För ett år sedan tog jag min rektorsexamen. Efter tre års krävande studier, som bedrevs parallellt med rektorsjobbet fick jag en nål som tecken på mina lärdomar.

Idag kom jag hem från en återkopplingsträff med mina fina studiekamrater. Två jobbar nu som skolchefer, många har bytt ställen. Själv är jag kvar där jag började. På Ormbergsskolan. Räknade ut att jag nu har verkat som rektor i 9 år på samma skola. Och det känns viktigare och roligare än någonsin. Skattar mig lycklig för att jag vet att inget kan vara viktigare än att ansvara för att våra barn får en bra skolgång. Skattar mig lycklig för att jag har så positiva, kreativa och kompetenta lärare som ser till att de får det. Även mina kamrater såg nöjda ut. Tycker inte att någon av dem såg en dag äldre ut än de gjorde när vi sågs för ett år sen. Deras engagemang var också lika stort. Vi började med att berätta om bra saker vi gjort sen examensdagen. Ingen Jante så långt ögat kunde se. Själv berättade jag om vårt arbete med att utveckla Bedömning för lärande. Sen hjälpte vi varandra med dilemman. Upprepade kränkningar, tid som inte räcker till, resultat som behöver förbättras... Frågor som är lika överallt. Svar som var olika men kloka och stödjande, några även utmanande. Det är lätt att fastna i gamla hjulspår med sina tankar. Då får man tänka som någon i gruppen sa "Vad är det du inte tänker på när du tänker?" eller "Om du inte tänker så, hur kan du då tänka?"  Sen blev det input om Hållbar utveckling, systematiskt kvalitetsarbete och pedagogisk handledning. Och sen, ja sen åkte vi hem till verkligheten litet mer upplyfta och energifyllda än när vi kom. Tack för det kamrater! Er ska jag tänka på, när jag inte tänker på nåt annat.

Två av veckans dagar har jag varit helt uppslukad av Scandinavian Educational Technology Transformation. Förkortat SETT2013 handlar det om en mässa för alla som vill samtala, inspireras och lära sig mer om hur vi kan utveckla en moderna och framgångsrik skola med stöd av teknologi.
Just nu är mitt huvud fullt av osorterade och inspirerade tankar. Digitala verktyg är en självklar vardag i skolan idag, även om tillgång och kompetens skiftar. På Ormbergsskolan bygger vi sakta och säkert upp både tillgång och kompetens och tänker att det är elevernas lärande som står i centrum. Ett lärande som på allvar ska förbereda dem för framtiden. Det gör vi genom att se skolutveckling som en helhet där vi behöver utöka tillgången på digitala verktyg, men framförallt fortsätta på vår inslagna väg att utveckla den formativa undervisningen. Vår vision
"Elever som är medvetna om vilka mål de arbetar mot, var de befinner sig och som förstår  vilket nästa steg är för att nå målen, är elever med bästa förutsättningar att lyckas. Genom att vi på Ormbergsskolan använder bedömning för lärande ger vi eleverna dessa förutsättningar, liksom vi också ger lärare bästa möjlighet att se elevernas behov och vilken undervisning som fungerar bäst" känns efter mässan mer rätt än någonsin. 
Jag trodde att jag skulle komma hem fulladdad med kunskap om kreativa och lärande undervisningsappar och program, digitala läromedel och nya tekniska innovationer. Det gjorde jag. Men framförallt har jag fördjupat min insikt om vikten av att eleverna förstår vad målen för arbetet är, var de befinner sig i förhållande till målen och hur de ska göra för att komma dit. Vikten av att vi skapar förutsättningar för att eleverna får djupa ämneskunskaper parat med drivkraft, mod och kreativitet och en hel del redskap för hur vi ska fortsätta utveckla en innovativ och modern skola, där vi ser alla barns behov och förutsättningar. 
Min superkorta sammanfattning av en liten del av allt jag samlat på mig:
Ante Runnquist: Sveriges främsta framgångsfaktor är en skola som fostrar innovativa och trygga människor. Vi behöver se över användandet av skolans fysiska lärmiljö och koppla den till de förmågor LGR11 pekar ut.
Christian Lundahl: Det finns fantastiskt många verktyg för formativ bedömning (inte minst digitala) men de hjälper inte om man inte förstår de bakomliggande tankarna. Lärare ställer i snitt 18 000 frågor/år varav 25% är produktiva (så att de aktiverar elevernas hjärnor) Det är av oerhörd vikt att eleverna är aktiva i undervisningen för att något lärande överhuvudtaget ska ske.
Jannie Jeppesen och Frida Monsén: Det gör väldigt ont att lära sig. Att vara mitt i en lärandeprocess är att vara på gungfly och det är inte roligt. Roligt blir det däremot när man kommit ut på andra sidan och känner att man kan. För att lära sig måste man dessvärre befinna sig på gunfly ibland, och det är då det är viktigt att det finns någon som kan ge feedback och hjälpa till att ta nästa steg. Detta gäller elever såväl som vuxna som arbetar med skolutveckling
Sandra Wissting m.fl: För skolutveckling krävs en vision liksom tydliga mål. Tänk kreativt kring lokalanvändning, organisering och schemaläggning. RIP Jante. Fira motgångar lika mycket som framgångar och dela med dig av båda. När eleverna får egna datorer kommer individualiseringen att öka, det kräver än mer pedagogiska samtal bland lärarna.(Kolla in deras kreativa lärmiljöer via länken)
Lena Gällhagen: Sorterade in appar under undervisningsrubriker: Planera: ex. Poplet. Genomföra: Ex. Visual poetry. Synliggöra och publicera: Ex. Fotobabble. Reflektera och utvärdera: ex. mentometer
Johan Arnell & Jesper Grönlund: Rikta blicken mot mönster och heleter och skapa förståelse för struktur och mönster. Reframa. Ämnesintegrering spar tid. Ge bilder av kunskapskravens nivåer för att skapa förståelse för dem. Grunden i den formativa pyramiden är elevernas självvärdering, kamratbedömning och lärarens bedömning - lika värde på dessa tre, nästa nivår är skriftlig och muntlig bedömning, dessa två har inbördes lika värde - idag fokuserar vi mycket på lärarens inbördes lika värde - idag fokuserar vi mycket på lärarens bedömning och särskilt den skriftliga. 

Hans Renman och Kristina Björn: Tänk om! Tänk själv! Tänk nytt! Men lär av andra!

Ruben Puentedura: Om SAMR-modellen. Hur vi tillägnar oss IKT i undervisningen i steg - från att ersätta - förenkla - förändra för att slutligen omdefiniera och förbättra lärandet eftersom digitala verktyg öppnar nya möjligheter. Digitala verktyg snabbar inte på lärandet men fördjupar det, är ett av hans budskap.

Stor eller liten. Liten eller stor. när det gäller gruppstorlek verkar det finnas en utbredd missuppfattning att Lliten alltid är att föredra. Årminsotne när det gäller skolklasser och fritidsgrupper. Bl.a. kuriren skrev i veckan om nedmonteringen av fritids, med fokus på just gruppstorlek.

Jag tycker att det är en berättigad oro eftersom ökad gruppstorlek ofta är en effekt av besparingar, men det finns också andra aspekter. Det är nämligen min övertygelse att stora grupper, rätt organiserade, kan öka kvaliten i verksamheten.

Jag ska ge exempel från min egen verksamhet:

Hos oss är fritids organiserat i två grupper med ca 70 barn i varje. Fritidslokalerna ligger vägg i vägg för att ytterligare kunna nyttja storgruppsfördelarna. Lokalerna är "rena" fritidslokaler och därför inredda för att passa denna viktiga verksamhet. Mogonfritids är en lugn historia för barnen med frukost i skolrestaurangen. Under skoldagen samverkar vi med skolan i bl.a. rastverksamhet. Efter skoldag och mellis gör barnen ett aktivt val utifrån ett antal aktiviteter som barn och personal kommit fram till i en demokratisk procss. Valen kan vara alltifrån skridskoåkning eller fri lek ute till skapande aktivitet, rollek med leklådor, "chill" i läsrummet och mycket annat. Vissa aktiviteter är lärarledda, andra inte. Alla barn markerar sitt val på "väljatavlan". En personal har rollen som löpare, dvs har översikt, svarar i telefon etc, medan de övriga kan fördjupa sig i aktiviteter och relationer. Genom att man är så pass många vuxna blir möjligheterna till meningsfulla och utvecklande aktiviteter betydligt större, flexibiliteten att möta barnen likaså. Dynamiken i en stor grupp ser vi som en av de största möjligheterna - många kamrater att leka och arbeta tillsammans med minimerar risk för utanförskap och ger fantastiska förutsättningar för ett gott socialt klimat.

Inspirationen till denna organisering fick vi dels när vi besökte förskolan Barncompaniet i Boden. En reggio-inspirerad förskola som mycket framgångsrikt bedriver en verksamhet där man samlar ca 40 st 4-5åringar i en förskolegrupp. Därefter besökte några av våra duktiga fritidspedagoger ett fritids i Stockholms innerstad med ca 300 inskrivna barn. Vi har även samma tanke kring våra skolklasser. Vi har klasser på mellan 30-45 elever av samma skäl som i fritidsverksamheten - för att barnen ska få ut så mycket som möjligt av de vuxna för sin utveckling och sitt lärande samt för att vi ska få ett gott, utvecklande och dynamiskt socialt klimat.

SJälvklart bedrivs nästan all undervisning/aktiviteter i mindre grupper (ca 5-20 beroende på aktivitet) Både i skolan och på fritids.

Det här är vår modell. En modell som både elever, personal och föräldrar är mycket nöjda med, och med vilken vi har skapat en god måluppfyllelse.

Det är inte alls säkert att modellen passar alla skolor, men den är ett bevis på att talet om resurser och kvalitet inte borde handla om gruppstorlek utan om resurser  och möjligheten att lokalt besluta om hur man ska använda dessa resurser. Organisationsmodeller är i sig nästan aldrig svaret på hur problem ska lösas, men de kan vara ett bra stöd för hur den pedagogiska idé som driver oss ska förverkligas.

Under många år har skolan varit i fokus. Inte bara för elever, föräldrar och lärare. Politiker, näringsliv, kulturdebattörer, media – alla lyfter skolans viktighet, och alla har åsikter om hur den fungerar och hur den borde fungera.


Inte konstigt. Vad kan vara viktigare än våra barns framtid. Deras skolgång är på många sätt avgörande för deras - och även vår - framtid.

Folkpartiet och Miljöpartiet vill minska kommunernas ansvar över skolan, Centerpartiet vill ge lärarna mer befogenheter, Socialdemokraterna vill göra förskoleklassen obligatorisk och Vänsterpartiet vill minska friskolornas möjligheter. Någon pekar på att den stora utmaningen är barnens läsförmåga, någon annan att det är likvärdigheten eller varför inte det entreprenöriella tänkandet. Krav på nya skolutredningar höjs – precis när vi genomfört några av de största skolreformerna någonsin. Nya regler och omprioriteringar föreslås. Bland annat. .

Jag säger som jag tidigare sagt. Det är viktigt och bra med politiker som bryr sig om skolan. Det är viktigt och bra att de sätter tydliga mål och är möjliggörare för att vi ska uppnå dessa. Det är viktigt och bra att näringsliv, kulturliv (å andra sidan är det skolan som är samhällets största kulturbärare) och media engagerar sig. Men det vore så otroligt fantastiskt underbart om lärare och skolledning tillsammans med brukarna – elever och föräldrar fick arbetsro att verkligen ägna tid åt skolutveckling utifrån de behov man har på sin skola. Tid och arbetsro att ge eleverna en fantastisk undervisning – varierad och formativ. Tid och arbetsro för kollegial samverkan och komptensutveckling utifrån de behov som för närvarande finns i arbetslag och i skolan. Låt tusen blommor blomma. Lita på lärares och skollednings kompetens och profession. Använd resurser som idag åtgår till kontroll, till stöd och utvecklingsarbete. Då, och först då, kommer vi att få den fantastiska skola som alla faktiskt vill ha.

Min kollega Elisabeth Landström och jag vill skynda på digitaliseringen av skolan. Därför har vi skrivit en debattartikel. Reagera gärna:

Digitaliseringen av samhället går framåt med stora kliv, både globalt och nationellt. I rapporten Svenskarna och internet 2012 som gjorts av Stiftelsen för internetinfrastruktur (.se) kan man exempelvis se att användningen av internet har ökat stadigt och är nu uppe på hela 89% bland befolkningen sedan internets barndom. Den största ökningen har skett bland skolbarnen i åldrarna 9-11 år. Mest intressant är kanske att ha¨lften av trea°ringarna använder internet via dator/surfplatta och 40 procent av tva°a°ringarna. Var tredje barnfamilj i Sverige har en surfplatta hemma enligt rapporten.
               
År 2006 utformade EU åtta riktlinjer eller nyckelkompetenser som man pekade ut som nödvändiga för ett livslångt lärande. Kompetenser som alla individer behöver för att nå personlig utveckling, ett aktivt medborgarskap, social integration samt  sysselsättning. Två av dessa kompetenser benämns Lära att lära samt Digital kompetens. “Grundläggande kunskaper i språk, läs -och skrivkunnighet, matematiska färdigheter och kunskaper i informations- och kommunikationsteknik (IKT) är en viktig grund för lärande, och att ”lära att lära” stöder allt lärande”.

IT-minister Anna-Karin Hatt har i En digital agenda för Sverige - IT till människans tjänst, slagit fast vikten av att arbeta med digitala verktyg – inte minst i skola och undervisning. Där hänvisas även till den nya läroplanen (Lgr 11) som har mycket tydliga mål om hur grundskoleelever ska lära sig använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande. Påpekas bör att detta inte bara gäller några få ämnen utan kravet att använda datorer som verktyg ska genomsyra hela verksamheten

Digitalisering  öppnar alltså nya och viktiga möjligheter för elevers lärande. Att inte nyttja teknikens fördelar i skolan riskerar att bromsa våra elevers utveckling. Dels på grund av teknikens bevisade pedagogiska möjligheter för lärande, dels på grund av att elevernas nutid består av digitala verktyg och arenor samtidigt som framtiden kommer att präglas av dessa. Tidigt skapas förutsättningarna för individer, som efter grundskola och gymnasium, på innovativa och nyskapande sätt ska bidra till en positiv utveckling av samhället. Elever med särskilda behov och barn som lever i utsatthet är även i detta sammanhang de stora förlorarna, om skolan inte skyndar på digitaliseringen.

En offensiv satsning på digitalisering är av många skäl en önskvärd utveckling, där vi som jobbar inom skolan vill att Luleå ska vara en kommun i framkant. I kommunens IT-strategi beskriver man bl.a. sin ambition att bli nominerad till bästa IT-kommun i Sverige inom en treårsperiod. Detta är en mycket god ambition. Det är sannolikt helt nödvändigt att ha den ambitionen om man på allvar vill vara en dynamisk, växande och attraktiv kommun.

Skolan är kommunens största och viktigaste åtagande. Vilken kvalitet skolan har avgör framtiden för kommunens fortlevnad. En offensiv och tydlig satsning på  IT i skolan är därför helt nödvändig för Luleås utveckling. De satsningar vi ser idag är dessvärre alltför blygsamma. Vi ser kommun efter kommun fatta beslut som innebär att eleverna i Luleå ohjälpligt halkar efter. Om Luleå, i enlighet med den egna IT-strategin, ska lyckas i sin ambition att bli nominerad till Sveriges IT-kommun, så måste alla verksamheter, och framförallt kommunens framtid - barnen och dess lärare - utrustas med tidsenliga verktyg. Det räcker inte att enskilda skolor, skolledare eller Barn- och utbildningsnämnden ser behovet. Detta är en angelägenhet för hela kommunen.

Elisabeth Landström, rektor på Furuparksskolan
Birgitta Tornberg, rektor på Ormbergsskolan

Det rör på sig när det gäller läraryrket. Det jag tidigare förutspått har börjat hända - lärarjobbet ökar i attraktivitet. Inom några år kommer det att vara ett av de verkliga drömyrkena. Kairos future har tagit fram en spännande rapport om framtidens lärare. Läraryrket 2.0 kommer att vara en specialist. Inte bara på ämne och ålder. Rapporten skissar på roller som ämnestränare, ämnesledare, superinspiratör, mentor och metodutvecklare. Varför inte. Helt klart är att dagens lärarroll är på galet komplex. De skolor som ännu jobbar med klasslärarsystem blir allt färre - arbetslag och uppdelat ansvar är två av nycklarna som krävs för att uppdraget ska vara möjligt att genomföra. Dagens besked om minskade administrativa uppgifter var en i det sammanhanget glad nyhet. Utbildningsdepartementet tillkännagav att kravet på  både skriftliga omdömen och IUP plockas bort från och med Åk 6, samt att man minskar kravet för de lägre åldrarna till en gång per läsår, istället för som nu två. 

Det betyder inte att skriftliga omdömen är något dåligt, men vår erfarenhet har varit att det är väldigt få föräldrar som verkligen är intresserade av dem, samtidigt som de tar en oförsvarligt stor del av lärarnas arbetstid. Vi har försökt hitta sätt att göra dem så tydliga och rättsäkra som möjligt med minsta möjliga arbetsinsats. Minsta möjliga arbetstid för en medelsnittslärare har visat sig vara ett par veckor per läsår. Tid som skulle ha kunnat användas på ett betydligt bättre sätt - t.ex. feedback och feedforward till eleverna.

Måhända blir det inget stort firande på skolan imorgon pga regeringens besked, men ett litet hurra tror jag mig redan kunna höra.

Skolan berör och upprör. För var och en av oss har skolan betytt så oerhört mycket för hur vi formats som personer. Därför är skolan kanske den viktigaste samhällsfunktion vi har.
Under ett par veckors tid har skolan i Luleå, och mer specifikt Tunaskolan, varit föremål för upprördhet i både sociala- och gammelmedia. Jag tror inte jag behöver förklara närmare vad det handlat om och inte heller behöver jag recensera Tunaskolan eller debatten.

Några reflektioner tänker jag dock kosta på mig.
Jag tycker att det är bra att man målar över den bild som diskuterats. Det är möjligt att man borde ha gjort det tidigare.
Jag har läst både krönikor, twitter- och facebookinlägg om saken, och jag har slagits av hur lätt det är att tycka till om något som man egentligen vet så litet om. Ofta i kränkande och tråkiga uttryck. Från båda håll.

Själv erkänner jag brett och villigt att jag mycket väl skulle ha kunnat tillåtit målningen, men att jag - precis som Tunaskolan gjort, också skulle ha sett till att den kom bort när jag förstått hur den tolkas. Lika brett och villigt erkänner jag att jag, precis som de flesta andra (t.ex. skolor) behöver lära mig mer om sexism och normkritik. På vår skola gjorde vi i höstas en utvärdering kring vårt likabehandlingsarbete. Den visade att vi har kommit långt och har ett mycket gott likabehandlingsarbete, så när som på en punkt - vi behöver jobba mer med normkritik. Det ska vi också göra.
Man brukar säga att det inte finns något ont som inte har något gott med sig, och i det här fallet har det goda varit att samtal om sexism och normkritik fått plats på den hårt upptagna arenan av viktiga spörsmål.  Dagens ledare i Aftonbladet fick mej t.ex. att googla på barnpsykologen Steve Biddulphs bok "Raising girls" och  detta kan vara ett utmärkt underlag för vidare funderingar kring hur flickor faktiskt har det idag - både för oss som jobbar i skolan och för föräldrar. Han har tidigare skrivit en bok med titeln "Raising boys" som blev en storsäljare. Nu menar han att det är flickorna som är värst ute, och pekar på den nedåtgående spiral med försämrat psykiskt mående och dålig självkänsla bland flickor.
Bra jobbat Astrid, som väckt oss aningslösa vuxna över flickors verklighet, och bra jobbat rektor Agneta för att du tagit tag i frågan och till er båda för att ni stått pall i mediastormen

Nu har det blivit alldelens för långt mellan bloggningarna. Det är förmodligen en riktig prioritering, men ack så tråkig. Att berätta om vardagen och visionerna i framtidsverkstan hör ju egentligen till mina favoritsysslor.
 Just nu är det ganska mycket vardag i skolan. Terminen har startat, nya pedagogiska planeringar skrivs och nya arbetsområden startar upp.
I korridoren syns ännu spåren av förra terminen - de fina mekaniska tittskåpen från teknikundervisningen och NSD:s artikel om betygssättning, men i klassrummen händer det andra grejor. Nya I-pads och datorer har installerats, läsgrupper har bildats, nya mål har satts upp...
Själv pusslar jag med budget och nytt intraprenadavtal, medarbetarsamtalar och utformar allehanda inbjudningar. Just inbjudningar har det blivit mycket av några dagar. Föräldramötet för nya sexåringar står i faggorna, föräldramötet "Säker online" sker 19 februari  och work-shop om Bedömning för lärande arrangerar vi i mars.
Dagen idag har varit vad man kan kalla "en bra dag på jobbet". Jag hade en härlig lunch-date med många av våra pensionerade lärare. Vi var inte mindre än 13 stycken, och återseendets glädje var stor. Jag som jobbat med dem alla känner hur mycket jag saknar deras erfarenhet och klokskap när jag träffar dem. Det hjälper inte att det kommer ny klokskap och erfarenheter, det är själva människorna jag saknar. Nu hoppas jag att åtminstone några av dem vill vikariera hos oss, eftersom det finns mycket mindre vikarier än vikariat i Luleå, så med lunchen kom också ett erbjudande om att anmäla sig till vikarieförmedlingen. Därifrån gick jag direkt till en PIM-eximination. Av alla Luleås rektor var vi några få som har genomfört en självstudieutbildning som heter "Praktisk IT- och Mediakompetens" Vi visade våra arbeten och samtalade om hur vi kan jobba med skolans digitalisering - något som vi utifrån LGR 11 måste bli mycket bättre på. Vi kände oss förtjänta av både diplomet och tårtan.


Imorgon är en ny dag, och vad mej anbelangar så tänker jag se till att också den blir en bra dag på jobbet

Har nästan glömt att jag lovat följa upp den här tidigare bloggningen. Då uttryckte jag min förfäran över att Friendsrapporten 2012 visade att elever inte känner att de har någon att prata med och att de vuxna på skolan inte engagerar sig och "säger till" om de får veta att någon behandlas illa. Bland de yngre eleverna var det bara 74% som upplevde att det hjälpte att prata med någon vuxen.
Minst en gång/termin ber vi våra elever fylla i en enkät som handlar om trvisel, arbetsmiljö och socialt klimat. Vi ser resultatet som en viktig vägvisare för hur vi ska utveckla vårt arbete. I år la vi till frågan om eleverna upplever att de kan prata med någon vuxen på skolan om någon varit dum. Det blev inte 100% som jag hoppats, men 94% , vilket var bra mycket bättre än 74%.
När jag följt upp frågorna med elevintervjuer framgår väldigt tydligt att det eleverna verkligen upplever hjälper om någon blir utsatt, är att prata med de vuxna på skolan. Ett par av dem sa att "ibland kan det ta litet tid innan det blir bättre" men de ger starkt uttryck för att de vuxna engagerar sig.
När vi vuxna har pratat om resultatet så har vi kommit fram till att det finns en sak som vi kan och bör bli bättre på. I 100% av de fall det kommer till vår kännedom att någon känt sig utsatt så leder det till åtgärder. Det kan vara samtal med elever, föräldrar, personal på skolan, eller annat som vi tror behövs. Men det är inte alltid vi är jättebra på att återkoppla till eleverna att vi faktiskt tagit tag i frågan. Förhoppningsvis blir siffran 100% till nästa enkät om vi gör det.
Vad kom mera fram i enkäten? Jo t.ex. att 96% tycker att de alltid eller ofta kan koncentrera sig på lektionerna, att 9% har upplev sig illa behandlade den senaste månaden, att 98% alltid eller oftast har kamrater i skolan och att 97% trivs jättebra eller ganska bra i skolan. Det betyder att det finns kvar saker att jobba med, men i en skola med närmare 300 elever är det ändå ett rätt bra resultat, som nåtts genom idogt arbete av våra fina elever, kompetenta personal och engagerade föräldrar.