Nu, kompisar, tycker jag att vi ska prata om något vi pratar om alldeles för sällan: ångest!
När jag strax skulle sluta gymnasiet mådde jag ganska dåligt. Jag höll på att trasa sönder mig av stress och var lycklig om jag lyckades gå en enda dag utan att gråta på en skoltoalett/en lärares kontor/på offentlig plats – men hela tiden såg jag ett slut framför mig: studenten. Om jag bara fixar det där slutbetyget, då kan jag andas fritt sedan.
Och så en vårkväll när jag satt och beklagade mig sa min pappa: men när du har tagit studenten, tror du inte att du bara hittar något annat att oroa dig för?
Och jag ville kanske inte tänka på det då mitt i studentstressen, men jag hittade ju faktiskt något annat att ha ångest över. Mycket annat. När över två år har gått sedan den där helvetesvåren i trean är det som att anledningarna att ligga i fosterställning har mångdubblats: skolan är på långt större allvar, jobbet är viktigare, bankkontot är mer otillräckligt, vännerna är svårare att hålla kontakten med och kärleken är mest en aldrig sinande källa av potentiella ångestutlösare...
Oftast känns det åtminstone helt okej, men så kommer de där morgnarna när man vaknar och känner nästan direkt: jaha. Det blir en sån dag idag. En skör dag, när jag måste tassa på tå runt nerverna mina för att inte gå i fullständigt känslospinn och kraschlanda i en hulkande boll på hallgolvet.
Minsta snedsteg kan sätta igång haveriet – ett telefonsamtal jag skjutit upp att ringa, en facebookbild av en kille jag sa något konstigt till på en fest för tre månader sedan, ett klädesplagg jag inte haft på mig sedan jag hängde med någon jag försökt glömma – och om jag inte är försiktig eskalerar det på några sekunder till först ett hugg i magen, sedan en molande värk i bröstkorgen och sedan en klump i halsen som i värsta fall nästan blockerar luftvägarna. Och tankarna snurrar:
Jag har glömt ringa det där samtalet – tänk om det är för sent att ringa nu varför skjuter jag alltid upp allt nu har jag fuckat upp jag är så jävla lat och helt värdelös på mitt jobb jag kommer aldrig att få ett till jobb efter det här och då kan jag inte betala tillbaka studielånen och så blir jag fattig och så vill ingen bli ihop med en som har skulder heller och så går hela förbannade livet åt helvete nu är det kört.
Det börjar alltid litet, men slutar oundvikligen vid De Stora Frågorna: är jag en dålig människa? Kommer mitt liv att gå åt pipsvängen? Är världen en enda ruttnande grop av misär? När någon försöker ställa konkreta frågor om min ångest – alltså vad handlar den egentligen om? – svarar jag nästan alltid "Livet". Folk tror att jag skämtar och vill fortsätta gräva, men det är sanningen – när jag är nere i ångestgropen är det själva livet i sig som skaver. Allt rämnar och plötsligt har jag ingen aning om vad roten till det onda egentligen var.
Och ja. Ungefär så ser min ångest ut. Och den blir mer och mer frustrerande att handskas med i och med att jag inte längre kan sucka något halvlustigt om tonårsångest när den smyger sig på. Okej, jag har varit 20 i några veckor och det tar väl längre än så att lämna allt tonåren burit med sig bakom mig, men efter två decennier i livet borde jag väl i alla fall ha fått någon aning om huruvida personen jag är på väg att bli är en rycka på axlarna-person eller en skaka i fosterställning-person?
Det är ganska pinsamt att erkänna sådant här – det känns som en svaghet som ses ner på, det här med fosterställningstendenser – och det är nog därför jag skriver om det. Jag tror vi är lite för dåliga på att prata om dåliga känslor som en hyfsat naturlig del av livet och inte bara med prefixet tonårs- eller i anslutning till diagnoser som kräver medicinering.
Att skratta åt ångesten mellan varven har jag till exempel märkt är ett rätt bra sätt att inte alldeles förlora sig i hopplösheten (alltså på riktigt, det är ju ganska roligt såhär i efterhand att man kan ligga och vrida sig i inbillade smärtor över ett telefonsamtal), eller att utbyta små ångestbotartips (städa en stund, laga god mat, var rationell mot dumtankarna!). Dessutom kan nog stigmat kring att inte vara på topp vara en bidragande orsak till att man inte orkar resa sig så fort.
Så, öh. Jag vet inte riktigt hur jag vill avsluta det här inlägget, men kan kanske göra ett försök att lugna eventuella oroliga släktingar/vänner/främlingar: oroa sig icke, kära vänner. Livet går nog ganska mycket bättre nu än 2010, och det vet jag: skolan går bra, jobbet går bra, bankkontot löser sig, vännerna har mångdubblats, kärlekslivet är inte längre obefintligt. Jag mår bra; har bara en tornado i magen som bråkar lite då och då.
I alla fall, vänner: jag hoppas såklart att ni är alldeles ångestfria lyckostar, men om ni inte är det hoppas jag i alla fall att ni känner att ni kan prata om allt som känns dåligt. Man kan nämligen vara alldeles utmärkt fin trots ångestbenägenhet, det törs jag nästan satsa en arm på!