Ett tag sen jag producerade på min blogg men jag har haft mycke annat att stå i om man säger.

Nån inspark har funderat hur det gick för skotern som inte ville starta och som lämnades in på verkstan... jo tack den går nu som den borde men den tar i mina ögon kopiöst mycke bränsle,

2.5-3 liter milen......... det är ju billigare att ta taxi ifall dom nu hade kört till Porsisjöarna i halvmeterssnö..

Inom politiken florerar massor med mothugg som man som fritidspolitiker kan fundera över. Häromsistens hade vi nästan fackeltåg, men väl protestlistor när skolorganisationen i Jokkmokk kunde dra in 5-åringsbadet. För mig är detta en klar och tydlig verksamhetsfråga som vi politiker inte bör lägga oss i men likväl så kom det protestlistor med över 1100 underskrifter och då kan jag säga att det blir politik.

1100 underskrifter för badet som 5 åringarna erbjuds är fler än dom som opponerade sig mot kärnkraftverksettableringen i Finland, tvärs över viken. Klart att barn & utbildningsnämnden tog den bollen och sparkade tillbaka den in i verksamheten. Frågan kommer med all sannolikhet att lösa sig under det kommande verksamhetsåret och BUN kommer med största sannolikhet att välsigna beslutet trots att vi inte skall vara ner i cykelställsfågor och peta.

I det kommunala utbildningsväsendets kostym ryms många parametrar, bra ledning, bra utbildning, bra arbetsplatser för personal, bra arbetsplatser för elever och bra arbetsklimat för politiker är några.

När man ser till resultatet av vad som produceras inom mitt ansvarsområde (BUN) så finns det mycket som är bra, till och med väldigt bra. Tack vare en helt fantastisk personal så fungerar verksamheten utbildning varje dag.

Men,...... när man ser till vad som man idag har som måttstock på det vi i utbildningsverksamheten producerar så kan man inte le utan mungiporna börja tyvärr att peka neråt. Alla barn har rätt till en bra undervisning, alla barn har rätt till en bra barndom, alla barn har rätt till en genusneutral omgivning och där är skolan en väldigt viktig arena.

Skolans uppgift är att ge alla barn bästa möjliga förutsättning att lyckas i sin sträva att bli en bra resurs i samhället.

När vi i BUN skärskådar vår verksamhet och konstaterar att olika mätningar ger vid handen att studieresultatet inte uppfyller våra mål så måste vi börja rannsaka vår verksamhet ingående. Det är inte säkert att det är fel på pedagogerna, det är inte säkert att det är fel på pedagogiken, men det är i alla fall en tröst att vi i Jokkmokk inte är ensamma i landet om vad som pågår just nu.

Utbildningssystemet i vårt land har halkat omkull och jag vill påstå att det måste till en stor ändring för att våra barn skall kunna lyckas i framtiden. Jag är villig att ta alla nödvändiga beslut som finns och stå för dom för att ändra på utfallet av vår insats, nationellt likväl som lokalt. Många tår kanske kommer att ömma men det gör mig inte sömnlös, det som gör mig sömnlös är att våra barn inte når målen i skolan, det är ett skräckscenario att vi inte orkar bättre än såhär.

Jokkmokks majoritet inom politiken, (S) och (FJK) har beslutat sig för att tillskjuta 1.1 mkr för att inom prioriteringsfälten, fortbildning av personal, barn med särskilda behov och läromedel/lärmiljöer genom att höja kommunalskatten med 50 öre inför nästa verksamhetsår.

Inom BUNs verksamhetområde fortgår arbetet med att skapa så mycke fria resurser för pedagogisk verksamhet kontra varmhållning av stora lokaler som är möjligt. Vi kommer att den 18 dec inviga den nya lokalen för skolverksamhet i Porjus. Samtidigt kommer arbetet att lägga ner en förskola i Jokkmokk (Bäckstugan) för att minska lokalkostnadena att landas och arbetet med att anpassa vår verksamhet i Vuollerim att fortsätta i oförminskad omfattning. Slutnotan av detta kommer att ge en bättre pedagogisk verksamhet som bör ge bättre studieresultat för våra barn och ungdomar.

Storskolan i Porjus kommer att inhysa privat verksamhet efter en försäljning. Bäckstugans fastighet kommer att inrymma annan kommunal eller privat verksamhet och storskolan i Vuollerim kommer att utrymmas innan läsåret 2014/15 startar. Jag hoppas att studieresultaten i grundskolan ökar från dagen mått mätt och det redan med start under 2013. Ökad finansiering inom skolan inte bara bör utan SKALL ge resultat. Våra barn är värda detta och mycke mycke mera. Gymnasiet kommer att få ett riktigt stort arv att förvalta.  

Att bo på landet är för några en vinstlott, för andra är det en nitlott.

Att bo på landet är för några höjden av frihet, för andra ett fängelse.

Att bo på landet är för några det mest ekologiska som finns, för andra en av dom mest miljöpåverkande boplatserna på klotet.

Att bo på landet ger för några höjd social kompetens, för andra ett isolerat helvete.

Oavsett var man väljer att bosätta sig i vårt land eller om man så önskar, på jorden så urbaniseras vi allt fortare och fortare. Allt fler väljer att bo i en stad eller åtminstone i en bosättning som rymmer fler än 100000 invånare.

Varför gör man då det, kan man fundera på............ ?

Jag hävdar bestämt att det är flera faktorer som sammanfaller för att denna folkomflyttning skall ske. Tillgången på arbete, avlönat arbete.

Förr i tiden, typ 1900-tal om man så vill så var den solidariska ideella känslan oändligt stark.

I takt med att vårt välstånd ökat, så har den ideella insatsen svängt från att vara just ideell till att bli ekonomiskt ideell. Vad menar jag då med detta?

Jo förr.... kunde man tänka sig att ge bort 5-6 timmar i veckan gratis till nån förening som kanske oftast sysselsatte ens egna barn på deras fritid. Ridklubben, hockeyföreningen, skytteföreningen, skidklubben osv......osv.

Idag skall allt för många ha betalt för att göra en ideell insats. Ursäkta mig, ideell insats är för mig samma sak som att vara volontär. Man ger bort sin tid gratis till nån verksamhet man tror på.

En verksamhet som gör skillnad på just den platsen, den orten, det samhället just JAG har valt att bosätta mig.

Jag känner att just hockeyklubbens verksamhet eller ridklubben för den delen gör en så stor skillnad i alla människors liv att det är värt varenda minut jag själv ställer upp ideellt (gratis) för att just den ort jag bor på kan ståta med att vi har en skytteklubb eller skidklubb som sjuder av verksamhet och verkligen gör skillnad i ALLA människors liv.

Kanske rent av verksamheten i dessa föreningar gör så mycke skillnad att ungdomarna eller alla andra åldergrupper låter bli att supa till i nån nedsläckt lägenhet eller rent av har så mycke att göra att man som förälder inte behöver kontakta sjukvården för att få piller som gör att ens egna barn somnar i tid för att orka upp till nästa skoldag.  

Vintermarknaden 2012 är överstökad och min familjs engagemang i Jokkmokks Jokkes museum renderade i att ca 70 personer fick en guidad tur genom museiefilialen som byggts upp på Folkets Hus i Jokkmokk.

Jag måste trots allt säga att det var en mycke bra utställning vi lyckades åstadkomma till trots dom enkla förutsättningar vi hade. Det är dock helt klart att Jokkes egen ”kolt” eller scenklädsel, instrument och mängder med bilder fortfarande trollbinder delar av den svenska befolkningen.

Under sommaren 2011 när vi hade öppet på museet i Porsi kom det förbi avlägsna släktingar till Jokke och var mycket nöjd med den rundvandring och den guidening dom fick. Ett par som var där sade att dom hade kontakt med en av Jokkes systersöner, Jan Olov Grönlund som numera bor i Surahammar.

Jag fick så småningom kontakt med denna musicerande herre som faktiskt tagit Jokke till sitt hjärta och han kunde påvisa att han inte bara sjöng som Jokke utan var väldigt snarlik densamme.

Vi gjorde upp om att herr Grönlund skulle komma till oss på marknaden och vara en del i utställningen, den levande delen av Jokkes arv till eftervärlden.

Under marknadsdagarna uppmättes historiska minusgrader, och nu snackar vi kallt..... Dom besökare som kom för snön och kylan fick sin upplevelse alldeles för billigt i pengar mätt.

Tre dagar med minus 40 grader och ett snödjup närmare metern gjorde nog långväga gäster euforiska men Norrbottensbesökarna lyste med sin frånvaro. Ingen vettig människa vågade ta en resa i bil till Jokkmokk för att få frysa ihjäl.

Herr Grönlund kom dagen innan marknaden började och då hade kylan inte riktigt tagit sitt hårdaste grepp.

Utställningen på Folkets Hus var riggad och Jan Olov Grönlund var soundcheckad och klar när marknadsdagarna drog igång. Till sin hjälp hade herr Grönlund en av mina ”livlinor”, Inge Nilsson på dragspel. Inge spelar i PRO-kören och det var ett mycket bra kvalitativt inslag i utställningen som helhet.

Tack Jan Olov och Inge, utan livemusik är inte Jokkmokks Jokkes musik riktigt fulländad.

Själv guidade jag hela lördagen och när man kan historien är det nästan betalbart när besökare säger att mycke visste jag om Jokkmokks Jokke men att det var så och så hade jag ingen aning om.

Kunde det verkligen vara så fattigt för 100 år sedan?

Ja mina vänner, det kunde det, och nästa fråga blir, hur ser det ut om ytterligare 100 år?

Små barn små bekymmer, stora barn större bekymmer.

Den tesen är nåt som har följt mig genom årtiondena men jag har väl så smått tagit påståendet med ett leende. Fram tills nu.

Mitt i december kommer äldsta sonen och lite smygande funderar om jag kan sponsra honom, han vill så gärna fara till en kompistjej i Norrköping. Jag ber han redovisa en resplan som skall innefatta resesätt och eventuella kostnader. Strax därefter kommer den halvvuxna dottern och på samma sätt funderar om hennes killkompis får komma till oss och vara med henne en vecka efter jul.

Eftersom jag inte är pappa till denna pojk, vad jag vet, så var det ju lite enklare, OK han får komma.

Tiden går och sonen kommer med en resplan som inkluderar studentrabatter och dylikt på tåg och detta kalas skulle gå på 1400 kr, jag bokar biljetter och han meddelar sin kompis att nu är det på gång. När det blir dags att åka så kollar vi SJ:s hemsida hela dagen före avfärd så att tåget är i tid och om det uppstått några förhinder. Ingenting finns på SJ:s hemsida så vi åker hemifrån en halvtimma innan tåget går från Murjek. När vi kommer dit så visar det sig att tåget haft tekniska problem i Gällivare och är 10 minuter sen men det är ju inget i jämförelse med vad som skall komma.

Glad och med trunken fylld av resepackning för en vecka äntrar sonen tåget och det gnisslar iväg söderut, jag far hem. När jag kommer hem så tittar jag återigen på SJ:s hemsida och ser att nu har det hänt nåt, man har fått order från Trafikverket att ställa all tågtrafik söder om Umeå.... Jaha.... tankarna snurrar och det tar ca 45 minuter så ringer sonen och är totalt galen, alla är avställd från tåget i Boden och tågvärden rekomenderade sonen att åka hem....!!!!!

Frågan är ju bara med vad? Inga tåg går norrut och inga bussar går heller.

Jag konfererar med frun om vad göra och vi beslutar om att hämta hem pojken.

Tre timmar efter att tåget gick från Murjek är således sonen hemma i bostaden igen, tji Norrköping, om man säger.

Frun ringer SJ och får svar efter ungefär en timma att DAGMAR hade orsakat fadäsen och att SJ gjort helt fel som ställt av sonen i Boden utan erbjudande om vare sig ersättningsresa eller tak över huvudet/hotellrum. SJ lovade att ersätta oss med återköp av biljetten samt reseersättning hemmet-Boden t.o.r. So far so good men vad göra nu? Efter några sura minuter beslutade vi att flyga sonen till Stockholm dagen efter, då skall vi veta att det inte dräller av tomma flygstolar under julhelgerna Luleå-Stockholm och därför kan bolagen ta nästan vad dom vill för en biljett.

En sak lärde jag mig också, att det kostar i trängda lägen tre gånger så mycke att flyga söderut som åt andra hållet. Biljett bokades och kostade bortåt 2400 kr, då var han i alla fall på väg, ha så trevligt.

Samma dag som sonen blir sittande hemma pga tågstopp kommer så dottern smygande och berättar att hennes killkompis minsann också sitter fast pga tågstopp !!! Jaha tack, vartdå? Han åkte från Göteborg och tåget stoppades i Stockholm men där bjöd SJ på förstaklasshotell utan knussel, är det skillnad på oss här upp och dom där nere på nåt vis?

Nu var liksom allt åt H-VETE så jag kollade om det gick att flyga upp pojken, när vi nu lika håller på kanske man får mängdrabatt :-)

Flyg fanns norrut dagen efter och jag bjöd på biljetten, så har vi åtminstone inga barn ute på villovägar eller villojärnvägar kanske man skall säga.

Veckan har nu gått och det börjar vara dags att få hem min son från Norrköping samt få dotterns killkompis tillbaka till Göteborg. Dagen innan sonen skall åka kommer EMIL stormandes in på plan, jävla EMIL!!!! Vi håller pow wow hemma och skall vi våga låta sonen åka tåg norrut, SUCK. Beslutet blev att vi bokar tåg Norrköping-Arlanda och flyg till Luleå, taxi in till Loet för att hinna med bussen hem.

Den flygresan gick alldeles förträffligt och sonen är numera hemma med 100-tals intryck av sin resa söderut. Hur gick det då med tåget norrut och EMIL? Jo allt tåg ställdes in norr om Örnsköldsvik så nu skall vi bara kriga för att få tillbaka pengarna för återresan också. Jo just ja, dotterns killkompis skall ju hem med tåg ikväll, nattåget mot Göteborg. Efter en titt i almanackan så måste nästa storm heta Erland eller nåt sånt men jag har då inte hört nåt om nån storm så snälla Gud, låt tåget gå hela vägen ner till Göteborg, om än det blir lite försenat så skiter jag i det, bara det kommer fram. Att åka inrikes är dyrt och hade jag vetat då vad jag vet nu hade nog sonen fått en vecka på Gran Canaria, det hade iaf inte blitt dyrare.

Det var ett tag sen jag skrev nåt på min blogg. Kanske är det dagas att tillföra universums innevånare ett par tankar.

Under hösten så har ju dom allra flesta gått runt i skräckblandad förväntan på snön och vintern, så även jag.

Under den tid som är från början av september till dess snön kommer är det så mörkt ute så man kan få lite panikdepression mitt i vardagen.

Sent omsider kom så lite snö och nästan alla jublade. Min äldste son tittade ut varje morron med ett sjukt glatt YESS och det lyste skoter i hans ögon, döm om han besvikelse när snön tinade bort inte bara en gång utan två gånger innan den så att säga la sig till slutlig vila.

En av dom mest depressiva dagarna under höstmörkrets gastkramande omfamning kom jag så till insikt att det kanske var så att jag hade råd att byta upp mig i skotervärlden.

Jag tog mitt inbyte och besökte den lokale handlaren och en halvskaplig bytesaffär gick av stapeln, den gamla lämnades med en tår i ögat och den nya, en sån där med fjädring som gör att man kan åka lite bekvämare lastades på släpet och den parkerades så fint hemma på gården.

Den äldste sonen var väldigt nära att pussa mina skor och bedyrade att den lät väldigt häftigt den där nya skotern. Betänk nu att detta skedde när det var bart så jag svarade sonen lite sarkastiskt att låter du sådär ivrig får vi hoppas att det inte snöar förrän efter marknaden. Han var inte imponerad av den kommentaren.

Tiden gick och en dag när jag var på jobb så kom det ett SMS där förhoppningen glödde, det har snöat, får jag köra lite runt huset. Nej, försökte jag flera gånger, jag ville ju va med och se hur det skulle se ut men till slut så var det bara att ge med sig, kör men kör som folk.

När jag jobbat färdigt och tagit mig i den uppkomna snöstormen mot hemmet och den hyperaktive skotersonen möttes jag på gården av en mulen tonåring som hade parkerat skotern lite halvdant och jag fick en uppsträckning att skoterdjäveln minsann var det sämsta han kört..... Den gick två varv runt huset sen dog den.

Jag provade lite gammalklokt med alla tjyvknep och konstaterade att den bara gick på full choke och den gick inte vackert så heller. Efter konsultering med verkstan så konstaterades att det troligast var dagens bensin som spelat ett spratt. Dagens bensin gör utfällningar i munstycken och annat och gör att detta händer så nu står skotern på verkstan och försöker bli frisk.

Mig gör det kanske inte så mycket för snödjupet är väl 5 cm men sonen som hade andra planer är fortfarande ivrig men inte lika glad som strax innan snön kom.

Att bo i en by är ett val som många gör men som många också avstår från.

Att bo i en by kräver visa avsteg från det många kallar vanlig vardag.

Att bo i en by kräver att man hittar egna lösningar på olika saker som händer.

Att bo i en by är bara dyrt, hävdar endel.

Att bo i en by sänker kostnaderna hävdar andra.

Hur är det då att bo i en by och inte i ett samhälle eller gubevars i en stad?

Om man väljer att bo i en by kommer man ganska säkert att bli varse om att fastighetspriserna är på tok för billiga, sett ur ett stadsperspektiv. Ännu värre blir det om man tar sig in till ett samhälle stiger priserna något men med stadsmått mätt så är det ljusår som skiljer.

En enrummare i en stad kostar lika mycke som ett helt kvarter med villor i ett ladsbygdssamhälle.

Finns det då inga nackdelar med att bo i en by?

Jodå, dom finns i en by likväl som i en stad.

I en by har man högre kostnader för resor till och från jobbet, för dom allra flesta jobbar tyvärr nån annanstans.

I en by känner alla, alla, på gott och på ont.

I en by är alla, nästan alla, släkt. Har man tur är det två eller tre släktlinjer så man behöver inte vara osams inom familjen om man inte vill, man kan hata grannen på vanligt stadsmanér för man är ju i alla fall inte släkt.

I en by måste man producera nyttigheter innan man kan konsumera dom, i en stad kan man konsumera nyttigheter tills man dör utan att ha gjort ett handtag.

Jag bor sen tre år tillbaka i Porsi, en by nån kilometer utanför Vuollerim, fem mil från Jokkmokk. Vad har den byn för utmärkande egenheter?

Porsi by är en geografiskt långsträckt by, den mäter nära nog en mil västerut från Vuollerim efter Stora Lule älv.

Sett historiskt så har nog dom flesta livnärt sig på Vattenfall trots att hatkärleken till bolaget alltid funnits i bakhuvudet.

Fram till idag kan man säga att mycke har förändrats, men inte alltid till det sämre.

Fisket var garanterat bättre förr, lägger man nät idag får man mer vinterved i garnen än fisk.

Gillar man att åka båt med stor motor så har allt förändrats till det bättre.

Man kan idag åka länge, länge på full gas utan att älven tar slut eller man får bottenkänning.

Positivt är också att det finns mycket öppen mark kvar i byn som med ett fingerknäpp kan göras om till åkermark som gör att byborna kan odla sin egen mat i framtiden.

Jag tror personligen att det kommer att bli allt vanligare.

I byn finns ett museum, Jokkmokks Jokkes Museum.

I dessa lokaler som ägs av oss alla gemensamt, eller Jokkmokks kommun som det heter till vardags, ryms i stort sett allt världskändisen Jokkmokks Jokke lämnade efter sig i form av skivor, filmer, scenkläder, mediaklipp, korrespondens med mera med mera.

I byn finns också den gamla Folkskolan som är över 100 år gammal och som dom som idag är pensionärer har en relation till.

Skolan används idag som byalokal och inrymmer såväl samlingssal för 80 pers som snickeri med alla maskiner som behövs i den verksamheten. Porsi Intresseförening anordnar om möjlighet finns middag en gång per månad för att stärka byagemenskapen.

Ingen kedja är starkare än den svagaste länken. Visst är många i byn kommen till åren men om inte vi som orkar gör nåt för oss själva och dom äldre så kommer ingenting att hända och då dör byn undan i rask takt.

Allt som sker i en by på landsbygden bygger på oavlönade frivilliga som bidrar till allas vår gemenskap och som dessutom får ”cred” för sin insats. När klappade du en evenemangsarrangör på axeln senast och sa att detta var banne mig det roligaste jag vart med på på år och dar.

Sånt värmer och gör att man kanske orkar anordna en fest till, det är viktigt för byn och den som bryr sig.

Några evenemang som vi i Intresseföreningen har kanske inte samlar så många som det skulle behövas för att landa allt ekonomiskt men när det kommer 80-85 personer på våra fester så myser nog hela styrelsen, tänk att överskottet på festen kanske täcker en månads fasta kostnader.

Häromsistens så höjdes trafiksäkerheten efter byavägen och Trafikverket ändrade gränsen för högsta tillåtna hastighet från 70 till 80 km/h. Grattis Trafikverket, synd att ni inte ägde en egen fastighet i byn då hade nog höjningen inte blivit av.

Att bo i en by är inget tvång, men det är ingen nackdel heller. Största problemet är nog ifall du flyttar hit att du måste bidra innan du kan komma på fest.

Även om många väljer att avstå nåt så informerande som en rykande färsk morrontidning så är det faktiskt så att nog många fortfarande gör det som andra avstår, prenumererar på länspressens alster. Många jag träffar himlar med ögonen och ger en övergripande betraktelse av pressens värde, det är för dyrt. Men handen på hjärtat, är det för dyrt? Vad får man för pengarna?

Dagens lokala morrontidningar levereras hemkörd i din postlåda innan du vaknar för nånstans mellan 7 och 8 kronor per dag, 6 dagar i veckan. Totalkostnad per år är ca: 2300 kr. är det dyrt?

Med en normallön på 20000 kr/mnd så får man ut i handen drygt 12000 kr och en månadsprenumeration på en länstidning kostar under 200 kr/mnd.

Dyrt, tycker några men inte jag.

Det fyller två syften att prenumerera på en lokal länstidning, du blir informerad om vad som händer i länet. Trots att tidningarna många gånger tar Luleåperspektivet före andra delar av länet så finns det trots allt ett nyhetsvärde i länspressen. Det andra syftet med att prenumerera på en länstidning är väldigt egoistiskt, det ger eller tryggar jobb runt om i länet.

Jag kan inte på mina fem fingrar hur många tidningsbud det finns i länet men jag kan vad som händer i Jokkmokks kommun.

Vi är tre bud som kör i Jokkmokk och Porjus med en sysselsättningsgrad på snudd på en heltid, det ger i sin tur en kommunal skatteintäkt på ca: 80000 kr/år. Det är i sin tur finansiering för en elev i grundskolan. Man kan se detta ur hur många perspektiv som helst men ponera att alla dessa samhällets små byggstenar försvinner, visst är det en utarmning?

När du nu som privatperson verkligen tagit ditt steg mot en mer informerad framtid kommer vi som är tidningsbud att bocka djupt i nattmörkret och skicka en tanke till högre makter att du fortsätter i minst 20 år.

Nu kommer jag osökt att ramla ner på den så kallade pudelns kärna, din postlåda. Vi tidningsbud har under en mängd av år bestått av mer eller mindre insyltade postisar. Posten och Tidningstjänst är två olika företag, ifall du undrar. Vi som har kört under dom senaste 10 åren är på ett eller annat sätt insyltade i Postens verksamhet nån del av året. Det betyder att vi har en grundkunskap som få andra har i dagens samhälle, vi vet var du bor, No Matter What.

Vi vet ibland till och med vart du tänker flytta innan du nästan vet det själv.....

Nu kommer vi till det praktiska bekymren, vi behöver ibland vara ledig och då kommer vikarierna in i bilden. Vi gamla garvade åker runt distriktena i Jokkmokk och Porjus med vetskap om vart alla bor, en vetskap som vikarierna inte har.

Nu tar jag på mig vikarieglasögonen och åker runt samma distrikt och kan konstatera följande.

Jokkmokks kommun släcker ner gatubelysningen nattetid, check.

Alltför många hus har ingen nummerplåt på huset synlig från postlådan, check.

Alltför många, närmare bestämt ALLA har inget namn eller nummer på sin postlåda, check.

Nu kommer den glada pigga tidningsbudsvikarien och skall försöka dela sina 400 länsmorrontidningar i rätt låda. '

Hur lätt tror du att detta är? NOT.

Skäms du som inte prenumererar på en länsmorrontidning och tycker att det är för dyrt och skäms på dig du som gör det och tror att vi skall veta vart alla bor trots att det varken finns nummer, namn eller belysning för hitta fram. SKÄRPNING krävs.

Teknik är underbart, om den fungerar. Jag är av den sorten som helgar allt som fungerar. All teknik skall vara av PlugAndPlaytyp, den skall bara fungera. Ok att man kan få starta om den ibland men den skall bara fungera. Vi politiker i kommunstyrelsen blev ju begåvade med en bärbar dator för snart fem år sen och till detta så installerades trådlöst nätverk i kommunhuset.

Detta nätverk var av nån sorts turistedition vilket gjorde att alla som skulle nyttja detta nätverk gick till växeln och fick ett dags eller timpass som man sedan loggade in med. Grejen var bara att den som rattade detta nätverk aldrig fick till funktionen riktigt.

Jag loggade in på nätverket och släppte datorn ur sikte i nån minut, när jag sen skulle in igen....UTSLÄNGD. Logga in på nytt, logga in på nytt, logga in på nytt, logga in på nytt, logga in på nytt, det var kanske kul första dagen men sen.

Vi var nog många som svor en invärtes ramsa. Många av dom andra i kommunstyrelsen hade eget mobilt bredband i en sticka med sig men inte jag. Jag betalade ju flera hundralappar för mitt bredband hemma inte skulle jag väl behöva köpa ett till. Tiden gick och jag blev mer och mer motiverad att införskaffa en egen sticka. En dag när jag var på Elgiganten så förhörde jag mig nogsamt om olika lösningar och vi kom sams om att Tele2 skulle vara perfekt för mig.

Tele2 opererar på Telias nät och var tillgängligt där Telia hade täckning. Bra som fasen, jag har Telia på min telefon och det funkar godkänt, i allafall i bebodda trakter, jag tog en sån sticka och allt var tillfyllest. Väl hemma i kommunhuset så visst funkade mitt medhavda bredband och det funkade till och med i ”skogen”.

Hemma på torpet där var det dock sämre men där är det ju lite si och så med Teliamottagningen i telefonen också så jag nöjde mig där med mitt redan befintliga Net1 bredband. Nu börjar spektaklet, jag var i egenskap av landstingspolitiker iväg på ett studiebesök till Umeå Sjukhus och vi åkte buss. Bra, tänkte jag då kan jag göra lite jobb på vägen och surfa lite. Döm om min förvåning när vi passerade 50 skyltarna i Skellefteå södra då dog bredbandet. Jag tänkte att datorn fått en knäpp för jag hade full mottagning på min Teliatelefon. Men jag återfick aldrig mottagningen förrän vi rullade in i Umeå.

Likadant var det på vägen hem och till detta var dessutom mottagningen död fram till Piteå, bra va? Telianätet my ass. Jag har inte bråkat dessmer om detta men undrar om jag inte skall börja nu. Vi var i början av augusti på en semestertripp till befolkade delar av landet, typ västkusten och så. 2 mil utanför Varberg i vår stugby, tror du Tele2 hade mottagning? NÄ.

Genom inlandet efter E45 fanns det mottagning i tätbefolkade områden men inte efter Europavägen, trots att min Teliatelefon hade full täckning. Så gott folk Tele2 fungerar INTE där Telia har mottagning, det är bluff. Men största chocken var att det inte var mottagning i den del av landet som sägs vara intelligentast och mest produktiv. Skrämmande.

Att behöva handla matvaror har varit ett delat uppdrag för mig och min fru genom vårt förhållande. Vi har under vår tid alltid handlat tillsammans, men om det inte har varit möjligt så har nån av oss ”grundat” och den andra kompletterat senare under dagen. Eftersom vi bodde i Jokkmokk fram till 2008 så var det väl inget speciellt med att gå på Coopra, det bara blev att man passerade nästan varje dag.

Jag har under sommaren i nådens år 2011 konstaterat att jag nog håller på att bli gammal eller förvirrad eller nåt annat för nu har jag problem när jag går in på ”Coopra” i Jokkmokk.

Eftersom jag bor i Porsi har jag ju lyxen av att kunna handla i tre butiker under samma dag. Jag jobbar i Jokkmokk och kan således handla i Jokkmokk, Konsum och Ica ligger ju behändigt nära mitt jobb, typ. Dessutom har jag ju Konsum i Vuollerim att smita in på om jag känner att jag missat nåt i Jokkmokk.

I mitt huvud har jag givetvis registrerat att det pågår en ombyggnation av Konsumbutiken i Jokkmokk, trots detta har jag gått in i nämnda affär som om den ser ut som innan bygget startade.

Idag blev jag slitsamt medveten om att handla i min affär håller på att driva mig till vansinne.

Jag köper en kundvagn för fem spänn och äntrar affärslokalen i tron att detta kommer att gå med en rem.

Väl inne har min gamla karta av affären i huvudet som börjar med brödhyllan, i verkligheten finns där idag blöjor, hushållspapper och papper för sittmuskeln. Vidare genom affären är det i princip bara mejeriavdelningen som ligger kvar i sin gamla position.

Jag har dagen till ära en inköpslista med mig samt en önskan hemifrån att fixa middag, jag har nu ett uppdrag som ganska snart börjar tangera nån sorts ”Mission Impossible”. Jag letar förtvivlat efter det jag har antecknat på inköpslistan samtidigt som tankarna hoppar runt och försöker komponera en middagsmeny.

Efter 15 minuter har jag kommit ner mot kassorna och konstaterar att bara halva handlingslistan är avbockad och vagnen är otäckt tom. Jag genar kassorna och är nu inne på mitt andra varv i affären, nu måste jag ju bara hitta resten. När jag kommit till kassorna för andra gången börjar jag irra lite planlöst runt bland hyllorna och är kanske väl fokuserad på att ”hitta”.

Jag kommer på en genial ide, jag lämnar vagnen mitt i allt och går utan vagn på jakt efter det som var mitt uppdrag. Sagt och gjort, jag travar runt i affären på jakt efter innehållet i min handlingslista samt ingredienser till en ännu inte bestämd middag. Efter ytterligare tio minuter så konstaterar jag att det blir till att gå in i Vuollerim för att komplettera. Jag beslutar att gå till kassan, vart ”fan” är min vagn? Men hallå, först hittar jag inga varor, nu hittar jag inte vagnen..... OJOJOJ !

Efter fem minuter och två snabba varv i affären kommer jag ikapp vagnen, den stod nog säkert där jag lämnade den men jag koncentrerade på annat och tappade koordinaterna.

Mot kassan och betala, efter betalningen packar jag lite snabbt och drar ut på parkeringen, säljer tillbaka vagnen för fem spänn och börjar gå...... Vart FAN ställde jag bilen? Var det där eller där eller där? Bilen har ju trådlöst centrallås och det borde gå att klicka sig fram, problemet är bara att räckvidden är bara två meter. Bilen hittas efter tre snabbt irriterande minuter och det är dags att styra hem.

Hur kan det bli så att man tappar orienteringen om verkligheten förändras? Undra kan man men idag fick Ica sälja min middag, grattis Ica.

Till dom andra och mig själv kan jag bara gratulera, när man är klar med ombyggnationen i Jokkmokk börjar man i Vuollerim....... Karta och kompass året ut, tur att det finns tre affärer att handla på, nu när man känner sig som turist i sin egen.

Sommaren 2011 flyter på ungefär på samma sätt som andra somrar har gjort. Barnens sommarlov nöter på och huxflux är det dags för deras vardag med skola på dagen och sova på natten igen. Under sommaren tenderar barnen att vända dygnet så att det sovs på dagen och fäktas på natten.

Hu va hemskt kanske man kan tycka men vid närmare eftertanke var jag nog inte ett dugg bättre då jag var i skolåldern, det norrlänska ljuset kan ha spelat in då också.

Tyvärr har jag ingen fast arbetsgivare så jag är inte begåvad med sommarsemester, vid närmare eftertanke så är jag inte begåvad med nån semester överhuvudtaget. Eftersom dom flesta jobbare har sommarsemester betyder det att jag som är deras vikrie får jobba när dom är lediga, typ på sommaren.

Nåja, det kunde vart värre, jag kunde vart utan arbete också. Utan arbete inga inkomster och utan dom ingen köpkraft.

Somrarna har vi använt dom senaste åren till att drifta Jokkmokks Jokke museum, öppettiderna har skiftat lite men man kan säga att vi har öppet mellan midsommar och första veckan i augusti. Under denna period guidar vi i museet och visar delar av Jokkes grejer som var av betydelse för att kunna berätta hans livs historia.

Jokkes liv är en fascinerande berättelse som kramar fram tårar hos några av våra besökare.

Berättelsen vi ger tar ca 45 minuter och kröns med fika för den som så önskar, fikat består naturligtvis av Jokkes favoritfika, våfflor och kaffe.

Berättelsen kan jag direkt säga är inget som vi har hittat på utan den är tagen direkt ur skrifter, filmer och ljudupptag med Jokke där han berättar om sina strapatser genom livet.

Vi har plöjt igenom timmavis med material på film och ljudband samt läst bägge hans böcker där allt beskrivs. Till detta försöker vi föra in mer och mer musik på området, en så kallad Jokkedag hålls sista söndagen i vad som är känt som kulturveckan i Vuollerim, ett evenemang som tyvärr inte drog folk i år, Jokkedagen alltså.

Däremot så har vi mer lyckade satsningar i bönehuset där både Jokkmokks frikyrka och Jokkmokks församling har gudstjänst varje söndag under vår ordinarie öppethållande. Förra söndagen gästade PRO-kören oss och hela evenemanget drog nästan 60 personer, fantastiskt för oss och nog lika fantastiskt för alla andra, PRO-kören är en höjdare på det dom gör, dom är riktigt bra.

Jokkmokks Jokkes museum kommer att vara en av hörnstenarna i kulturlivet i Vuollerimbygden, och vi skall försöka se till att hålla liv i den hörnstenen kommande år också. Konceptet måste vi kanske fila lite på men ”with a little help from some friends” som Beatles sjöng skall nog det gå att fixa.

Vi skall ha klart för oss att Jokkmokks Jokke i början på 70-talet var Sveriges mest anlitade, bäst betalde och populäraste artist. Det finns folkparker där han slog publikrekord, rekord som håller än idag.

Sånt får inte glömmas bort. TJOSAN.