Neonskylten lyser utefter Adolf Hedinsvägen, den syns numera på långt håll. Välkommen hit manar de vackra bokstäverna BAD inbjudande. Äntligen, simmar jag ifatt tiden i ett renoverat badhus. Jag har bestämt att inte räkna längder i bassängen under detta år, utan istället bestämma en tid för simningen. Njuter av vattnet och låter mina tankar guppa ovanför och bredvid mig. Ibland vänder jag om och simmar ryggsim, fascineras av konstverket i taket som bildar nya mönster och färger hela tiden, blir så tagen att jag nästan simmar in med huvudet i bassängkanten.

Minnen blandas från badhusbesök från olika tider i ens liv, om mamma som städat här, simträningspassen, badvakterna med sina visselpipor, tävlingar och första simtagen.
Genom de stora fönstren ser jag vår kyrka i sin vinterskrud, där jag simmar längd efter längd.Som ett fruset fotografi står hon där i ett gudomligt ljus, kanske har hon börjat räkna ner sina dagar då en ny tid greppat vår stad. Bakom Kirunavaara ser jag röken stiga, stor och sorgsen brer den sig ut över den isblå himlen.

Det var ju roligare och bättre förr tänker jag och kommer ihåg hur vi studerade glassbarens stora jucieblandare som rörde sig som en magdansös i den gula juicen. Man valde ju hellre en mjukglass av den paranta servitrisen som så snyggt snurrade en glass i en strut, tvåfärgad om man så önskade. Allt var nytt och modernt.
En gång vann jag en simtävling här och fick en liten vit marmorelefant som pris. Elefantens snabel gick dock av och det blev också ett tecken på en kort simkarriär.

Idag kan man skönja några få kvarlevor och detaljer från den fantastiska byggnaden som den en gång var. De vackra stentrapporna, räckena och den fantastiska mosaiken av John Wipp. Tack och lov att den är befriad från cykelrampen. Nu lovas till och med ordentlig belysning för konstverket, någon har förstått dess värde. Jag hoppas John Wipp hör och ser det uppifrån sin himmel tänker jag och sträcker på ben och armar i det ljuvliga vattnet och undrar varför inte man K-märkte huset i tid.

9 dagar kvar!

En grupp internationella konstnärer har bjudits in att arbeta och forska på plats i Kiruna, i frågor som är specifika för området och stadsomvandlingen. Kirunatopia är ett forsknings- och arbetsprojekt initierat av Goethe-Institut Schweden och dess samarbetspartners Umeå universite, Bildmuseet i Umeå och Konsthall C i Stockholm.
Öppning den 20 juni kl 18.

http://blog.goethe.de/kirunatopia/archives/28-Exhibition-Countdown-Short-Interview-No.-6-Agneta-Andersson.html

Under marknader är det trevligt att bara gå omkring och se på folk, känna på olika material och inhandla något trevligt, eller något gott. Två saker är återkommande kaffeost från Kangosfors och lotter på renstek i Parkalompolo IK lilla kiosk. Där finns alltid kända ansikten som förnimmer om sommar, fast nu är det glada minerna omringade av färgglada luvor, skinnmössor, röda kinder och halsdukar. Den lilla korvkiosken är förflyttad från sommarens fotbollsplan i byn till vintern i staden, en slags halvtid i matchen. Hit vill man gå för att få sina minnesbilderna besinnade och att undersöka sin längtan till platsen där himlen alltid är blå och solen så underbar stor.
 
Det traditionella morgonkaffet i sängen förgylls denna lördagsmorgon i Puoltsa med Kangoskakan bakade av en Parkalompolokvinna. Fina, goda kakor som gör att minnena blev höga och härliga i takt med att kakan sprider sig och ta plats i min kropp. Jag tänker och undrar också på hur nästa sommar kommer att bli och ler när jag minns allt roligt och härligt som jag fått uppleva i byn, både som liten och stor. Vilken tur att jag har minnen, tänker jag när jag tar en ny bit av kakan.

Extra glad blev jag då jag läste Tackannonsen i det lokala annonsbladet där Parkalompolo IK tackade för årets brödbak till föreningen. Brödberget är nog det största berget i världen, bröd som bakats av kvinnorna i hela världen inte bara till sitt eget hus utan även för att hålla liv i idrotten och alla skolresor. Det finns inte ett tillräckligt stort Tack till alla kvinnor för allt underbart hembakat bröd genom tiderna!

Minst 10 000 invånare saknas i Kiruna.
Saknaden är stor av energi, trängsel och skatteintäkter!

Det är kusligt att åldras i samma takt som sin stad upphör att existera.

Vårt dagliga bröd

För att handla mat idag passerar man många lager innan maten är i sin hand. Det första lagret jag ska igenom är de fantastiska glasdörrarna som alltid öppnas för mig som om jag vore den mest eftertraktade kund i hela världen. Väl inne i butiken tar jag mig fram mellan snyggt lackerade järnhyllor och korgar, designade hylletiketter i fräna typsnitt. -”Ta tre betala för två”, manar texter till mig med jämna intervaller där jag tar mig fram mot mitt näringsmål, en påse djupfrysta ärtor och falukorv. Butikernas matvarulager har börja sin förflyttning till våra hem, nu staplas burkar och förpackningar i hemmets skafferier och kylar. Det gasar på konsumtionen och som jag själv upptäckt, att jag börjat slänga mat. Därför har jag bestämt att betala mer istället.

I fantastiska kyldiskar, frysskåp med specialdörrar och digitala temperatur ligger maten upplagt snyggt och prydligt. Jag öppnar frysdisken och lyfter upp en påse grönsaker inpaketerad i den mest eleganta och raffinerande påse. Förpackningsindustrins kreativitets förmåga har överstigit näringsinnehållet med råge. Med finurliga påslås och kreativa viktekniker byggs transportrum för vår mat.

Jag surfar mig mot utgången av matbutiken, greppar en flaska juice och närmar mig kassan med det svarta rullbandet. Kassörskans vana hand med varorna och streckkodens sofistikerade och pulserande ljudrytm skapar ett lugn. Om jag inte väljer den förarlösa kassan förstås och iklär mig själv rollen som kassörska. Betalar med sedlar och får returmynten skramlande tillbaka tillsammans med kvittot ur en mekanisk behållare. Jag lägger mina varor i en mycket tunn och smidig plastpåse, av en kvalité, som jag inte känner igen.

Väl hemma hamnar så småningom mina ärtor i min mage tillsammans med falukorven och jucien. Ändå förstår jag inte riktigt vad jag satt i mig när jag läser innehållsförteckningarna.

En tidig morgon står jag i min pyjamas några minuter och njuter fullständigt av ett underbart solhav i mitt lilla kök. ”Morgonstund har guld i mun”. Stora, härliga ljusskuggor har hittat till mitt kök. På köksskåpen, fläkten och på taket ligger former och skuggor av persienner och gardinmönster i en vild komposition. -Hej, vilket konstverk, kunde inte ha gjort det bättre, säger jag till mig själv och slår på den färdigladdade kaffebryggaren.

Jag vänder mig om och överraskas då av den skarpaste ljusstråle, som direkt träffar mig i mitt huvudpörte. Solljuset kommer från ett helt annat håll men reflekteras på ett av grannhusets fönster och som en laserstråle riktas den direkt in i min lägenhet och på mig. Ljustrålen svetsar sig genom mina ögon, ner igenom hela kroppen och ut genom mina tår. Jag blundar och njuter av det skarpa ljuset och efter en lång vinter startas en positiv uppladdning av min trötta kropp. 

Den höga frekvensen ljus skapar ett energifält, öppnar kanaler och massor av ny energi och idéer kommer nerseglande i huvet, detta innan ens kaffet är färdigt!  

Taggad av solljuset och lycka vänder jag blicken mot fönsterbänkens ena hörn där står min nya tandborste i givakt på sitt uppladdningsställ, också den redo för en ny energislukande arbetsvecka.  

Tack Solen och Vattenfall!

Imorse lämnade jag in pärm med kvitton och fakturor för mitt företagande som konstnär. Jag anlitar en bokföringsfirma som håller ordning på mina in- och utgifter samt deklarerar till mig. Doris på den lilla firman säger att hon gillar att jobba med siffror och nickar mot datorn. Jag beundrar henne och hennes arbete med siffror och tabeller, hon beundrar oss konstnärer för vårt arbete med att skapa konst. - Det är väl bra att vi kan olika saker säger jag och önskar att jag kunde ta hand om hela pappersarbetet själv. Men jag blir så på dåligt humör när jag sitter och plitar med de små summorna hit och dit. 
När jag går därifrån undrar jag var min årsinkomst för 2010 kommer att landa. Vi är verkligen de ofrivilliga företagarna, konstnärerna som jag menar arbetar mer som forskare än producenter, i alla fall en del av oss.  Precis då blänker det till på den snörika trottoaren, en enkrona ligger rund och blickar upp mot mig som en stjärna. - Tack, säger jag glatt och tar upp kronan, gnider den hårt i vanten och önskar att den ska genererar en semesterresa i år, om inte, så går denna dag i alla fall med vinst tänker jag och ler.

Under många år har jag samlat och fyllt på mitt bokskåp med underbara konst- arkitekturböcker från mina resor.

En dag öppnade jag skåpet och bara slogs av den stora skälvan och insikten att jag faktiskt inhandlat böcker övervägande av och med män. En upptäckt som förvånande mig först men som jag förstår beror på de utbud och de mekanismer som i vårt samhälle styr och ställer med oss i vårt beteende.

Ett stort forskningsprojekt med utgångspunkt just i mitt bokskåp vore något att bita i. Räkna alla konstnärerna i böckerna, även konstlexikon, författarna, förlagen, layoutare, fotograferna, redaktörerna etc., dissekera allt ur ett genusperspektiv. Men jag blir helt slut vid blotta tanken när jag förstår att slutresultatet är nog ganska givet, så jag släpper tanken.
Men jag väljer ändå att göra en liten undersökning, genom att slumpvis begränsa min undran till ett hyllplan i bokskåpet och bara räknar konstnärerna. Det tog 20 min.
Här är resultatet:
Av 70 konstböcker är 45 böcker om män och 16 böcker om kvinnor. Däribland står 9 samlingsböckerna, med sammanlagt 68 män och 17 kvinnor.

Därför var det med stor glädje som jag härom veckan kunde ställa in en ny bok i hyllan av kollegan och konstnären Britta Marakatt-Labba. En bok som Koncentrat ger ut, och på så sätt bidrar vi till att förändrar världens obalans mellan män och kvinnor.

Den obalansen borde även NSD och Kuriren lätt kunna balansera upp då jag under helgen satt på tåget och räknade bilderna i båda tidningarna. I ett överslag kom jag fram till att de sammanlagt publicerat 200 av det kvinnliga könet och 345 av det manliga könet även inkluderat barn och ungdomar.

Hjälp, tänker jag när jag plötslig insåg att släppt ner ett brev i en brevlåda utan tömningstider.
 
Min trygga brevlåda som jag alltid lämnat post i, stod nu så blank och stum i sin gula vackra plåtdräkt och visade inte en tillstymmelse till att vilja kommunicera med mig. All informationstext på lådan var borta.

Kanske mitt brev far rakt ner i underjorden och sorteras i ett nytt supersystem, snabbare än internet och e-post. För på baksidan av Postens Prislista för brev och paket kan jag läsa att koncernen har en omsättning på 40 miljarder kr och drygt 40 000 medarbetare i Norden.

Min vän Lina har nu rest tillbaka till Amsterdam där hon bor. Sista kvällen bjöd hon in personer som hon mött och träffat under sin korta vistelse här i Kiruna till en fest.
Vi skulle ta med oss en eller två personliga saker som betydde något särskilt för oss och berätta om det. Jag la min morfars skoband och en bok med Frida Karlos bilder i kassen och gick iväg på festen.

Min första berättelse handlade om hur mötet med skobanden inspirerade och ledde in mitt arbete till den skulptur som jag fått i uppdrag att utföra. Om vilka överraskningar man som konstnär kan möta i sitt egna kreativa arbete. Och hur saker faller på plats i ens medvetande när konst skapas. Skulpturen är placerad tillsammans med fem andra skulpturer runt Talvatissjön i Jokkmokk. Min skulptur kom att handla om hantverk och industri.

Den andra saken jag hade med mig var en bok med Frida Karlos bildvärld. 1993 besökte jag New York och ett flertal museer på min väg till Seattle för en stipendievistelse. Det blev mitt allra första möte med Frida Karlos konst. Då, var hennes konst ännu inte känd för den breda publiken.

Frida Karlo levde och arbetade i skuggan av sin stora och berömda man, Diego Rivera. Han var den stora mexikanska konstnären med det stora monumentala freskerna, hade ständigt stora uppdrag för staten och var omåttligt populär.

Hon däremot skapade bilder som handlade om henne själv, beskrev sin känslomässiga smärta och den svåra sjukdomen hon bar på. Men också om den enorma kärlek hon tillägnade sin man i deras stormiga och passionerade äktenskap. Hennes bilder chockade många men återspeglar hennes lidande och fysiska tillstånd så starkt och ärligt.

– Det komplicerade kärleksförhållandet som Frida Karlo och Diego Rivera kämpade med, liknar Kiruna kommuns och LKAB:s förhållande säger Lina och ler lite förvånat över sin liknelse.
Men visst, en är stor, stark, bullrig och framgångsrik den andra är full av liv och känslor, svag och bräcklig.
I historiebeskrivningen blåser förändringens vindar och ibland går den svage förbi den starke.