Tillägnas minnet av min dotterson, konstnären Jonatan Henriksson.
Lidandets ord
I en krönika den 26 mars i år skrev jag: ”Om du frågar mig vad lidande är kan jag inte ge dig något svar. Lidandet har inga egenskaper och dess ansikte skiftar hela tiden. Lidandet rör sig och lever som drömmar i sin egen värld.”
Simone Weil (1909-1943) var en fransk filosof av judisk börd. Hon var kristen mystiker utan att tillhöra något kyrkosamfund. I hennes bok ”Tyngden och nåden” hittar jag tankar om människans yttersta frågor, dit lidandet hör.
Under årens lopp har jag då och då bläddrat i boken. Dess blad har gulnat och lossnar när jag åter tar fram den för att söka ord för lidandet.
När jag öppnar boken hamnar jag i kapitlet om olyckan. Orden ruskar om mig genast: Genom lidandet är människan överlägsen Gud. Detta är så anstötligt att Gud därför måste bli människa.
Simone Weil avfärdar tanken på att lidandet skulle ha en religiös mening. Lidandet kan man bara älska därför att det är.
För femton år sedan dramatiserade jag Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Den intellektuelle brodern Ivan har svårt att tro på lidandets och därmed livets mening. Han säger att ingenting kan uppväga en enda tår i ett enda barns öga. Weil håller med men tillägger: ta till godo alla tårar, av den enkla anledningen att även de finns.
Några gånger har jag som ung präst och kristen medmänniska gått med sorgebud till drabbade familjer. Redan då visste jag att kristendomens enastående storhet ligger i att den inte försöker skänka ett övernaturligt botemedel mot lidandet utan att den på ett övernaturligt sätt använder lidandet. Korsets väg är ingen flykt, utan en vandring, fasta steg mot målet då Gud skall bli allt i alla.
Det som vi inte tror skall drabba oss, det vi inte tror är möjligt, det tvingar olyckan och lidandet oss att erkänna som verkligt. På den vägen når jag en punkt där jag inte längre klarar av att uthärda lidandet men jag har inte heller krafter att befria mig från det.
Det grekiska ordet pathos har två grundbetydelser: lidande intill döden och omgestaltning, förvandling till ett odödligt väsen.
Ormen erbjöd Adam och Eva kunskap. Sirenerna lovade Odysseus kunskap. Frukten i paradiset skulle skänka kunskap genom njutning. Sirenernas fantastiska sånger likaså. Det är inte fel att njuta av vare sig god frukt eller vacker musik, bara man i dem inte söker kunskap om livet. Kunskapen är det oss inte tillåtet att söka annat än i lidandet, säger den kristna mystikern.
I människan finns en oändlig punkt, på grekiska nous. Denna punkt skiljer oss från djuren och just den punkten måste tydligen drabbas av glödgat järn för att vi skall få den kunskap som kallas gnosis, insikt. Priset tycks vara sönderslitande smärta då lidandet drabbar hela mitt väsen. I den stunden finns ingen plats för Gud. I den stunden hör jag med hörande öron Kristi ord på korset: Eli, Eli lema sabaktani. Nej, det är inget rop på Elias. Sin broder kan ingen broder förlossa. Det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!
Kan jag nå längre på denna väg? I min tidigare krönika skrev jag: ”Om du frågar mig vad lidande är kan jag inte ge dig något svar.” Jag har inget svar i dag heller, men när jag står vid den yttersta punkten på lidandets väg kan jag vittna: härefter finns bara uppståndelsen. Men för att nå till denna punkt krävs det tydligen beröring av kallt eller glödgat järn.
Den fromme Aljosja sade till sin tvivlande broder: ”Älska inte livets mening, älska livet!” Älska inte lidandets mening, älska lidandet därför att det är.
Livet är inte värdelöst. Om det vore det skulle det onda inte beröva oss något värdefullt.
Kärleken till livet skänker oss en glädje som till och med pejlar in själva verkligheten i lidandet, den yttersta punkten, där man gör ett fynd, en pärla man gömmer djupt i sitt hjärta, nämligen verkligheten själv.
Jag vill avsluta denna krönika med Weils ord: ”Man måste också älska livet mycket för att älska döden ännu mer.”
Kan gråten var ett farväl till lidandet?
Kärsimyksen sanoja
Simone Weil (1909-1943) oli franskalainen aattelija, juutalaista lähtöä, joka kuoli nuorena, kristittynnä mystikkerinä. Se ei kuulunu mihinkähään kirkkokunthaan mutta jätti jälkheensä kirjan ”Painovoima ja armo”, jossa se pohtii ihmisen äärimäisiä kysymyksiä.
Mulla oon ollu tämä kirja hyllyssä vuosikymmeniä. Kirjan sivut oon ruskettunheet ja plaavit löysäävä ko sen aukasee. Aina joskus mie olen sitä kattonu ja Weilin suuret asiat oon aina koskettanheet minua. Viimi päivien aikana mie olen löytäny niistä suurta lohtua ja voimaa.
Weil sannoo, ette jos Jumala ei olis tullu ihmiseksi, ihminen olis kärsimyksen kautta Jumalaa isompi ja se ei olis passelia.
Toinen puoli asiasta oon kärsimyksen ylistäminen ihmisen kouluttamista varten. Joskus oon jopa sanottu, ette kärsimystä häätyy rakastaa. Simone Weil meinaa, etten mie tartte rakastaa kärsimystä siksi, ette mulla olis siittä hyötyä. Kärsimystä saattaa vain rakastaa sen takia, ette se oon olemassa.
Mie tramattiseerasin Dostojevskin Karamazohvin veljekset viistoista vuotta aikaa. Mulle jäit siittä Ivanin sanat miehleen: ei mikhään saata korvata yhen pikkulapsen kyyneltä poskela. Näin se oon, mutta samala se oon niinku Weil huomauttaa: ottakaa vaari jokasesta kyynelheestä vain siittä syystä, ette netki oon olemassa.
Kristinuskon ainutlaatunen suuruus ei ole siinä, ettei se tarjoaa yliluonolista rohtoa kärsimyksheen. Sen suuruus oon siinä, ette se käyttää kärsimystä yliluonolisella tavala.
Oon asioita, joita ihminen ei saata aatela tosiksi, mutta onnettomuus pakottaa hyväkshyyn mahottomat asiat toelisiksi.
Onnettomuus mennee siihen kohthaan, jota ei jaksa kantaa, siittä ei pääse mihinkhään eikä siittä jaksa vaphautua.
Näin Simone Weil hunteeraa ja näkkee kärsimyksen tion lähtheenä. Se meinaa, ette ihminen hakkee tietoa nautinosta, mutta se oon vain sirenien laulua.
Sirenit olit vanhaan kreikkalaisen myttolokiin mukhaan lintuja, joila olit vaimoihmisen pää ja net viekottelit lauluila merimiehiä hyppäähmään merheen. Utyssevs (Odysseus) pani vahhaa miesten korhviin, ettei net kuuntelis niitten lauluja. Ittensä se käski sitoa masthiin kiini ja sano, ette vaikka hään kunka käskee, ette päästä hänet irti, ei muuta ko soutaa menheen. Näin hään klaarasi sirenien viekotuksista ja kiusauksista.
Myysat (muserna) voitit näile petolisille sirenille.
Nämät tarinat opettavva meile sen, ette toelisen tion ihmiselämästä löytää vain kärsimyksestä.
Kärsimys koskettaa koko meän olemusta, niin sielua ko kroppia.
Simone Weil sannoo, ette ristilä oli se kärsimyksen hetki ko Kristuksessakhaan ei ollu paikkaa Jumalalle, ko se kyssyy miksi Jumala oon hänet hyläny.
Ilman tätä, ilman toelista Jumalan menettämistä, ei ole ylösnousemusta.
Tämä oon osa armonjärjestystä, jonka kauttaa met opima elämän ankarat ja kovat läksyt.
Kärsiny ja kärsivä ihminen ei sano, ette elämä oon arvoton. Jos elämällä ei ole arvoa, sen menettäminen ei ole nuukaa.
Hurskas Karamazohvin Aljosja sannoo veljele, Ivanille: rakasta elämää, ei sen tarkotusta. Ei elämä tarttee tarkotusta. Sitä saattaa rakastaa elämännä, eikä tarkotuksena. Emmä met rakasta toista ihmistä siksi, ette sillä olis tarkotus. Met vain rakastamma.
Rakhaus paljastaa meile toelisen ilon ja vain ilo antaa meile voiman tunnustaa kärsimyksen olemassaolon ja toelisuuen. Ilman rakhautta ja iloa elämä oon vain painajaisuni ja kuolema sen jatkoa.
Mystikkerinä Simone Weil kulki niin syväle kärsimyksen tietä, ette se siinä ja sen kautta löysi täyelisemän toelisuuen.
Elämää häätyy rakastaa paljon jos meinaa rakastaa kuolemaa vielä enämpi. Näin Simone Weil kirjotti. Vain sen kokenu tietää, ette asia oon niin.
Itkukos kärsimyksele sannoo hyvästit!