Så fick livsmedelsindustrin en ny skandal som verkar ha nått sin kulmen för att lugna ned sig. Starka varumärken som IKEA, Findus och Dafgårds har fått törnar och det är nu som det är som mest intressant att se hur det möts och hur företagen vill återfå förtroendet för varumärket.

Jag roades mest av en dubbel felsyftning som Expressen lyckades missa innan det kom in på webben:

Krishanteringen däremot från ett annat av de utpekade företagen visade en ledsen man i kockmundering som sa att hans företag skämdes djupt och nu skall förtroendet upp igen. Med viss erfarenhet från medial krishantering hostade jag nästan upp biffen - såg jag rätt?

En Kock!?! Kockmundering!?!

Min egen grund i krishantering handlar om att inte bygga fasader. Är man en storköksfabrik ska man förklara för oss konsumenter på vilket fint storköksmässigt sätt kontrollerna ska säkra att vi får den köttsort som vi tror att vi köpt. Är man ett gruvföretag i likviditetskris ska man inte byta skepnad och möta alla oroade människor med slokhatt och gruvhacka. Istället ska man försöka adressera problemet och vara så rak och tydlig som kan kan.

En kock som skäms känns så nedvärderande att jag bara vill glömma företagets varumärke.

Vad hette matföretaget nu igen?

Försökte, försökte igen, men kan inte hålla mig från att sända ut en vädjan: Jämställdhetsfrågan är för viktig, för att användas som ren slentrian.

Vi är ett län med utmaningar i könsrollerna, på samma sätt som alla andra län i det som Stockholmare brukar kalla Landsort. Vi är varken bättre eller sämre än andra, men därför och just därför är det viktigt att vi visar framfötterna i handling.

Att nu framställa det som norrbottenstypiskt att vi får en man som ny Landshövding känns lite märkligt. Min erfarenhet av att jobba i Regeringskansliet inskränker sig till den tid som var för tolv år sedan, men redan då kunde jag känna trygghet att man inte tillsatte chefer som aktivt sökte ställa ut Norrbotten i särställning på könsgrundade val.

De myndighetschefer som tillsattes i Norrbotten var precis likadana som övrigt - det vill säga också kvinnor men i för liten grad.

Jag är inte partipolitiskt aktiv nu, men kan lätt se att Regeringen alltid behöver värna om könsmässig balans. Just nu är de som sitter som Landshövdingar rätt väl balanserade: det sitter (inklusive en tillförordnad) 12 kvinnor vid de totalt 21 Länsstyrelserna.

(bilden visar landets 12 kvinnliga landshövdingar. Bilden lånad från Landshövdingen Kristina Alsér:s blogg)

Om det sedan skulle vara så att Norrbotten har en särställning i att kunna styra regeringsbesluten så att män tillsätts, ankommer det på de som påstår så att visa det.

Efter att ha varit på Gotland under del av veckan, inser jag att de enda röster som höjts kring tillsättningen är från vårt eget läns duktiga debattörskrets.

I övrigt verkar alla gratulera till att Sven-Erik Österberg utsetts till vårt län. Av de totalt 9 manliga landshövdingar som finns i riket bedöms han vara en riktigt skicklig myndighetschef. 

Tills dess någon övertygar mig om att Regeringen Reinfeldt lägger särskilda omvända kvoteringskrav för Norrbotten - är min uppfattning att vi ska glädjas åt att vi får in en bra företrädare för länet.

Jag tror att Jämställdheten behöver stärkas i de konkreta frågorna, istället för med slentrianmässiga inlägg. Norrbotten förtjänar det, på samma sätt som Landshövdingeämbetet i Sverige, där ju Regeringen uppnått mer än balans mellan könen.

Det behöver följas i andra myndighetssammanhang, i Norrbotten och i övriga Sverige istället för att vi använder denna tillsättning som tillhygge för att upprepa oss.

Jag sitter och lyssnar på fullmäktige i Pajala. Landshövdingen inledde med att tala om utveckling och framtidstro. Jag själv följde med att tala om Pajalas och Tornedalens alla fördelar. Stellan Lundberg från Ångpanneföreningen talar just nu i detta ögonblick om utmaningar och om kvinnounderskott. 

Det är ett perspektivbyte som skett under bara några få års satsning i kommunen. Det är ett arbete att ändra attityder, som så många invånare i Pajala faktiskt gjort och som de gör det allra bästa av. Vi kan se företag som flyttar in. Bemanningsbranschen slår ned bopålarna, som en tydlig signal att utveckling pågår. Det är roligt att vara i Tornedalen. Verkligen roligt.

Efter en stunds leenden, är det dock dags att ge sig i kast med allvaret. Bostadsbyggande och Infrastruktur är stora utmaningar. Att flytta berg är tungt, men så mycket lättare när vi alla har enats om att tänka bort de berg som skymmer vårt inre.

Det har debatterats kring hur Almedalsveckan blivit för stort eller för mycket kringarrangemang. 1400 seminarier? Går det att vara på så många? Rätt svar är förstås att det inte går. Det har aldrig varit så mycket bevakning kring veckan som detta år, trots att det är så långt från ett valår som det kan bli. Funktionen Almedalsveckan har nog istället ändrat karaktär. Från att ha varit en Politikervecka är det numera en politikvecka.

Tommy Waidelich (s) intervjuas av Niklas Svensson, Expressen

Alla möjliga särintressen som finns organiserar sig och söker uppmärksamhet och en stund i värmen. Vissa med massor med pengar och rosévinsmingel, medan andra gör utspel eller talar tillfolket som råkar stå kring Donners Plats. Idag lyssnade jag på en förening för Mobbade. De stod en fyra, fem stycken med handtextade skyltar och en talare med megafon på magen. Bredvid stod ett par demonstranter som ville förbjuda aborter. De sa ingenting, men hade plakat som var ägnade att chockera med bearbetade fotografier och arg text.

Det är också Almedalsveckan, bortom de arrangerade tv-debatterna och de hastigt influgna storpolitikerna.

Tisdag efter lunch

Almedalsveckan. Det är faktiskt större i år och det märks. Folk överallt och inte ett gathörn utan en informationskiosk med budskap och flygblad.   

Lyssnar på Nationell Godsstrategi som har seminarium under Almedalsveckan. Ett samarbete där region västerbotten syns under ledning av Erik Bergkvist. En inspirerande landshövding i Chris Heister för Västerbottens län, som under hela anförandet använder Pajala som exempel för hur Norra Sverige utvecklas och hur bra det är för övriga Sverige.

Hon följdes upp av Catarina Elmsäter Svärd, vår infrastrukturminister, som skämtsamt tog upp frågan om Norrbotniabanan och hur Stockholmare  så lätt kan ändra åsikt. En bra öppning på nästan en hel vecka av seminarier och träffar. Bra jobbat även i år från Olle Tiderman och kompanjoner.

Strandskyddet;

Detta fantastiska instrument som ska garantera alla människor tillgång till kontakt med vatten. Det har funnits länge och det tar sig alla de konstiga uttryck som alltför fyrkantigt tillyxade centrala påfund har. 

Del av Forest Hotell vid Tärendö älv. Ett vackert läge med fantastisk vy

Vi tänker oss att behovet är som störst i kraftfullt attraktiva områden med vattenvyer medan i kommuner där antalet vattendrag överstiger antalet innevånare blir det annorlunda. Annorlunda blir det, som vi kunnat se i Norrbottensdebatten, men inte som vi kanske kunde tro. De skarpaste kraven på skydd och konfliktens kärna hamnar inte på Gotland, utan i Pajala, Kiruna och Arvidsjaur. 

Naturskyddsföreningen, har valt att slå på sin allra största trumma för att skydda våra Norrbottniska stränder från alltför tät bebyggelse för nära vattnet, trots Regeringens ambitioner att Landsbygdsutveckling måste få utnyttja allt det vackra med Landsbygdens stränder. 

Naturskyddsföreningen har säkert den bästa av ambitioner för att skydda mina intressen i Norrbotten,från Stockholm. Jag undrar hur hårt de går ut i våra högt värderade fastighetslägen i södra Sverige där fler människor bor. Tyvärr måste jag konstatera att det bara är här man slår hårt och jag hoppas att det inte bara beror på att det är färre medlemmar som drabbas här och att man lättast kan försvara reservat och begränsningar långt borta från den egna bakgården.

Om Naturskyddsföreningen skulle resa från storstadens storslagna utsikt och komma till Pajala, skulle de upptäcka gränsälvarnas lustiga paradox: På svensk sida är det 100 meter renrakad strand för att husen ska få den vattenutsikt som vi boende så gärna vill ha. På finsk sida står husen mycket närmare, men stör inte lika mycket, eftersom de därmed kan spara vegetation och skogsdungar utan att missa utsikten. Som strandströvare känner man sig mindre störd på den finska sidan av älven.

Sedan verkar frågan numer handla om Landshövdingen ska tillåtas fatta beslut som skiljer sig från hans underordnade rådgivare och handläggare. Den rättigheten torde vara självklar, om den brukas på rätt sätt. Jag är själv tryggare i en myndighet där chefen ändrar något förslag till beslut av tusen, än där den yttersta linjens handläggare aldrig får ifrågasättas eller korrigeras. Där lär Justitieombudsmannen, Polisen och alla andra som ska titta på detta sätt snart svara.

Själv tittar jag just nu ut över Tärendö Älv där den är som vackrast, från Forest Hotels fönster. Vilken tur att inte De organiserade lobbyisterna från Stockholm var födda när detta byggdes; Då hade jag istället tittat rakt in i en skogsdunge.

Platsen är Eu-Parlamentet i Bryssel. Det är en konferens med något hundratal deltagare. Ordförande är Sveriges Utrikesminister Carl Bildt, följd av Näringsministern Maud Olofsson. Fokus för konferensen är EU och bristen på strategiska råvaror. Med den inriktningen för Sverige klubban i Barentsregionens samarbete och på det sättet lyckas Norra Sverige stå i fokus, eftersom Europa har det strategiska bekymret att vi behöver råvaror från andra delar av världen och EU:s egen produktion av råvaror är blygsam.

Sverige är i sammanhanget ett undantag – vi har gruvnäring, gruvutveckling och strategiska insatsvaror för gruvindustrin. Ett område där vi kan leda utvecklingen från ett politiskt och teknologiskt perspektiv. Råvarornas intåg på den politiska scenen kommer sig av att de länder som har dem, insett dess värde och genom styrning av produktion och pris, skapar en viktigare roll och ett större ekonomiskt utbyte.

Sådan är en del av världen idag, till gagn för en del av utvecklingsländerna och till harm för de högindustrialiserade länderna. För oss i Norr är det dubbelt till gagn. Det skapar jobb och välfärd och ökar intresset som nationen ser i vårt område. Tillkommande skapar det också prioriteringar för utvecklingsprojekt som äger rum i vår närhet, såväl politiska som industriella. 

Hela arrangemanget kring PDAC handlar naturligtvis om mässan och Investerarforumet. Viktigare ändå är kringaktiviteterna, de stora och små mötena. Ett av de mest respekterade mötena heter Fennoscandian Luncheon och är ett samarrangemang mellan Sverige, Norge och Finland. Det är en finare lunchbjudning med en särskilt inbjuden talare och riktar sig till 110 deltagare. I år var det 118 anmälda och närvarande gäster, vilket minskade armbågsutrymmet ordentligt vid borden.

Särskild talare var Näringsministerns stabschef Frank Nilsson. Han talade för alla länderna i Fennoskandien kring varför investeringar i gruvnäring är en bra verksamhet såväl för företagsamheten som för nationerna.

Ett bra tal, där det verkligen gick fram hur bra förutsättningar som finns för investeringar och den samling som finns mellan de nordiska länderna även i dessa frågor. Mina finska vänner tydliggjorde att det var lyckat även ur deras synvinkel. Bravo Frank!

Det är en märklig känsla att se de olika nationerna arbeta för att skapa uppmärksamhet till sina förutsättningar. I vanliga världen handlar det om hur man ska slå igenom på olika konsumentmarknader, eller i musikens värld, hur man slår igenom i USA eller - som några svenska popartister blir "Big in Japan".

Här är det andra länder: vi ser svenska myndigheten för Geologi, SGU ha en monter för att visa varför vi har goda förutsättningar. Detta gör man tillsammans med Finlands motsvarighet GTK.

Vad det handlar om är investeringsfrämjande. Publiken och deltagarna här på mässan PDAC representerar kunskap, verksamhet, riskkapital och olika projekt. Det är inget självspelande piano. Det kräver smörjmedel och de platser som vill vara centrala för nya gruvprojekt gör allt vad som möjligt är för att skapa det intresse som behövs.

Vi har ett fantastiskt goda förutsättningar för gruvverksamhet. Det visar sig genom den goda förvaltning som våra producerande gruvföretag lyckas med, efter de fantastiska entreprenörer som grundade dem, för länge länge sedan. Vi är också några stycken nya företag som vill göra lika fantastiska entreprenörsinsatser som förhoppningsvis finns kvar under lika lång tid att de finner nya kvalificerade människor att förvalta skapelserna.

Vi har nog alla uppgifter i en sådan process som krävs för att komma till entreprenörsstadiet. Den systematiska marknadsföringen av vår plats, till de institutioner och människor som behövs för att entreprenören och sedan förvaltaren ska få luft under vingarna. Det handlar om att visa möjligheterna och möta de människor vi behöver få till vårt län.

Veckan spenderas i Toronto vid den kanske allra viktigaste mässan för gruvindustrin.

Återkommer med inlägg.