Det här är bland det äckligaste jag läst på länge. En flicka på 14 år som våldtas av tre snubbar inne på en toalett i Uppsala. Hon var utslagen, kommer inte ihåg mer än röster från händelsen men kroppen mindes smärtan. Blåmärken. En skada i huvudet efter att männens agerande gjorde att huvudet stöttes mot väggen upprepade gånger. Tingsrätten dömde männen för våldtäkten, männen överklagar och frias nu av Hovrätten med motivering att hon inte befunnit sig i helt hjälplöst tillstånd. 

Lagen ska stå på dessa offrens sida. Lagen ska erbjuda de utsatta en trygghet i att anmäla, gå vidare med det onda som sker och straffa de som förgriper sig. Dels för att gå vidare med sitt liv men också för att undvika att detta händer andra. 

I det här fallet känns det som att lagen spottar denna tjej i ansiktet och ba: "Synd att du blev våldtagen, men eftersom du var lite vaken får du ändå skylla dig själv din jävla slampa!" 

Paniken som infann sig i min kropp när jag idag öppnade kalendern och såg att det är fyra veckor kvar till det planerade kejsarsnittet. Det här blir den längsta månaden i mitt liv, dagarna går knappt frammåt. Allt jag gör blir liksom saker jag hittar på i väntan på att den tredje April ska infinna sig och det tar på alla mina krafter att överhuvudtaget hitta på saker att göra.

Fortfarande har jag ett jobb att gå till i två veckor till vilket håller mig någorlunda under kontroll, men sen då? Och paniken över att jag har noll koll på vad man gör med barn tar livet av mig nu. VARFÖR har jag inte gjort research? Dom är så pyttesmå, hala och lätta att ha sönder att jag inte kommer våga sätta ett endaste finger på herr bebis. Hur ska JAG och DANIEL klara av att hålla kiddor vid liv när vi inte ens lyckades hålla rosmarinen levande i somras pga orka vattna? Och tänk när den behöver badas - HUR badar man en sån liten människa? Och hur fan låter man bli att tappa den i golvet när den ska dränkas i babyolja? Och hur mycket äter den? Tänk om vi ger mini för mkt/lite mat så den b´lir superkonstig? Och vi äger ALLT som har gått att köpa till spädisar men tänk om vi missat det mest väsentliga?

VAFÖR GÖRS DET INGA MANUALER I HUR MAN TAR HAND OM BARN, VA? Och hur ska det gå till sen om vi nu klarar av att mata, bada, söva ungen och den ska börja skolan? HUR ska jag våga släppa ut min avkomma i världen när den ser ut som den gör? Är det lagligt att låsa in kiddot och sen bara låtsas om att det inte finns någonting bra nog för mitt lilla barn utanför våra fyra, trygga väggar? Hur fan ska jag kunna leva i lugn och ro när jag inte har koll på ifall han blir överkörd av tunnelbanan för att han envisas med att springa runt? Och tonåren. Tänk om vår son börjar röka, supa och festa? Tänk om han bli mobbad eller mobbar andra barn? Får man vägra ta ut ungen? Känner att livet hade varit mycket enklare ifall jag bara fick behålla min bäbis i magen för alltid ibland. Eller om vi bara sket i att klippa navelsträngen så jag kan ha honom nära mig resren av livet skulle jag känna mig lugn. Hos mig kan ingenting hända honom.

Fick btw den här briljanta bilden av min snubbe. Vi har i alla fall koll på att ungen inte bör köras i torktumlare. Tryggt.

Aldrig i mitt liv har mina fingrar rört i nål och tråd. Delvis för att små barn tillverkar det jag vill köpa för tre spänn i Kina så jag kan köpa det på H&M skitbilligt men mest för att jag inte har tålamod. När jag gör saker ska det vara klart NU, i min värld finns inte utrymme för att vänta och pilla och peta. Fy så tråkigt!

Men som en blixt från klar himmel kom viljan att skapa någonting till min och Daniels gemensamma avkomma. En filt. Ett hormonellt utbrott där jag kände mig som världens sämsta blivande mamma för att jag inte lagt ner en enda sekund på att mysa runt och puffat kuddar inför bebisens ankomst. Tänkte att OM jag gör en filt så har jag också boat lite ni vet. Jag är inte längre mig själv. Jag har nål och garn i regnbågens alla färger samt fem olika youtubeklipp som visar hur man virkar mormorsrutor och ingen aning om varför jag alltid ger vika för dom här galna utspelen? Har ni också gjort sånt på smällen? Är det så lätt som det verkar att göra dom där filtarna av mormorsrutor? Hur håller man motivationen uppe?

I år kom dock en jävla överraskning mitt i det vidriga: En FANTASTISK och rakt igenom GENIALISK låt som jag inte förstår hur den kan ha hamnat i något så vidrigt som mello. Anna Järvinen, gudinnan med en röst len som honung, sjunger om relationer som gör ont och tvåsamhetens ledsamma sida. Tårarna bara forsar när jag lyssnar på låten, vad tycker ni om den? Och vad tyckte ni om årets första mello?

I tjugo år
Har vi haft varann
Det finns ingen 
del av dig
Som inte passar 
in i mig

Ja du och jag
Har filat ner varann
Jag kan nästan se 
mig själv
 
I det som blivit 
utav dig
Förvånar mig hur snabbt
Det faktiskt går.

Så du..
Vi kör väl
Kanske inte tjugo till
Men tills vårt hjärta
Står helt still
Och du..
Minns du
Vad som gjorde oss 
så bra
För det gör nu 
inte jag.

En otrohet
Och ett fyllebråk
Några barn
Och ett nytt hus
Ett liv som vänt sig
In och ut 
Så sakta då
Som det faktiskt går

Ja du märker ingenting
Förens du har vatten
mot din kind

Men jag har tryckt bort
Värre känslor 
än de här.

Så du..
Vi kör väl
Om inte för vår 
egen skull
Så för barnen
Och dess lugn
Och du..
Ser du
Kanske känns som  
skit för dig
Men tänk på hur
det är för mig.

Amina Filalis pappa filmas av franska TF1 när han besöker hennes grav, i en by i Marocko. Amina Filali var 15 år och på väg hem från skolan, då en man kom på cykel, hotade henne med en kniv och våldtog henne. Enligt artikel 475 i marockansk lag, kunde han undkomma straff, genom att gifta sig med henne. Det kallas för det dubbla straffet. Först våldtäkten, sedan att tvingas leva med gärningsmannen. Amina Filali klarade inte det, några månader efter giftermålet, i mars förra året, tog hon sitt liv genom att äta råttgift.

Ni kan höra mer om detta här. Så himla vidrigt. Varför blir jag inte längre förvånad när sånt här händer? Man liksom rycker lite på axlarna och skakar bort hemskheten med en tröstande tanke om att det aldrig kommer hända mig. Åh vilka vidriga människor vi är som inte gör mer för att bekämpa orättvisor. Jag hatar mig själv. Fy och blä.

Hur smarta är människorna ni delar livet med? Min är smartast på jobbet. Han är vit, man och över trettio. Ni ser ju själva hur livet leker för snubbarna som passar in på den beskrivningen. 

I mina ögon är han för det mesta en hormonell femtonåring, blir full i skratt av att av kittlas och nypas och slåss och driva mig till vansinne. Jag får på riktigt tre miljoner nervsammanbrott DAGLIGEN när han kör igång med sitt, nu är det mycket mindre när han är i Stockholm vilket förmodligen är bra med tanke på min graviditet. Älskar snubben mer än livet, han är bäst i världen efter mig MEN man undrar ibland om allt står rätt till.. Känner ni igen er? 

Ofta får jag frågor kring vad jag jobbar med idag, varför jag har slutat med det jag gjorde då och vad jag har tänkt syssla med sen.

Kortfattat: Ja, jag är i Boden igen. Inte för resten av mitt liv, men fram tills det att människan som bor i min mage ploppar ut. Jag jobbar som praktiksamordnare på Bodens Kommun nya supercoola förvaltning --> Tillväxtförvaltningen. Jag arbetar under enheten för unga, vilken passar mig perfekt. Mina uppgifter är att hitta praktiker till unga arbetslösa på företag/föreningar/organisationer som mer än gärna vill utvecklas och ta in nytt folk. Det här är världens bästa jobb för mig just nu. Jag jobbar med dom finaste människorna i världen, utvecklas varje dag jag får presentera projektet för nya företag och jublar varje gång det lilla jag gör leder till anställning. Det är SÅ coolt att bidra med tillväxten av vår lilla stad att jag gråter av lycka.

Jag älskar att gå till jobbet, varje dag kommer det unga in som hänger runt och genomför massa bra grejer. Det är högt i tak, det är roligt, det är underbart. Det är så bra att det gör ont att behöva lämna projektet i April, för hur kul det än känns med ett barn så har jobb alltid varit allt som spelat roll i mitt liv för mig. Karriär är viktigt, pengar är viktigt och att ha fått testa på så många branscher har varit en välsignelse.

Och hur hamnade jag här uppe i norrland igen? Ja, mest för att jag tröttnade på musik. Att ha arbetat med så coola artister, produktioner och skivinspelningar har varit min största lycka samtidigt som det gjorde mitt liv till en ond och destruktiv cirkel. Livet var en fest, varje dag, dygnet runt. Jag gick all in i rocklivet och testade på det mesta. All stabilitet försvann och jag levde för någon konstig kick som blev allt svårare att hitta med tiden då ribban höjdes gång på gång. Musiken var mitt liv, min källa till inspiration och my only reason to breathe fram tills dess att det blev ett vanligt jävla jobb med rutiner och måsten. Plus att artister är ett jobbigt släkte, krävande snorungar vars verklighet är noll förankrad till det som sker på riktigt MEN det var fantastiskt att få uppleva det. Och mitt CV klagar inte ett dugg över alla dessa aliens jag haft äran att ha att göra med: Robyn, Ulf Lundell, Lasse Winnerbäck, Plura, Eric Saade (jag skäms!), Robert Wells (pinsammare än Saade!), Petter, Hillström & Billy osv. Det var coolt så länge de var idoler, det blev jobbigt och tråkigt så fort man liksom insåg att de alla är 100% vanliga människor med samma problematik som vi andra.

Åh vad jag längtade efter rutiner och tvåsamhet. Jag gav livet för den stabiliteten min älskade bättre halva (som då var ny i mitt liv) kunde erbjuda och till slut tappade musiken sin charm. Jag ville plugga, lära mig saker, göra någonting som på riktigt förändrar ett samhälle istället för att supa skallen av mig varenda kväll. Och vad är tryggare än den lilla hemstaden? Det var så jag halkade in på Tillväxtförvaltningen. Fräscha idéer och förvaltningschefernas behov av en sjukt bra projektledare = JAG.

Aldrig har jag mått bättre. Jag har allt jag behöver för att vara lycklig just nu. Jag har stabilitet, jag har ett jobb, en kärlek och en liten diktator to be i min mage. Om två månader blir jag mamma. Till hösten börjar jag plugga ett par kurser pararellt med föräldraledigheten och om ett påbörjar jag min drömutbildning på Berghs School of Communication. Om två år är jag klar Stragegisk Marknadskommunikatör och då kammar jag hem jobbet som kungens twitter-människa.

Fattar ni hur mogen och vuxen jag är? Jag har en jävla femårsplan med. Om tre år jobbar jag åt kungen och om fem år köper Daniel och jag hus någonstans i Stockholms skärgård. När vi väl bor i hus har jag lyckats förhandla till mig köpet av en engelsk bulldog: MARGIT. Min älskade Margit. Och förmodligen har vi även då avlat fram massa ny awesome avkomma, typ tre stycken.

Om 10 år är jag diktator i ett lämpligt, varmt land.

Allt är perfekt med andra ord. Helt jävla perfekt. Och vilken upplevelse! Vilket otroligt liv jag hitills levt som verkligen VÅGAT ta mig an det okända. Alla borde testa det. Att släppa loss, göra tvärt emot förnuftet och leva igenom ett äventyr. Andas in nya intryck och genomföra det som man förr trott inte vore möjligt. På tre år har jag drivit två företag och ett skivbolag. Jag har haft perioder med pengar i överflöd och andra då man liksom fått skrapa och snåla. Jag har turnérat, älskat och rest runt. Sovit på soffan i studion och krossat en kontrabas i ren desesperation. Jag har bott i en femma på södermalm och hyrt ett rum i på Stockholms farligaste gata. Åh så roligt allt har varit! Och så stolt jag är över mig själv, för att jag har vågat.

Kan jag så kan alla. Bara ta steget, lev din dröm, även om det bara är ett litet tag.

Det här vädret är ett jävla skämt. Hela grejen med växthuseffekt och global uppvärmning är ett ännu större skämt, istället för tropiska vindar och solsken får jag leva under tre miljoner ton snö och femtusen minusgrader. DET SUGER. Jag är fan inte gjord för det här extrema klimatet.

OCH SNÖOVÄDRET? Alltså. För mig som är supertjock i graviditetsvecka 30 är det ingen lek att plumsa igenom det som vräkt ner över natten. Jag ser ut som en vilsen säl mitt i det vita, varje steg är en kamp. Helt på riktigt. Åh vad jag längtar efter att kamma hem en fet pension, ta allt jag äger och dra med Daniel till typ Hawai resten av våra liv. Där ska vi ligga på hängmattor och dricka öl dagarna in och ut med våra femtio barnbarn springandes runt. Det är min enda jävla dröm. Åh.