Detta vill jag berätta/Tämän halvan kertoa.
Meänkielelä alla.
Vi ler när vi ses
Bilen började koka så jag gick in i ett närliggande hus för att be om vatten. I huset bodde en gråhårig kvinna. Jag lade genast märke till hennes snabba rörelser och levande ögon. Den kvinnan har en ung själ, tänkte jag.
Jag fyllde vatten i kylaren och gick tillbaks med hinken. Kvinnan hade bakat bulla. Jag var på väg till Muodoslompolo och hade inte druckit kaffe på hela dagen så jag tackade förstås ja till en kopp kokt kaffe. Kvinnan var mycket social och vårt samtal blev långt. Hon hade känt både min pappa och farfar, som båda sålt hästar i de övre byarna. Det visade sig också att jag hade jordfäst en anhörig till värdinnan. Hon var nöjd med talet jag hållit. Det hade tydligen inte varit så religiöst, vilket jag förklarade med att jag alltid frågade de anhöriga vad de hade för önskemål. Ibland ville de sörjande inte alls höra något religiöst och då blev det jakt och fiske och byggnadsarbeten. Inget fel i vare sig det ena eller andra! Jag råkade nämna att farfar en gång besökt ett korpelamöte i byn och blivit utkastad därifrån, i en snödriva.
Kvinnan brast i gapskratt och sade att det nog var en överdrift. På min omedelbara fråga hur hon kunde veta det, sade hon att ”folk hittar på”. Sedan tystnade hon. Jag tittade frågande på henne. Hon skakade på huvudet och sade, att hon absolut inte tänkte yppa något.
Vi drack tretår. Plötsligt sade hon: ”Det var bara vanliga möten!” Jag förstod att hon egentligen ville prata om rörelsen så jag replikerade med att det väl inte var vanligt att man kastade mötesbesökare i snödrivor. ”Vi läste Bibeln”, sade hon. ”Bara det?” Jag tittade undrande på henne. ”Vi dansade lite”, sade hon och log. ”Är det så konstigt? Kan man inte dansa på ett bönemöte?” Nu var jag riktigt nyfiken, säker på att jag åter hamnat vid en primärkälla. ”Nå jo, fast vi var vilda!” ”Hur vilda?” ”Nå vilda som ungdomar är! Tycker om att dansa och ha roligt!” Det fick man inte i den strängt laestadianska byn. Hon blev allvarlig och berättade att hon ibland av samvetet tvingats att stiga upp mitt i natten för att gå till en kristen människa och be om förlåtelse för att hon njutit av samlivet med sin man. Det blev tyst i köket. En sådan lagiskhet hade denna kvinna alltså levt i. Man kunde inte slå gräs åt korna på söndagarna. Allt var synd. ”Men efter Korpelas predikan har jag inte behövt plågas av synder!” sade värdinnan och skrattade med hela sin varelse. Hade inte David också dansat framför arken i Jerusalem? Hade inte Jesus själv förvandlat vatten till vin på bröllopet i Kana? Ungdomarna hade studerat Bibeln och kommit fram till att den inte alls förbjöd dans, sång, glädje, vin och jordiska fröjder. De köpte konjak i Kiruna och när den tog slut brände man själv. Nu skulle det firas i byarna! ”Du vet när ungdomar samlas och ska ha roligt!” Javisst, nog förstod jag det, men varför kom Axel Kerttu, polisen, till mötena? Kvinnan påstod att byborna av ren avund hade spridit en massa rykten om korpelanerna, t ex att dessa skulle ha byggt ett altare på stranden av Muonio älv och att de tänkte offra människor. Det var inte sant. Det året var det gott om lax och de brukade halstra en del av fångsten. Axel Kerttu hade också blivit bjuden på lax. Han hade tyckt att laxen var god.
Så satt vi och pratade hela eftermiddagen. Jag blev förtjust i värdinnan. Hon var klok, glad, ärlig och humoristisk. Hon var en människa som hade tänkt igenom saker och ting och tydligen funnit en väg genom skuldens snårskogar, visserligen i en besynnerlig revolt, men ändå! Innan jag gick påpekade jag att jag tänkt skriva en bok om rörelsen. ”Nå, det är därför jag berättar”, sade hon och skrattade. ”Kom ihåg att jag var vildast av alla”, tillade hon. Det kunde jag nog föreställa mig. Innan jag stängde dörren efter mig, frågade jag hur det kändes nu, efter allt det som hänt att möta sina gamla trosfränder på byn. Hon sade: ”Vi ler när vi ses!”
Ko met näemä met muijuilemma
Piili alko kiehhuun keskelä kyllää ja mie menin yhtheen talhon tahthoon vettä. Talossa asu harmajapäinen vaimo. Mie havattin varsin sen elävät liikheet ja nuoret silmät ja aattelin, ette tuossa vaimossa oon nuori sielu. Mie tahoin vettä ja vein sitä ämpärillä, kaajoin tjyylarhiin ja vein ämpärin takasi. Vaimo sano, ette hään oon leiponu pullaa. Miehään olin tietenki jo tuntenu leivotun jästinisun haijun ja sanoin, ette mie olen menossa Muodoslompolhoon enkä ole keriny jua kahvia koko päivänä, kyllä mie vain ottasin kahvikupin ja toppaisin kanelipullaa. Meilä tulit pitkät praatit. Se tunsi minun papan ja isän, jokka päntiöinä olit hevosia myyhneet tässäki kylässä. Mie olin hauanu yhen L:n sukulaisenki ja tämä tykkäsi, ette jo se minun hautauspuhe vain kelpasi, ei siinä mithään. Mie siinä naurahtin ja sanoin, ette minun farfaari Leo oli tässä kylässä kerran viskattu kinoksheen ko se oli ollu korpelalaisten seuroissa. Vaimo pyrskähtää nauhruun ja sannoo, ettei se juuri niin ollu, lissäävä. Mie tietenki varsin utehleen, mistä hään sen tietää. Se puihhauttaa päätä ja sannoo, ette ”älä freistaa, mie en sano mithään!” Sillon mie arvaan, ette mie olen tullu oikean ihmisen tykö, jos mie halvaan tietää jotaki korpelanliikheestä. Mie sanon, ette ”mitäs net lissäävä?” Se sannoo, ette ”älä freistaa, en mie sano mithään!” Met juoma kahvia ja porisemma kaiken mailman mukavia asioita ko se yhtäkkiä sannoo, ette ”tavalisia seuroja piethiin!” Mie arvaan, ette se halvaa poristaa lissää. Mie klauasin, ettei tavalisista seuroista ihmisiä kinoksheen viskota. Kyllä net vähän erilaiset oon häätynheet olla. ”Ei olheet, raamattua luethiin!”, se sannoo ja kaataa kahvia. Mie päätän mennä asihaan suohraan ja kysyn miksi poliisit tulit häiritheen seuroja jos sielä vain raamattua luethiin. ”Met tansasimma kans”, vaimo sannoo ja muijuilee komeasti. ”Eikös seuroissa saa tansata?” mie kyselen. ”Molima villiä”, se sannoo. ”Kunka villiä?” mie kysyn. ”No niinku nuoret oon villiä! Tykkäävä tansata ja pittää hauskaa!” Mie utelen, eikö tavalisisssa seuroissa saanu tansata. Ei ainaskhaan. Kaikki oli kielettyä. L. kertoo mulle, ette uskonto oli niin ankaraa ennen Korpelan tuloa kylhään, ette häänki oli joskus häätyny keskelä yötä lähteä tekheen paranusta ko hään oli nauttinu miehensä kans olemisesta. Mutta ko Korpela oli saarnanu niin ei ollu ennää synnit häntäkhään häirinheet. Jokku ei tohtinheet pyhänä lyä lehmile heinää, ette jos Jumala puottaa kuuman kiven niskhaan. Kaikki oli syntiä, eikä nuoret ihmiset jaksanheet hyväksyä normaalia ilonpitoa syntinä. Nuoret halusit tansata ja leikkiä. Kylhään oli jostaki tullu lakihenki, jota ennen ei ollu. Tässä kauhessa puristuksessa nuoret aloit itte lukheen raamattua ja näit, ettei sielä kieletty tansia eikä musiikkia eikä ilonpitoa. Jeesus itte oli ollu Kaanan häissä ja vielä muuttanu veenki viiniksi niin, ette viiniä piisasi. Nämät nuoret ostit kans Kirunasta konjakkia ja otit sitä ja piit hauskaa yhessä. Mie kyselin lissää miksi Kertun Akseli, poliisi, oli tullu seuhroin. Vaimo sano, ette ”kyläläiset katheu’essa ilmotit, ette rannale oli rakenettu alttari, jolla muka uhrattashiin ihmisiä, mutta ei se mikhään alttari ollu. Sinä vuona lohta nousi hyvin ja sitä pyyethiin ja halstrathiin. Kertun Akseliki sai lohta ja söi ja tykkäsi, ette jo se oli makeata.” Näin met siinä porisimma monta tiimaa. L. keitti lissää kahvia ja selitti. Se oli niin ilonen ja nuorensorttinen ihminen, ette mie jäi siittä niin tykkäähmään. Ja enneko mie lähin, mie tunnustin, ette mie piiain tehen kirjan liikheestä. Se naurahti ja sano, ette ”kyllä mie sen tiesin, siksi mie selitin, ette sie tiät. Muista sitte ette mie olin kaikhiin villiin kaikista!” Kyllä mie sen uskoin ja uskon vieläki. Ko met erkanimma mie kysyin miltä se tuntuu kohata entisiä uskonystäviä raitila. Se sano: ”Ko met näemä met muijuilemma!”