Jag tillbringade förmiddagen i en grillkåta på anrika Filipsborg i Kalix. Temat för dagen var "Kalix Godsterminal" och allt var väl förberett och precis som det ska vara när kommuner vill göra offensiva satsningar: 

Företagen var där, kommunalrådet hälsade välkommen, kommunen mannade upp med folk, Trafikverket var på plats liksom lite löst tyckatillfolk (bland annat mig själv). Man hade kallat till Workshop och efter att mappar och namnskyltar var utdelade skulle det arbetas. Efter en inledning av tillrest folk från Bastuträsk godsterminal som berättade om hur de gjort i deras kommun delades vi in i grupper: Gods och Virkestransporter.

Målet med dagen? Att ta reda på om det finns underlag nog för en virkes- och godsterminal i Kalix, i och med nya Haparandabanans tillkomst. En duktig senior samtalsledare stöttade oss och konsulter hade tagit fram alternativ att ta ställning till.

Jag har varit på en del såna här möten under mina nio år på Handelskammaren, och det blir lätt en hallelujastämning över dem. Det kan handla om en ny järnvägssträckning, ett nytt externhandelsområde, en galleria, en ny företagspark eller - som i detta fall - en ny godsterminal. Ofta målas frågan upp som lösningen på de utmaningar man har. Steget som ska ta kommunen IN I FRAMTIDEN. Alla deltagare hakar på och hejar på och politikerna brukar få något vått i blicken.

Så var inte fallet idag. Deltagarna gick sakligt igenom sina behov och hur de såg på en terminal i Kalix, vilka behov som fanns. Visst, det finns mycket gods i Kalix och det är ur industrisynpunkt ett mycket intressant samhälle. Kalix kombinerar brukort i form av BillerudKorsnäs med en mycket välrennomerad sågverksindustri, fina hustillverkare, elektroteknisk industri, mekanisk industri. Och till detta tillkommer en aktiv tjänstesektor, den berömda löjromen och fisket. För att bara nämna en del.

Detta näringsliv har stora behov av bättre transporter. Det finns många orosmoln i form av ökade kostnader för landtransporter och sjöfartens Svaveldirektiv, och existerande järnvägslösningar har uppenbara brister. Men detta är inget som en terminal i Kalix löser. Det finns fullgoda alternativ i Gammelstad och Haparanda, och risken med ytterligare terminaler är att de bara parasiterar på varandras konkurrenskraft.

Därför är inte lösningen en till godsterminal. Tiden är förbi då varje samhälle med elektrifierad järnväg och lite självaktning ska ha en terminal - så fungerar inte dagens svenska godstransporter på järnväg. Istället är lösningen bättre samarbete med existerande terminaler och bättre förståelse för vilka olika lösningar som kan erbjudas inom befintlig infrastruktur.

Mängden medel vi har att plöja ner på infrastruktur i norra Sverige är pinsamt liten, det vet vi. Därför måste varje krona räknas. Och därför hedrar det Kalix att lyfta sig över sitt eget samhälle, se på sina företags verkliga behov och förhoppningsvis låta ambitioner kring en terminal ligga tills ett annat eventuellt läge uppstår. Och låta sin begränsade mängd medel för utveckling gå till något annat - för det finns massor att göra.

Var då dagen onödig? Inte alls.

Att säga nej är ibland det modigaste man kan göra. Men att göra det kräver också förståelse för de som lyssnar, när man säger detta nej. Därför tror jag det var precis rätt upplagt och jag tror man använt precis rätt mängd energi till frågan. 

Så länge beslutsfattarna tar till sig dagens åsikter och detta nej får bli svaret så länge, så var detta föredömligt gjort av Kalix.

Varje år mäter vi på Handelskammaren var våra medlemsföretag gör sina affärer och var de vill utveckla sina affärer. USA - världens största ekonomi - hamnar alltid högt upp. Men aldrig högst upp. 

Idag har USA:s Ambassadör Mark Brzezinski besökt Luleå. Som vanligt hamnade affärsutbyten våra länder emellan högst på agendan och i ett rundabordssamtal med lokala företagare hade vi en bra diskussion om affärer mellan USA och Sverige. Siffrorna han visade upp gällande svenska företag i USA är imponerande: 

- Lilla Sverige kommer på 12:e plats bland utländska investeringar i USA.

- Värdet på de svenska företagens tillgångar i USA uppgår till 91,7 miljarder dollar.

- 176 000 amerikaner arbetar i Svenskägda bolag.

- Svenska bolag exporterar för 5 miljarder dollar per år till USA.

- Svenska företag investerade 441 miljoner dollar i forskning och utveckling i USA 2010.

USA är stort. USA är etablerat. Men ändå får jag alltid känslan av att USA inte alltid känns så hett för norrbottniska företag som vill etablera sig utomlands. Visst, det hamnar högt upp, men det känns inte hett.

Hur kan det komma sig?

När jag sitter ner med norrbottniska företag är de ofta lite ljumt inställda till att etablera sig over there. Rädslan för alla säkerhetskrav, alla avtal som ska signeras och risken för stämningar överskuggar ofta de möjligheter de ser på denna jättemarknad, varpå de väljer att vrida huvudet till "enklare" marknader såsom England, Tyskland eller övriga norden.

Kanske är det dags att tänka om. För som jag sa till Ambassadören tror jag detta arbete egentligen alltid måste göras - ska du exportera eller investera på en annan marknad så måste all research, allt pappersarbete och allt legalt arbete göras. Oavsett marknad. Det är bara det att skrönor (och en del sanningar, visst) om USA som det mest advokattäta och stämningsbenägna landet sitter inpräntat i vår ryggmärg.

Kanske ska vi skylla det på Ally McBeal och Lagens Änglar. Kanske på de miljonbelopp McDonalds betalat ut bara nån råkat bränna sig på deras kaffe. Jag vet inte. Men jag vet att affärer i USA ofta likställs med faror, inte med möjligheter.

Personligen tycker jag det är dags att ändra på det. Visst, att kliva in på en ny marknad kräver sitt arbete, det kräver sitt kapital och det kräver sitt risktagande. Men generellt sett är USA inte svårare eller mer riskfyllt än någon annan utvecklad marknad. Dessutom finns det massor av hjälp att tillgå via oss Handelskamrar, via Business Sweden och via ambassaden.

Nu har vi i Luleå vår enormt uppmärksammade Facebooketablering, en amerikansk investering som kommer följas av flera. Detta, i kombination med att de arktiska frågorna hamnar allt högre upp i medvetandet på världssamfundet (och norra Sverige med det) och i kombination med de förhandlingar för ett kommande frihandelsavtal mellan USA och EU, gör att jag tycker det är dags nu. Det är dags att vi börjar rikta fokus på USA, och att vi börjar känna att temperaturen höjs.

Vi har nu förhoppningen att Ambassaden ska börja lägga kommande events för affärsutbyten här i Norrbotten. Tiden är redo för det.

Ambassadören var tydlig: För USA är Sverige stekhett.

Kärlek ska med kärlek bemötas. Låt oss göra det.

Björn Löfstedt, Index Braille, i rundabordssamtal med USA:s Ambassadör Mark Brzezinsky, om möjligheter och svårigheter med att etablera sig på den amerikanska marknaden.

Ibland kan två problem lösas genom att man slår ihop dem. 

Därför är det intressant att titta på två av de största utmaningarna vi brottas med i Norrbotten: Det första är den relativt höga arbetslösheten hos våra unga. Den andra är de massiva pensionsavgångarna som nu står för dörren.

Lösningen på problemet verkar enkel, och jag hör det allt för ofta när det diskuteras hur Norrbotten ska utvecklas: "Flytta på er gamlingar! Det står en ny generation redo att ta över och det är väl lika bra att ni går hem nu och njuter av er pension, så kan de unga som står utan arbete ta er plats. För det är väl bättre att vi lägger samhällskostnaden på pensioner än på a-kassa och socialbidrag till våra unga. Dom har ju framtiden framför sig."

Att tänka så kan kännas rätt, men är fel. För att en sån ekvation - pensionera en äldre och plocka in en yngre - ska gå ihop så krävs nämnligen att vi gör en förenkling av vår verklighet: Vi måste anta att antalet arbeten är konstanta. Och den förenklingen låter sig inte göras.

Istället börjar ekonomer världen över bli allt mer överens om att det helt motsatta gäller. Ju längre äldre arbetar, desto fler unga blir satta i arbete.

Tänker man på det ett tag så blir det ganska uppenbart. Fler i arbete gör att fler tjänar pengar, som de sen kan använda till varor och tjänster. Vilket i sig leder till att fler blir satta i arbete.

Men, vanföreställningen att metoden "flytta på er gamlingar!" skulle vara god arbetsmarknadspolitik lever kvar och har fått ett namn - "the lump of labour fallacy".

Att bekämpa denna vanföreställning är inte helt enkelt, eftersom det är så enkelt att se detta från en mikronivå: Vi har alla någon äldre i vår omgivning som sitter på en position och bromsar upp för någon ny att ta deras jobb. Och vi har nog alla sett ett generationsskifte någon gång, där en äldre avtackas en fredag för att ersättas av någon yngre måndagen därpå.

Vi ska inte sticka under stolen med att det i små företag, och i enskilda fall, finns en naturlig koppling mellan att en går och en annan tillträder. Men vi måste se det ur ett bredare perspektiv.

Vad kan vi då göra? Tja, en första del är väl att hjälpas åt att sudda ut denna vanföreställning. Säg emot nästa gång någon ropar "Flytta på er gamlingar!" och försök förklara att alla som vill och kan bidra i vårt gemensamma arbete faktiskt är med och skapar vår gemensamma välfärd. Alla behövs. 

Synen att "någon" kommer och tar "någon annans" jobb - och att mängden jobb som finns på arbetsmarknaden är konstant - är både defensivt och hämmande. Det är dessutom en syn som har använts förut och där vi kan se hur fel det tänket varit. Det användes till exempel aktivt av motståndarna till att kvinnor skulle träda in i arbetslivet. Och tyvärr stöter man allt för ofta på det när det gäller invandring. Att se det som att "dom" kommer och tar "våra jobb" är lika tragiskt och inskränkt som det är felaktigt.

Att vi sen har massor kvar att göra när det gäller vår ungdomsarbetslöshet är självklart, och krävs att vi tänker på. Fast i detta fall på motsatt sätt än vi brukar tänka. 

Dessutom bör vi se över systemet med pensionsåldern - min egna åsikt är att vi måste skapa ett arbetsklimat som välkomnar alla att arbeta längre, under förutsättningen att det är det man vill göra. 

Men när det gäller att se äldres närvaro på arbetsmarknaden som ett hot eller en möjlighet kan jag bara instämma i the Economist välformulerade uppmaning som ni alla borde läsa: "Keep on trucking"

Så var det internationella kvinnodagen. 

Vi lever idag i ett av världens mest jämställda samhällen. Många - även kvinnor - ställer sig frågan: Behövs den?

Min åsikt? Tja, har vi nu bestämt oss för att ha dagar för kanelbullar och semlor, mammor och pappor, vatten och jesu födelse, så har jag svårt att förstå varför vi inte en gång per år kan lägga lite extra fokus på kvinnors situation.

Varför? Kolla in grafen från the Economist nedan. Dom har lagt ihop de fem viktigaste indikatorerna kring kvinnors förutsättningar på arbetsmarknaden. Sist i deras mätning kommer Sydkorea och Japan.

Sverige då? Ja, vi kommer på en fin tredjeplats.

Är det då dags att vi sträcker på oss och är stolta? Absolut inte. För även en tredjeplats innebär att vi verkar anse att en kvinnas arbete bara ska vara värd 85% av en mans. 

Och så länge det är så, så behövs dagen. Och vi behöver alla skärpa oss.

Länken till "the glass-ceiling index":
http://www.economist.com/blogs/graphicdetail/2013/03/daily-chart-3

Det finaste som finns är människor som drivs av ett högre syfte, och som ägnar sitt liv åt detta syfte. De som har en mission, en strävan efter något som ska göra saker och ting bättre. Som vill bidra till en positiv utveckling. Och som dessutom gör det för människor som av någon anledning är i kläm på något sätt.

Det finns nog få som på samma sätt personifierar detta driv på samma påtagliga sätt som Björn Löfstedt. 

Björn var en av de första årskullarna civilingenjörer som dåvarande Luleå Högskola spottade ur sig i slutet av sjuttiotalet. I sitt garage snickrade han ihop en av de första printrarna för blindskrift, för att skapa bättre förutsättningar för blinda att kunna läsa och skriva.

Sen dess har han drivit företaget Index Braille. Garaget lämnade han under åttiotalet, och sakta men säkert har bolaget annekterat del efter del i ett gammalt tvätteri i Gammelstad just utanför Luleå. Idag har de hela kåken.

Björns drivkraft märks direkt, när vi slår oss ner i deras för dagen överfulla fikarum. Det är Björns 60-årsdag så han har haft sovmorgon. Det bjuds på tårta, vi sjunger och applåderar och en gåva från personalen räcks över. Sen töms fikarummet och Björn börjar berätta om bolagets historia. 

Det fullkomligen sprudlar energi ur hans ögon när han beskriver sitt mål, sitt syfte. Det talas nämligen sällan om analfabetismen bland blinda, en siffra som även i västvärlden tyvärr är långt över 80%. Och som inte minskar. Han talar sig varm om vilka dörrar hans printrar öppnar för de blinda, och vilket viktigt steg i integreringen läs- och skrivmöjligheten är.

Det är detta driv, denna mission, som gjort att Björn och hans kollegor orkat hålla ut. Goda och dåliga tider har passerat. "Man får vara envis", "ingen borde egentligen göra det här" och "vi har gjort alla fel man kan på vägen" är typiska kommentarer Björn fäller, då han beskriver bolagets utveckling. Men drivkraften har fått dem att satsa. Att satsa en gång till. Och en gång till.

Index Braille är idag världens största och ledande inom detta segment. Det finns en handfull mindre konkurrenter runt om i världen men just här, i Gammelstad, finns ledaren. En ledare som aldrig varit där de är idag om de inte drivts av ett högre syfte.

Björn, du har all anledning att vara stolt på din 60-årsdag. Ditt företag är ett föredöme, din drivkraft är avundsvärd. Och din livsgärning skapar varje dag nytta för blinda runt hela världen. 

Grattis Björn!!

Björn Löfstedt visar mina kollegor Natalie och Robert den senaste tekniken med bitmappad blindskrift.

Läser idag Johan Erikssons lysande ledare om det ödesdigra Svaveldirektiv - ett direktiv som i ett slag kommer slå öka kostnaderna och snedvrida konkurrensen för den svenska industrin, försämra miljön, öka belastningen på våra vägar och järnvägar och kraftigt höja dieselpriset för oss alla.

Norrbottens Handelskammare jobbar i nära samarbete med Bottenvikens stuveri AB och ett antal fler intressenter i att nu undersöka de konkreta konsekvenserna för vår industri. Kostnadsökningarna för utskeppning från våra fem nordligaste hamnar (Kalix, Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå) ligger på 31-141 kronor per ton, en massiv kostnadsökning som vår industri inte tål.

Vill du sätta dig in i frågan? Förstår du inte riktigt vad som är konkurrenshämmande? Tycker du det låter konstigt att ett direktiv som ska sänka svavelhalten i vårt fartygsbränsle kommer skada miljön? Här kommer lite lästips:

Läs gärna Johans ledare här, eller min sedan tidigare publicerade ledare här.

Här kan du läsa om Finlands farhågor och funderingar på nya utskeppningsvägar, via Murmansk eller Narvik. 

Ta del av Sjöfartsverkets konsekvensanalys här (framför allt sammanfattningen och sida 63).

Men framför allt: Läs Swecos mycket överskådliga och skrämmande analys här.

Direktivet är mycket allvarligt. Dess negativa konsekvenser drabbar inte bara vår exporterande basindustri bara för vår industri, utan för alla samhällsfunktioner som är i behov av drivmedel. Swecos rapport är tydlig med vilka konsekvenser en höjning av dieselpriset med minst 80 öre/liter kan få:

"Verksamhet med begränsad möjlighet att föra vidare kostnader kommer drabbas extra hårt av svaveldirektivets effekter. Ett exempel är kommun och landsting. Sektorer med exponering mot en global marknad måste hitta sätt att minska kostnader eller lägga ner sin verksamhet. Exempel är lantbrukare, skogs- och stålindustrin."

Det är dags att vi alla börjar jobba på alla cylindrar för att minska effekterna, bibehålla så mycket gods som möjligt på våra hav och se till att vår industri får konkurrera på så lika villkor som möjligt.

Allt för vår välfärd, vår säkerhet och vår miljö.

Det finns förstås många saker vi inte hinner med och många saker som kan förbättras. Men det finns ochkså mycket jag är stolt över, när det gäller jobbet vi gör på Norrbottens Handelskammare.

En av de saker jag är mest stolt över är vårt deltagande i EU:s utbytesprogram för nystartade företag - Erasmus for Young Entrepreneurs. 

Hittills har vi skickat iväg 21 nystartade företag från Norrbotten, ut i Europa. De har packat sin väska och rest till Frankrike, Spanien, Italien, Bulgarien, ja listan kan göras lång. Där har de mötts upp av ett etablerat företag som de tillsammans arbetat med i 1-6 månader.

Nyttan med.... äh, förresten, vi har ju gjort en film som visar allt detta. Kolla in den här.

Ring sen vår kontaktperson David Lindgren Zacharias på 070-33 88 088 om detta är nåt för dig - vi har fyra platser kvar!

Jag har idag varit på stormöte om integration, som anordnades av det kompetensförsörjningsutskott vi på Handelskammaren sitter i. 

Dagens krassa konstaterande stod allas vår kloke och härligt obekväme professor Nils-Gustav Lundgren för: 

"Umeå säger att dom ska bli 200.000. Kör man in till Luleå står det att vi ska bli 10.000 fler lulebor. Det är otroligt att tro att dagens välutbildade, upplysta och arbetande mödrar spontant börjar föda 6-7 barn var, och vi kan inte vänta oss att bli invaderade av folk söderifrån. Nej, de kommer att vara invandrare, nästan allihop. Men det är tyvärr ingenting vi pratar om och därför inte är beredda på. Det kanske är dags att vi börjar med det."

Jag försöker summera vad jag hört på den konjunkturmätning som Norrlandsfonden hade i morse till min kollega Petronella. När jag är klar pausar hon och sen säger hon:

"Som hisstillverkaren sade: Upp och ner."

Och hon slår huvet på spiken.

För det är så, att tiden är över när Norrbotten har en konjunktur. Ju mer omvärldsberoende vi blir, och ju snabbare våra varor och tjänster produceras och konsumeras, desto mer går våra konjunkturer i otakt. 

Det går strålande för fastighetsbranschen i Norrbotten. Träbranchen går kräftgång. Byggbranschen är stark men bilbranschen viker. Till och med inom vissa branscher skiljer det sig - ett lysande exempel är IT-branschen där konsulterna har goda tider medan industrirelaterad IT går en negativ framtid till mötes.

Vad är då den stora bilden, summeringen av det Norrlandsfonden försöker summera? Är det ens någon vits att försöka förstå sig på konjunkturen?

Ja, definitivt. Men det är viktigt att hålla fokus på den stora bilden. Och den stora bilden i Norrbotten stavas industri och export. Hur mycket vi än pratar om servicesektor, tjänstesektor och kunskapssamhälle - och hur viktigt det än är med kreativ industri, kultur och attraktiva samhällen - så utgör vår exportindustri fortfarande bulken i den Norrbottniska tillväxten.

Siffrorna talar sitt klara språk:

I Norrbotten uppgår investerinarna till över 6 miljarder per år just nu. Det är nästan lika mycket som Gävleborg, Västernorrland, Jämtland och Västerbotten tillsammans. Det är stora och viktiga siffror som utgör basen för Norrbottens tillväxt och välmående just nu. 

Dessa siffror är en direkt följd av vår export, som också är jämförelsevis stor (41 miljarder av Norrlands totala 123 miljarder). Det är investeringar som gör att denna export kommer kunna fortsätta öka. 

Men sen måste man se till vad vi exporterar. Av Norrbottens 41 exportmiljarder är 34 relaterade till gruvnäring, stål- och metall samt massa och pappersindustri. Och av olika anledningar viker dessa marknader - stark krona, svag efterfrågan, ett Europa i kris, ett Kina som är svårbedömt och så vidare. 

Och det är väl den viktigaste förklaringen till den inbromsning vi nu ser: Våra kunder viker av olika anledningar, alltså råder en ökad försiktighet. Konstigt vore annat.

Vi får bara inte glömma att vi kommer från rekordhöga nivåer, och vi får aldrig sluta tro på att denna efterfrågan vänder igen. För det vi har - som till exempel järnmalm, koppar, stål, kraftliner och sågade trävaror - är något som kommer att fortsätta efterfrågas.

Eller som Petronella säger: "Upp och ner."

Det är lördag eftermiddag och jag sitter på Leos Lekland i Luleå. Att vara här brukade vara en svettig uppgift, men sen barnen blev 5+ är ett besök på leklandet som en enda lång fika, med avbrott för enstaka omplåstringar och en jämn ström av sockerutfodring till svettiga barn med statiskt hår.

Så här sitter jag och kommer ikapp med mina funderingar.

En fundering jag haft senaste tiden är att vi är jäkligt många som jobbar med regional utveckling. Att vi är många vet vi ju: institutioner, projekt, företag, stiftelser och annat, som brukar gå under benämningen "företagens vänner".

Funderingen jag har är: Hur många? 

Så, direkt ur mitt huvud sittandes på ett skrikigt Leos Lekland, rakt ner på en lista: här kommer de jag på ca tio minuter kunde komma på. Jag fick har fått ihop 111 stycken.

Vissa kanske inte finns kvar eller så har jag lite fel namn på dem, men oavsett det tycker jag det är en skrämmande siffra. Och då finns det garanterat lika många till som jag glömt - eller aldrig ens hört talas om.

Visst är det dags på att vi funderar över hur alla dessa samarbetar? För jag är övertygad om att alla dessa 111 vill väl och gör bra saker. Tyvärr drunknar dock ambitionerna allt för ofta i den otydlighet och röra som uppstår när 111 stycken pockar på företagens och regionala utvecklingens uppmärksamhet. 

SNABBLISTAN: 

acusticum

almi

arctic business incubator

argentis

arvidsjaurföretagarna

aurora borealis

aurorum science park

biltestklustret

CDT

centek

CiiR

Connect Norr

Coompanion

creative node

destination jokkmokk

destination polcirkeln

entreprenörcentrum

esf-rådet

expandum

Exportrådet

Flygrådet

folkhögskolan

fyrkantensamarbetet

företagarna boden

företagarna gällivare

företagarna kiruna

företagarna norrbotten

företagarna pajala

företagarna övertorneå

företagsbolaget

go business

gällivare bygger

gällivare handel

handelskammaren

haparanda utvecklingskontor

haparandaföretagarna

heart of lapland

hushållningssällskapet

incoming nordkalotten ?

Ingenjörsvetenskapsakademien Norr

Innovationsbron Luleå

Internet Bay

invest in norrbotten

it norrbotten

iuc norrbotten

jokkmokks näringslivsenhet

jordbruksverket

kalixföretagarna

kiruna handels

kiruna lapland

kommunförbundet norrbotten

krenova

kronan exploating

kultur och näring

lrf konsult

ltu

ltu karriär

luleå co

luleå convention bureau

luleå näringsliv ab

Längmanska Företagarfonden

länsstyrelsens tok-enhet

Lärcentra Pajala

Magma

nll regionala enhetn

nordkalottrådet

Norrbottens Akademien

Norrbottens Forskningsråd

Norrbottens Forskningsråd

Norrbottens Logistikråd

Norrbottens Upphandlingsråd

norrlandsfonden

north sweden european office

pajala utveckling ab

piteå presenterar

piteå tillväxtenhet

piteåföretagarna

priorum

progressum

Regionala Godstransportrådet

Resurscentrum för Kvinnor

rotary

röda korset

sensus

skoglig samverkan

solander science park

sparbanken nord / framtidsbanken

spira fyrkanten

strukturum

svensk handel boden

svensk-finska folkhögskolan

svenskt näringsliv

swedish lapland

the node pole

tillväxtverket

tornedalsrådet

trafikverket

Trafikverkets Näringslivsråd

Ung Företagsamhet

utvecklignskontoret gällivare

vindfyr

visit gällivare

visit luleå

visit sapmi

vuollerimklustret

winternet

åkeriföreningen

älvsbyföretagarna

överkalix näringslivskontor

överkalixföretagarna

övertorneå tillväxtkontor

Sådär. Missat nån? Hör av er!