I skolan som jag pluggar på här i Aix en Provence hade vi i
uppgift att göra en film. Jag plus de grymma kvinnorna Caroline Le
Ridou samt Miranda Deligianni smällde ihop en film om kulturkrockarna man upplever som svensk i Frankrike. I huvudrollen ser ni Caroline, och jag står för foto, regi och redigering.

Idag har jag varit på min sambos familjs vingård.  Den ligger i en by som kallas Cadenet, några mil ifrån Aix en Provence. Här sträcker hektar efter hektar av vinrankor ut sig så långt ögat når, mot en horisont som förslår. När det inte är molnigt ser man berget Saint Victoire vräka sig mot himlen några mil bort,  insprängd mellan skyarnas stränga mistralvindar och landskapets bolmande grönska.

Det är april och sommaren är redan här. I alla fall om man frågar mig. Redan i februari satt vi på uteserveringar i t-shirt och smsade bilder till svenska vänner med lovikkavantar, och i april hade jag klarat av årets premiärdopp. Det är betydligt varmare än vad jag är van vid, men i övrigt har det varit en ganska ojämn vår. Sent i januari slog kylan till, och de illa rustade fransmännen utlyste snökaos redan efter att de första millimetrarna hade fallit. Skolor, bussar och arbeten ställdes in, och mitt i väderyran stod 12 oförstående svenska och undrade varför vi inte hade lektion. Södra Frankrike är verkligen inte anpassat för utmanande väder.

 Idag åt vi lunch ute i solen på vingården. Kilometrar av Syrah och Grenache vajade stiligt i den ljumna försommarluften, och hela familjen satt till bords, precis som varje söndag. I Frankrike betyder släkt och familj väldigt mycket, och man sitter ofta kvar långt efter måltiden för att prata om allt ifrån hur långa alla är till problemen i förorterna. Efter att ha lekt monster med min sambos systerson (den perfekta leken när man inte riktigt kan kommunicera), tog jag mig en promenad.

Kom att tänka på hur glad jag är över att vara här. Oavsett hur länge jag stannar. Jag har tappat några säkerhetslinor och rutiner där hemma i mitt trygga Sverige, men erfarenheten av att förlora sig språkligt och identitetsmässigt för att sedan hitta igen sig själv som en naturlig del i det som tidigare var främmande, är en värdefull kick. Jag var skeptisk till mitt frimod när jag stack iväg från den trygga svenska vardagsfamnen, men är nu fast övertygad om att man ska göra allt man tycker verkar kul, se planeten vi lever på och våga bryta rutiner bara för att se vad som händer. Om någon någonsin undrar hur man hittar motivationen till att göra en sån grej, fråga mig. Jag vet allt om att inte gräva där man står.

 Jag kan inte prata franska. Jag kan banne mig inte prata franska. Nu har jag bott i Aix en Provence i tre månader, och personalen på bageriet tror fortfarande att jag vill ha två baguetter när jag ber om en. Fattar inte vad jag gör för fel. Det måste vara något med franska på Luleåmål. Jag undrar hur jag låter när jag pratar, egentligen. ”Lite som ryssar som pratar Franska”, tycker min sambo. Nåväl, så länge man lyckas använda ord som åtminstone existerar och inte enbart hittar på egna, är väl är väl inte tajming och uttal hela världen, tillåter jag mig tycka. Hellre rätt ackord på fel plats än fel ackord på rätt plats, som en gitarrist jag spelat tillsammans med brukade uttrycka det. Det är visa sanningar om livet som passar lika bra i Frankrike som i de norrbottniska skogarna, det. 

En dag gick jag till bageriet på uppmaning av min sambo som hade jobb att stå i. "En gyllene baguette ska du fråga om", informerade han eftersom bakgraden på brödet är a och o för de verkliga brödkännarna. Jag i min tur kan inte så mycket om bröd, jag har ju i och med mitt livslånga handikapp köpt fryst bröd hela mitt liv. Men lika lycklig är väl jag för det. Man kan vara glad fast man är gluten.

Jag kliver in på bageriet som ligger någon gata bort från vår lägenhet, och har memorerat in den fras jag ska använda för att få den perfekta, gyllene baguetten. ”Je voudrais une baguette doré” har jag lärt mig att man säger. Väl på bageriet är det mycket folk, och jag blir lite distraherad av alla otroliga bakverk i den grad att jag fumlar till frasen lite. ”Je voudrais une baguette bourré” säger jag till kvinnan med brödsmulor på förklädet som står i kassan. Hon förstår inget, och efter att ha repeterat frasen ett par varv utan framgång inser jag att jag bett om ”en onykter baguette”. Bra där. Hon förstår tillslut jag vad jag menar, och jag kan vandra hem med en gyllene baguette under armen. Men franska kan jag banne mig inte prata.

Fransmännen borde vara tjocka. Dom äter vitt bröd med sylt till frukost, trerätters till lunch, ofta middag ute och stinkande ostar efter nästan varenda måltid. Stormarknaderna fullkomligt exploderar av kakor, chokladdragerade frukostflingor och kilometrar av kyldiskar med youghurtar, puddingar och snabb-crème-brulée. Dom dricker öl toppad med persikoessens och på popcornen har man socker istället för salt. Lik förbannat är det inte ett överviktigt folkslag. Min sambo brukar då och då återberätta den svåra chock han upplevde under vårt första gemensamma biobesök på Filmstaden i Luleå. Baksmällan 2 toppade listorna, och vi hade laddat upp med popcorn, cola och filidutter. När förtexterna rullar igång tar han sig en stor näve popcorn, men tvingas i den svenska biotystnaden hålla tillbaka chocken av det salt som i hans värld brukar heta socker. Terriblö, brukar han uttrycka situationen som var. Han kommer aldrig mer kunna titta på en popcornlåda på samma sätt igen.

Har haft städdag idag. Gnuggat och gnidit vinklar och vrår i läggan på 12 Rue Manuel till ljuva, franska sånger på ordentlig volym. George Brassens, Gainsbourg och Sarkozys fruga, Carla Bruni. Dom har alla något att komma med. Jag hänger inte alltid med i parollen, men det låter åtminstone fruktansvärt hemtrevligt när fransmän sjunger. Jag tänker på rutiga dukar, smuliga croissanter och förälskade människor som pussas vid fontäner i Paris. Virvlande skrubbade jag mig fram genom lägenheten i en slags mycket fånig lokalvårdarbalett, och i själva verket blev jag så exalterad och lycklig över att vara jag just här och just nu, att jag bestämde mig för att även skaka sängkläderna. Det var en sån dag. Jag öppnade det stora vardagsrumsfönstret som vetter ut mot en relativt lugn gata en bit från ett av stadens fina torg. I fönstret mitt emot hängde som vanligt den hippieromantiska tanten med senapsgul kofta och trötta ansiktsdrag ut med cigg i gipan, begrundande och med blicken fäst i en fjärran fantasi. Annars var det lugnt. Jag tycker personligen att det är lite läskigt med folk som dammar sina textilier över öppna, offentliga ytor, men vad gör man när man bor på tredje våningen utan balkong mitt i city. Jag tittade mig omkring lite och såg en gubbe med hatt komma gående en bit bort på gatan. Inget större hot, beslutade jag, och skakade med några diskreta ryck ur soffilten. Dammet yrde på fint i den provanska eftermiddagsluften, och mitt i denna något osmakliga dammströssling trillade det även ut en kalsong ur filten. Den singlade fint längs husfasaden, i lätta små glidningar ned mot Rue Manuel och dess fotgängare. Jag fick panik och skrek ”NEEEJ!” samtidigt som jag insåg min sedvanliga smidighet och kastade mig tillbaka in i lägenheten för att inte bli ertappad som kalsongkastaren. Skyddad bakom fönsterkarmen såg jag det rutiga könsbeklädnaden landa mitt framför näsan på den franska lilla farbrorn med hatt. ”Faaaaan!” väste jag tyst för mig själv, och såg att kalsongoffret nu hade stannat upp, förvirrat blickande mot den sky som kalsongen verkade ha kommit ifrån.

Jag bestämde mig för att det var pinsamt hur jag än skulle göra. Pinsamt att låta plagget ligga kvar framför porten när min sambo kommer hem och ser sin kalsong liggandes ute i kvarteret, och pinsamt att gå ut genom porten och plocka upp underkläder från gatan mitt bland folk. Jag bestämde mig för att det senare skulle leda till minsta möjliga förödmjukelse och minst antal frågor, så jag vandrade diskret ut på gatan och låtsades kolla efter någon samtidigt som jag fiskade tag i kalsongen och sedan kastade mig in i byggnaden igen. Johanna vs världen 1-0. Jag är fördjävla smidig när allt kommer omkring.

Godkväll Norrbotten! Tänk på vad ni dammar och hur.

Det hände en grej när jag föddes. Inget större fel så där, men jag råkade bli glutenallergiker. Vet inte exakt hur det gick till, men jag har valt att acceptera det öde jag givits. Det handlar om tarmludd och andra kroppens gåtor. Jag brukar klaga på att det är lite dyrare för mig som glutenallergiker och undra om inte jag borde få ett bidrag för mina tydligt förhöjda levnadskostnader, men en vän till mig brukar då påpeka att jag har ett hyfsat billigt leverne i övrigt. Till exempel har jag inga glasögon. Hur skulle det vara om alla med glasögon började kräva staten på bidrag? brukar han undra.

Jag är ingen fuskare till vardags. Brukar inte ljuga för mig själv och tjuväta varken fiskpinnar, brownies eller polarmacka. Jag håller mig snyggt, och i Sverige är det förresten inget problem. Vi är tydligen så pass många gluttar att samhället anpassat sig automatiskt. Hamburgerier, mackbarer och till och med öltillverkarna. Det är bara pizzagänget som inte är med i matchen än. 

Här i Frankrike är vi glutenallergiker lite exotiska. Lite som snus. Man har liksom hört att det existerar, men inte mycket mer. På bagerierna tittar personalen på mig med sorgsna ögon och sneda huvuden när jag förklarar att det är något fel på mitt tarmludd och att jag inte kan äta baguetter, jag är bara här för att kolla lite och undra om dom eventuellt skulle ha råkat baka något utan gluten som omväxling. Bara något litet kanske. Det har dom inte. Ibland skiner dock någon mjölig bagare upp bakom disken med glädjebeskedet om att dom har biskvier! Det finns biskvier Johanna! Fatta biskvier! Då känner jag bara så här, att du kan ju ta dom där biskvierna och skicka dom inklusive ursprungsreceptet lång som fan till en passande galax i någon fjärran rymd. Jag står för alla kostnader, så länge det leder till att någon hittar på någon annan nationalbakelse som glutenallergikerna ska nöja sig med. Jag känner bara att jag blir sugen på att på min bredaste skogshuggardialekt skrika att vet du vad, i tjugoåtta års tid har jag snällt fikat biskvier på Storgatan i Luleå, nu är jag här i Frankrike som är mina drömmars land och det är banne mig dags att ni fixar fram ett kakskrälle av lite klass!

Jag är till ytan en ganska behärskad figur, så jag brukar ändå tacka för mig och le tjusigt när jag lämnar bageriet. Men en dag, då kommer min revolution. Vänta ni bara, era vetemjölsfascister.

Jag var förresten på donken i helgen, en bit från Marseille. Glutenfritt bröd finns såklart inte, men jag provade beställa en burgare utan bröd. Det var lördageftermiddag, lång kö och inte läge för frågor. ”Utan BRÖD?” utbrast kassörskan och blev sedan stående orörlig med munnen som ett stort outgrundligt hål en bättre stund. ”Det är någon som vill ha utan bröd hörrni, går det eller?” skrorrade hon sedan vidare vänd mot köksregionen. Jag kan lova er att hela produktionen stannade upp fullkomligt under flera minuter. Bakom pommfritesmaskiner och läskapparater tittade personal fram för att få en skymt av denna mystikens vandrare som kommit för att be om en burgare utan bröd. Var kom hon ifrån, och vad ville hon, egentligen? Efter att fått prata med både restaurangchef och samtliga biträdande, anlände till slut en helt vanlig burgare med bröd. Att servera en burgare utan bröd stred mot konceptet, och dessutom kunde man inte servera en burgare direkt i emballaget då detta eventuellt kunde vara lite smutsigt. Härligt där.

Ni kan nog tycka att det låter som att jag har ett helvete här i Aix en Provence, men i själva verket är det inte alls farligt. Dom är kvar på medeltiden på vissa plan, men det finns också så mycket fantastiskt, och framförallt en massa sjukt grym mat som jag faktiskt kan äta. Det är lite roddigt ibland, men motsättningarna ger mig perspektiv på livet som jag inte skulle vilja vara utan.

Hörs sen, nu blir det Simpsons på franska!

Franska bröd. Fint att se på, men inget för glutenallergiker.

Som ni förstår så har det ordnat till sig. Den obligatoriska språkdeppen lade sig efter någon vecka efter att jag kommit hit, och jag kom på att det bästa man kan göra när man befinner sig i ett helt nytt land med ett helt nytt språk är att skita i att man inte kan. Demolera språkbarriären, göra ordböckerna till slagfält och reglerna till undantag. Helt enkelt ignorera att ingen i sällskapet fattar när man pratar och sedan tycka att ”där fick jag till det!”. Det är det enda sättet. Även i ett land som Frankrike, där språket är något heligt som man liksom bara ska kunna, betraktat som något naturligt förekommande i världen som alla borde behärska automatiskt. Då är det bara att köra. Den språkliga stoltheten har jag skrynklat ihop och kastat bort för länge sedan. Man får liksom acceptera  att man är både ointressant och rätt fånig när man lär sig ett nytt språk.

Det är verkligen fantastiskt fint här i Aix en Provence. Längs de provensalska gränderna trängs crêpesgräddande små farbröder med pittoreska vinbarer, chica tapashak och mjöliga bagare. Jag har skola med 12 andra borttappade svenskar fyra dagar i veckan, så det finns lite tid över att njuta av staden. På lördagar är det marknad i stan och då kommer alla bönderna från de närliggande byarna hit med färska grönsaker, nyvärpta ägg, stinkande, underbara ostar och tapenader i alla de varianter. Man tar sig en liten korg och sedan slussas man rakt in i ett skorrande virrvarr av färger, dofter och gestikulerande försäljare. Som en liten energiboost mitt i kaoset kan man nypa till sig en chèvrerulle inlindad i lufttorkad skinka, eller en moules marinières på någon av de närliggande restaurangerna. Pure love. Aldrig förut har mat varit så älskvärt, och jag lever verkligen i hjärtat av ett kulinariskt paradis.

Nä, nu är det slutpratat om mat. Provsmakardjävulen har satt sina spår, så nu ska jag ut och dra en repa runt min favoritpark ”La Torse”. Där kutas det friskt i alla de stilar, och här senast såg jag en kvinna jogga med ett bröd.  Baguettsprint tvåhundra meter, hej bara.

Cours Mirabeau, huvudgatan i Aix en Provence. Träden som kallas "Les platanes" står i grönska.

 Crêpsen invaderar.

Massa färsk frukt på marknaden.

 Coeur de boeuf-tomater hittar man också på marknaden i Aix.

Det började för tretton år sedan. En knagglig gymnasiefranska och en basker, ansträngt sneddad över över en illa färgad sidbena i tonen tonårsrevolt. Jag drömde om en kulturutopi byggd på baguetter, målarpenslar och dragspelande små farbröder med snirklig mustasch och skorrande skrock, allt förlagt till söta små kullerstensgator, filmiskt smyckade av hickande vinbarer och osande bagerier i alla de väderstreck. Skittrevligt verkade det, Frankrike. Jag bestämde mig redan då för att lova mig själv att en dag flytta dit. Det där landet, var det nu exakt låg.

Med tiden förändras man, men det är med glädje jag konstaterar att jag hållit fast vid min dröm. Och hållit fast vid löftet att göra den verklig. Idag är det tvåtusentolv, och förutom att jag börjat förstå sanningar som att tiden går snabbt och att allt blir roligare med lite galenskap, har jag också insett att jag nu bor i Frankrike. Aix en Provence är mina nya hoods. Södra delen av landet, 30 minuter väster om hamnstaden Marseille. Två gånger Luleå i storlek, tio gånger fantasin i skönhet.

Jag kom hit i Januari, illa sargad av en lunginflammation som jag skaffat mig under några veckors svennesemestrande i vinterklichén Thailand. Hostande och jävlig gled jag in på skolan som skulle bli min nya tillvaro; IS-Aix, Franska för invandrare. Spiralblock, luktsudd och en stiftpenna, prydligt monterad i ett litet pennfodral med trycket ”Johanna”, som en present inför skolstarten av min franska sambo. Ska jag sätta mig i skolbänken igen ska det vara med hela hjärtat, tänkte jag.

Första dagen började med ett prov. Det gick ut på att inför den mest skräckinjagande läraren på franska berätta om sig själv. ”Lätt match”, tänkte jag och memorerade några kända fraser från Bergviksskoletiden i stil med ”Je m’appelle”och ”J’aimes des baguettes”. Jag blev dock tydligt informerad om min plats i ledet när jag mitt i min franska monolog drog till med några rader trygg engelska för på ett trovärdigt sätt berätta om en stad i fjärran land som kallas Luleå. ”Chohanna! På den här skolan är det franska vi pratar och inget annat!” mullrade demonmagistern André Ferlazzo strängt på andra sidan katedern och spände en fransk, mycket smalögd blick i mig. Från den stunden fattade jag att livets lata dagar är över. Glöm allt vad heter engelska och svensk skolslapphet. Learning by mistakes Johanna, mellanmjölken är långt borta.

Det tog inte många dagar för mig att inse att den franska skolan är strängare än den svenska. Här niar man läraren, att säga ”du” är rent förolämpande, och är du tio minuter sen räknas du som icke närvarande på lektionen. Lärarna är ultrafranska och att prata något annat än franska i skolan är strängt förbjudet. När man får tillbaka uppgifter och prov går läraren igenom varje elevs resultat högt i klassen inför de andra, med tydliga omdömen och tillrättavisningar om vilka fel man gjort. Här lämnas inget åt diskretionen. 

När fredagen kom efter att första veckan hade gått kändes mitt huvud som en kokande gryta som gud glömt kvar på plattan. Mos av sönderbränd svenska och överkokta franska ord som inte längre verkade passa ihop.”Jag kan ingenting, jag fattar ingenting, det går inte!” snörvlade jag som en riktig barnrumpa när min sambo försökte muntra upp mig med fraser som ”jag tycker i alla fall att du är jätteduktig” och ”tänk hur det skulle vara om JAG skulle försöka lära mig svenska”. Inget hjälpte. Jag somnade tidigt den kvällen, hoprullad som en ledsen kringla i min säng på 12 Rue Manuel, med en känsla av att ingen i hela världen förstod mig. Speciellt inte i Frankrike. Integriteten sårad och självbilden tappad någonstans i de norrländska skogarna. Det som skulle bli så bra. Varför kunde det inte bara vara som i Amelie från Montmartre, en tillvaro av gullig fransk bekymmerslöshet, crème brulée och hoppfulla dragspelsmelodier? Vad hade jag egentligen gett mig in på?

Läs fortsättningen i morgondagens blogg!

Veckans blogg kommer att ta dig långt bort från snöslask och kallgrader. Den bär ända ned till södra Frankrike. Till Aix-de-Provence, där vi stiftar bekantskap med Johanna Söderström. Missa inte!
Mikael Leijon, webbchef