När jag hade mitt första sommarjobb på LKAB och sa till arbetsledaren en dag att vi väl kunde göra lite till efter som vi blev klara tidigare, svarade han; "är huvudet dumt får kroppen lida". Varför göra mer än som man har blivit tillsagd att göra, var hans resonemang och sen ville han att jag skulle stämpla ut åt honom så att han kunde gå tidigare. 

Det ger en bild av en arbetssituation där den sociala tilliten var närmast obefintlig och förhoppningsvis har åtskilligt blivit bättre sen dess. För när arbetsgivare vill kontrollera de anställda vill de anställda inte göra mer än nödvändigt. Och när arbetstagarna har stort inflytande och hög tillit behövs inte så mycket kontroll. 

Nu se vi forskningen att arbetsplatser som präglas av denna sociala tillit och ömsesidighet presterar mycket bättre än andra. Och att länder som präglas av hög social tillit också klarar sig bättre

För runt 20 år sedan skrev Robert Putnam en omtalad bok om Italien där han hävdade att samverkan mellan människor är ett socialt kapital som avgör regioners ekonomiska utveckling. Allt fler forskare har visat att länder med mer universella välfärdssystem skapar en högre social tillit, lägre korruption och högre välmående. OECD:s jämförelser visar att länder med lägre sociala klyftor dessutom uppvisar en större social tillit mellan människor. 

Men dessutom har företag med större social tillit en effektivare och mer lönsam verksamhet och bättre hälsa bland personalen. Att lita på varandra verkar helt enkelt smörja hjulen på den ekonomiska tillväxten. Omvänt leder minskad tillit till ökad cynism, misstro och försämrat samarbete.

Hur ser det egentligen ut i Norrbotten. Litar de anställda på sina chefer? Cheferna på sina anställda? Och invånarna på beslutsfattarna? 

Allt oftare föreslås att a-kassan ska bli obligatorisk. Men så här långt har jag inte sett en enda seriös analys av vilka problem en sådan förändring skulle lösa. Och allt som oftast är de analyser som görs, grunda, okunniga eller bara slarviga. Ibland är det svårt att veta vilket. 

Nu senast fick jag ögonen på en liten rapport från Timbro (Vem och vad ska försäkras?) där Patrik Heselius på Timbro och Niklas Nordström från Prime har skrivit om socialförsäkringarna och bland annat föreslår en obligatorisk a-kassa. 

Ingenstans i rapporten hittar jag en enda analys av vad detta skulle lösa, eller hur det ska åstadkommas. Däremot läser jag med förvåning när de påstår att den har rätt till ersättning från a-kassan som ... har" jobbat eller varit medlem i facket en viss tid".  Inte undra på att diskussionen om a-kassan lider av begreppsförvirring. Om man är med i facket eller inte har inget att göra med rätten till a-kassa. 

Begreppsförvirringen tilltar när de flesta inte verkar veta om att vi redan har en allmän a-kassa som omfattar alla. Den ger ett grundbelopp till den som är arbetslös och uppfyller arbetsvillkoren och ställer inga kav på medlemskap någonstans. Om det man vill är att alla ska ha rätt till ersättning oavsett om man har jobbat eller inte är det enklaste att bara slopa arbetsvillkoret i den delen av försäkringen. 

Men a-kassan är också en inkomstförsäkring som gör att den som är arbetslös ska kunna få ersättning som till 80 procent motsvarar den inkomst man hade när man arbetade. Den delen av försäkringen är frivillig och kräver medlemskap i en a-kassa. Problemet är bara att avgiften har höjts för stora grupper samtidigt som ersättningen har sänkts, vilket har lett till att allt fler valt att inte vara med. Samtidigt är taket för vilken inkomst som försäkras så lågt att färre än  10 procent av de arbetslösa får de utlovade 80 procenten av tidigare lön. 

Detta leder till slutsatsen det bästa sättet att få en a-kassa som omfattar de allra flesta på arbetsmarknaden är genom att ta avstånd från ett obligatorium med nuvarande villkor. En obligatorisk a-kassa med nuvarande villkor kommer nämligen att innebära att alla måste betala till a-kassan, men lika få eller till och med kanske ännu får rätt till ersättning (och i ännu mindre grad rätt till tillräcklig ersättning). 

Börja istället diskussionen med att svara på frågorna: vem ska ha rätt till ersättning, när ska de få ersättning, hur mycket ska de få i ersättning och hur mycket ska de betala för denna rätt? 

Allt annat är bara dimridåer för att få bort diskussionen från det samtalet om den framtida a-kassan bör handla om.

En vän på Facebook föreslog nyligen att det borde införas en ny dag mellan söndag och måndag då vi kunde vila upp oss efter helgen. Det låter sig naturligtvis inte genomföras, men pekar ändå på ett växande behov av återhämtning. Det påminde mig genast om boken ”vi ses på Plurdag av den belgiske humoristen Paul van Herck. I boken finns en åttonde veckodag enbart för de rika då de har världen för sej själva. Samma grundtanke om sparad tid återfinns i Marcel Aymés novell ”Tidkortet”, men där blir tiden istället ransonerad och följaktligen en svartabörsvara.

Att få ledig tid och även tid över är ett grundläggande mänskligt behov. Runt hälften av svenskarna känner att de arbetar för mycket. Den obetalda övertiden har ökat och arbetet tränger sig på även under kvällar, helger och semester. Runt var tredje anställd upplever att det inte finns tid för reflektion och eftertanke på jobbet. Att få livspusslet att gå ihop har för många blivit ett allt större problem, inte minst för småbarnsföräldrar som är i åldern då man ska göra karriär på jobbet samtidigt som man har som störst behov av att vara som mest tillgänglig för barnen.

För 20 år sedan diskuterades sex timmars arbetsdag som en lösning på problemet. Jag tillhörde dem som pekade på att kortare arbetstid hade samhällsekonomiska vinster, men också stora kostnader. Idag anser de flesta, även jag, att kostnaderna i form av minska reallön och utrymme för gemensamt finansierad välfärd gör sex timmars arbetsdag omöjligt. Det betyder inte att kortare arbetstid är omöjligt. Historiskt har runt en femtedel av löneutrymmet används till kortare arbetstid, längre semester etc. Men det som skapar det utrymmet är att vi blir effektivare – att produktiviteten skapat utrymme både för högre lön och kortare arbetstid – och att vi vill använda utrymmet också till mer ledig tid..

Framöver borde vi framförallt diskutera hur vi kan skapa system som gör att vi får större inflytande över arbetstiden. En del arbetsgivare är redan moderna och har stor förståelse för de anställdas behov. Avtalsvägen vara framkomlig för bra arbetstidavtal på många områden. Men sannolikt skulle arbetstidslagen också behöva bli både mer flexibel ge ett större inflytande för den enskilde. Jag kan tänka mig en ny regel som innebär att den anställde ges rätt till de arbetstider som önskas om inte arbetsgivaren uppvisar sakliga skäl till att neka. Men också en ökad möjlighet att spara intjänad ledighet och arbetstid i arbetstidsbanker för att kunna vara ledig mer flexibelt. Då skulle man tänka sig att mer av övertiden togs ut i ledig tid istället för att aldrig redovisas.

Då skulle vi kunna få en möjlighet till en dag mellan helgen och arbetsveckan emellanåt för att hämta andan någon gång då och då.

Fler plurdagar också till alla de som arbetar är möjligt – om vi tänker lite nytt i arbetstidsfrågan.

Ddenna blogg är även publicerad på www.utredarna.nu/rogermortvik

Mina tre första jobb i Kiruna gick ut på att a) smörja kundvagnars hjul på konsum, b) dra ut spik på ett bygge, c) städa upp en nedlagd personalmatsal i gruvan. I alla tre fallen var det knappast jobb som egentligen behövde utföras mer permannent elllr till och med var lkite konstlade, men syftet var gott - att erbjuda en tonåring ett insteg på arbetsmarknaden.

Jag kommer ihåg att det inte var så svårt att få ett feriearbete. För dem som växer upp idag verkar det vara betydligt värre. jag får känslan av att kommuner och näringsliv inte är lika villiga att erbjuda unga en första jobbchans.

Rsultatet blir att ungas möjligheter att få arbete försvagas.  i en ganska ny studie som TCO och SCB genomfört visar det nämlinge att de unga som aldrig har haft ett feriearbete har det avsevärt svårare att få jobb efter gymnasiet även om man har klarat skolan. Att erbjuda unga ett första jobb är formodligen viktigare än vi har trott. Att så mågna som ver femte ung dessuom saknar godkända gymnaiebetyg i 20-årsåldern gör det ännu viktigare.

Jag undrar hur det ser ut i Norrbottens kommuner. Hur många garanterar egentligen feriejobb till gymnasieungdomarna i sommar?

Upp till bevis!

Kuriren.nu hälsar en ny bloggare välkommen. Det är Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO. Du hittar hans blogg på Kuriren.nu:s ekonomisida.
Mikael Leijon

Kuriren.nu hälsar en ny bloggare välkommen. Det är Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO. Du hittar hans blogg på Kuriren.nu:s ekonomisida.
Mikael Leijon