Väl hemma igen ser jag Jan Troells film Dom över död man. Får ett ord med på vägen: Förolämpning.

Ordet använde Torgny Segerstedt sig av efter att Hitler blivit vald till rikskansler.

Hitler var en förolämpning, skrev han. Nazismen var ingenting annat än en förolämpning.

I dagarna talas det mycket om att vi ska kalla saker vid dess rätta namn. Själv har jag funderat en hel del när jag hört Björn Söder och de andra Sverigedemokraterna skylla ifrån sig efter skandalerna – vilket ord är passar bäst, fångar hela känslan?

Svaret fick jag i går, från en röst som fortfarande klingar starkt genom årtiondena. En förolämpning.

Isländska sagor 6

Vinden har vunnit väderstriden, nu stängs gator av och dem av oss som trotsar makterna inser att det faktiskt finns en anledning till att människor håller fast sig i lyktstolpar i tv:s nyhetsrapporteringar. Allt känns overkligt verkligt, ändå är vi mitt i en stad.

Vårt mål är Harpa, Reykjaviks nybyggda konserthus intill stormvågorna i hamnen. Tanken var att byggnaden, som är ritad av arkitekten Henning Larsen efter en idé av den världsberömde konstnären Ólafur Elíasson, skulle bli helt sponsrad av det isländska näringslivet. Men en ekonomisk kris kom emellan när huset var halvfärdigt och staten gick efter en hel del diskussioner in och betalade kalaset.

”Vi är mycket stolta” säger personalen som svar på frågan och vi nickar erkännande. Flera konsertsalar, isländskt svart och vitt, utanför fönstren råmar orkanen, sextio meter i sekunden i byarna.

På väg dit passerar vi en hal träbro lagd över en damm och ett fält lavastenar. Håller i varandra hårt, tre av fyra blåser omkull. Vi luktar faran.

Men belönade blir vi återigen i detta märkliga land. En kväll i veckan dukar man upp till konsert med de inhemska symfonikerna och sälvklart har man en egen opera. På en befolkning lika stor som Norrbottens. 

Isländska sagor 5

Inblåsta i Reykjavik några dygn finns där ändå mycket att göra. Det böljande Nordens hus, ritat av Alvar Aalto, man ser tydligt spåren efter hans berömda vas. En vacker plåtbelagd kyrka i Hafnarfjördur, dit vågar vi oss och blir rikligt belönade. På nationalmuseet, även det ett snyggt hus, står vi vid bordet där "the Match of the century" en gång utspelade sig. Vi talar alltså om matchen mellan schackmästarna Boris Spassky och Bobby Fischer 1972, på samma gång en strid mellan öst och väst. I ringarna runt händelsen skrevs dramatik. Det mest kända verket är självklart musikalen Chess. Tänka sig - en schackmatch.

Isländska sagor 4

Det börjar som en vind, kraftig men acceptabel.

På tv varnar de och i hotellet tycker de att vi ska hålla oss borta från vägarna.

Så kommer den, orkanen. Vindstyrkor på 38 meter  per sekund, det skallrar i plåten, på ett grannhus blåser taket av.

Vi trotsar faran, beger oss ut på gatorna i Reykjavik.  Vi är inte ensamma. Det pågår rockfestival i stan, överallt försöker musiken överrösta stormen från utomhusscenerna. Ett band tycks ha varit med förr, de står inomhus, publiken utomhus.

Isländska sagor 3

En sen kväll tar Jón med oss till konstnären Einar Jónssons trädgård. I det starka strålkastarskenet blir hans bronsskulpturer särskilt effektfulla. Påminner lite om Vigelandsparken, fast skalan är mindre.

En av skulpturerna föreställer prästen och psalmdiktaren Hallgrímur Pétursson som fått ge namn åt Hallgrímskyrkan ett stenkast bort. Man kan diskutera exteriören, som under några år var osynlig på grund av reparationer - det hade tydligen slarvats rejält vid byggandet. Men interiören är fantastisk - avskalad, ren. Självklart är vi inte överens om det.

Ovanför ingången ståtar orgeln som är av det större slaget. 5275 pipor, större än många av de största kyrkorglarna i Europa har vi just fått lära oss i Piteå där Studio Acusticums nyinvigda orgel ståtar med över 9.000 glänsande pipor. 

Isländska sagor 2

Att landskapet och naturen skulle vara något extra visste jag. Men att Reykjavik skulle vara en sådan pärla kände jag faktiskt inte till. Trevliga krypin, småskalig handel, ett myllrande folkliv – varför har jag inte förstått det?

Kåkarnas fasader ofta i plåt. Kommer man från landet där man slagit mynt av att göra plåtfasader som liknar trä, ger man inte mycket för plåt i byggnadskonsten. Men på Island ändrar jag mig: här får plåten vara plåt. Korrugerad, ofta färgstark. Mycket snyggt, även det oväntat.

En eftermiddag slinker vi in på ett litet café, inte mycket större än ett hål i väggen. Väldigt gemytligt och kaffet är gott.

Tränger ihop oss med grannarna vid bordet intill när vi upptäcker henne. Jo, det är hon i egen hög person, känslan kan närmast beskrivas som osannolik. Vi försöker lämna henne i fred, inte glo så mycket. Plötsligt knackar hennes bordskamrat mig i ryggen, räcker fram sin mobil och ber mig ta en bild.

Så kommer det sig att jag plötsligt sitter där och fotograferar Björk, stylande och leende inför linsen.

Saker och ting händer som bekant på Sagornas ö.

Isländska sagor 1

Korpen flyger över Tingvalla. Långt borta skymtas Eyjafjallajökull och Vatnajökul och i bäckarna glittrar gigantiska öringar.

Vi förflyttar oss mellan kontinentalplattorna, ser marken pysa, men känner oss ändå ovanligt trygga. Detta är ju Island, sagornas ö.

Guiden talar engelska som den svenska hon är. För över 20 år sedan bröt hon upp från sin hälsingeby, som ligger alldeles granne med min egen  och flyttade till Island. Aldrig har hon ångrat sig.

Vi hinner inte mer än presentera oss förrän nästa hälsing dyker upp. En gammal klasskamrat från Torsbergsskolan i Bollnäs. Jag dånar, men guiden är luttrad.

”Sånt här händer hela tiden på Island. Snart kommer du att träffa fler du känner”, konstaterar hon lugnt.   

Igår kväll avtäcktes den gigantiska Acusticumorgeln i Piteå i samband med en konsert där orgelprofessorn och initiativtagaren Hans-Ola Ericsson själv satte sig vid spelbordet.

Sällan ser man en organist i arbete – för det mesta sitter de ju bakom ryggen på publiken uppe på en orgelläktare. I Studio Acusticum sitter organisten mitt i blickpunkten, något som förstärks av att orgelbyggaren Gerald Woehl också i sin design bemödat sig om att leda blickarna rätt.

Resultatet blir bland annat att publiken får skåda en dans av en, visserligen sittande, men ack så dansant organist. Snacka om fotarbete.

För ett lekmannaöra är det naturligtvis svårt att säga vad som gör Acusticumorgeln så speciell. Men även ett otränat öra hör skillnaderna i nyanser: I Studio Acusticum hör man även de små enskilda ljuden, de högsta av toner, liksom de lägsta som nästan mer liknar en känsla djupt i magen. Varje ljud är liksom utplockat, ett och ett, tydligare än de hörs i en vanlig kyrkorgel.

Själv hade jag lyckan att hamna framför musikforskaren och professorn Hans Fidom från Amsterdam, inbjuden till Piteå för att bland annat föreläsa under veckans orgelsymposium.

Hans Fidom visar sig vara en riktig pedagog. Han lånar programbladet, visar upp de tätskrivna sidorna där Acusticumorgelns pipor finns numrerade och förklarar. ”Det här är antalet pipor i en stor europeisk kyrkorgel, säg Notre Dame eller Thomaskyrkan i Leipzig. Alltså riktigt stora orglar. De har kanske tretusen pipor, vilket är stort. Den här har drygt 9.000! Omfånget är så stort att man inte riktigt fattar hur stort!”, säger professor Fidom och fortsätter att berätta om oktaver, nämner siffran 62 (pianot har åtta) och får oss att dra efter andan. 

I skogen ser man ibland de märkligaste ting. Undrar var allt kommer ifrån?