Efter några dagar med Tour de Ski kändes det inte mer än rätt att ikväll ge sig ut i skidspåren på Bergnäset. Kunde dock konstatera att jag behövde de bästa tänkbara förutsättningar om jag skulle orka med kraftprovet, därför inledde jag med en tur till sportaffären för att inhandla vallor, skrapor, grafitglid mm. Mina sporadiska sportexcesser tenderar för övrigt att följa detta mönster. 

Kommer ihåg min första vecka på Kungliga Musikhögskolan. På tredje dagen fick jag frågan om jag ville rycka in som dubbelpartner på eftermiddagen i tennishallen på Söder. Svältfödd på mänsklig kontakt tackade jag ja men insåg att jag behövde utrustning, bra utrustning. På eftermiddagen gick jag på den enda affär jag då kände till i Stockholm – NKs Varuhus – och inhandlade kläder, skor, rack och bollar varpå jag anlände till tennishallen med fem kassar under armarna och en efterföljande paketöppning som på självaste julafton. Höstterminens studielån gick åt till denna min första och enda tennistimma under studieåren i Stockholm. När jag någon gång berättat den historien har jag förväntat mig igenkännandets glädje – att en man behöver utrusta sig väl inför sportutövning – men det normala är att jag möts av medlidsamma blickar, utbytta i smyg emellan lyssnarna.

Tillbaka till skidturen, efter ungefär två timmars mixtrande i garaget med de inhandlade preparaten var det så dags att ge sig ut i skidspåren. Det här är ju en musikblogg så ni som orkat läsa så här långt undrar säkert var musiken är någonstans.
Så här är det, vid varje form av fysisk ansträngning som pågår en längre tid brukar en melodifras börja snurra i skallen. På förhand har jag ingen aning om vad som ska börja spelas inne i huvudet, det enda jag med säkerhet vet är att det blir någon fras som kommer att plåga mig med sin monotonitet och dessutom vara alldeles omöjlig att bli av med. Min tanke var att denna blogg skulle handla om detta fenomen och att jag under skidturen skulle analysera den fras som dök upp i huvudet.

Tyvärr sprack denna ansats. Hundra meter in på spåret börjar komikgruppen Grotescos groteska sång jaa, det är b….nas fel snurra i skallen. Ju mer jag tar i desto mer tydligt börjar det svänga om denna förfärliga fras. När jag saxat uppför backen och hjärtat håller hoppa ur bröstkorgen mellan mina astmatiska andetag: ”jaa, det är bö….as fel!” Hur jag än försöker nynna på andra mer sofistikerade teman som Gavotten ur tredje cellosviten eller öppningen på Mahlers trea, så återkommer: Jaa det är b……as fel. B……s fel! Bö…..s fel. B…..s fel! Allt e uppochner och det är ..garnas fel.

Det var först när jag började tänka på Tour de Ski och längdskidåkning som en lösning infann sig. Jag kapitulerade inför melodislingan men gjorde en modifiering av texten. Jag tänkte på hur det måste kännas som svensk när du i hårt tempo dragit klungan nära 5 mil i de olympiska spåren då plötsligt en snorig norrman med solbrillor och spretigt svart hår dansar förbi och går baklänges över mållinjen med ett försmädligt leende på läpparna. Som svensk slutar du på en hedervärd 8:e plats medan personen som dansade förbi solar sig i den nationella festyran. Låttexten ska ju naturligtvis vara: Jaa det är baggarnas fel. Baggarnas fel! Vallarnas fel. Vallarnas fel! Allt e uppochner och det är baggarnas fel.

Om nu några av er orkat läsa till slutet – jag hoppas på igenkännandets glädje, men förväntar mig nog återigen medlidsamma blickar utbytta i smyg.

Så var vår lilla Beethovenfestival till ända. Tänk vad rätt det kändes att få hylla denna tonsättargigant med pianoafton, orkesterkonsert och kammarmusikkonsert!

Musikens kraft blir aldrig så påtaglig som i Beethovens musik. Denne fritänkare vars musik fullkomligen bultar, pulserar, stånkar och frustar av en inneboende vresig urkraft samtidigt som den i form och skönhet uppnår fulländning.

Den klassiska musikens stora kvarnsten är vi utövare och proffstyckare. Vi som jämför tolkningar och upplevelser. Det är ungefär lika aptitligt som att lyssna till en Don Juan som ställer sina erövringar mot varandra.

Musiken ska upplevas i ögonblicket. I stundens hänryckning och med öppet sinne. 

Så var Klusterfestivalen avslutad. Vilket lyft att Luleå har fått en förening för nutida musik med en kunnig och insatt styrelse! Två intensiva dagar med konserter på Norrbottensteaterns lilla scen och jag har nu hunnit summera och smälta intrycken. Jag kan inte säga att jag tyckte om allt precis som jag sällan på en konstvernissage fastnar för alla verken. Det är ju bara det att det är så mycket lättare på en vernissage att bara promenera förbi de tavlor du finner ointressanta. På en konsert får du vackert sitta kvar och genomlida även verk som du inte tycker om, såvida du inte tar din Mats ur skolan och helt sonika lämnar lokalen.  Detta är konstmusikens största utmaning. Att få vår fjärrkontrollszappande generation - som är van vid portionsförpackad musik med tre minuters längd - att orka lyssna sig igenom musik som ger tuggmotstånd och inte en omedelbar bekräftelse.

Fredagen invigdes med en konsert där Norrbotten NEO hyllade John Cage. Själva sinnebilden för den outtröttlige upptäcktsresanden i musik. Efteråt var det konsert med Hellqvist/Petrini/Bång  och ett program som de kallade Faint noise and timbres of twilight. Speciellt fastnade jag för Hellqvist fina framförande av Bångs violinstycke och Petrinis fantastiska uttolkning och samspel mellan livelektronik och kontrabasblockflöjt i Oscar Bianchis stycke.

Lördagen hörde jag tre konserter med ett verk vardera. Först en slagverkskonsert med Piteåstudenterna i slagverskduon Evolution där de utforskade rytm och klang i en ständig och intressant dialog sinsemellan. Efteråt följde en underskön konsert med friformsmusikern Herman Müntzings som trakterade sin egenkonstruerade flexichord med en aldrig sinande uppfinningsrikedom. Han guidade oss genom ett ljudlandskap skapat i nuet med kaskader av övertoner och olika resonanser. Inte alltför olik den musik i den så kallade spektralskolan som Norrbotten NEO arbetat en hel del med det senaste året.

Avslutningen med syntjuntans Noisemusik kunde jag personligen varit utan som musikupplevelse. Musik utan melodi är absolut möjlig likaså musik utan rytm. Musik utan harmonik och utarbetad form likaså. Men min personliga gräns går vid musik utan klang och resonans. Det är ingen tvekan om att Noisemusiken på många vis är ett uttryck i tiden. Vi är ständigt omgivna med surr och brus från elektriskt drivna maskiner och apparater. Att gå på konsert är för mig en välkommen avkoppling från detta. Att låta öronen tona in på annat. Ett tillfälle att skärpa lyssnandet som nog är ett av våra mest misshandlade sinnen idag.

I en svunnen tid kunde ditt liva hänga på om du kunde uppfatta ljudet av en kvist som bröts på långt håll. Klusterfestivalen var en ständig och stimulerande utmaning för lyssnandet. Urkul!

Det var ett tag sedan det senaste blogginlägget. Våren har som vanligt varit fullspäckad med arbete men tack och lov hägrar sommaren strax bortom nästa kurva. De två senaste veckorna har jag haft förmånen att arbeta med blivande eller nyss utbildade tonsättare. Först var vi med NNEO i Visby och hade två konserter med tonsättarskolans elever på deras festival Ljudvågor. De hade komponerat 10 nya verk för oss och i ett workshopsammanhang växte verken fram med handledning av tonsättarna Henrik Strindberg och Per Mårtensson samt våra musikers goda råd.
Igår kom jag hem från Esbjergensemblen i Danmark och deras årliga samarbete med nyblivna tonsättare. Till min glädje visade det sig att av de sex verken de valt ut var fyra komponerade av före detta Piteåstudenter. Onekligen bedriver prof. Jan Sandström en högklassig utbildning och onekligen har kompositionsstudenternas årliga samarbeten med NNEO börjat ge rejäla avtryck.

Att bli musiker, dirigent eller tonsättare är på många sätt ett av de sista hantverksyrkena där kunskap och tradition går vidare i mötet mästare – lärling. Min profession som dirigent är ett arv av mötet med mina mästare. Att föra traditionen vidare faller sig naturligt och oundvikligt. Egentligen borde alla musiker göra sin egen musikgenealogi. Jag ska försöka mig på en sådan:

Min första och viktigaste dirigeringslärare var Vladimir Matej. Han kom till Sverige från Tjeckoslovakien och ett arbete som dirigent i Karlsbad på slutet på sextiotalet och blev därefter kvar på Musikhögskolan i Piteå till sin pensionering tidigt nittiotal. Under många år ledde Vladimir också orkesterföreningen i Luleå.

Vladimir Matej var själv student till Tjeckiska Filharmonins legendariska chefdirigent Václav Talich (1883-1961). Talich var för övrigt en frekvent gäst hos Kungliga Filharmonikerna i Stockholm under tjugo- och trettitalet. Talich – som var violinist från början – blev dirigent när han arbetade som konsertmästare i Berliner Filharmoniker under Artur Nikisch (1855-1922).

Denne Nikisch började som chefdirigent för Leipzigoperan, blev därefter chefdirigent för Boston Symphony Orchestra, senare chefdirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig och slutligen chefdirigent för Berliner Filharmoniker. Nikisch var alltså med om att bygga upp tre av de orkesterinstitutioner som alltjämt räknas till världens främsta.

När jag tittar bakåt så är det ganska fascinerande att få vara del av detta arv, men också utmanande. Som lärling gäller det att ta vara på all visdom och kunskap som du någonsin kan få ut av din mästare men också – om du vill nå ett mästerskap – skapa ditt egna uttryck och forma dina egna visioner.

Det är lätt att glömma sin historia när det omkringliggande samhället rusar på i hisnande hastighet. Man jag är fast övertygad om att vi måste – för att kunna ta de stora kliven framåt – rota oss och lära av vår egen historia.

Jag var på jazzfestival i Kulturens Hus igår. Musiken flödade ur varje vrå. En del akter kändes något tunna och lite ängsligt korrekta. Men när NBB dånade igång med Dee Dee var det bara att luta sig tillbaka och njuta av högoktanig storbandsjazz med superba musiker och en vokalist av yppersta klass.
Måste kännas lite märkligt för NSD och Pelle Lindblom som i onsdags levererade en minst sagt tendentiös och insinuant artikel om Norrbottensmusikens ensembler.
När nu den svenska jazzeliten visar upp sig i Luleå ett par dagar senare blåser NBB bort alla tvivel om värdet av professionella institutionsmusiker i norra Sverige. Jag törs säga – utan darr på rösten – att även Norrbottensmusikens konstmusikensembler står sig mycket väl i den nationella och internationella konkurrensen.

Efter Norrbotten Big Bands högklassiga konsert gick jag och mitt sällskap på Atomics spelning i lilla salen. Jag känner väl till dessa musiker sedan tidigare. Jag blev fullständigt bortblåst och tagen av energin och musikanteriet i deras improvisations musik. Tyvärr kunde jag och mitt sällskap konstatera att stora delar av publiken inte var lika imponerade av denna musik utan många lämnade lokalen med hastiga steg.

Vi hade en intressant diskussion efteråt. Kontentan blev att vi tycks ha kortare tålamod med musik jämfört med andra konstformer. 
En bok brukar vi kunna ge många timmar innan vi ger upp.
Det är inte ofta du ser publik lämna biosalongen redan efter någon minut för att de inte gillar filmen.
Ett gott exempel är att relatera till sitt eget tv-tittande. Om vi börjar se en film eller en tv-serie kan vi titta ganska länge innan vi byter kanal. När det gäller en tv-sänd konsert som vi inte gillar brukar zappandet gå desto fortare.

Det är synd. Det finns så otroligt fantastisk musik att upptäcka. Tyvärr kräver även musik ett engagemang om vi ska möjlighet att kunna ta till oss nya upplevelser. Jag inser att vi musiker har ett stort pedagogiskt ansvar att ge nycklar in i lyssnandet till musik som kan te sig svår vid ett första lyssnande. 

Under mars månad arbetar jag med Marinens musikkår, den enda kvarvarande heltidsanställda musikkåren inom det militära. Vi har några konserter och en skivinspelning. I tisdags hade vi konsert i ett närapå fullsatt Berwaldhallen i Stockholm.
Jag är själv uppväxt med blåsmusik i det lilla gruvsamhället Boliden. Min far kom dit i början på 50-talet som nyutexaminerad lärare. Han föddes i Svensbyn och växte upp i Svartöstaden Luleå. Pappa har alltid haft ett stort musikintresse. Som nyspunnen lärare samlade han ihop ett trettiotal musikintresserade ungdomar för att bilda en blåsorkester. Han ringde militärmusiken i Umeå. Därifrån kom två militärmusiker med en lastbil med musikinstrument. De erfarna militärmusikerna kunde hantera hart när varje blåsmusikinstrument. Under en helg fick de intresserade ungdomarna välja det instrument som passade deras fysionomi bäst åtföljt av korta instruktioner från militärmusikerna. Pappa dirigerade. Sedan dess har Boliden haft ett rikt musikliv, långt innan den kommunala musikskolan föddes.
Min gode vän Svante Lindqvist med sitt stora kunnande om norrbottnisk folkmusik har berättat för mig om den tidigaste upptecknade ”låten” från Norrbotten. Den låter misstänkt likt Sailors Hornpipe. Vilken vacker tanke! När den norra bottnens unga män under 16- och 1700 tal skickades ned på kontinenten i Västerbottens regemente återvände en del hem med kunskaper om smide, tunnbindning, boskapsskötsel och musik. 
I en fredlig nutid får vi hoppas att det militära fortsatt anser sig ha råd att satsa resurser på Sveriges kanske äldsta kulturella institution, militärmusiken.

Idag är det internationella kvinnodagen. Utan kvinnan skulle kulturlivet dö. Kvinnan läser böcker, går på konsert och teater. Kvinnan bär våra arrangerade teaterföreningar, kammarmusikföreningar och läsecirklar. För några år sedan fanns det en blomsterhandel nästintill Teknikmagasinet i gallerian Smedjan. Jag hade då en upplevelse som gjorde starkt intryck på mig. Själv hade jag hastat runt på Claes Ohlson och Teknikmagasinet i jakt på – i mitt tycke – en mängd oumbärliga prylar. Jag trängdes med horder av män och blev alltmer utpumpad. Jag noterade då att det låg en blomsterhandel nästintill Teknikmagasinet. I ett plötsligt infall klev jag över tröskeln in i denna oas. I blomsteraffären arbetade ett par kvinnor som i lugnt tempo gick omkring bevattnade och beskärde blomstren. Ett par äldre kvinnliga kunder gick sakta omkring och tittade, sniffade och njöt av de undersköna blomsterbuketterna. Ingen skrålande musik i högtalarna, bara värme och stillhet. Ingen stress och inget frenetiskt letande bland massproducerade artiklar. Från mammons tempel till edens lustgård.
Vad prioriterar jag som man? Vad är viktigt i livet?
Men samtidigt är det ju rasande kul med prylar.....

För några dagar sedan ringde kungen. Vi hade ett långt och förtroligt samtal. Han fyller 90 år om en vecka och är fortfarande blixtrande klar och skarp i analysen. Kungen av svensk 1900-tals musik. I Ackis dirigentklass på sent 80-tal hade vi seminarier varje vecka med den nu bortgångne skriftställaren och musikvetaren Bo Wallner. Jag minns med vilken vördnad vi närmade oss kungens orkesterverk och hur Bo underströk vilken skatt vi hade att förvalta i dessa. Jag mötte aldrig Ingvar Lidholm då, men nu ringde han. Det var som att någon av giganterna i Sohlmans musiklexikon materialiserade sig i telefonluren och kom med goda råd om hur dennes kompositioner ska framföras. Eller rättare sagt, det var ju så det var.
Nästa vecka dirigerar jag Kungliga Filharmonikerna (aldrig har väl det namnet varit mer träffande) i deras hyllningskonsert till jubilaren Ingvar Lidholm. De två huvudnumren är hans genombrotts orkesterverk Ritornell från 1955 och därefter hans djupt gripande Kontakion från 1978, båda verken spelade hundratals gånger världen över.
Jag beklagar mig ibland över att det är så tyst om musiken. Lidholm är ett exempel på detta. Han är en av vår tids giganter. Var är hyllningsprogrammen i svensk television? Nej visst ja, de ryms ju inte i tablån på grund av alla deltävlingar i melodifestivalen, men kanske att ett samtal om hans musik kunde få smyga sig in i morgonsoffan? Lidholm är en väsentlig del av vårt kulturarv och nationella ryggrad. För er som har vägarna förbi Stockholm torsdag nästa vecka, unna er ett besök på konserthuset 19.30.  

Lyssna på Kontakion på Spotify med Herbert Blomstedt och Gewandhausorkestern i Leipzig: Herbert Blomstedt – Kontakion for Orchestra

Arlanda 110128 kl 12.30

En blogg ska man ju helst skriva på varje dag har jag hört. Julledigheten kom emellan. Granen står fortfarande påklädd men nedsläckt i hallen hemma som en påminnelse om hur något som var fint och trevligt blivit ännu ett borde. Lite som bloggandet innan man kommit på vad man ska skriva om.
Nu på väg till Tromsö med NNEO. Vi ska framföra programmet Winter Fragments på Nordlysfestivalen. Föga kunde vi ana att när vi planerade detta program att det skulle framföras mitt i den strängaste vintern i mannaminne. Under veckan vi arbetat med programmet har det känts lite som att sätta sig i terapisoffan. Lite provokativt satte vi som underrubrik på programmet ett citat från Shakespeares As you like it:
- Blow, blow, thou winter wind
Thou art not so unkind,
As man's ingratitude -
Ibland kan det kännas lite som det blåser småsnålt kring den samtida konstmusiken men i det stora hela så upplever vi nog att det finns en stor nyfikenhet kring det vi gör i NNEO.

Under åren har jag medverkat i otaliga kompositionsseminarier med unga studenter som skriver verk för en symfoniorkester eller kammarensemble. Inte minst med Norrbotten NEO har vi årligen återkommande projekt med kompositionsstudenter. Idag har snart sagt varje student/elev tillgång till avancerade notskrivningsprogram som i den egna datorns högtalare kan återge det de skrivit på ett sätt som klingar förbluffande nära riktiga instrument. Vad datorn framförallt saknar är agogik.
Ur nationalencyklopedin: de små, fria tänjningar av det strikta tempot i ett musikstycke som är nödvändiga för att musiken ska bli levande
Ur Sohlmans musiklexikon: Begreppet agogik står för en sorts egenskaper, som är mycket väsentliga för levande och uttrycksfullt musicerande. De är dock svåra att beskriva och praktiskt taget omöjliga att notera, bl a därför att de kan vara nästan omärkliga och vanligen inte ska uppmärksammas för sin egen skull.

Agogik finns inte bara i konstmusiken. Swinget i jazz och fiolspelmännens omisskännliga förskjutningar av taktslagens tyngd liksom soulsångarens wailing är också exempel på agogik som gör musiken levande.
Vad som är nytt och inte alldeles lätt att hantera för gamla förhärdade konstmusiker som jag, är att många av den yngre generationens komponister inte ser agogiken som något eftersträvansvärt. Tvärtom är datorns exakta puls och maskinmässiga förutsägbarhet det önskvärda estetiska uttrycket.

Detta ger naturligtvis upphov till en rad frågeställningar. Hade ett estetiskt uttryck som förutsätter exakt puls och total metrik varit möjlig att ens föreställa sig före datorernas intåg? Är kanske det icke agogiska vår tids estetik?
Samtidigt tror jag att de flesta av oss har svårt att ta till oss en text när lyrik eller prosa framförs av en datorröst, där alla de betoningar och nyansskiftningar som en skådespelare/recitatör använder sig av är bortskalade.
Varför skulle det vara annorlunda med musik?