Ett konstkrig har blossat upp i Italien. Det är chefen för konstmuseet Casoria i Neapel som börjat elda upp konst som en protest mot nedskärningarna i den italienska kultursektor. Tre konstverk i veckan planerar Antonio Manfredi att elda upp. Han menar att deras 1.000 konstverk ändå kommer att förstöras på grund av regeringens likgiltighet. Protesten är döpt till "Konstkriget" och får mitt hjärta att blöda. Det måste finnas andra sätt att protestera än att bränna konstverk som är tänka att sparas för framtida generationer. /eva

Den 46-årige brittiske miljärdaren och konststjärnan Damien Hirst har en nyöppnad restropektiv på Tate Modern i London, sponsrad av Quatars musiemyndighet. Och säga vad man vill om denna "rubrikernas" man men en dag som denna i Luleå skulle jag gärna byta gråväder mot ett konstbesök i London. Och även om han sedan länge klivit över gränsen mellan konst och lyxproduktion och Hirts senaste måleri sågats som hopplöst tråkiga Baconplagiat av brittiska konstkritiker, kan inte jag låta bli att vilja se med egna ögon hans diamantdödskalle och konserverade vithaj. Kanske mest bara för att söka förstå varför just Damien Hirst vunnit emiren av Quatar och andra miljardärers gunst. Vad är nyckeln till stjärnstatusen för denna omskrivne man. Konsten? Eller kanske allt annat än konsten?

Det är tjejernas år i bokfloden 2011, konstateras i Biblioteksbladet som sammanställt årets Bokprovning för 2011 som Svenska barnboksinstitutet gjort. Och vad menas? Ja, enligt Svenska barnboksinstitutet är de kvinnliga författarna dubblet så många jämfört med de manliga. Och det är kvinnor som skriver böcker med tjejer i huvudrollen och som läses av unga flickor. Vad denna trend kommer att innebära är svårt att sia om. Personligen är jag rädd för att pojkarna hamnar än mer framför spelkonsoller och tangentbord och att de missar bokslukaråldern som grundlägger ett läsande så många har glädje av under sin levnad. För vad vore ett liv utan böcker och läsning. Torftigt, sa Bill. Fattigt, sa Bull. 

Jag tillhör inte dem som var orolig när Daniel Sjödin lät meddela att han slutar som programledare för "Babel". Snarare tvärtom. Enligt min åsikt behöver program förnyas och med dem programledare. Och Jessica Gedin tyckte jag klarade debuten med den äran. Förutom ett intressant resonemang om biståndsarbete och global orättvisa hade Gedin lyckats locka sin drömgäst till programmet: författaren Per Hagman.

Jag tillhör förvisso inte hans mest hängivna läsarskara, men kan inte låta bli att fundera över de människor som enligt Hagman kommer fram till honom på krogen och låter meddela att de kan kvala in som hans nya romanfigur. Mod eller hybris? /Eva

I dag på internationella kvinnodagen vill jag puffa för min kollega Johanna Hövenmarks utmärkta artikel om Ottar och kärleken, en sexualpolitisk resa genom historien. Lär och förundas över Elise Ottesen-Jensens gärning som tack vare författaren Gunilla Thorgren nu inte helt faller i glömska. /Eva

Dagens fundering? Ja, för min del handlar det om uppgiften att toppchefers månadslön är detsamma som en arbetares livslön. Inte för att jag missunnar någon framgång eller ett fett lönekuvert. Det handlar snarare om värderingar, värdet av arbetsinsatsen. För vem kan med handen på hjärtat säga att deras arbete är så mycket mer värt, faktiskt så mycket att det ska betalas per månad än vad en sjuksköterska tjänar på en livstid?  Det finns säkert andra som kallar det välförtjänt. Jag tillhör inte dem. Jag kallar det hybris. För vem kan säga att just de är mer värda, tillför mer, betyder mer och bistår mer med sin arbetsinsats än andra? Och vem i så fall gör den bedömningen? Det tål lite eftertanke. Eller hur? /Eva

Jag måste tillstå att jag lockas av förlaget Novellix utgivning av noveller i litet fickformat. Fyra nyskrivna noveller fyra gånger om året. Nu ges dock klassisker av August Strindberg, Karin Boye, Hjalmar Söderberg och Selma Lagerlöf ut i en specialfyra med klassiska noveller. Passar perfekt i jackfickan eller handväskan för en stunds läsning när det finns tid över.

Som gammal litteraturvetare kan jag inte låta bli att hänföras av bokförlaget Norstedts nyutgåvor av gamla klassiker. I veckan landade en favorit på mitt bord, Virginia Woolfs Orlando. En roman om den unge mannen Orlando, som lever under Elizabeth I:s tid och som bestämmer sig för att aldrig åldras och som under historiens gång vaknar en morgon som kvinna. För den som har tid över i helgen är det verkligen en klassiker att återupptäcka. Tryter tiden finns filmen med samma namn från 1992 med Tilda Swinton i huvudrollen. Även den en pärla i sin genre./Eva

Foto: Scanpix

Besökte huvudstaden i helgen och såg Fredrik ”Benke” Rydmans råa streetdancetolkning av den klassiska sagan Svansjön. Och det är länge sedan jag besökte ett kulturellt arrangemang där gensvaret från publiken var så översvallande. Ett fullsatt Dansens hus fullkomligt kokade och applåderna höll aldrig på att ta slut. Och ja, jag tillhörde den hänförda skaran. Smart, fräckt, snyggt om kärlek på flera plan.

Att nöje kan göra ont. Det är ett som är säkert. Om det kan ni läsa mer i morgondagens Kuriren. Mer säger jag inte. Sådeså. Klart slut. /Johanna