Allting har en ände, till och med Margret Thatcher dör. Detta blogginlägg är ännu en ände. Den begynnande inlåsningen av bloggarna, som nu kräver inloggning med något som mest liknar en krånglande deklarationsblankett, är motsatsen till bloggens öppna tanke. Något problem med blogghat har jag inte haft, jag trängtar inte efter skydd och de flesta av mina läsare har nog befunnit sig utanför prenumerantkretsen. Det här är den första, förebådande inlåsningen, snart kommer en större, här och på alla andra tidningar.

Med vilken fnuttighet historien gör sina turer ibland, inte ens en rejäl idékonflikt utan något som kallas "kundserviceportal". Smaka på ordet. Man vill desinficera munnen efteråt, lazarol tack.

Ironiskt nog blev gårdagens inlägg en replik om tidningarnas misslyckade försök att överleva på nätet. Ibland styr makterna ens ord, utan att man vet om det. Till det bättre. Den osnygga kombination av  panik, giriga vinstkrav, lögner och planekonomisk klumpighet som nu förhärjar svensk dagspress blir dess död. Jag kan tänka mig att skriva en gratis blogg, trots allt har jag ju haft fritt husrum för mina ord, men jag vägrar att uppträda både gratis och inlåst. Folk ska kunna komma och gå som de vill.

Thatcher är död, hennes anda lever. Det här var kul, mer än sjuhundra gånger, men i fortsättningen får ni blogga annorstädes. Lycka till med inloggningen.

Det blir allt svårare att läsa kulturartiklar på nätet, skriver Karin Olsson, Expressens kulturredaktör. Detta stämmer, som skribent kan man försiktigvis fråga om det man skrivit inte kan finnas tillgängligt efter ett dygn eller så? Eftersom det nu är så profitabelt att det måste skyddas som en Disneyfilm. Att läsa vad andra recensenter sagt är ogörligt, de flesta tidningars kultursidor på nätet är just kommersiella meningslösheter, promotion av senaste filmen, senaste kändisintervjun, skräp.

Men eftersom tidningar numera är koncernföretag utreds frågan om nätpublicering med stort allvar medan man gradvis upphör att nå sina läsare. Därefter sjösätts något som påminner om en sovjetisk femårsplan som omedelbart visar sig dysfunktionellt, och minskningen fortsätter.

Döden närmar sig, men eftersom utbildade ekonomer, och inte tidningsmänniskor, numera leder svensk dagspress tacklar man problemet som om det inte vore publicistiskt utan ekonomiskt och skär bort de friska kroppsdelarna. Patienten blöder vidare.

Kommersiellt framgångsrikt är sådant som växer sunt och fritt. Hitta på ett enkelt sätt att ta betalt per titt på en tidningssida, börja med en liten kiosk och se om nån vill köpa kola. Skippa femårsplanen. Gör det enkelt att läsa tidningen kommersiellt.

Detta råd givet alldeles gratis, men också utan hopp. Koncernledaren är upptagen med senaste kvartalsrapporten.

I sf-kulturen är det aldrig några problem att starta gamla rymdskepp, hotta upp dammiga datorer på övergivna planeter, sparka igång en strålkanon. En fin värld, jag menar fina världar, tekniken fixar sig alltid bara man är lite händig. Som för nybyggare, eller i gamla bondesamhället, eller i Roy och Rogers mack. Ge mig lite rörtång, jag ska ut i galaxen.

Science fiction är en sammansmältning av teknikoptimism och nostalgi. Historieminne och teknikutveckling är som regel inkompatibla. I förrgår letade jag filmsnuttar i museets arkiv. Hade hittat en pärm med förteckning över korta dokumentärer, snokade en stund och fann. Smalbildsfilmer från 1900-talets sista årtionden, prydligt på en hylla. Bildrutor stora som en lillfingernagel, färg.

Men om man nu ingen projektor har? Och vill visa filmen på storbildsskärm? Det blev med ens långt till det rörliga historiminnet. Vi jobbar på problemet.

Tekniken förvandlar sitt förflutna till en oupplåslig abstraktion. Vem vet vad en floppydisk är längre? Vem minns de första mjukskivorna som var större än en flattallrik? Har du slängt din rullbandspelare, och banden med de unika intervjuerna? Har du ärvt ett lager super-8? Stenkakor från farmors vind?

Den händige hemmafixaren får möjligen måla om altanen. De gamla rymdskeppen får han inte igång.

Porten till helvetet har hittats av arkeologer i den turkiska ruinstaden Hierapolis. Äntligen. Svenska kyrkan lär ha avskaffat frågan, men något beslut finns inte, och Bibeln är lite luddig på punkten. Men nu har den svavelosande ingången hittats och den var spektakulär redan i klassisk tid.

Jo, helvetet drar, en tid fanns stora helvetesmålningar i svenska kyrkor, ofta plagierade i lager efter lager, med tiden ställdes de flesta undan i någon skrubb. Medan vardagslivet oftare var ett helvete var det enklare att föreställa sig dess existens. Det tålde inte välfärden särskilt bra, inte heller det vetenskapliga paradigmet.

Mor min berättade om Isak-moran som hon mindes från barndomen. Hon läste högt ur Bibeln och undvek inte avsnitten om de eviga straffens hemska plåga när hon läste för barnen. Dottersonen hennes tittade då upp mot gumman och invände: men mormor, jag fryser om ryggen, det låter värre illa det där!

Och gumman, som var separatist och strängtroende av gamla stammen tröstade strax det lilla barnet med de ömsinta orden: och då är det ändå ingenting mot vad det verkligen blir!

Sitter läsande och märker hur nyheten om Tolkiens verkliga härskarring smälter ihop med ännu en rubrik om Nordkorea, denna gång hur nämnda stat förbereder armén för anfall mot USA. Kanske fogas dessa världar samman för fler, oftast rapporteras Nordkorea som Mordor och klanen Kim som nån slags stororcher.

Inte ens under vänsterns stora år runt 1970 väckte Nordkorea entusiasm, personkulten var så löjlig att i den mån vi nämnde Kim Il Sung så var det för studentikosa råskämt. Vi förstod i övrigt ingenting, och det tycks ingen göra ännu, att närma sig landet som en utkant på Tolkiens kartor ger inte särskilt stor insikt. Fast humorn har vuxit till sig, nätsidorna om unge herr Kims expertråd är kul.

Ska Konfucius hierarkiska statsfilosofi förklara Nordkorea? Eller ska Stalin och kalla kriget göra det? Eller finns det i landets historia helt säregna faktorer som gör Kimmarna begripliga? Är det egentligen en militärdiktatur och inte alls en proletariatets diktatur? Handlar allt om urartad nationalism?

Jag vet inte. Jag behärskar Tolkiens värld bättre än den reellt existerande.

Våren. Ingen annan årstid är så besjungen, omdiktad, avmålad. Älskad, och i år dessutom en frånvarande kärlek. Men själva ordet är inte så kul, rumphugget, utan större känsla. I fornsvenskan hade ordet långt a och utalades alltså va:r, mer dröjande, som låter det oss ana en hemlighet.

Andra språk har bättre ord, helst engelskans spring, optimistiskt som en rännil i normal april, full av solglim. Tyskans Frühling är också vackert, har smäcker hållning; en rank ungdom med ljus blick.

I mellansverige fanns ett inhemskt och ganska egendomligt ord för vår, nämligen låen eller låding. En arbetskamrat överraskade mig en gång med att använda det. I fornsvenskan fanns adverbet ladhigs som betyder "om våren". Det kan möjligen röra sig om ett lån från 1200-talet från det engelska "Lady Day", alltså vårfrudagen, en vacker men ganska långsökt hypotes.

Dock finns även en äldre tysk term lenz som ju liknar det säregna låen. I Norrbotten kunde man säga att "det börjar  längta" när dagarna sträcker ut sitt ljus efter vintern. Och inte bara i Norrbotten. Men den associationen skulle knappast en ordhistoriker godkänna. Troligtvis längtar han dock även, så här när ordet dröjer att förverkligas.

Var det en rolig radiodokumentär eller ett porträtt av ett författarliv på väg in i förskingringen? Jan Myrdals kärleksliv och sista flytt i P1-programmet var en sällsam upplevelse. Fullt av de ständiga repriserna från en man jag följt i snart femtio år, hans förmåga till självförhärligande. Nu utan kraft, utan originalitet. Intervjuer med Mankell och någon som kallas kommunistisk hotellägare. Mankell och Diding, det låter som romanfigurer av den bortglömde Frank Heller, mystiska badgäster i Varberg som snart ska försvinna i hälarna på storhertigens finanser.

Ett långt program om allt det jag inte vill veta, exempelvis förmågan att tänka med sitt könsorgan. Och varför är Myrdal pank, som 85-åring? Inga svar. Jag tänker på den tid Myrdal var ett spjut, en upplysning med stor kraft och klarhet i en omvälvande tid. Man hör ett liv förskingras, det som är meningsbärande dras isär, blir till fragment. Som i en sf-film när någon desintegreras till småpixlar.

Först hittade jag på alla möjliga anledningar till att runda eländet, enbart tanken på det som skulle sägas gjorde mig både sömnig och ångestfylld. Så jag gjorde som kattorna, någonting helt annat. Och jag tänkte, vilken tur att sonen Janken mest blivit uppfostrad av sin mor, så att det blir en ände på denna megalomana familjeförstöring någon gång.

Det skrivna och det levda. Skolexemplet Jan Myrdal gör tydligt varför de ska hålla åtskilda. För oss läsande.

I de höga almarna församlar sig
kajorna,kråkorna däremot, deras
nära släktingar, fortsätter att
skrika ut sin klagan
över den uteblivna våren

Skälderviken pansarblå, himlen ovanför
orange som en apelsin, den lilla bäcken
har garnerade sidor av is, vi går över
heden, ljungens tuvor frusna till fossila
former, blommorna dödsvita

den ensamma koltrasten förstår inte
sin egen sång, marken är hård,
våra stavar slår stumt mot stigen,
allting är
fullständigt annorlunda,

landskapet norrländskt öppet,
för första gången ser jag
dess sammanhang, dess inneboende
meningar, monumentaliteten utan
förklädande grönska

En mycket prydlig m-kvinna i Stockholm vill förbjuda organiserat tiggeri. I en argumenterande artikel i DN som lyckas framstå som både human och rationell. Hon vill komma åt ligorna som byter ut rumänerna, hon ser "en cirkulation". Och så vill hon med förbud "stävja stigmatiseringen av redan utsatta".

Kanske väljer hon ordet stigmatisering för påskens skull. Att själv få Jesu sår på händer och fötter är ju stigmatisering. I en av ordets betydelser. I andra betyder det "befäst och nedvärderande utpekande", lite krångligt, men som ett slags offentlig brännmärkning ungefär.

Ja, sådant bör man vara emot. Och om vi skickar tillbaka de rumänska fattigstackarna så blir de ju bara stigmatiserade i Rumänien, inte utanför NK, och det är väl ett framsteg? För humaniteten och i Sverige "eftersträvar vi ett jämlikt samhälle" skriver denna unga socialdemokrat, förlåt moderat, med något som påminner om social indignation. Vi bör skicka en ordentlig signal till deras hemländer, för de har nog inte riktigt förstått fattigdomens betydelse, som vi i den rika delen av Europa har gjort.

Och så kommer slutsatsen, som alltid finns insmugen i artiklar av det här slaget, svansen som sticker ut: "Väljer man däremot att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, på dess villkor, har man självklart samma möjligheter som alla andra".

Ja, det visste vi väl. Om man som urfattig, outbildad och förföljd minoritet i Rumänien bara ställer sig till arbetsmarknadens förfogande så upphör ju all stigmatisering. Då behöver man inte tigga längre! Att ingen tänkt på det tidigare. Världens fattigdomsproblem lösta, världens tiggeri onödigt. Ställer er för Guds skull till arbetsmarknadens förfogande.

Inte visste jag att Guds änglar var vässade ninjakrigare också, men resten visste jag nog. I den amerikanska snabbspolningen av Bibeln som hade tv-premiär igår. Hagar, Lot och hans nyfikna hustru, Josua, Abraham i sin vånda, han kunde slåss med svärd han också. Och gamle Noak med sin ark av goferträ. Trehundra alnar lång, med beck bestruken invändigt och utvändigt och av allt levande skall du föra in i arken ett par av vart slag en av mankön och en av kvinnokön. Utantillkunskaper.

Vad var goferträ för konstigt slag? Libanons cedrar minns jag bra, men var växte gofern? Gamla testamentets berättelser är litteraturens början för den kristligt uppfostrade. De, och byns fasta galleri av arketyper. Ofta gick de ihop, vi var lika kristligt präglade alla, några ännu mer.

Bibelkoncentrat. Ismael sägs vara de arabiska folkens ursprung, ökenuppfostrad som han var, av en ensamstående mamma. Och när jag googlar på goferträ så sägs gofern vara okänd idag eftersom den såklart utrotades med syndafloden. Såklart.

Gamla testamentets underhållningsvåld censurerades aldrig. Dess fördomar bars aldrig ut till en hylla för sig, långt undan barnen. "Och de sparade inte kvinnor och barn" det var liksom standardknorren efter lokalmassakrerna i Mosebok.

Vi fick åtminstone alltid vara med. Från denna tid långt innan Barnens Bibel. Davids sten mitt i planeten på Goliat, Daniel i lejongropen, svavel och eld över Sodom och Gomorra, mänskligheten dränkt av syndafloden. Sen gick vi ut och slog med bandybollen. I påskatider var vägen blank.