Nu har jag gjort en fotovägg hemma. Dvs. framkallat massa bilder och hängt upp i små ramar lite hipp som happ sådär som folk gör nuförtiden. Det blev superfint! Eller? Plötsligt känner jag mej osäker. Konstigt. Förut var jag alltid så hundra på vad jag gillade och inte. Men nu kan jag bli helsnurrig över alla möjliga små beslut. Strumporna innanför eller utanför? Häng tavlan högre! Nej lägre! Är Tor för liten för TV? Ska jag väcka honom eller låta honom sova? Plastflaska eller glasflaska till vällingen? Jag är inne i mammabubblan och helt ur balans.

Men det är ju så förbaskat svårt att vara förälder. Tor kan helt plötsligt prata så jag måste försäka hålla band på svordomar och dåliga fasoner. Vi måste äta grönsaker varje dag och kan inte köpa vanlig Festis utan såndär sockerfri. Måste förbättras, pottränas! Tänk om dagisfröknarna förfasar sej över mej i kafferummet. Den där slarviga morsan som alltid är grå under ögonen och går in med skorna. Och svär! Hujedamej. Plötsligt förstår jag min egen mammas ängslan över att vara pinsam eller helt fel eller värdelös! Tor har alltid olika färg på strumporna och det heter inte dagis längre.

-         Mamma, Tor ha oklad!

-         Nä inte choklad.

-         Jåååå! Tor ha nåånstop!

-         Nej säger jag ju. Aaj! Inte slå mamma!

-         Hahahaaaa!

-         Kom tittar vi på Alfons! (mamma backar hem)

-         Tor slå mamma!

-         Nej! Man får inte slåss! Vi leker med bilen här! Bilen säger tuut!

-         Joo! Tor viiill slå mamma!

-         Du får en nonstop om du är snäll! (Tor skjuter mitt i krysset)

-         Kjama mamma!

-         Kram på dej…

Vi brukade läsa en bok när vi var små om en liten flicka vars mamma var fullständigt bedrövlig. Arg och stressad med håret på ända och hastiga gråtattacker. När det var lucia skulle alla ta med sig lussekatter till skolan och den lilla flickan fick skämmas för hennes katter var svarta som natten. Inte kunde hon baka heller, den arma mamman. Jag tror att boken slutade lyckligt på något vis, jag minns inte riktigt. Men jag minns att jag tyckte hemskt synd om den lilla flickan, när jag själv var barn. När jag tänker tillbaka på boken idag ömkar jag snarare den stackars usla morsan.

Ja det är inte lätt. Jag önskar ibland att jag kunde se mej själv uppifrån mitt i hela kaoset, då minsann skulle jag få mej ett skratt som förlänger livet. Titta! Där står jag och hänger tavlor med Titti på armen, Tor bygger lego och jag får för mej att allt är som en promenad i parken. Tänker att vi har det så himla mysigt. Moahaha, pyttsan! Plötsligt kastar Tor en legokloss i skallen på Titti som skriker så hammarn far i golvet och gör ett stort jack och hela projektet går i stöpet. Titti måste sova, Tor bajsar, jag svär som en sotarlärling och skymtar sopbilen utanför fönstret. Bövlar! Jag skyndar ut för att dra fram tunnan, det småregnar, ungarna skriker därinne, hjärtat bultar, foppatofflorna klapprar. Byta blöjan på Tor sen gunga Titti i vagnen och leka med trolldeg samtidigt.

Nå det är skitsamma med tavlorna och håret och strumporna och hela balansen. Fint eller fult spelar ingen roll för nu är det snart middag och vi har redan ätit mackaroner en gång idag så jag måste komma på nåt annat. Mer ska jag nog inte undra på just nu. Livet tuffar vidare.

Å jag sitter och planerar inför och längtar till Tors födelsedagskalas. Två år fyller han den lilla vandalen och äntligen får vi ha kalas! I vårat hus! Det ska vara ballonger och banderoller och födelsedagståg och gud vet allt. Inget litet fjuttkalas här inte! Hattar ska det vara och fiskdamm med små tutor i påsarna. Nu rackarns ska här ryckas upp sej. Ingen kommer innanför dörrarna utan lösnäsa! Om det är något jag kan så är det att fira. Och köpa presenter såklart. På gott och ont...

Jag skulle kunna ruinera mej själv på skrattpåsar och pruttkuddar. Men med tanke på mina halvslarviga framtidsutsikter vad gäller utbildning, jobb och pengar är det inte direkt läge för den stora hoppborgen just nu. Jag måste erkänna att jag lider av lätt bristande karaktär vad gäller sparande. Det finns ju nästan alltid anledning till förströelse, om inte ringer jag syrran för råd och bikt.

-         Tycker du jag ska köpa det där jättelejonet?

-         Tja… jag vet inte, känns det nödvändigt?

-         Nja, jo…

-         Ja jag vet inte. Är det lejonet som kommer putta dej utför ruinens brant?

-         Nej så illa är det väl inte…

-         Jamen köp det då. Du kan ju alltid börja veckohandla för att spara pengar. Istället för att skjuta från höften varje dag som du verkar göra just nu.

-         Ja det är ju smart, och börja göra storkok.

-         Ja, jamen det tycker jag.

-         Okej. Då köper jag lejonet.

-         Jaja jag måste sluta. Klara har poopat. För typ fjärde gången idag. Är det normalt?

Nåväl. Jag ska iaf börja skriva handlingslappar. Urs det är jättesent och jag måste sova. Och tvätten hänger ute! Typiskt. Söndag imorgon och vi ska försöka anlägga ett växthus. Ja det är lika att bränna krutet i alla ändar när man lika håller på, som morsan skulle ha sagt. Vi har inte lyckats övervintra en garderobsblomma sedan vi blev tillsammans men nu jädrans ska här planteras. Susanne kom förbi med en squash häromdagen och visst darrade jag litegrann men inte kan man visa sej sämre inför svärmor. Squashen ska i jorden och hör sen. Gonatt.

Jag är som ett nertrampat grus i en grusgång. Som håret i golvbrunnen. Smutsen i näsvingen. Klockan går bara runt, ungarna skriker, jag luktar stekt korv. När solen skiner skrattar vi och dricker saft men så snöar det plötsligt och livet känns sådär halkigt igen. Fy fasen vad sliten jag är. Och ändå har jag det lindrigt. Men hur gör alla andra? Är det såhär det är att vara föräldrar? Som en enda lång tennismatch med ansvar som smashas fram och tillbaka? En plötslig sträckning på baksidan låret. Bevare mej väl. Det är tydligt att det är under småbarnsåren som kvinnornas munnar börjar peka neråt och karlarnas hårfästen klättrar uppåt.

Fast vi har det ju så förbannat bra. Vi har köpt mormors hus och behöver inte gå i trappor. Vi har två härliga ungar. Vi grillar på helgen. Ibland till vardags om solen skiner. Vi har en moccamaster som brygger på 3 min. Vi har ju allt! Men ändå är jag inte nöjd? Hur bövlars är det möjligt? Vad mer begär jag? Solsemester och vifta på tårna? Skulle jag bli nöjd då? Ett slott kanske? Skulle det duga åt lilla prinsessan på ärten? Förmodligen inte. Ge mej nån miljon och ett slott och semester så kanske jag funderar på´t.

Grejen är den att jag blir besviken på mej själv. För så pass slug är jag att jag inser att det är dags att bli lycklig jävligt snabbt innan locket smäller igen. Allt kan vara över på ett kick. Snart ligger jag där och suger på mina sista andetag och tänker, jahapp… det var det. Att glädjas över det lilla handlar det ju om. Inte prylar nej. Jag såg en så himla söt plåtskylt häromdagen för typ 300 spänn där det stod: Love the life you live and live a life of love! Gu vad fint. En sån skulle jag ha haft. I köket som påminnelse om vad som är viktigt liksom.

Nej nu ska jag sluta snacka massa strunt. Ville egentligen bara kika in och ursäkta min ständiga frånvaro här i bloggen. Tala om att jag har det bra och att allt är fint. Och berätta att anledningen till att jag aldrig skriver är att jag har fullt upp med att planera min resa till Bora Bora. Imorgon tar jag nog en sväng förbi solariet innan manikyren så man är lite fräsch på flyget. Skulle ha lagt in en dagens look men hinner inte måste packa. Tjingeling.

Döden. Så mycket som jag har tänkt på dej. Inom en vecka har våra mormödrar gett sig iväg. Doris och Greta. Dom liksom hastade vidare utan att vara till besvär. I livet och i döden. En kaffekopp på stående fot och en stor paltgryta på spisen. Radion och tv:n på samtidigt och nyckeln under dörrmattan. Jag tittar ut genom köksfönstret på marknaden som bökar utanför och tycker att det är konstigt. Livet.

När jag var liten sov jag med en tomteluva på huvudet för att jag trodde att den skulle skydda mot meteoritnedslag. Jag låg där i sängen och tittade ut genom fönstret på stjärnorna som när som helst kunde ramla ner och slå oss i småsmulor. Jag höll vakt, väntade och försökte förbereda mej på vad som skulle komma. Hörde hur mamma och pappa tittade på Aktuellt ute i vardagsrummet och undrade hur fasen dom kunde sitta där och se på tv när stora saker kunde ske vilken sekund som helst. Nåja, jag skulle i alla fall inte bli tagen på sängen.

Så hela uppväxten förberedde jag mej. Försökte frigöra mej från allt som var viktigt för att inte bli ledsen när det skulle försvinna. Låg och begrundade livet i min luva och filade på mina teorier om döden. Blir det svart? Har jag funnits förut? Träffas vi igen? Och jag grubblade och frågade tills ögonen snurrade runt inne i huvet men inte blev livet lättare för det.

Det känns som att vi nutida människor tappat kontakten med döden. Att den liksom var vanligare förr. Men Doris och Greta är borta. Solen skiner och det bubblar i Tittis mage. Livet är fantastiskt och konstigt och jag är inte rädd. För allt är som det ska. Vi ska leva och vi ska dö. Det är smärtsamt att inte veta så mycket om morgondagen men vi är alla på samma kafferep. En del dricker kaffet i farten och andra suger på dropparna. Mormor hade alltid flera sorters kakor att bjuda på och Doris alltid något att berätta. Nu ska jag brygga en kopp för er.

-         Skriv nu på bloggen.(Vidar)

-         Äh. Jag har inget å säga.(Jag)

-         Du har ju mjölkstockning.

-         Ja det förstås.

Jag har mjölkstockning. Bövlar. Sitter vid köksbordet med en kopp kaffe, vetevärmaren och en mazarin som Vidar fått i postlådan av Telia och tänker att… fi fan vad dom hare enkelt, karlarna. Kvinnor föds som små sötmandlar. Toppiga och optimistiska med illusioner om att en dag leva livet som rosen på en tårta. Sen blir vi på smällen och poff! Mandelmassa i bästa fall. I värsta fall i en mazarin från Telia.

Jag säger inte att det inte är värt det. Hängtuttar mot småbarnspussar. Amma i soffan istället för daiquiris och disco. Absolut värt! Men orättvist är det. Karlarna kan flänga runt och ha sig, får väl hängrumpa på äldre dar men i slutändan blir det ju min förlust även det. Mitt liv känns ojämlikt som Sven Nordquists Hattjakten där Morfar får åka moped men Hönapöna sitter minsann där hon sitter. Jag är alltså Hönapöna med mjölkstockning. Och Vidar är morfar.

Nåväl nu ska jag inte vara sån. Hur var julen? På annandagen var vi så osams att det riktigt pyrde i hörnen här hemma. Varför? Jo för att julen alltid ska vara så rackarns fin. Det ska glöggas och det ska pyntas och mysas och på julafton ska man skutta med ett skratt ur sin säng och knäcka nötter mellan skinkorna och syltan. I alla fall i min värld.

Men ack nej. Vi sprang som små nissar uti gårdarna liksom för att hetsa fram julstämningen som aldrig infann sig. Klackiskor från morgon men inte var det nå roligt för det. Ungar som skriker och svettiga hårfästen och än en gång har mina förväntningar lett oss till en synvilla. Nya lärdomar från i fjol. Lägg inte ribban för högt och gå inte utan fetvadd om vintern. Slå på en julskiva. Jag hörde förresten på radion att unga kvinnor numera ofta hamnar hos kronofogden pga. internetshopping, bevare mig väl. Mitt senaste Traderafynd var ett nötfat med knäckare… Shoppa inte. Och bjud inte gästerna på chevréostfyllda dadlar med bacon på nyårsmiddagen för det är inte gott.

Nytt år. Nåja. I slutändan är jag ändå tacksam. Jag är tacksam för allt jag har i mitt liv. Och på en öde ö skulle jag hellre äta årets chevrédadel än snitten jag bjöd på förra nyåret… så visst lär jag mig. Och jag är jag glad att jag är kvinna. Kvinnor har fler kvalitéer än män. Vi föder barn. Kan göra flera saker samtidigt, är mer empatiska och kommunikativa.

-         Hur går det med bloggen sötnos? (Vidar)

-         Hurså?

-         Vill du ha mer kaffe?

-         Kaffe? Jag vill ha en paraplydrink.

-         Jag går ner på kontoret.

-         Skulle du inte sätta på kaffe?

-         Ville du ha mer?

-         Men åh. Gå då. Jag gör det väl själv.

För att sammanfatta veckorna som gått säger jag - Jösses. Den nya bandmedlemmen är lite mer rock än vi räknat med. Tre timmars sömn per natt och ont i magen varje dag, inte direkt jazzigt. Tor kallar henne Wäwä, Vidar har blivit glutenintolerant och jag är i riskzonen för bettskena. Idag är grabbarna på dagis och skolar in, vi brudar guppar runt här hemma. Och snart är det jul igen. Natten går tunga fjät - Jo tack jag vet.

Tur man har sina kära nära så det finns någon att ringa när livet blir för ohanterligt. Titti sitter och gormar i sin babysitter och sträcker ut tungan som är alldeles vit. Hon ser ut som ett litet troll. Det känns faktiskt lite läskigt att det blev en tös när jag tänker på allt jag själv varit med om, och hur jag har betett mej mot mina föräldrar ibland...

”Hej mamma allt är bra jag kommer hem senare än beräknat för har fortfarande pengar kvar, sitter på tåget till Amsterdam men oroa dej inte jag ska ta hand om mej. Om du undrar varför jag inte svarar så har jag slut batteri i telefon snart och tappade laddaren i Tyskland. Älskar dej! Kram!”

Förgrymmade unge vad arg jag skulle bli om jag fick ett sånt sms på telefon av min 20-åring! Lilla Titti, hur ska jag göra med dej? Jag känner mej lite som Alice, pappas dvärgschnauzer, när hon fått ett grisöra. Först blir hon överlycklig! Sen blir hon rädd att någon ska sno det och alldeles ängslig över att inte lyckas hitta ett tillräckligt bra gömmställe. Hjälp oss ändå. Vart ska jag gömma dej mitt lilla grisöra?

Vilka misstag kommer jag att göra? Ta bara det här med genus som ju är så viktigt. Att man inte ska göra skillnad. Det är ju helt redigt tycker jag också, men hur ska jag veta om jag projicerar ett beteende eller om det är medfött? Jag gör ju redan skillnad på mina barn som oroar mej för hur jag kommer att behandla Titti som vuxen men med Tor är allt bara mañana och ostkrokar! Jag gör ju redan fel! Fan också.

Hur vet man förresten att man har möss i skafferiet?...

Ostbågarna står parkerade utanför!

Haha, det är precis min humor. Hörde den på radio för ett tag sen. Nej nu måste jag passa på att göra något mer när ungen sover. Sen blir det å dansa runt klockan igen och då blir minsann inget annat gjort. Och sen kommer Tor hem från dagge. Jag citerar Anders Lussi Larsson:

- Om det är vår eller höst det är vilket som eftersom. Tiden går.

Ja nu sitter jag här igen i min trädgård. Trodde att jag skulle föda barn om en månad men i fredags gick vattnet och nu har Tor fått en liten kärleksmums till lillasyster, Titti! Himmel och pannkaka vilken show. Där stod jag i hallen och grät för plötsligt förstod jag det tjatiga intresset för den där jädrans väskan.

- Men lugna ner dej sötnos nog går det bra! (Vidar)

- Men vi har ju inte ens packat väskan! Och Tor har inte ätit lunch! Vad fan svarar dom inte i telefonen för då! Typiskt morsan! Rodda fram en väska! NU!(Hu och snörvel)

Ingen tandborste på två dagar men en fantastisk liten tjej. Hela världen känns liksom fel men jättefin. Hormonerna har löpt amok med mej sedan förlossningen och allt litet har blivit stort och allt stort blivit litet. Tjilevippen gånger tusen kan man säga. Jag har fött en frisk dotter och allt är toppen, men dom hasande stegen i korridoren och de inplastade engångskuddarna tär på mina nerver. När en sköterska kom in och vred tillbaka klockan från 6 till 5 lördag natt kändes allt bara för mycket. Tårarna sprutade och vemodet rullade in för allt var stort och svart och en timma längre natt!

Men nu är allting bra. Jag äter Aladdin choklad och pussar på min lilla ärta. Imorn kanske vi får åka hem till prinsarna och äta tårta och sen ska vi leva lyckliga i alla våra dagar! Vilken jäkla tur att vi tog med datorn förresten… Shit för att ligga här utan radio ens i flera herrans dagar. Lite Finnmix på den här luftkonditioneringen hade inte skadat, om man säger så.

Hur kan livet gå så fort? För några år sedan satt jag på en strand i Australien, drack kvällens sista onödiga öl och undrade när riddaren på den vita hästen skulle komma, dom stora händelserna skulle hända och själva livet egentligen skulle börja. Och här sitter jag nu och luktar på blommorna. Kanske hon ska heta Viola i andranamn. Hurra för livet, helt enkelt.

http://nll.se/sv/Webbis/VIsa-webbis/?w=2390

Jaha, vad nytt sen sist? Inte mycket. Jo förresten, jag har fått åderbråck. Ni vet såna som gamla kärringar och gubbar får. Likt en flod korvar det sig ner över vaden, mitt bråck. Inte som Seine som flyter genom Paris. Nej det finns inget sofistikerat över min flod. Vi snackar Volga i ett snötäckt Ryssland. Min kropp har förvandlats till ett oöverblickbart landskap jag inte längre har kontroll över och när jag tittar ner över magen ställer jag mej frågan – är den platt eller rund? Det är dom ytorna jag upplever i min vardag.

Och apropå geografi så har Tor upptäckt månen. Det var häromkvällen, vi pekade och förklarade och han tog farfar i handen och började promenera dit. Tor och farfar går till månen. Vilken gullig saga det låter som… men det dröjde inte länge så vart han trött i fötterna och vände. Tänk att aldrig ha sett månen förut, vilken grej liksom. Sen gick vi in och drack te och så var det inte mer med det. Mirakel sker varje dag utan att vi ens firar. Vad lustiga vi är vi människor.

Varje kväll på nyheterna pratar dom ju bara om elände. Aldrig firar dom. Det är förresten det enda tv-tittandet vi orkar med, jag och Vidar. Nyheterna klockan 10 på 4an och sen är det släckt. Tjoho. Jag såg en intervju för nåt år sedan (på den tiden jag såg mer på tv) med en man som sa att han såg tv-tittandet som ett slags straff. Ja, sa han, jag tvingar mej själv att titta på eländet varje kväll för att jag har det så bra och gör så lite för andra. Vilken lustig karl, men nog ligger det en del sanning i det han sa.

Men hur ska man fira då? Allt som är roligt är ju så hemskt dåligt. Sprit är skit, konsumtion är miljöfarligt och ansvarslöst, socker gör en tjock. Fett täpper igen kärlen. Och har man dessutom anlag för åderbråck är väl inte det nån bra kombo... Fy. Vad trist. Men då är ju Tradera ändå okej tycker jag. Det är ju i alla fall begagnat. Det är nog meningen att man ska stanna hemma och harva på sin åker, inte ha så jäkla kul jämt.

Nej nu måste jag rycka upp mej. Kanske gå och titta på den där låtsas- tågolyckan, Vickan är ju där gubevars. Jag kanske ska gå dit och liksom gravid- bonda med henne. Fråga om hon har nåt bra tips på hur man kan fira det här med månen. Hon kommer bergis föreslå champagne. Undrar om hon upplever sin graviditet lika ”naturlig” som jag? Ja, nu klär vi på oss jag och Tor och går ner till järnvägen.

Men alltså hörrni. Min blogg har blivit en skam för sitt rykte. Likt ett sommarens glasspapper som trampats ner i höstslasket är den en urblekt spillra av sej själv. Ett tomt skyltfönster. Urs vad jag skäms. Till mitt försvar kan sägas att jag är en inspirationsstyrd varelse med hängivenhet till självömkan och dylika destruktiva aktiviteter. Som att tröstshoppa på Tradera och dricka kaffe trots halsbränna. Världen är upp och ner. Mitt liv är en rockring och jag är i sjunde månaden. Och det är bara början… vänta, jag ska förklara.

Vi ska ha en till bebis i november, Tor är en stormvind och jag är fångad. Jag vaknar tröttare än jag somnade och är less som fan på att bo två trappor upp. Hur gör dom? Alla mammor och pappor. Alla människor som går på föräldramöten och skjutsar till hockeyträningar, lagar middag, åker till Ikea och målar om huset grått. Planterar blommor vid postlådan, jobbar heltid och bakar mjukkakor till spanskagruppen. Knarkar dom?

Det känns som när jag var liten och spelade Mario Bros med syrran på 8-bitars. Hon hoppade över alla hål och visste vars alla extraliv fanns. Kunde klara bossen utan att bli liten ens. Och jag dog alltid på samma jävla anka. Jag minns att hörnen på min spelkontroll var rundade av bitmärken och knapparna gick trögt av alla mina vredesutbrott. Så känns livet just nu. Liksom jäkligt avancerat för somliga… för mej.

”Söt blå fönsterlampa i stengods med måsmotiv. En flisa har gått på ena sidan men är inget man lägger märke till, se bild. Inköpt på hantverksmässan i Hjo förra sommaren. Utropspris 60 kr. Jag packar extremt bra.”

Äh… 60 spänn. Inga bud lagda… Jag bjuder väl 60 då.

Men jag ska inte klaga. Jag ska inte klaga. Klockan är 22.30, läggdax för längesen. Vidar ligger i soffan och kollar fotboll och Tor pratar i sömnen. Säger Titta. Han har fått får på hjärnan. Vi åker och tittar på Hans de Waards får ute i Skabram flera gånger i veckan och Tor säger bä bä det första han gör varje morgon när han vaknar. Han säger även nam nam, vovve och blomma och älskar att dammsuga. Min älskade lilla sol. Kan klättra upp på toastolen och har ett naturligt intresse för sladdar och kontakter. Jag har ont i ryggen.

Hur ska det gå? Vi tittade på förlossningsakuten 2 minuter en kväll och jag började gråta. Mitt hår är gravidfettigt och jag svettas som en kalvsnitsel. Jag är tillbaka på cirkusen. Vill någon sälja sitt hus? Ring mej! Vi behöver ett hus. Och min blogg behöver kärlek. Jag ska försöka vårda den bättre. Jag ska nog få liv i den igen. Pynta till den. Det är snart sommar igen.

Idag är det måndag och jag har flaggan i topp, bakar tigerkaka och kokar fisksoppa. Trygg som en liten gris i ett stenhus sitter jag här med rosiga kinder och matos i håret. Om mitt liv vore en veckodag skulle jag önska att det var måndag. Med kaviarmackor till frukost och smågrått väder. Det går jag igång på. Det är stabilt. Inga slarviga fredagar med klackiskor och grillspett. Kan lika gärna floppa som toppa. Näe. Hellre Nyheterna och vädret än Ernst. Inget svammel.

Inte för att jag inte gillar Ernst, han är underbar. Alla gillar ju Ernst. Utom möjligtvis Vidar då. Han tycker att Ernst är en myt som skapar ett skevt mansideal i dagens Sverige. Så fort trailern för Sommar med Ernst börjar rulla i rutan sätter han igång å fnyser och har sej som bara katten.

–        Den där jävla Ernst är ju bara för mycket. Står där barfota på sin hemvävda matta och lägger in sill i ett kök han påstår sej ha byggt på några dagar. Och pratar massa skit.

–        Nääe nu överdriver du.

–        Och inte en hantverkarvalk så långt man ser.

–        Gud vad fånig du är. Det är ju ett tv-program. Hur kul vore det att se på en hemmasnickare från Lakaträsk som inte säger halv 7 medan han gjuter en garagegrund och dricker pulverkaffe? Vill du se det?

–        Sen tror kvinnorna som ser det där att det faktiskt finns karlar som lägger 7 sorters blommor under kudden på midsommarafton. Och renoverar badrum och konserverar rödbetor i glasburk.

–        Du känner dej bara hotad av det nya mansidealet. Dom mjuka männen.

–        Jag har världens affärside´. Vi tillverkar en dildo och döper den till Ernst. Och när man trycker på en knapp säger den: Det här är sommar för mej!

–        Herregud.

–        Tala om storsäljare.

Nåväl. Alla idéer är inte goda idéer. Och det är förbaskat tur att det finns fredagar. Och Ernst. Det är tur att livet inte bara är måndag och husmanskost. Urs vad trist. Och man kan ju faktiskt ha måndag hela veckan om man verkligen vill. Bara att byta kanal.