Vad gör då en kommunal Samordnare på helgerna kanske ni undrar? Eller så undrar ni inte det, men jag tänkte berätta det ändå.

:)

Jag brukar säga "Once a Samordnare, always a Samordnare". Det gäller att fortsätta med sina uppgifter: att samla och att ordna även på fritiden. Istället för kommunens äldre, samlas och ordnas istället den lilla enheten familjen. Dock får jag väldigt mycket hjälp med uppgiften av min syster Katarina. Hon är en samlare och ordnare av högsta klass. Ständig koll har hon på vem av oss som är var med vem, för att snabbt kunna koordinera ihop oss på bästa sätt. När man är med min syster, kan man slappna av. Hon har koll.

Ett exempel på detta är då jag bodde i södra Frankrike. Fakta: Sofia befinner sig i Frankrike, familjen i Sverige, Katarina och hennes man Jim behöver en ny bil, gärna en Audi. Slutsats: för att samla och ordna våra krafter bäst, får min syster idén att hon och Jim ska flyga till Tyskland, köpa en bil och bila ner till södra Frankrike där de ska hämta upp mig och bila tillbaka.

Projektet blev aldrig av. Hennes mans svar var förmodligen "Moahaha! Vet du hur långt det är till Frankrike?". Men min syster ska ha mycket beröm för tanken. Det visar hur viktigt det är för henne att samla och ordna familjen.

Min syster har två söner som är allas våra guldkorn. Elliot är fem och Albert är två. Bättre syskonbarn kan ingen få. (litet rim) Det var den förstfödde pojken Elliot som inspirerade mig att börja skriva barnböcker. Så utan Elliot hade jag inte skrivit barnböcker på fritiden. Och det hade ju varit trist!

För någon vecka sen var jag med Elliot och Albert. Vi åkte bob. Eller rättare sagt Elliot och Albert åkte bob. Jag drog bobbarna. Solig, vacker och varm dag. Jag hade för mycket kläder. "Fortare!" skriker Elliot. Och så fort jag sackar efter när jag boben uppför backen ropar Albert bestämt "Ia! Tommer du eller?". Hade någon annan än lille Albert, sötast i Sverige, ropat det till mig då svetten lackar och jag har snö innanför kläderna, hade jag förmodligen flippat ur. Men mitt svar var då "Jaaaa älskling! Moster kommer!" Att vara moster är det bästa som finns.

När jag inte samlar, ordnar, agerar supermoster eller skriver barnböcker, gillar jag att resa och att åka längdskidor.

I höstas började jag också ta gitarrlektioner, vilket har gjort mitt liv betydligt trevligare.

Nu ska jag återgå till mitt extraknäck som städerska hemma hos mig själv.

I morgon kommer mitt sista inlägg. Där tänkte jag ge en av våra besökare ordet. Det är ju ändå dem som mötesplatsen handlar om.

Idag har färden gått till Pite och deras mötesplats Samvaron. Vi var lovade Flärdig Fredag och gjorde vårt bästa att se snygga ut på morgonen. I kommunens vita Porsche (jag vet inte vilket märke bilen har, så jag antar att vi kör Porsche) susar jag, Börje och Ola iväg mot rivieran. Vid varje fartkamera som stundar ropar Ola "Och så ler vi mot kameran!"

Samvaron var lite svår att hitta men använde mitt bästa knep: fråga lokalbefolkningen. "Halllou, (tänk pitmål) vors jär heina Samvarons Möteschplats?" frågade jag. Ingen förstod vad jag sa så jag tog det på svenska. Vi fick direktiv och körde ända fram till dörren.

Väl framme kurrade det i våra magar. Längtade efter lunchen. Karin och Lisa som är Samordnare på mötesplatsen välkomnar oss i dörren. "Nu är Luleborna här!" ropas det. "Riktigt av er att ni hälsar på!" säger en senior och ler. Karin och Lisa berättar att det finns ingen mat, inte heller några smörgåsar men mängder av fika. Ingen av oss är den som är den, så vi äter fika till lunch. Bärpaj är väl ungefär som mat. 

Jag pratar ett tag med Elsa, Gunnel och Kerstin som är frivilliga värdar för dagen. De hjälper till på Samvaron ganska ofta. Elsa är där måndag, onsdag och fredag. Det bästa med mötesplatsen är att alla som känner sig ensamma kan komma dit och träffa andra. Damerna tycker att mötesplatser för äldre behövs, annars sitter så många hemma och har ingen att prata med. De tror att det är bäst att hålla igång. De fullkomligt älskar sitt arbete som frivilliga på mötesplatsen.

När vi fikat oss lätt illamående, är det dags att bli flärdiga och snygga. Jag och Ola kollar in skylten om vad som erbjuds för dagen. Börje längtar efter massage.

Vi ser oss omkring och känner oss snyggare bara vi kliver in i rummet. Handvård låter bra och vi får oss varsin sån. Börje är lite orolig att mina händer ska bli för oljiga så jag inte kan styra bilen hem. Han tror att jag bara ska halka runt på ratten. Några damer får ögonbrynen färgade och formade. Det var en mycket populär aktivitet och vi som ville ha ögonbrynen formade fick ta nummerlappar. Det hann aldrig bli min tur.

Börje föll för en hårbottensanalys. Eftersom han har hög panna, hävdade han att hon skulle analysera hans hjärna istället. "Nu är vi långt in bland mina minnen." säger Börje. "Rensa hårddisken!" tycker Ola som sedan också får en analys av sin hårbotten. Tydligen använder Ola fel sorts schampo enligt hårspecialisten.

Sen minglar vi för fulla muggar. Jag pratar länge med Elisabet och Åke som bor vid Havsbadet. De tycker om att bo på rivieran. När de ändå kommer till stan för att handla, passar de alltid på att besöka mötesplatsen. Elisabet berättar många roliga historier för oss, bland annat när hon gjorde bort sig till en polis. Hon hade nämligen hittat en bortsprungen hund och skulle anmäla det. Polisen undrade var hon bor och hon försöker förklara. "Är det vid Johansson?" undrar polisen. "Jo! Fast du ska som komma här baki häcken!" säger Elisabet. Alla vid bordet skrattar gott.

Elisabet berättar att de kommer till mötesplatsen någon gång per vecka. Hon tycker mycket om att träffa folk. "Men du trivs ju bäst hemma! Framför TVn!" säger hon till Åke. Åke ler och nickar. "Men du ställer upp ibland och följer frun hit?" undrar jag. "Ibland? He e ju hela tiden!" säger Åke bestört men ändå med glimten i ögat.

Vi tackade för oss och kramade Pite hejdå! Sen åt vi hamburgare och vände hemåt. "Du har värdefull last idag!" tycker Börje. Så jag kör försiktigt hemåt stan. Dagen har varit fantastisk. Vackert väder och en trevlig mötesplats. Vi kommer ändå överens om att borta är bra men hemma är bäst.

Jag stämplar ut grymt nöjd med den arbetsvecka som varit. Jag skrattar åt det roliga paret på mötesplatsen i Pite, Börjes minnesanalys, Ola som ler åt fartkameran, den onödigt blyga damen som visade sig pricka bäst av alla i Fångarna på Fyren, den hungriga råttan, modiga damen som ville till månen, Carina som skulle ta med sig en pampers inför landningen, artikeln om 53 åringen som hade hytt med käppen och fått den konfiskerad. När jag ler som mest möter jag chefen och försöker se fokuserad och sammanbiten ut. "Nu tar vi helg Sofia!" säger hon. "Vilken kanonidé det var att blogga! Men tur att du inte fick min catwalk på bild!"

Tror hon ja, den kommer ut på youtube så fort vi gjort mitt projekt permanent.

;)

Vilken vacker vårdag! Och vilken perfekt dag att åka utomlands.

Idag ska vi nämligen åka till Pite och kolla in deras mötesplats Samvaron. När jag berättade om det i måndags, sa vår stammis Ola "Du vet ju att du behöver inresedokument och pass för att komma in i Pite".

Jag har ju alltid vetat att Pite är något av ett annat land. Det har då alltid kännts som att åka utomlands när jag hälsar på mina vänner där. Vi shoppar för pengar vi inte har, det finns mysiga stränder och om man går ut på pubben känner man inte en själ, men alla är trevliga ändå. Kort och gott älskar jag att åka till Rivieran, som andra kallar Pite.

Även om jag visste att det var som utomlands, visste jag inte det där med att man måste ha pass.

Bjöd därför med några av de som brukar besöka oss oftast, för att få lite stöd när jag korsar gränsen. Några kunde men några hade lovat bort sig på annat. Börje och Ola tackade ja på stört och vi blir ett glatt gäng på tre som åker mot Pite kl 10.

Passet redo! Plånbok redo! Nu åker vi på vår roadtrip - dvs dagsutflykt!

Idag besökte Project Runway oss. Eller här i Luleå går de under namnet Seniorshoppen. Seniorshoppen är en klädesbutik som reser runt och visar sina kläder på bland annat Resurscentrum. Här presenterar ägaren det absolut senaste för våren. Det är kort sagt färger som gäller.

Jag och andra seniorer (ja, jag ser mig själv som en senior numera) har shoppat loss och tittat på modevisning. I hyllorna kunde vi välja och vraka bland vårens hetaste kläder.

Modevisningen startade 14:00 med ett gäng nya och vana mannekänger som gick på röda mattan. Här snyggt uppradade för fotografering och applåder.

Publiken jublade när Ulla från Sundsgården visade denna snygga skinnjacka. Det ingick flera snygga snurrar a la riktig catwalk. Tyvärr fastnade de inte på bild.

Börje mannekängade för fjärde gången, vilket märktes på hans säkra steg. Han tog sig tid att flörta lite med kameran.

När modevisningen var över ville jag och de andra höra om Börje var nervös inför showen. Börje berättade att han som ung aldrig hade vågat gå visning, men att han på äldre dagar har vågat bjuda på sig själv mer. "Nu är det inte så noga längre" menar han. Men han tror sig inte kunna gå som flickorna på TVs modevisningar. De tar ju "ena benet över det andra och vickar på rumpan". Så klart bad vi honom visa. Det gjorde han. Önskar att jag hade fått med det på foto eller filmklipp. Starkt jobbat av Börje. Kanske inte helt likt tjejerna i Top Model, men klart en ny stil inom branschen.

Min chef Eva hörde våra skratt och kom och visade vars skåpet skulle stå på catwalken. Gick med säkra steg fram och tillbaka i sitt kontor med höfterna fladdrandes värre än instruktörerna i Zumba.

Själv satt jag pall på min kontorsstol. Det får räcka med framträdanden för ett tag. Jag vill ju inte bli överexponerad.  

Några tankar om att våga så här på morgonkvisten...

Förra veckan sjöng jag och spelade lite gitarr på ett café i Älvsbyn. Är Sofia Samordnare musikalisk undrar ni nu? Nej. Verkligen inte. Men den duktige singer/songwritern Jonas Eriksson hade precis spelat klart på cafét och han frågade om ingen annan ville köra en låt. Nej, svarade alla andra. Till min egen stora förvåning hörde jag mig själv säga okej. Jag spelade den enda låten jag kan (och med kan menar jag nästan kan): Smelly Cat av Phoebe Buffay i TV serien Vänner. Det tog några minuter innan jag fått hjälp med vilka ackord det var men texten satt som ett smäck. Mot slutet drog jag ett ”Come on everybody!” och så sjöngs det med till ”Smelly Cat, Smelly Cat, it’s not your fauuuullt!” Tonerna sprack och ackorden sackade efter texten men jag sjöng på för kung och fosterland. Alla skrattade. Jag tog själv små skrattpauser i låten.

När jag visade filmklippet för min moster i helgen stod mamma bredvid mig och utbrast glatt gång på gång ”Hon är så dålig Mona! Hon är så dålig!” Tack för den, tänkte jag. ”Men visst är hon modig min flicka?” säger mamma sen. Kan man få en bättre komplimang än att man är modig? Jag tror inte det. Vågar man bara, har man minst hälften vunnet. Skulle nästan vilja påstå att man har allt vunnet om man bara vågar. Om jag inte hade fått ett il av mod/galenskap i den stunden, hade världen gått miste om ett fruktansvärt dåligt men ack så roligt framträdande.

För er som tycker att vår mötesplats verkar lockande men är tveksamma om ni vågar komma hit, kan jag bara tipsa om att ge det ett försök. Vågar ni, kan ni ha allt vunnet. Vågar ni inte, får ni aldrig veta hur det kunde ha blivit. Det sägs ju att man oftare ångrar det man inte gjort, snarare än det man gjort och jag kan inte annat än att hålla med, även efter ett dåligt musikframträdande.

På tal om mod, reste vi som sagt till Månen igår. Jag gick i sista stund omkring i faggorna och raggade deltagare. ”Någon som vill resa till månen?” kanske inte är den mest lockande frågan men det var vad jag ropade i korridorerna. En kvinna i rullstol ropade försiktigt ”Ja! Jag vill följa till månen.” Det var modigt tänkte jag och berättade för henne hur glad jag blev att hon ville följa med. ”Jag är inte den som är feg ska du veta. Jag är väldigt äventyrlig av mig.” sa hon.

När vi var på månen pratade vi om vad vi skulle ta med oss inför en månfärd, hur månmänniskor ser ut om det finns några och slutligen diskuterade vi om vi människor blir mångalna vid fullmåne. På fråga ett skulle de flesta ta med sig tandborsten. Jag skulle ta med mig något gott att äta. Carina från dagverksamheten Kajutan skulle ta med sig en Pampers för ”hon skulle säkerligen göra i byxan när vi närmade oss landning”. En herre uttryckte att han ”skulle passa på att gå på toaletten innan”. Jag berättade att jag trodde månmänniskor skulle se ut ungefär som Carina, vilket alla utom Carina tyckte var kul. Galenskap är nog mer personbundet än månrelaterat men de flesta trodde att vi sover sämre vid fullmåne.

Vi landade tillslut på jorden igen för att äta lunch. Den modiga kvinnan tyckte verkligen att det varit trevligt på månen. Problemet var bara att hennes barn inte skulle tro henne när hon sagt var hon varit. De skulle nog tro att hon blivit galen.

På tal om galenskap, undrar förresten om det var fullmåne när jag gick med på att spela Smelly Cat förra veckan?

Fångarna på Fyren är nu avklarat. Under förberedelserna kom glada Göran från fotvården förbi och frågade hur vi skulle få in pilatesbollen i prickhålen. Det var enligt honom en rejäl utmaning. ”Töm ut luften!” svarade Börje. Har någon en annan ide?

Jag hade med en råtta för att skrämmas lite på fortet. Men räddast blev korttidsboendets chefer som åt lunch då jag förberedde inför aktiviteten.

”Du gillar att plåga oss” sa en herre när vi sprang mellan stationerna. Jajemän, tänkte jag. ”Det här var då riktigt roligt” sa en annan. ”Den bästa cellen var där man fick använda huvudet” tyckte Ola. ”Det behövs inte mycket för att ha roligt, egentligen.” tyckte vår fotbollskung redan i en av de första cellerna. Det är nog sant tycker jag. Ibland kan vad som helst locka till grada skratt, när man som minst försöker.

En kvinna var lite orolig att det skulle vara tigrar eller andra otäcka djur med i programmet. När vi klarat av några celler, sa jag ”Du ser, det var ju inga otäcka saker med!”. ”Det är ju inte över än” svarade hon och så skrattade alla.

Utmaningarna var gåtor, följ rätt kort, hitta guldkulan i makaronskålen, pricka hålet med plingande boll, kardborreboll, hinderbana med basket, balansgång med attackerande råtta och bowling. Deltagarna tjänade ihop chokladbitar till kaffestunden som följde.

Alla fick prova på cellen där man skulle pricka hålen i gula plankan med en boll som störande nog plingade. Vi hade alla jättesvårt. En kvinna var sist ut att prova och hon var tveksam om hon alls ville försöka. Hon prickade på första försöket. "Oanade talanger!" jublade vi andra. "Falsk blygsamhet" sa hennes man stolt.

Även i trappuppgången härjade den hungriga råttan.

Fångarna kom slutligen i mål och var verkligt glada och lättade när jag släppte ut dem. De tyckte att jag var en helt okej Gunde Svan. Vid kaffestunden frågade en frekvent besökare om jag vet ifall det blir någon fortsättning på aktiviteterna till hösten. Tyvärr hade jag inget svar på det. Jag lovade att alla ska få chansen att ge sina synpunkter på projektet både muntligt och skriftligt. Självklart hoppas vi innerligt på fortsättning. Allra mest jag, som har världens roligaste jobb.

Konsensus av dagen är att alla har oanade talanger och det viktigaste är hur roligt man har när man försöker.

Nu är förberedelserna klara inför Fångarna på Fyren. Fem förväntansfulla deltagare har redan kommit för att värma upp inför startskottet 13:30.

Kartan är klar.

Alla välkomna!!!!

God morgon!

Snart blir det avfärd mot månen. Avfärden sker från Fyren, Lilla skutan kl 10:00. Bäst att komma i tid så inte vårt månskepp har flygit iväg.

På programmet står färd till månen som ju kan ta viss tid, se oss omkring, snacka med mångubbarna, diskutera tidigare månfärder, läsa våra horoskop eftersom månen och stjärnorna är grunden till astrologi och slutligen en kopp kaffe för hemfärden.

Då ses vi på månen! Res dit med oss eller kom med egen transport. Undrar om färdtjänsten kör dit?

Eftermiddagens anhörigcafé var verkligen lyckat. Dragspelskungen Pär Landfors visade sig även vara en fena på piano och gitarr. Däremot önskade han skriva in sig på ”någon typ av boende” eftersom han hade svårt att komma ihåg hur en låt gick. Som tur var fick Pär en lugnare låt att fundera under. Tillslut satt den bortglömda låten som ett smäck och ingen inskrivning skedde. ”Varför skriver de så svåra låtar?” frågade han sig till allas glada skratt. Vi bjöd på snittar och vår snälla Barbro hade bakat supergoda bullar. Sockeravgiftningen går fortfarande inte så bra, kan jag erkänna. Mumsade i mig två bullar utan att ens få dåligt samvete. Hembakta bullar är väl det godaste som finns?

Vi fick tillfälle att dansa lite. ”Det tar sig sa mordbrännaren” tyckte Börje om mina framsteg inom pardans.

Pär bjöd också på en irländsk pubsång som heter Fiddler´s Green. Den handlar om hur en sjöman längtar till himmelen, som enligt honom är en spelemans grönbete där vågornas brus sveper förbi och romflaskorna hänger från träden. Det lät väl som en himmel för en sjöman tänkte jag.

Efter att ha landat från himmelen, gick jag till Helex för att träna Body Pump. Det är träning med skivstång som ger träningsvärk från tårna ända till hårfästet. Infogar en bild på hur det ska se ut när man tränar Body Pump. Var glada att jag inte visar er en bild hur det verkligen ser ut när jag tränar det.

 Instruktörerna har ett uttryck att vi ”jobbar i källaren” när vi gör benböj. När vi böjt oss ner så benen är i 90 grader, med skivtången på ryggen, ska vi stanna kvar där nere ett par sekunder innan vi får resa oss igen. Som om jag inte sedan barnsben har nog fobi för källare. Att jobba i källaren, ger mardrömmar på annat sätt än spökliga källare ger.

”Det är vi som bestämmer!” ropar instruktören. Menar hon att jag själv eller instruktörerna bestämmer? Jag jobbar på. Det är väl bäst det, om det nu är de som bestämmer. ”Det är lika jobbigt för mig som för er!” hojtar hon senare. Jag vet inte det… Susanne på Helex är en riktigt entusiastisk instruktör. Vi går alla nerför trappan från träningen med skakande ben och tom blick.

Jag får alltid lite oro när vi tränar armarna. Min alltför vältränade svåger Jim Enbom har nämligen hetsat mig till att träna armarna så hårt en gång, att jag mitt i natten behövde uppsöka sjukvård och få en kortisonspruta för att få ut en krampande högerarm. Jag jobbar på att komma över händelsen.

Det är nog bäst att hålla igång. Min pappa berättade nämligen att han inte tränat nog på senaste tiden. Idag hade han så ont i ryggen. Han tror dock att han vet varför. ”Jag satt på fel köksstol i morse förstår du.” Mamma och pappa hade bytt plats vid köksbänken av någon anledning. Han skulle tydligen vrida sig för att nå datorn och eftersom han satt i en ovan vinkel, hoppade det till i ryggen. ”Jag kände att nu har det allt gått illa.” berättade han.

Så nu vet vi hur det går om vi inte rör på oss! Tack för det pappa.