Kompisar. Det har blivit dags för mig att vinka hejdå till den här bloggen.

Det är ju i ärlighetens namn fruktansvärt opraktiskt att behöva länka till en annan blogg varje gång jag vill ladda upp bilder, och sen finns det småsaker som kategorier och utkast och sånt som är trevliga att ha på en blogg som inte finns här. Så de senaste dagarna har jag fixat och trixat i min lilla sidoblogg – skurat golv och tapetserat om och ställt fram fika på finporslinet – och nu känns det som att det är dags att flytta. Till en plats där jag kan bjuda på så många bilder jag vill, och har en lite, lite enklare adress: annahornell.wordpress.com. Jag skulle bli så himla, himla glad om ni som envisats med att komma hit och läsa fast jag uppdaterar cirka en gång per årstid orkade flytta med mig. Det ligger redan ett inlägg där och väntar på sällis.

I alla fall. Tack Kurris för att jag har fått ha mitt lilla hem här de senaste fyra åren*! Jag har trivts alldeles utomordentligt.

KOM OCH HÄLSA PÅ I MITT NYA HEM. JAG LOVAR ATT VARA LIKA TREVLIG/OTREVLIG DÄR SOM HÄR OCH NI ÄR VÄLKOMNAST I VÄRLDEN.

* Alltså, kan det verkligen vara fyra år? Att den här bloggen innehåller tankar från när jag var 16 år är ofattbart. Jag är livrädd för att klicka tillbaka mer än typ ett halvår i arkivet.

Äntligen (eller, äntligen för mig; jag misstänker att ni redan tappat intresset) har jag skrivit om de sista dagarna i Kina – om häng och klubbande i Shanghai, om farväl, om svävande tåg och så om hur det kom sig att jag satt i ett ryskt fängelse maskerat som hotell och käkade saltgurka en junifredag. Här finns det sista inlägget: Om de sista dagarna i Kina och en snabbvisit i Ryssland.

Nu ska jag återgå till att lyssna och lyssna och lyssna om på The Mountain Goats nya album här, samt grubbla över vilken gud det är som hatar mig och jämt lägger varenda en av bergsgetternas Los Angeles-konserter någon dag efter att jag lämnat landet. Kära John Darnielle, hur länge ska jag straffas för att jag missade dig på Umeå Open för fem år sedan?

I alla fall. Det nya albumet är svinbra och handlar om Amy Winehouse, människor som förlamats av depressioner, proppar i sig droger eller är övertygade om att ansiktslösa mördare förföljer dem och om att överleva. Och så kan man skrika DO EVERY STUPID THING THAT MAKES YOU FEEL ALIVE och massor av andra saker som får en att känna sig lite lugnare när det känns som att livet är på väg att spåra ur. Åh, jag må vara typ ensam om 'et i hela världen men The Mountain Goats är för alltid det bästa jag vet i musikväg.

Nedrans quartersystem. Min skola har ju tre terminer per år istället för två, vilket innebär att man svisch pang bom slungas in i skolarbetet så fort terminen börjar, eftersom vi bara har tio veckor på oss. Nästa vecka, tredje terminsveckan, har jag två prov, en inlämningsuppgift och tre uppsatser att klara av. Svisch pang bom har stress- och ångestmätaren exploderat, och naturligtvis har jag fått påhälsning av den förkylning som brukar vara min eviga följeslagare under skolåret. ÅH VAD KUL DET ÄR MED COLLEGE.

Fast gnäll åsido är det ju rätt kul, egentligen, både med skolan och allt runt omkring. Det här är vad jag pysslar med den här terminen:

Public affairs reporting – Jag lär mig bevaka till exempel rättegångar och politik, och det finns mycket som gör den här kursen himla spännande. Dels ska vi jobba valnatten på skolans nyhetsredaktion, och i slutet av terminen ska vi besöka fängelset California Men's Colony utanför SLO, där vi får en guidad tur av dömda mördare och intervjuar fångar till någon form av fängelsereportage. Min professor har jobbat som kriminalreporter och bland annat intervjuat Charles Manson – som sedan skickade brev och presenter till henne i flera år, bland annat ett kuvert fyllt med bara utklippta pappersögon. Alltså, vilka historier människor bär på!

Amerikansk och kalifornisk statsvetenskap – Det känns lite som rätt termin att läsa politik när det nu vankas presidentval och allt. Professorn är San Luis Obispos förre borgmästare, en bister herre i prydlig kostym som ropar ut svåra ord som quantitative easing och sequestration som vore de order mitt på ett slagfält i full strid.

Visuell kommunikation för massmedier – Vi trixar med hemsidor och grafisk formgivning och sånt där, pratar bildspråk och lär oss Adobeprogram. Idag fick vi i uppdrag att sätta en persons huvud på någon annans kropp i Photoshop. Jag klistrade fast Fredrik Reinfeldt på en havssköldpadda. Festligt, och välspenderade skolavgiftspengar.

Amerikansk litteratur – Vi har en lärobok på 3000 sidor och ska på något vis komma fram till hur den amerikanska litterära traditionen hjälpt till att forma USA som land. Just nu diskuterar vi puritansk poesi med en professor som är ättling till William Bradford, Plymouthpilgrimernas förste ledare. Vet inte om det ger henne någon ytterligare trovärdighet i ämnet, men det är en ganska spännande liten faktabit.

Och nu vet ni det minsann! Vi hörs, kompisar.

Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare, men min skola är välkänd i USA som en av landets bästa jordbruksskolor. Campus omringas av åkrar; vi har kor, får, grisar, hästar och alla möjliga andra djur på skolan, och producerar egna mejeriprodukter, ägg, viner och diverse andra livsmedel.

I alla fall. Häromdagen satt jag på bussen hem från skolan, och eftersom jag glömt iPoden hemma och dessutom inte har någon skam i kroppen tjyvlyssnade jag på ett samtal mellan två tjejer bakom mig. Den ena pluggade mejerivetenskap och den andra djurvetenskap. Så sa plötsligt mejeritjejen följande:

– Jag är verkligen jättepepp på min AI-kurs den här terminen.

Och AI-kurs, det betyder i min värld artificiell intelligens, men det gör det minsann inte i mejerivetenskapsvärlden. Hon förtydligade nämligen strax efter:

– Artificiell inseminering. Vi ska få dissekera fortplantningsorgan och...

Ungefär där slutade jag lyssna. Alltså, jag vet ju att det är standard också i Sverige att inseminera kor, och det är väl inte det värsta man gör mot bondgårdsdjur, men det lät bara så fruktansvärt märkligt. Att hon var så... exalterad. Över att befrukta koägg; något som kor annars brukar kunna sköta rätt bra på egen hand.

Eller bara det att djuruppfödning är en miljon olika vetenskaper och att det märks så väl på min skola, att kursbeskrivningarna talar om till exempel "system för grisproduktion" som om djuren sattes ihop bit för bit på ett löpande band. I beskrivningen för den där AI-kursen, som heter Artificiell inseminering och embryobioteknologi, står följande:

"Tekniker för insamling och utvärdering av sperma, samt embryoodling och -manipulation. Insemineringsprocedurer, fertilitetsproblem, kontroll över fortplantning."

I Templeton är det många som drömmer om att bli bönder, och många som sedan utbildar sig på Cal Poly. Under sin uppväxt är de med i klubben FFA, Future Farmers of America, och föder upp varsitt lamm som sedan visas upp, vinner priser och säljs på den årliga marknaden i Paso Robles. Och jag kan inte låta bli att undra: blir det inte en väldig kontrast från att ha matat och brytt sig om de där lammen år efter år, till att läsa kurser där termer som "embryomanipulation", "fortplantningsbioteknologi", "kontrollerad fertilitet" eller "fördelarna med hormonanvändning" förekommer? Är det inte någonting långt nere i magen som känns fel när ett så onaturligt ingrepp ersätter en naturlig process, eller är man bara svinpepp över att skära i den där kolivmodern?

Och en annan tanke: ingenstans i beskrivningarna till djurvetenskapskurserna hittar jag någonting om etik. Som journalistikstuderande måste jag läsa en hel kurs om enbart massmedieetik och dessutom diskutera det i huvuddelen av mina andra kurser, men som framtida "djurproducent" på samma skola slipper man höra ett ord om etisk djurhållning? Det är en konstig värld vi lever i.

Jag är såklart tillbaka i Amerikatt nu.

Vid min återkomst förundrades jag mest av allt av hur enkelt det gick att ta sig igenom immigrations på flygplatsen. Det är märkligt hur det som brukade vara tio minuter av ren och skär skräck och misstänksamma frågor om mina intentioner i USA (Var ska du bo? Vem känner du här? Hur mycket pengar har du med dig? Är du en kommunistisk spion som tänkt infiltrera Washington DC och spränga landet i bitar i en blodig revolution? typ) blir en angenäm liten pratstund som inte varar längre än det tar att ta de obligatoriska fingeravtrycken när man plötsligt talar språket nästan prickfritt. Just den här gången blev jag intervjuad av en gladlynt latinamerikansk man som vägrade tro att jag bara bott i USA i tre år och tyckte att mitt spanska uttal är värdigt en inföding (vilket är smickrande men sannolikt inte kan bedömas efter två meningar). De enda två frågorna jag behövde svara på var vad jag heter och hur gammal jag är, och sedan ombads jag ha en bra dag och fortsätta med språkstudierna. Det är inte varje dag man får sig en självförtroendekick av USA:s Department of Homeland Security, minsann.

Efter immigrations kände jag den där obeskrivliga lättnaden och typ... kärleken till USA som överfaller mig varenda gång jag återvänder. Jag vill liksom krama hela landet, från den medelålders busschauffören som säger Hi sweetie, how can I help you? till vaktmästaren som pekar mig till rätt våning på tågstationen efter att jag på svenskt vis åkt upp och ner med hissen ett par svängar utan att fråga någon efter vägen. Och när jag ser Los Angeles tusentals palmer och låga bebyggelse breda ut sig utanför bussfönstret på väg från flygplatsen är det alltid samma tanke som slår mig: Herregud, jag bor här. Det är en mäktig insikt, och jag undrar om den någonsin liksom kommer att gå över. Om jag någon gång kommer att landa på LAX eller O'Hare eller SFO eller någon annanstans och känna "Jaha", eller om det här storslagna liksom hör USA till för alltid.

I alla fall. Cal Polys välkomst- och festvecka WOW svischade förbi med fraternityfester, filmkvällar och en känslotornado som jag hoppas är mestadels över nu – och idag började skolan. Hittills har jag bara haft en av terminens fem kurser, så jag återkommer med en rapport om hur det hela går. Vi hörs!

Hej hörni! Jag beklagar att jag varit frånvarande ett tag, men livet snurrar så himlans fort. Den senaste veckan har jag hängt med den bästa engelsmannen jag vet, både på Stockholms breda gator och i Norrbottens djupa skogar, och just nu skriver jag från en säng i en yttepytteliten studentlägenhet inte långt ifrån Saint Ambroise-kyrkan i Paris elfte arrondissement.

Paris är fantastiskt. Man hör lite varstans att fransmän i allmänhet och parisare i synnerhet skulle vara oerhört otrevliga, snobbiga, dryga och alla möjliga andra dåligheter, men tvärtom känns de trevliga. Det är bonjour och bonsoir och bonne journée överallt hela tiden, och vänliga leenden och engelska med tungrots-r och under min timlånga färd från flygplatsen till Jordanas lägenhet hann inte mindre än fem personer stanna till och hjälpa mig med mina 46 bagagekilon upp och ner för metrons långa trappor.

Idag har vi promenerat runt i timmar i Versailles massiva slottsträdgård, hängt i Marie Antoinettes lustslott Petit trianon och käkat macarons på cafét Angelina bredvid nämnda slott. På kvällskvisten letade vi reda på en uteservering nära ett rätt känt parisiskt torn och premiärkäkade sniglar och tartarbiff. Dog godhetsdöden. I väntan på att matkoman skulle lätta gick vi sedan något kvarter västerut och slog oss ner på Champ de Mars och såg hur Eiffeltornet glittrade när klockan slog 23.

En himla fin första heldag i Paris, allt som allt.

Okej, den där jäkla Kinaresan tar ALDRIG slut.

Jag gör en sista kraftansträngning för att berätta om de sista dagarna; vi är ju faktiskt inne på sluttampen. Vid det här laget, med bara tre dagar kvar i Mittens rike, darrade avskedsångesten i luften mest hela tiden. Fast samtidigt en överenskommelse mellan oss allihop: vi ska ha så himla, himla kul tills det här är över att Kina, eller i alla fall vi själva, aldrig blir desamma igen.

I alla fall – här kan ni läsa om mina första intryck av mitt sista resmål i Kina: Om stadsmurar, framtidsstäder och en ring av eld.

Och på tal om det: TRE DAGAR KVAR TILLS JAG FÅR PÅHÄLSNING AV EN KINAVÄN.

Alltså hörni, vart tog sommaren vägen?

Det var väl alldeles nyss som jag satt och grät på en flygplats i Shanghai, men enligt almanackan har det redan gått två månader sedan dess. Och nu är det bara en dryg vecka tills jag får besök av en av de där Kinavännerna som jag grät över! Hur är det möjligt?

Och hur är det möjligt att Musikens makt har hunnit gå av stapeln, det som blivit Sommarens Stora Avslutning för mig de senaste åren. Och när vi nu ändå glidit in på ämnet: Makten alltså. Så himla, himla, himla fint. Gråten är inte långt borta (det är den förvisso aldrig för mig) när man ser hela Gültzauudden fyllas med folk som picknickar, dansar, äter, myser, sjunger, trivs. Den känslan, och att veta att jag hjälpte till att bygga det här, det är ungefär den bästa lön man kan få.

Och det känns alltid så vemodigt att säga hejdå till alla på söndagskvällen efter festivalen, för gänget som jobbar med Musikens makt måste vara några av de finaste/trevligaste/roligaste människorna i Luleå. Fint!

Nåja, nog om det. Nu har jag sommarens första sysslolösa vecka framför mig och vill typ gråta av lättnad (som sagt, gråten är aldrig långt borta om man heter A. Hörnell). Nästa söndag möter jag upp ett finbesök från Sydafrika i Stockholm, och en vecka senare svischar jag iväg igen – till Paris! Min collegerummis Jordana har nämligen fått för sig att plugga där under höstterminen, så jag hälsar på henne innan jag därifrån flyger raka spåret tillbaka till drömmarnas land. Som sagt: vart tog sommaren vägen?

En händelse häromveckan jag tänkt på:

Klockan är 03.30 på söndagsmorgonen och jag är på väg hem. Luleåkalaset har ganska nyligen stängt portarna för i år, men jag har för första gången på länge helt bojkottat festivalen och istället dansat och druckit vin på Föreningsgatan 7. Ganska begränsade mängder vin, ska sägas – jag vinglar inte direkt hem, bara så ni inte får fel bild av det jag kommer att berätta.

I alla fall. Jag är på väg hem och solen går upp över Björkskatan, och eftersom solupp- och nedgångar är en sån där grej som kan göra mig varm i hjärtat och svag i knäna pang bom stannar jag till på Porsöbron för att ta en bild av himlens rosa och lila reflektioner i vattnet.

Och medan jag står där, det är bara i ett par minuter, kommer en man gående och han ropar till mig: "Hur törs du stå ute själv såhär mitt i natten?"

Det är inte första gången jag har en sådan konversation, och den går ungefär som de alltid går: alltså det är lugnt jag bor här och är nästan hemma – men det finns många tokar härute och det är mitt i natten – men det är lugnt, jag kan nog cykla ifrån tokarna om de dyker upp – ja ja, lycka till då... men nästa gång borde du ha med dig någon!

Själv har mannen promenerat från stan helt själv och ska gå flera kilometer till – fortfarande lika ensam – innan han var hemma. Men han behöver visst inte oroa sig för de där tokarna. Han är ju trots allt man. Jag som vuxen kvinna med transportmedel och klart huvud borde däremot vara försiktig.

Och alltså, missförstå mig rätt: jag är absolut inte arg på just den här personen; jag tycker faktiskt att det är en fin grej att stanna och prata med människor som ser ensamma ut en sån här natt, bara för att kolla att allting är okej. Men förmaningarna! Det underförstådda att jag som kvinna kanske inte borde röra mig ute den här tiden på dygnet, och verkligen inte ensam. Att det nästan är lite oansvarigt av mig att inte ha fixat en taxi, en manlig följeslagare eller i alla fall några tjejkompisar som kan sparka en eventuell våldtäktsman i skrevet. Så fruktansvärt tröttsamt.

Hörni, kan vi inte typ kollektivt komma överens om att det är fint att bry sig om varandra men fult att göra det utifrån antaganden om manligt och kvinnligt och att till exempel ett Luleå i soluppgång skulle vara så enormt mycket farligare för det ena könet. En vuxen människa är en vuxen människa är en vuxen människa.

Så! Diskutera det i smågrupper så fortsätter jag slitet med Musikens makt. På lördag kör vi, från klockan 12! Peppen!

(Så himla, himla glad att det verkar finnas några stycken som tyckte om mitt ångestinlägg. Hade känts lite tungt om ni bara "Öh du är knäpp. Sök hjälp.")

Något av det bästa som hände i Kina (förutom det jag redan berättat om att jag träffade fina människor, varav en landar i Sverige för att hälsa på mig om tjugosex dagar PEPPEN PEPPEN PEPPEN) var det som finns i början av den här filmen (obs! varnar för skräpigt kamerahanterande eftersom jag knappt kunde andas av sötheten):

För den som vill veta hur jag hamnade i en lektionssal med ett gäng sjungande andraklassare har jag skrivit ett litet inlägg om de två dagarna vi spenderade i Xi'an: Om 8000 soldater, drakdans och kinesiska skolbarn.