Thailands val - den 30 juni 2011, kl 19:22Jag vet, vi har Greklandskrisen, Libyen, Saab, Allsång på Skansen och Ship to Gaza. Jag tycker ändå att det är obegripligt att söndagens parlamentsval i Thailand inte röner ett större intresse i Sverige.
Som så många gånger förr står den korruptionsdömde tidigare premiärministern Thaksin Shinawatra i centrum.
På ena sidan har vi de Thaksin-kritiska ”gulskjortorna” och på andra sidan de Thaksin-trogna ”rödskjortorna”. Medan gulskjortorna består av konservativ medel- och överklass från Bangkok och södra Thailand hämtar rödskjortorna sin näring från den fattiga landsbygden i norr. Gulskjortorna har stöd av militären, som inte är rädd att visa sina muskler – ”rödskjortorna” styrs och finansieras av en dömd brottsling (Thaksins egen syster är årets premiärministerkandidat!).
I fjol dog 26 personer på Bangkoks gator när militär och demonstrerande rödskjortor drabbade samman. Frågan är vad som händer i Thailand efter söndagens val?
Fast här är det väl ingen som bryr sig? Vi åker ju till Thailand för att bada och ligga på stranden.
Olofssons avgång - den 17 juni 2011, kl 16:15Maud Olofsson avgår som Centerpartiets partiledare, meddelade hon på en presskonferens på fredagen. Beskedet förvånar inte. Hon har suttit längst av alla nuvarande partiledare. Och inifrån har det under ganska lång tid gnytts efter förnyelse.
Jag tycker den kritik som luftats mot Olofsson är orättvis. Under hennes ledning har partiet äntligen tagit lämnat rollen som oberäkneligt och svajigt socialdemokratiskt stödparti. Hon har visat mod, och därmed gjort Centerpartiet till ett drivande och modernt borgerligt alternativ som pratar mer om småföretagare än bönder.
Vem som ska ta över? Jag vet inte.
Det hetaste förhandstipset, Annie Johansson, är förvisso ung, välutbildad och karismatisk. Men frågan är hur mycket frihet och nyliberalism partikollegorna utanför Stureplan är mottagliga för?
Andrahandsfavoriten, IT- och regionminister Anna-Karin Hatt, känns fortfarande lite för anonym. Och vår folklige ”matminister”, Eskil Erlandsson, kan väl omöjligen fungera som lokomotiv i valrörelsen 2014?
Kvar återstår miljöminister Andreas Carlgren. Han har åtminstone imponerat på mig i debatterna om rovdjur och kärnkraft. Carlgren är lugn och saklig och har ett annat tonläge än en ivrig bäver.
Nåja, Olofsson lämnar sin post först till höstens partistämma. Medlemmarna har således gott om tid att bestämma sig för vilken partiledare de vill ha.
Partiet balanserar just på fyraprocentsspärren, så det gäller att medlemmarna gör ett genomtänkt beslut. Väljarna behöver ett grönt borgerligt alternativ!
Ögren är bekymrad - den 7 juni 2011, kl 18:48