, överallt diagnoser. Samhället är färdigt, fram med medicinerna!

Till Italiens rika kulturarv av ruiner fogas nu nya ruiner. Och med krisen i påsen kan man inte heller underhålla de gamla, vilka rasar samman i helt prosaiska tegelhögar. Och några av  de nya ruinerna faller i efterskalven.

Stackars land, allt går omkull. Mest därför att man domineras av ett sjukt arv av helt andra ruiner: svag stat, sprucken medborgerlighet och korruption. En enda sak minns jag av Agne Hamrins nasala rapporter från femtiotalets Rom; varje sändning var där en ny regering.

Italienska klocktorn blir vackra ruiner, men svenska herrgårdar ruttnar ner. Ruinen måste vara av beständigt material för att dess förgänglighet ska bli trovärdig. Besöker man en avsigkommen herrgård som ingen längre vill minnas slås man istället av hur ohyggligt fult förfallet är. Jag gjorde det i veckan. Hur det stank mögel och fladdermus. Ingen enda tanke om tidens gång och det ofullständigas skönhet, bara en stark drift att åka därifrån.

Och i filosofin? Tanken på den skapande förstörelsen eller drömmen och sorgen av minnet? Futurism eller romantik. Utanför människan tycks allt vara det första, otåligt på jakt efter nästa skalv.

Oövervinneliga, och tiden framför
dem. Jag undrar ändå vad de
gör? Förbereder livet, ihärdigt
omedvetna om den säkra
ensamheten? Jag talar förstås
om generationer, de kommande,
de som redan rullar ut
gräsmattan, planerar nästa resa,
funderar över köket eller vilket
antal miljoner som i givet
ränteläge verkas minst orimligt.

Men jag undrar vad de gör, så
där genomsnittligt, en vanlig
torsdagskväll i maj? De tänker
sig kanske återträffar,
en smula nostalgi
om det som aldrig skulle
förverkligas, de tidstypiska
manifestationerna, sådär i
fyrtioårsåldern, upptagna av
förhandenvarande projekt.

Därför har jag aldrig
uppskattat klassträffar,
de bygger på falsk
matematik, ceteribus paribus,
en lögnaktig variabel över liv,
över drömmar, ingen tänker sig
någonsin skilsmässan som
trolig, infarkten mitt i
Trädgårdsgatans sväng mot allt
som skulle vara oförändrat.

Deras dödsrunor
larmar och ljuger,
inte mot de andra döda förstås,
de är vana vid den sortens
förvillelser, milt överseende,
men alla dem som ännu kan
ställa enklare kalkyler,
det skär och gnisslar om
avsikter och utfall.

Och ingen märker nästa
generation,
i full färd in mot samma
säkra nederlag, som
spikade repristecken,
aldrig ens ett
tonartsbyte. Ceteribus
paribus.

Den väldigt sneda furan. Den som stormen Dagmar gjorde till en diagonal i trots mot skogens alla räta vinklar, den föll en natt. Efter stormen som inte ens fick ett namn. Förutan genus vräktes undantaget kull, det som i månader skavt hål på sinnets strävan efter harmonisk regelbundenhet.

Jag minns därför Kreta och väggarna med Euklides geometri. De skarpa skuggorna, som alltid tycktes visa en realskoleskrivning i matematik, ett slutprov. De som förblev vilande uppe på vinden. Problemen som med ett svagt missnöje väntade på sin lösning, liksom svagt vibrerande av skolans olust. Trängda där i vindskylan av all annan skrift som fasats ut av andra nyttigheter. Exempelvis de mer än självklara uppbyggelseromaner där synden, frälsningen och nåden fick själva bindningen att svälla upp av rent okristlig självgodhet.

Vart skulle jag nu? Jo, genom glosböcker, antologier, de gröna tyska övningshäftena (Ich lerne Deutsch) och de mindre nötta böckerna i kristendomskunskap. Ja hela hela bildningsgången faktiskt, fram till dessa hundratal av omsorgsfullt anbefallda laborationer i klassisk geometri. Svagt mögeldoftande.

Där äntligen, låg denna fura fälld men fullödigt förklarad.

Trafikverket tycker inte om en bild på två flickor som balanserar på järnvägsräls. I Dalarna. Det är ett olagligt beteende, och extremt farligt. Romantiserade bilder av flickor avtrubbar respekten. Som medborgare bör hysa. Inför banvallar.

Rätt talat av det stora verket, men i själva verket vill jag gå längre. Det finns alldeles för avtrubbade bilder som varken hyser hit eller dit. Bilder där Putin brottas med vargar exempelvis. Enligt Naturvårdsverket kan de tolkas som illegal jakt av en skyddad art, och då menar verket inte Putin. Den senare får gärna köra stridsvagn naken, den akten upprör inte verket. Och tyska regeringen vill förbjuda bilder av greker och banker, åtminstone om greken är på väg in i banken, det avtrubbar respekten för euron, uppger Berlin.

Talibanerna vill förbjuda alla bilder som finns, utan undantag. Och Berlusconi hade också velat förbjuda allt utom bilder på lättklädda flickor, påklädda kunde vara misstänkt regeringskritiska, eller möjligtvis jurister. Elever som inte läser matteböcker vill - gissa vem - förbjuda, såna bilder avtrubbar respekten för hela framtiden, vilken då skjuts på framtiden.

Vackra solnedgångar över havet ökar drunkningsrisken, påpekar Sjösäkerhetsverket i en pressrelease inför semestern. Det tidigare helighetsverket, Svenska kyrkan, vill varken förbjuda eller tillåta bilder av korsfästelsen, man väger trygg arbetsmiljö mot helig uppenbarelse och låter domkapitlet utreda frågan.

Mångfald. Det låter som obligatoriet i något missförstått kommunalt värdegrundsdokument. Men jag tänker på myror. Inte för att de är många, det är de också, men för att det kommit en bok som beskriver deras förbryllande brist på enhetlighet.

Jag talar om jätteprojektet som redan är i kris - Nationalnyckeln. Det ska beskriva allt i Sveriges flora och fauna och blir väl inte färdigt förrän om tusen år. Eftersom hela tiden okända småkryp behagar göra sig synliga för vetenskapen är det omöjligt att drömma om det kompletta. Men man kan alltid drömma om mångfald. Sådant som:

rödmyror, stjälkmyror, eldmyror, dvärgmyror, skrynkelmyror, smalmyror, knipsmyror, gästmyror, frömyror, sabelmyror och gökmyror. För att nu nämna några släkten. Det är som en roman av Tolsjoj, svårt att överskåda och mycket vackert.

Där finns en beröringspunkt till den större världen. I det att det är vackert. Mer än så har jag för tillfället inte att säga gällande frågan om myrors mångfald.

Jag minns alla mina kattor och hur de brukade jama efter mig. Trogna var de aldrig, smet alltid ut, men kom å andra sidan jämt tillbaka. Bra föräldrar, åtminstone mammorna. Två dog när jag satt med dem, men en blev skjuten nedanför logen. Det var i historiens gryning, och hon var därför först. Det ekade i byn, men kanske fanns det fog för avrättningen, tolv ungar under ett år och små vildkattor överallt i grannarnas uthus.

Nu lever fyra, fast bara tre bor hemma.  En sover intill mig nu, en annan oftast vid fötterna under natten. Vi lyssnar på Missa solemnis, han rör på öronen när Beethoven krämar på, ogillar volymen men gillar namnet. Fyra stycken, jag räknar såklart inte kattungarna, de befolkar världen, skulle jag tro, vi har förlorat kontakten.

Den sovandes mamma har just återvänt från natten, eller vad det blekblåa nu ska kallas i maj. Hans halvbror sover också och läker sårskadan på ryggen, otäck sak, troligen broderns  bakhåll.  

Hittekatten från Stockholm rev alla, kraftfullt. Inte mig, hoppade istället upp i famnen, klättrade även på väggar. Bilar förstod hon sig inte på, det blev hennes bane. Hennes efterträdare hade fel på svansen, men överraskande nog i tjugotvå år. Henne kan jag sakna, pälsens strävhet. Ja, händerna minns dem, alla.

I den stora tidningen säger Blondinbella sig vara sin "egen recension". Hon tangerar nog lite biblisk visdom där. Efter dina vägar och dina gärningar skall man döma dig, säger Hesekiel. Men Hesekiel hade inte riktigt samma framgångskoncept kopplat till sitt liv, hans orientering var mer profeterande än entreprenöriell. Blondinbella slapp sin barndoms mobbning, Hesekiel slapp den babylonska fångenskapen. Man får unna dem bägge.

Annars trodde jag att recensionen var subjektets prövning av objektet, den klassiska filosofiska tudelningen. Inte så svårt som det låter, man betraktar någonting utifrån och förstår därefter. Precis som Thomas Anderberg påpekat, något vi alla gör hela tiden, det kritiska övervägandet till vardags.

Vänder man på steken kan det också stämma att man är sin egen recension. Problemet är att man gärna vill att någon ska läsa den också. Och i samma ögonblick det sker är man inte längre sin egen, utan den andres. Den förlusten tror jag inte Blondinbella är medveten om, eller ens önskar. I det liv hon lagt upp som ett ständigt plussande balanskonto saknar självinsikten konteringsnummer. I filosofin däremot, är den dubbla bokföringen regel.

Hur kongenialt samverkar inte tv-tablåerna en vanlig helgkväll i maj? Man läser "Mumiens återkomst" och finner sig strax gloende på Downton Abbey i repris, utan att märka minsta skillnad. Ohyggliga varelser ur det förflutna, fasansfulla repliker ur gravkamrar långt inunder förnuftet, konstiga kläder, pinade slavar och nationella scenerier man förstår hör mörkrets forntid till, reprisernas geologiska åldrar.

Hänryckningens pingst närmar sig, samfälligheten rödfärgar garagens längor ute och kulturupplevelserna blir gränslöst överskridande inne, precis som i skolans värdegrundsdokument. En fotoutställning av fotoelever beses därefter, överbefolkad av unga olyckliga, idel repriser, svartklädda. Stilrepetitioner: den stackars magra flickan ska än en gång lägga ner sin kropp i fjolårsgräsets vissna staffage. Hur många anorektiska flickor i förnans gråa gräs måste man se innan man kan kräva stopp! Skärp er, jag kan redan.

När Ebba Witt-Brattström om kvällen förjagat glädjen ur ett fint program om Strindberg är man fullt redo för galgen och glömskan. Tills den inbjudna unga skådespelerskan, med sprakande ögon och intellekt förklarar att den gamle visst kan spelas än, för han spelar oss alla. Oss alla! Och hjärtat smälter och hoppet lever och man tänker; i morgon går även jag ut att göra världen. Åtminstone närmsta  garagelänga. Hoppfullt röd.

Apoteksbesöken är en nyliberal plåga. Allt som skulle bli bättre blev sämre. Detta finns sakligt dokumenterat, behöver ingen åsikt. Service, tillgänglighet, tillförlitlighet; uppmätta och dåliga.

Lokalen ser ut som en leksaksbutik och personalen som gula kycklingar, alltför ovanliga och därför stressade bland hurtig reklam och spräckliga hyllor. Pensionärerna plågas av väntetider och plaststolar, de otåliga slänger kölappen och går. Media rapporterar ständigt om detta, men hur svarar KD, det parti som ansvarade?

Det finns inga problem, säger det lilla partiet. Företaget Kronan kommer att lägga ner småapotek efter publicerad lista. I småkommuner och glesbygd, precis som vanligt, men det finns inga problem. Hör ni ekot?

Det vi noterar är konsten att förlora ett val. Idéförgiftningen har nått syncentrum, blindhet inträder. Samma fenomen fällde socialdemokratin i omgångar, de egna luftslotten var till slut så bländande att makten förlorades av ren distraktion.

Samhälle är detsamma som marknad - så formuleras missuppfattningen. Den har visserligen tjänat ut men ingenting, absolut ingenting tyder på att de drabbade förstår detta. KD lallar någonting obegripligt om pappamånaden och moderaterna har utsett en nybrutal inpiskare för att förneka faktum och trösta gräsrötterna med traditionell reaktion.

Allt för att säkra valförlusten 2014.

Klasshatet återföds. Själva ordet troddes länge vara utdött, men eftersom klasser inte är det, är inte känslorna och ordet. Och hur ska man då förhålla sig? Ska man hata, och vad är hat, mer än ilska, frustration, förakt? Vilket sammantaget blir en hel del. Framavlat, odlat, närt, inspirerat av:

asocial girighet, blind kortsiktighet, destruktivitet, dumhet och maktlystnad och resten av de egenskaper som världens storföretag varje dag spelar upp. Det som ödelägger jordklotet med sina krav på spekulativ avkastning och astronomiska privilegier till utövarna. Direktörerna är som drakarna i sagan, sprutar eld över alla som kommer i närheten av deras viloberg av guld.

Varför skulle vi inte hata detta? Det är ju ofrånkomligt.

Men, om känslan aldrig svalnar, ska vi då förespråka våldet som metod och lösning? Nej, självklart inte, vilken dum fråga. Identitetskärnan i politiken kan aldrig vara hat, det blir totalitärt direkt. Jag tror på historiens framsteg och förnuft. Våldet är egenskapen hos dem som förstör världen, klokheten är hos oss som opponerar. Om vi bara fick detta sagt.

Och kanske mer direkt till direktörerna, det här vill vi ha istället!

Pollensäsong, kanske inte i Norrbotten, men väl i södra bottnen och riket söderut. All den skira grönskan, som gjord för poesi och nysningar. Björkar och sälgar och snart andra trädslag, de som kallas ädla. Jo, snuvan är hemsk, oädel, opoetisk, ett drama snarare när hinnorna i ögat blir som sand, varje blinkning skaver.

Nostalgi sägs vara hemlängtan, en behaglig försjunkenhet i minnets förr. Saftkalas och madeleinkakor och annat som mormor bakade. Men inte dessa kaskader av nysningar som for genom kroppen som en slags tackling från insidan, att flyga och ständigt kraschlanda. Hur kroppen blev tung av detta, samtidigt kraftlös, matt. Någon nös i mig, våldsamt, om och om igen, förbannade timotej, förbannade rönn som aldrig slutade blomma.

Småbonden och timotejen var svårskiljaktiga, och jag nös, i Antnäs femtiotal och trettio år därefter, när allt avtog och upphörde. Aldrig att jag trampat efter i ladan, eller rivit ner från hässjorna, inte ens hoppat ner från hövinden. Det fanns böcker istället, i kammarn, helst lite mörkt till. Sommaren var snuva in i augusti nån gång när den välsignade svalkan äntligen kom med regnen.

Nostalgi, nej, mera tydligt minne. Nu, när jag läser pollenrapporterna utan fruktan.

Den kända dotterns bok om hemmaidealet och de ytterst kulturellt belevade och humanistiska föräldrarna. Ingen riktigt vacker läsning, fast uppväxten var på Djurgården, äktgustavianskt smakfull. Och som förälder tänker man då, nu när de största fostrarplikterna klarats av, man var väl inte för perfekt, för briljant helgjuten och välformulerad inför pressen? Så att barnen for illa?

Risken är förstås mindre utanför de antikvariska boendena i de kulturskyddade miljöerna. En sjuttiotalsvilla kräver inte så stor ansträngning. Att leva upp till dess illusioner kräver nästan ingenting. Mer fordrande var att byta ut rekordårens fusk, sunkiga golvmattor, billiga tapeter, avokadogrön spis. Och den mediala berömmelsen sträckte sig nätt och jämt till lokalpressen, men i den hamnar nästan alla den lilla kommunens medborgare förr eller senare. Låg kändisfaktor, hög täckning.

Våra barn ärver det vi lämnar efter oss, otvivelaktigt. Men långt dessförinnan ärver de våra lögner. Skänk dem lite grubbel i god tid, tillvarons tvivel, storflabb och ett och annat utbrott mitt i de välformulerade sentenserna. Berätta om släktens svarta får, sucka tungt åt världens ondska. Var som folk. Att träffa på sig själv i barnens romaner verkar inte vara det ultimata, när föräldrauppdraget går in i det historiska.

Partiledardebatt, 2000-talet. En uppvisning i det representativa skrytets konst. Alla talar om sig själva, men centern så svåruthärdligt att uppskjutna pliktsysslor (sortering av tvätt) med ens verkar attraktiva. Sossarna låter som en fackförening från femtiotalet, Reinfeldt börjar utveckla den blaserade arrogansen som är moderaternas största fiende, Fridolin är pigg men tjatigt smal och Björklund repetitiv som ett underbefäl: armlängds lucka, armlängds lucka.

Den heliga elden, eller om ni hellre vill den idéburna debatten om samhällets varför och varthän - den sändes nog i andra program, om alls. Endast centern ger uttryck åt en slags suicidal hängivenhet med sina förslag om "bantad välfärd". Med den typen av idealism är vi snart ett parti kortare.

Ingen kallar sig längre feminist, ingen tar orden om social rättvisa i sin mund. Hägglund funderar förstrött över sjukvården och tiger om verklighetens folk, skrämd av avgrundsdjupen från SIFO. Och Sjöstedt ensam ogillade vapenexport, ekonomins skyddade ryggrad.

Tanken en gång - tanken! var att representativiteten skulle gälla ideal och människor. Nu beter sig alla som om idealen redan uppfyllts, och beviset är den egna representationen. Det var som tv-kommentatorn efteråt påpekade, påfallande tomt runt själva kärnan i den politiska debatten.

Söndagsresa, lite hit och dit i landskapet. Överallt kända djur, eftersom detta icke är Gävle, troligen dock medialt okända. Tranorna i sin tvåsamhet, Idenor, Hög, bortåt Friggesund, överallt samma präktiga paräktenskap. En kungsörn över gamla klockstapeln, större än någonting annat, så bred över vingarna att den kunde hejda östanvinden ensam.

Himlen över Dellensjöarna mer än vanligt dramatisk, klarblå, oväderssvart och med vita tussar här och där, synen som från en meteorologkarta. Från Avholmsberget var Norrdellen blåsig som oftast, men i olika temperament. De östliga bergen hade snö från gårdagen på hättorna och hyggena mot norr. En tankspridd hagelskur smattrade ner samtidigt stod björkarna gröna och späda. Tjäderhöna dirigerade trafiken på grusvägen, ogenerat men farligt för artens överlevnad. Väl över diket försvann den med skyddande likhet bland tuvorna, pedagogik som i en Liljeforstavla.

Utan den medvetna ansträngningen ger naturen störst utdelning, att kikaren följer med är mest ett slags vidskeplighet, ingen biavsikt, man vet aldrig. Men kungsörnens vingpennor böjdes uppåt med klassisk elegans, och vi som aldrig kommer att kunna flyga, vi såg det.

En man söder om Gävle blev i dag inte attackerad av en björn. Vilket gav stort eko och ännu större rubriker i alla media. Den icke-björn som attackerade mannen, en 38-åring (särskild mör och björnvänlig) var enligt samma 38-åring ungefär en meter hög, och vad kan det då ha varit, funderar mannen själv i Expressen, om inte en björn - kanske en grävling?

Ja, absolut, meterhöga grävlingar har sedan länge utgjort ett hot mot allmänheten i södra Gästrikland, långbenta och snabba som de är. Men det relativa i alla uppgifter gör att man funderar - kanske var det själva metermåttet det var fel på? Eftersom nu allting annat var fel kanske det var ett centimeterhögt djur som attackerade den stackars 38-åringen. Meter eller centimeter, björn eller grävling, det är ett sjå med vilddjur, och man, alltså män är jämt rädda i skogen. Vad sägs om en yrvaken fästing? Även det djuret ger bitskador i huden, och sedan river man sig lätt av klådan efteråt och när man klättrar upp i trädet.

Intresseorganisationen/myndigheten Svenska jägarförbundet borde gå ut med allmän uppmaning om jakt mot aggressiva småkryp, som gör kvällspromenaderna osäkra och 38-åriga män livrädda. Jag föreslår att vi överallt gör som i Nordanstigs kommun i Hälsingland, genom politiskt beslut förklarar kommunen vargfri.

Varg ska då i sammanhanget förstås som alla djur, fyr-, fem-, eller sexfota som genom bett orsakar skada på mänsklig, jag menar manlig hud.

Orden kommer. Smyger in i texterna utan lexigrafisk prövning, ställer till och rumstrerar. En dag står där saktorr, på exakt rätt ställe i artikeln och redaktören frågar i ett mejl, saktorr?!? Jag slår och slår i de tjocka böckerna, hittar intet. Men ordet gjorde tjänst, det är inte mitt fel att det inte fanns.

Annat kallas dialektismer och tyvärr lär man sig så småningom. Slutar skriva måla när man menar "färg" och uppfattar vinken att ordet "vattudra" helt enkelt inte finns, blötlägga heter det.

Det kanske heter, men det gör inte. Att saltströmmingen blir blötlagd berättar ingenting, mer än att den stackars fisken blir blöt fast den är död. Men när den vattudras förstår man att vattnet drar saltet ut ur fisken så att den blir mer lagom salt, och inte ger onda drömmar om natten. Blötlägga är passivt, på långt håll utanför fisken, ett ord utan egenskaper, vilja. Medan vattudragen är aktivt, förklarande, smått analytiskt så att man hör molekylvandringen.

Språken sjunger tankarna. Jag accepterar nog språkspelets sociala nödvändighet, men sången tillhör orden. Några har sångröst som Jussi, andra kraxar mest, enstaka låter som Annie Lööf. Och då hjälper det inte hur mycket man tvättar och polerar, orden från det som ibland kallas "nyspråket" tilhör inte det meningsbärande umgänget.

Vad är värdet av konst och vad är egentligen värde? Skriet, Munchs målning från 1893 blev som bekant dyr här om sistens. Lite huvudräkning säger att summan driver vårt museum i Hudiksvall i sjuttiofem år. Ja, matematiken räcker till många kreativa alternativ, och frågan om värde får någonting samhälleligt över sig. Sådana mängder av pengar kan ingen enskild omfatta.

En litografi av Reinhold Ljunggren, ofta kallad intim realist, får man för en hundralapp. Om man roar sig med webbauktioner. Ljunggren var ingen stor konstnär, men på något sätt förstod han känslor. Fast i andra änden av vad Munch förstod. Mycket produktiv, och en skicklig porträttör. På Skåneresan nyss fick vi en liten bild av honom, en gåva. Det svenska sommarfönstret, figurativt så troget att Axess skulle kunna ha den på omslaget. Jo, ett drag av stilla idyll, men den bär sin stämning.

Konstvärlden är två kontinenter, utan diplomatiska relationer. Den ena befolkas av ett tjugotal enögda giganter, den andra av alla andra konstnärer. Guden som skapat dem är girighetens profitdrivna vansinne. Nästan gratis eller astronomiskt dyrt.

Hirsts diamantprydda döskalle är inte konst, den är investeringsobjekt och religiös kult för senkapitalismen. Självbilden som investering. På samma sätt förvandlas Munchs övertydliga ångestbild till en avbild. Den dör, liksom den möjliga diskussionen om dess innehåll. Dess kapital lever.

Det kanske ändå finns tecken på någonting, som Fjodor Pavlovitj funderar inför den fullständiga rationalismen i den moderna världsbilden. "Vad som helst är bättre än ingenting" låter Fjodor Dostojevskij honom hoppas i romanen Bröderna Karamazov.

Avsikt och möjligen högre syfte med världens gång, och beviset? Kanske detta att mänskligheten faktiskt förmått utveckla mer och mer avancerade former för mänskligt umgänge och moraliska lösningar. Av vilken anledning skulle summan av all partikelfysik visa sig i etiska läror? Manifesterade i en slags historisk progression. Fast så skriver inte Dostojevskij.

Äh, vi säger väl Gud, så är det gjort, en slags motor som i så fall har sin egen progression. Om vi godtar tanken att organiserat rättsväsende är ett mer avancerat instrument för att lösa mellanmänskliga konflikter än, säg feodal blodshämnd, så tror jag de flesta accepterar resonemanget, åtminstone på progressionen. Eller själva tanken på mänskliga rättigheter, i all sin förfinade mångformighet. Den är inte så hemskt gammal och fortfarande svår att uppnå. Den är ändå något.

Nå, beviset är alltså det vi själva kallar vår högre och högre moraliska syftning. Om jag ser mig som en hyggligt god människa blir jag m.a.o. del av ett gudsbevis? Det var jag inte riktigt beredd på. Och full av självinsikt må jag då också tvivla.

Norska statens fonder har förlorat 10 miljarder på etisk förvaltning av sina ännu fler miljarder. Detta bekymrar kritiker och jag håller med, vis av egen erfarenhet. I Valborg smugglade jag inte sprit till minderåriga, skrev en artikel istället, förlorade med detta i snitt 4000 kronor.

På grund av tidigt avbrutna ekonomiska studier kunde jag icke berika mitt liv och bli tvålig fondförvaltare, förskingra änkors sparmedel, smita till nästa bank, reformera deras courtage, tömma ytterligare tre fonder och föra över alltsammans till Caymanöarna, eget konto. Livstidsförlust, svår att beräkna, men troligtvis tiotals miljoner.

Genom att sälja mina hårt skruvade meningar som kulturskribent och inte som copywriter, exempelvis för Lundin Oil, har jag årligen förlorat betydande belopp. Kanske inte 10 miljarder, då måste man ha egen oljekälla under fötterna, men bra många kronor. Svenska. Förväntar mig nu en skarp reprimand från kulturutskottet för bristande entreprenöriell hängivenhet. Plus en bilaga som innehåller moderaternas nya kulturprogram.

Och istället för att ta fasta på detta, satsa på event och andra tjänster som efterfrågas av marknaden tänker jag att vissa förslag är som designade direkt för pappersinsamlingen. Ännu en tung minuspost på den förbannade etikens altare.

Titta på högeridioterna, muttrade min far när högerpartiet gjorde bussutflykt med de lokala förmågorna från Antnäs femtiotal. Inte så snällt sagt om grannarna, men sant. Den som åkte med högerbussen på femtiotalet kom för sent till allting, och berömde sig själv för denna sin efterblivenhet. Tröstade sig med kung, tro och fosterland när projektet gällde modernisering, välstånd och utbildning.

På släktträff nyligen hör jag omdömena falla. En gammal militär säger att de viktiga delarna av infrastrukturen ska vara nationella, en butiksföreståndare uttalar att profit inte borde gälla äldreomsorgen. En ung lärare hatar bostadsbubblan som omöjliggör ett vettigt boende, alla hatar samfällt SJ och de andra privatiseringarna och framför teven skrattar vi åt likheten mellan Reinfeldts äppelröda kinder och partisekreterarens. Den där kommunala pitbullterriern som ska tugga fram argumenten till valseger 2014.

Eller är det för sent? Har moderaterna sugit slut på lockelsen som fanns i medelklassens girighet och besvikelse? Har vi börjat tvivla på att allting hela tiden måste bli billigare och livet som ett rabatterbjudande, en flabbig annons från Ö&B? Framstår samhällsfrågan äntligen som någonting mer än skattereduktionen?

Senare läser jag moderaternas program för kultur och förstår: högerbussen har börjat gå efter vanlig tabell, långt efter sin tid.