En stor förväntan och drömmar om skolstart har vi nog alla varit med om. Frågan är vad som händer med dessa drömmar och förväntningar i skolan. Jag har förvånats över hur många av dessa barn efter ett eller två år har tappat lusten att gå till skolan. Det är -för många -ångestliknande skräckscenario. Jag vill inte men jag måste. Någonting är fel i våra skolor. Jag har följt många barns skolgång och varit i kontakt med otaliga olyckliga elever och  föräldrar. Det fattas någonting grundläggande i våra skolor.

Insatser inte minst att komma rätta till med problemen har vidtagits och krafttag mot mobbning görs med 40 miljoner kr fram till 2014. Folkpartiet och regeringen jobbar hårt med frågan, vilket glädjer mig. Skolinspektionen/BEO gör ett jättebra jobb med att ge råd, utreda kränkningar och företräda barn och elever i domstol.

Problemet som jag ser, är dock att denna process tar lång tid och innan en anmälan skickas in till BEO har ibland år gått till spillo för elevens skolgång. Det är detta som är ett dilemma för att rädda enskilda barns vilja, engagemang och mål för framtida skolgång. Vad spelar det för roll att få rätt efter många års lidande? Under tiden har ens skolgång förstörts och viljan att överhuvudtaget gå till någon skola eliminerats.

Vi måste kunna få rätsida på mobbning, bråk och kränkningar snarast möjligt.

Det jag saknar är problembeskrivning från elevens sida. Skolan är en arbetsplats för eleven. Arbetsmiljöarbetet utifrån barnsperspektiv är inte prioriterat. Det är ett utvecklingsområde som måste tas på allvar. Systematiskt arbetsmiljöarbete är inte så systematiskt som det borde vara. Vem bevakar detta? Föräldrar måste-enligt lag-skicka sina barn till "arbetsplatsen" oavsett hur arbetsmiljön är. Tänk att tvingas som vuxen gå till en arbetsplats som är under all kritik eller rent av farlig för ens fysiska och/eller psykiska hälsa.

När det uppstår problem för eleven med vuxna som inte har förståelse för varken demokratiska processer eller vetenskapligt godkända pedagogiska metoder, är det svårt för eleven att göra något annat än att acceptera vuxnas kränkningar eller driva processen mot BEO. Det senare tar dock så mycket tid att du hinner ge upp flera gånger om.

Åtgärder som görs är inte tillräckliga och saknar elevperspektiv. De åtgärder som görs för lärare behövs och är viktiga, de åtgärde som görs mot mobbning, kvalité och status är viktiga men inte tillräckliga.

Mitt förslag är att eleven får ett ombud närmare sig själv som på initiativ av eleven, föräldrar eller av BEO/skolinspektionen jobbar för att lösa de lokala, oftast i början harmlösa problem för att undivika stora, infekterade processer som defintivit tar den sista entusiasmen för ens skolgång.

Jag släpper inte denna fråga för jag vet att elever behöver ett oberoende ombud för att få respekt, gehör och förändring vid behov i den skolorganisationen de är en del av.

Jag hoppas att fler ansluter sig till tanken och vi så småningom får ett elevombud i skolorna.

Att ett samhälle drabbas av arbetskraftsbrist och bostadsbrist samtidigt är direkt förödande för samhället. Hur kommer det sig att detta är möjligt?

Kommunen saknar grepp om helheten

Kan det vara så att de instanser som borde ha tagit ett större ansvar inte insett vart vi är på väg? Kan det vara så illa att visionärsarbete och framtidsandan är begrepp som inte tillåtits existera i de organisationer som sysslar med  samhällsplanering?

Det blir ganska tydligt också att planeringsarbete görs inte med utgångspunkt i hela samhällsutvecklingen utan delar lever sitt eget liv utan att läggas i en helhets- perspektiv. Det kan vara förklaringen att bostadsbristen uppmärksammades inte som analkande problem för hela kraften är koncentrerad i arbetsmarknaden eller vice versa.

Kommunen saknar grepp om helheten.

Jag har haft anledning att titta på olika delar av den kommunala organisationen och kommit fram till att det förekommer stora brister i utvecklingsarbete, visioner och i det vardagliga arbetet i den samhällsorganisationen kommunen förvaltar och driver. Många områden följer inte de lagkrav som finns för verksamheten; socialförvaltningen i sina delar saknar förankring i föreskrifter och lagar; straffavgifter från staten som resultat, omsorg som kostar mest i landet och levererar bristande omsorg och  en del skolor som inte levererar den kunskapen som barnen har rätt till. Bättre måste vi kunna i Kiruna.

Kommunen saknar visoner hur organisationen i sin helhet  utvecklas.

Vi har jobben men ingenstans att bo visar tydligt att kommunen har brustit i sitt samhällsansvar för sina invånare, företag och andra organisationer. Kommunen har gjort en knut på sig själv och hittar inte vägen ut till framtiden.

Detta är tråkigt och rent sagt olyckligt för ett samhälle som Kiruna kunde bli.

Det snöar mina vänner. Påsken är snart här men känslan av påskgummor och påskägg har inte infunnit sig ännu.

Politiska spörsmål som känns angelägna idag är lagen om valfrihet inom vård och omsorg, LOV är förkortningen.

Kiruna kommun genom kommunalrådet svarat att kommunen har skickat ca 750 000 kr tillbaks till Socialstyrelsen för att man inte hunnit utreda om det skulle vara bra att införa valfrihet i Kiruna kommuns äldreomsorg. Samtidigt när jag läser rapporten om äldreomsorgen i landet och där Kiruna utmärker sig på ett sätt som inte är så tilltalande. Vi är dyrast i landet  går det att läsa. Ok, tänker jag om vi har god kvalité i det vi gör inom äldreomsorgen så får det lov att kosta lite.

Jag blir besviken på riktigt.

Det är två saker vi ganska bra på och det är närvaro när döden infinner sig. Ingen eller få behöver dö i ensamhet. Det andra är att det finns en fungernade kontroll om läkemedel när de blir fler än 3 st. Det är positivt.

Sveriges kommuner och lansting har tagit fram öppna jämförelser och det går att läsa om äldreomsorgen. Det är den rapporten jag har läst och blivit skräckslagen. Bättre än så här kan vi. Frågan är vem skall driva förändringen när kommunledningen, enligt svar från kommunalrådet till min interpellation, informerar att pengarna har skcikats tillbaks pga tidsbrist.

Jag tror att Kiruna kommun är i stort behov av alternativ också inom äldreomsorgen. Det tror jag äldre också håller med mig och inte minst anhöriga till äldre.

Alla borde ta del av rapporten och kräva förbättring inom äldreomsorg. Det kanske bara behövs lite konkurrens...

Kuriren.nu hälsar en ny bloggare välkommen. Det är Anna Kotavuopio Jatko, som är gruppledare för folkpartiet i Kiruna.
Mikael Leijon