Den informationen kanske inte tillhör den absolut väsentligaste i världen men just nu symboliserar den fullt ut ett nytt tankesätt ”Siv goes a bit ego”. Jo ni läste rätt, det är min tur att satsa på mig själv nu...

Tror dessutom att det är bra att unna sig lite nya träningskläder då och då, gör det roligare att åka iväg och träna i nya kläder. Så håll i er på 24:an på fredag glider jag in och gör ett löppass, kanske inte snyggast i världen men väldigt snyggt klädd i allafall...

Håll till godo, jag och mitt nya linne!

Ja helgen gick verkligen i springande fart och resulterade i att både jag och Rick var ”höga” och lyckliga över våra prestationer. Vi klarade alltså bägge två att fullfölja våra lopp som även var våra mål i hela upp-ur-soffan-projektet.

Jag hade lovat mig själv att inte bli besviken om jag hade varit tvungen att gå, detta ledde till att jag kunde springa 5 km utan några större problem. Vi (kuriren-Birgitta och Sensia-Ingrid) gick i mål på ca 32 min vilket i min värld är en världsrekord tid! Kändes skönt att ha klarat av loppet eftersom det är en förutsättning för att påbörja 1 mils programmet. Nu blickar jag framåt och det känns otroligt skönt att ha ett vårrus avklarat!

Rick sprang Ferruform milen på strax under 1 timme vilket var ett mål han hade. Lyckan var fullkomlig när han klarade det på 59 min och x antal sekunder. Kvällen firade han med min bror Jan som även han sprang. Det gjorde även min yngsta son Henrik samt ett flertal andra människor jag känner. Nästa år om min kropp vill så kanske jag också kan vara med och springa.

Nu är Rick och jag verkligen på banan, han har klarat av sitt viktmål medans jag fortfarande får kämpa med mitt. Det är lite orättvist att män har lättare att gå ned i vikt, tänker på ex Biggest-Loser 2012 där Linda inte vann trots att hon egentligen gjort en större prestation än vad vinnaren Ralph gjorde. Nåja, de gjorde bägge två en fantastisk viktresa men enligt mig så var Linda en värdigare vinnare.

Jag kommer att fortsätta kämpa för att gå ner de sista kilona i vikt. I dagsläget har jag ca 7 kg kvar innan jag når 70 kilo vilket i min värld är en rimlig vikt att väga. Så lite har jag inte vägt på en herrans massa år så det blir spännande! Skulle jag efter att nått mitt mål klara av att gå ner ytterligare något kilo så skadar det absolut inte, har insett att ju mindre vikt man bär på dessto lättare har man att röra sig!

I nästa inlägg ska jag reflektera lite över vår upp-ur-soffan resan som helhet. Ska ägna mina 8 lediga dagar som jag har framför mig att reflektera och tänka på hur jag upplevt det och vad som varit tungt och lite sånt... tills dess får ni alla ha det jättebra!

Har laddat upp inför vårruset genom att gå på stan och investera i två nya bikinis. Vet inte om det är bra att ta ut sig så innan ett lopp, för alla som någon gång köpt en bikini som ska sitta riktigt-riktigt bra enligt konstens alla regler vet hur många man måste prova innan man hittar rätt. Jag svettades nästan mer i provhytten än vad jag gör vid ett IW-pass och pulsen var ganska hög, lyckligtvis hade jag med mig två supportrar som jag inte hade klarat mig utan, tack Eva och Anna!

(bild lånad på nätet, det är alltså inte jag ;) )

Anledningen till bikinibesväret är att om 16 dagar så åker jag med ett kul gäng ner till Turkiet och ska slappa och må bra en hel vecka på Pegasus world! Ska bli fantastiskt skönt att få lite sol, bad och värme. Tro inte att jag ska slappa till mig och bara äta, sola och må gott, nej jag ska springa tre gånger eftersom mitt schema säger så. Konstigt detta med scheman, jag följer dem slaviskt och behöver dem som stöd för att klara av att träna. Bra att ha något att falla tillbaka på så att man vet att det går framåt.

 Nu ska jag lägga mig i soffan och ha lite mental förberedning, ska passa på att ladda lite med kolhydrater i form av smörgås och yoghurt+musli.

Blotta tanken på att vårruset går av stapeln om nästan exakt två dygn gör mig helpirrig i kroppen. Försöker intala mig att det inte gör något om jag inte klarar av att springa hela sträckan och att jag är duktig i alla fall som överhuvudtaget ska springa! På mig fungerar det nämligen bättre dvs att jag inte har sådan ”press” på mig själv medan det för andra säkert är en sporre att mentalt ställa in sig på att allt annat än att springa hela rundan är ett misslyckande. Vi fungerar alla olika och det gäller som med allt annat att hitta det som funkar för en själv.

Igår var jag och lillasyster Ylva och lunkade runt vårruset banan, hon kallade det för ett historiskt ögonblick  då systrarna Smeds aldrig gjort något sådant tillsammans tidigare. Samtidigt var det bra eftersom jag fick prova på hur det kändes att springa utomhus, det var nämligen världspremiär för det också. Jag klarade inte av att springa hela rundan och mycket pga att jag förmodligen sprang lite snabbare än vad jag är van vid att göra samt att jag tränat rätt mkt dagarna innan. På fredag är jag förhoppningsvis klokare och kan sänka tempot lite så jag orkar hela rundan samt att jag imorgon (torsdag) lägger in en vilodag (vad gäller träning).

När vårruset är avklarat så kommer jag inte sluta springa. Nej istället så ökar jag antalet löppass från 2 st/vecka till 3 st/vecka. Jag har nämligen chockerat mig själv genom att anmäla mig till tjejmilen som går av stapeln i Stockholm 1 september och har hittat ett träningsprogram i tidningen i-form som är utformat så att man på 12 veckor ska klara av att springa 1 hel mil!!! Jag kan och jag vill och det ska bli jätteroligt att träna inför tjejmilen. Klarar jag inte av det den dagen det examensprov 2 går av stapeln så gör det inget :)  jag har ett mål att träna mot och för mig känns det motiverande och viktigt att ha.

När vi började detta upp-ur-soffan projekt så ställde jag in mig mentalt på att prova allt som erbjöds och att glömma bort och förtränga alla mina gamla ideer om mig själv som tex ”jag har aldrig så bråttom att jag måste springa” eller ”jag och mamma är inga som gillar att motionera”. Jag kan visst springa och gillar i nuläget att motionera och bli svettig. Tänk vilka förutfattade meningar vi kan ha om oss själva och vad det faktiskt hindrar oss i vår personlighetsutveckling?

Nu börjar detta projekt löpa (ja appropå springa) mot sitt slut och jag är evigt tacksam mot alla som varit delaktiga och gjort det möjligt. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv och hur jag fungerar, jag har alltid varit en analytiskt och reflekterande person och det har jag haft nytta utav under de här månaderna för jag har sett nya sidor hos mig själv som jag inte visste att jag besatt.

Håll tummar och tår för mig på fredag! 

Oj vad det var länge sedan jag uppdaterade min blogg och anledningarna är många, dels har jag återfått min motivation och har gett mig tusan på att klara mina uppsatta mål dvs jag har tränat ca 4 pass/vecka och skött min mathållning. Sedan har jag även fått energi över att göra klart inlämningsuppgifterna i de olika kurserna jag läst under våren. Detta har resulterat i att jag helt enkelt inte haft tid att sköta om min lilla blogg. 

Motivationen fick jag tillbaka genom att helt enkelt gå till frissan och unna mig en snygg färgning + slingor, alla sätt är bra om än det sved lite i plånboken. Sedan har jag och Rick pratat väldigt mycket om detta med att aldrig fullfölja saker och mål man sätter upp. Det gav mig helt enkelt ny vilja mer jävlaranamma och energi att fortsätta! 

Dessutom har jag chockerat mig själv genom att anmäla mig till höstens tjejmil i Stockholm, jag ska starta i startgrupp 6 vilket innebär att jag ska försöka springa milen på ca 1 timme och 10 minuter. Eftersom jag är lagd åt det naturvetenskapliga hållet så kan jag inte låta bli att räkna ut på vilken ungefärlig medelhastighet jag då måste hålla, till hjälp använder jag mig av formeln v= s/t               (v = hastighet, s=sträcka och t= tid)   och kommer fram till att jag måste hålla en snitthastighet på ca 8,6 km/h för att klara milen på uppsatt tid.

  I dagsläget springer/lunkar jag 2 ggr/vecka men efter vårruset kommer jag att öka det till 3 ggr/vecka. Har hittat ett program på nätet som jag ska följa: http://iform.se/traning/traningsprogram/lopprogram-spring-10-km 

För att göra er uppmärksamma på att det absolut är ett möjligt tempo för mig att hålla i en mil så ska jag skriva och berätta om hur snabbt elitlöparna springer. Världsrekordet på 1500 m är ca 3,26 min (för en man) detta gör efter lite beräkning en medelhastighet på ca 27,6 km/h (jag gillar att omvandla så hastigheten blir km/h, blir lättare att omsätta det i verkligheten då många hastigheter i fordon mäts i km/h).

Världsrekordet på halvmara dvs 2,1 mil är för män 58,23 min och för kvinna 1.05.50 Detta ger en medelhastighet för en kvinna på ca 19,2 km/h. Förstår ni vilket oerhört tempo elitlöpare springer i?!

Det är helt fantastiskt vad en människokropp faktiskt kan prestera!

Jag har insett att det är bra att ha träningsmål att sträva emot, det gör att det blir enklare att motivera sig att åka och träna. Hittills har jag bara sprungit på bandet eftersom vädret denna vår inte varit av denna värld, ömsom snö och ömsom regn och blåst. Har en liten farhåga i form av ett knä som bråkar lite. Enligt knägurun Lasse på Helex så har jag en inflammation pga överbelastning och den mår inte bra av att vila (läs inte träna alls) utan det är viktigt att hålla igång och träna alternativ till löpning. 

Då kommer vi osökt in på en träningsform som jag verkligen fastnat för och det är IW dvs indoor walking. Det är ett grupppass med crosstrainers som görs till musik och med en instruktör som får en att våga utmana sig själv. Första gången jag provade så kände jag faktiskt i hela mig att det här är min grej! Sedan dess har jag tränat IW ca 2 ggr/vecka. IW är ett pass som alla kan vara med på oavsett ålder eller träningsvana, man anpassar träningspasset till sin egen förmåga genom öka eller minska motståndet på crosstrainern. Svetten dryper om en och pulsen är hög under ett pass men det är ändå oerhört skonsamt för alla leder.  Ni som inte testat det än, utmana er själv och gör det!

På återskrivande! /Siv 

Ja, nu har det hänt mig, något jag inte trodde skulle kunna hända men som nu har inträffat...  

Vi får mycket uppmärksamhet vart vi än befinner oss och alla tycker att vi är så duktiga och frågar nyfiket hur mycket vi gått ner i vikt. Nu har det kommit till den punkt då jag faktiskt börjat känna mig duktig och det har lett till att jag även börjar känna mig nöjd med min vikt och klädstorlek trots att jag faktiskt har dryga 10 kg kvar innan min målvikt. Nu när jag ser mig i spegeln så tycker jag att det är så jag sett ut hela tiden dvs så jag uppfattade min storlek när jag var som tjockast och vägde nästan 96 kilo.

Vi har tränat och varit väldigt duktiga vad gäller maten i flera månader och jag börjar känna att jag nu har gjort mig förtjänt utav att kunna slarva lite med att äta alla mina måltider och har även börjat smyga in lite socker i form av godis. Jo ni läste rätt, jag har ätit x antal godisar under helgen, druckit påskmust och ätit våfflor med sylt och grädde... Har dock inte slarvat med träningen utan gjort mina 4 pass/vecka. Däremot så har det börjat kännas tungt igen att ta sig iväg till Helex ungefär som det gjorde under de första veckorna då vi började.

Jamenar jag har så mycket bätter kondis nu, kan faktiskt lunka på bandet i 8,5 km/h i flera minuter och det var absolut inget jag skulle ha klarat av i januari.

Det kanske räcker så för mig? Jag kanske ska vara nöjd så här? Klart jag kan unna mig lite godis nu och då? Tankarna är många och den ”ondes” röst börjar höras tydligare och högre för varje dag som går medans den ”godes” hörs svagare och svagare.

Hur gör man nu?

Rick är starkare i sin tro och övertygelse, han manar på mig och tycker att vi absolut inte kan lägga av nu för att det vore ett misslyckande. Tänk hur rubrikerna skulle se ut då? Saft-Siv har fått ett återfall och gått upp 5 kg. Jag har hittills i mitt liv varit dålig på att avsluta saker och ting, har tex aldrig lyckats sticka något plagg färdigt utan de blir liggade halvklara, jag har inte klarat av att fullfölja någon utbildning för att få ut ett examina. Alla mina mål och projekt har en tendens att bara bli halvfärdiga och enligt Rick som anser sig vara likadan tycker att nu får det vara nog med den trenden och att nu är det dags att bryta den. Det här ska vi banne mig klara av och fullfölja, vi ska nå våra uppsatta mål som i mitt fall är att klara av att jobba vårruset och i förlängningen väga 70 kg.  Ricks mål är att klara springa 1 mil under en timme och att bibehålla sin vikt.

Hur gör man för att återfå sin motivation?

Mycket i mitt liv handlar numera om att planera och ha lite framförhållning. Även ifall jag haft åtskilliga år att träna upp den förmågan genom att vara studerande småbarnsförälder och senare förvärvsarbetande tonårsmamma så var det några år då jag i stort sett bara levde för dagen, syftar på alla år då jag dubbelarbetade. I dagsläget så är jag tillbaka till att planera planera och åter planera mitt liv för att allt ska flyta på och fungera.

Har precis packat i ordning min jobb-ryggsäck och den innehåller både dagens middag, kvälls mellanmål, frukost i morgonbitti, morgondagens lunch samt ett mellanmål. Jag kommer nämligen att åka och träna nu i em för att sedan åka direkt till jobbet. Imorgon bitti så åker jag direkt till ”verkstaden” och ska tillsammans med en god vän byta kamrem på min trogna bil ”Tojjan”. Bilen ska även bli pimpad i snyggaste rattmuffen i stan, en blommig sådan!

Allt fungerar om man bara har lite framförhållning och det måste man ha om man ska kunna leva sunt och äta bra! 

Nu är allt packat och jag ska bege mig mot stepin 24 för ett litet träningspass...

Att bli igenkänd från tidningen och tv som soffpotatisarna som klivit upp från soffan har absolut  sina fördelar i jakten på kilon och ett hälsosammare liv. För att exemplifiera kan jag beskriva lördagkvällen som var, den valde vi att tillbringa på Bishops Arms där vi drack lite god öl tillsammans med min bror Jan. I bordet bredvid oss satt två par och ganska snabbt så gav de till känna att de kände igen mig och Rick från tidningen. Klart man tänker en och två gånger på vad man då sitter och inmundigar (öl innehåller en del kalorier). Efter besöket på puben så ville Rick (som var något mer ”onykter” än vad jag var) gå vidare till Max för lite mat. Där gick dock min gräns, vi hade samma dag varit med i Kuriren som soffpotatisarna som börjat jogga, kändes som om Max och reportaget inte riktigt var kompatibla. Vi valde istället att åka hem och hoppade av tidigare och fick oss en promenad (ja vi förbrände kanske någon öl-kalori på den promenaden?!) Klart man ska kunna unna sig, att leva asketiskt är inget som håller i längden. Däremot kanske man måste välja vad man unnar sig (och hur mycket)?!

Helgerna då reportaget sänds i tidningen och tv har jag oftast ingen jättestor lust att träna på Helex, klart det är kul att folk känner igen oss och vi kanske kan motivera någon annan att ta tag i sitt liv och levene men ibland kan det faktiskt kännas lite pinsamt när människor tittar. Då är det mycket trevligare när de börjar prata och kanske har lite frågor och tankar runt omkring livsstilsförändringar. Kan inte riktigt beskriva blickarna och jag kanske inbillar mig men Rick upplever det även han så då är det kanske inte inbillning. Nu är det ingen fara på taket, jamenar är inte så att vi måste skriva en massa autografer och blir förföljda av paparazzi så fort vi visar oss ute. (läs med ironi i åtanke)

Nej nu ska jag fortsätta med mitt städande, ja den här årstiden är inte den roligaste då man har fyra djur som rör sig utomhus och som dessutom börjar byta hårväxt.

På återskrivande!

Idag blev det ingen träning för min del trots att jag faktiskt planerat in det. Ibland kommer det saker emellan och det måste det få göra. I stället var jag och fikade med min fd arbetskamrat Mia, vi jobbade ihop på fritidsgården i Gammelstad under några års tid och idag dejtade vi på stan för ett fika på Linas. Trots att vi bor i samma stad så har vi inte träffats sedan vi bägge två slutade för ca 2 ½ år sedan och det var jättekul att få höra hur hon och hennes familj mår och lite annat runt livet.

Klart jag saknar fritidsgården, arbetskamraterna och ungdomarna men idag inser jag att jag jobbade alldeles för mycket under en lång period (flera år). Stressen ledde till att jag åt dåligt dvs jag hann inte laga mat utan det blev något snabbt i munnen mellan mina då två jobb (läs snabbt=godis). Att ständigt vara i farten ledde även till att jag sov sämre på nätterna, hade helt klart kunnat gå in i väggen om jag fortsatt i den takten jag då  höll.

Under dessa år la jag på mig ett X antal kilon utan att jag överhuvudtaget reflekterade över det. Problemet var att jag tyckte det var så roligt att jobba och att vara ledig ledde till att jag kände mig stressad?! Första året efter att jag slutat så tyckte jag att jag hade så himla mycket fritid att det inte blev något annat gjort än att kolla film och sova när jag var ledig. Vilket i sig inte heller är så gynnsamt när det kommer till att bekämpa extra kilon. 

Behövde i och för sig det året för att komma tillbaka till verkligheten och LIVET! Jag insåg då att tiden sprungit ifrån mig och att jag helt och hållet hade tappat bort mig själv. Idag med facit i hand så inser jag att livet inte går ut på att jobba och att vissa läxor är mer dyrköpta än andra!

Nej nu är det fredag och jag är ledig vilket jag idag uppskattar att vara! Ha en trevlig helg!

Just nu i skrivande stund är jag snygg i håret och det kommer jag att hinna vara i hela 1 timme för så länge är det kvar innan zumbapasset på Helex börjar. Är precis hemkommen från frisören Lotta på ”Look” (granne med helex) och är jättenöjd med mitt hår. Synd att det inte är något reportage för ”upp ur soffan” som ska göras idag för då hade jag en gångs skull kunnat få se snygg ut uppe i huvudet. 

Var och testade Helex Zumba förra torsdagen och tyckte det gick helt okej, jag var visserligen lite bortkommen mellan varven men musiken var härlig och likaså den hurtiga ledaren Lisa Morin. Hennes mamma leder förövrigt medelgympa-passet jag varit med på ett par gånger och eftersom de båda är så jättetrevliga så känns det kul att gå på deras pass.

Nu far tankarna iväg mot detta fenomen med att vara snygg när man tränar... Har studerat (i smyg) många unga tjejer som står långa stunder framför spegeln i omklädningsrummet och fixar och trixar med både hår, klädsel och smink innan de ska gå upp och träna. Det är tydligen viktigt att vara snygg när man ska träna?! Sedan så är det sällan någon av dessa tjejer blir svettiga när de väl tränar vilket i min värld är fascinerande för om mig droppar svetten efter ett träningspass, oavsett vad jag tränat.

Nej nu har jag inte tid att sitta här och filura, nu ska här zumbas så svetten lackar!