Idag har det varit 1-års kalas här hemma. Med förberedelser och många barn var det var nästan lika tufft som en lång vandring...

Kul att så många följt vår resa denna vecka, jag är glad för alla uppmuntrande sms, kommentarer och mail!

Jag vill även tacka Yannick Flugi och Atypeak (www.atypeak.com) för de fina bilderna som togs under vår vandring, och för fantastisk guidning!

Nu börjar planeringen inför nästa utmaning!

Jag tog sovmorgon i morse, det har jag gjort mig förtjänt av. Pratar med teamet och de har gjort likadant. Krystof fick sova i gästrummet på grund av snarkningar fick jag veta. Tittar mig i spegeln och ser ett trött ansikte. Jag har gått ned i vikt också, vikt som jag inte visste att jag hade. Men jag mår väldigt bra, känner mig inspirerad.

Jag lovade att beskriva vår väg upp för den som är intresserad och känner sig manad att försöka. Det finns flera leder, fem populära. Vår led upp kallas The Three Monts route. Den leder från Cosmiques hut (3613m) över toppen Mont Blanc du Tacul (4120m). Sedan passerar man Col Maudit och över berget Mont Maudit (4345m). Vidare nerför Col de la Brenva tills man når Mt Blanc för de sista 500 höjdmeterna att bestiga.

Jag rekommenderar starkt att träna intensivt innan Mont Blanc och verkligen jobba på förberedelserna. Man måste orka med att gå väldigt länge (12-15 timmar) utan vila. Uppför dessutom. Med erfarenhet av Måttsunds skidbacke skulle jag säga att ett lämpligt test är att trampa upp och ner ca 20 gånger på brantaste stället utan vila. Skaffa även en pålitlig guide, helst en per person eller högst en guide per två personer som vi hade. Fem dagar i Chamonix är nog minimum om man inte är van vid hög höjd, åk dit i tid och acklimatisera.

Det finns en tävling som går ut på att ta sig så snabbt upp Mt Blanc som möjligt med start i Chamonix. Yannick berättar att rekordet ligger kring fem och en halv timmar, vilket är helt otroligt. Då är man i fin fysisk form. Deltagare bor alla på hög höjd vilket innebär att 4800m inte tar så hårt på kroppen.

Anledningen till att vi upplevde vandringen uppför så krävande var på grund av den korta acklimatiseringen. Yannick säger att två veckor uppe runt 3500-4000m hade gjort stor skillnad.

Så här efter utmaningen, något jag tränat inför länge och som tagit upp en stor del av min tid, så känns det en tomhet i kroppen. Träningen fick ett syfte och blev prioriterat först av allt. Nu börjar jag med en gång fundera, vad blir nästa utmaning? Jag gillar att variera och prova olika saker, kanske blir det multisport, löpning, cykling eller triatlon? Vandringen finns också alltid där, jag trivs med berg och klättring. Du följer väl med?

Åter på Kallax flygplats! Efter en lång resdag är vi tillbaka på havsnivå i Luleå, det känns bra! Nu väntar lite välbehövlig vila. En intressant händelse när vi landade i Stockholm och steg av planet: Jag började känna hur det snurrade i huvudet och fick yrsel, kände hur jag nästan sjönk ihop. Tittade på Krystof och frågade hur han mådde. Jag är yr och det snurrar i huvudet säger han, och vi inser att vi knappt ätit något utöver vår franska frukost, då var klockan långt efter lunch. Vi halvspringer mot närmaste café och dricker massvis med juice. Med en gång lättar yrseln. Det är även ett tecken på att kroppen har fått en omgång i veckan. Snacka om att stupa på mållinjen skojar vi...

Redan när vi anländer i Stockholm så har vår guide Yannick skickat alla bilder från resan, helt otroliga minnen! Vilka färger och så mycket liv i bilderna. Vi ser också att vi ser lite slitna ut ibland, men mest är det glada miner.

På flyget tillbaka hinner jag också prata mer med Johanna, hon berättar mer ingående om hur hon upplevde deras väg ner från berget efter det att Mari blev dålig. Hon höll sig nedanför Mari, klättrade ett steg, tog sedan tag i Maris fot och placerade den rätt. Så höll de på en långa biten tillbaka till fjällstugan. Så här i efterhand kan de skratta åt det, men under timmarna det tog att gå ner kunde de definitivt hålla tillbaka skrattet. Johanna kände sig energisk och stark hela vägen. Hon kände av den tidigare knäskadan, men det var betydligt bättre än hon förväntat, det hade inte hållit tillbaka henne från att klara av utmaningen. Knät var ju annars något som oroat henne inför resan.

Många intryck och en fantastisk upplevelse har det varit! I går avslutade vi med en festmåltid på en fin restaurang som heter The Atmosphere i Chamonix. Vi åt typiskt franskt, fois gras och ankbröst, till det drack vi champagne.

Jag är otroligt glad att Inpuls gjorde resan möjlig, väldigt glad och tacksam att vårt team höll ihop och tog det säkra före det osäkra. Man får aldrig glömma att en vandring som denna handlar om själva upplevelsen och njutningen av den fantastiska omgivningen.

I helgen kommer mer bilder och en detaljerad beskrivning av vägen vi tog.

Äntligen har vi träffat Mari och Johanna, de har tillbringat dagen på cykel och utforskat Chamonix. De mår efter omständigheterna bra, Mari är naturligtvis besviken men känner att hon definitivt vill försöka igen vid ett senare tillfälle. Vid starten kände hon lite huvudvärk men var övertygad att hon skulle kunna klara vandringen. Redan tidigt blev huvudvärken värre och ju högre de kom desto sämre mådde hon.

Johanna såg att Mari började tappa koncentrationen och koordinationen och frågade upprepade gånger hur Mari mådde, efter ett tag blev det uppenbart att något inte stod rätt till. Mari var otroligt frustrerad vid det här laget eftersom hon kände att viljan, styrkan och konditionen fanns men att kroppen ändå svek henne. Mari blev tvungen att vända, vid det laget hade hon yrsel, var nerkyld, led av kraftig huvudvärk och illamående. Blodsmaken i munnen blev mer och mer påtaglig. Det var Johanna som tog beslutet åt Mari, hon förstod att Mari mådde fruktansvärt dåligt av höjdsjukan och inte var vid sina sinnens fulla bruk. Johanna visste att om en i teamet var tvungen att gå ner så måste man hålla ihop, dessutom behövde Mari hjälp att ta sig ner. Teamet höll ihop hela vägen tillbaka till fjällstugan, Mari stöttade sig på Johanna och guiden.

Nere i stugan försökte Mari lägga sig och vila någon timme men det blev uppenbart att smärtan inte ville släppa. De blev tvungna att ge sig ut igen och vandra till liften som går ner till Chamonix. Mari upplevde den sista biten som fruktansvärd, det är en ganska smal och brant bergskam som leder upp till liften. Väl i liften släppte smärtan gradvis ju längre ner de kom. Som sagt, det enda sättet att bli bättre från höjdsjuka är att så snabbt som möjligt komma ner på lägre höjd.

Så här i efterhand tänker Mari att hon skulle haft mer tid för att acklimatisera sig. Yannick menar att två veckor gör stor skillnad. Mari var så klart väldigt frustrerad att avbryta bara 510 höjdmeter ifrån toppen av Mt Blanc. Nästa maj åker hon tillbaka för ett nytt försök.

Nu har vi avslutat vandringen nere i byn intill Chamonix, väntar på transport tillbaka till hotellet. Vi vill snabbt tillbaka och återförenas med tjejerna och höra hur de mår och hur de upplevde klättringen.

Som ni ser är tågförbindelserna begränsade på grund av snö och stenras. Det innebar att vår vandring imorse blev extra lång. Skönt att få sträcka på benen och få lite frisk luft...

För Krystof och mig så är äventyret över, vår 2,5 timmars vandring ner gick hur bra som helst. Känslan när luften gick lättare att andas och omgivningen förändrades från sten och snö till stigar och skog är obeskrivlig. Vi kände oss energiska och sprang ned utmed stigarna, vi gjorde vandringen säkert 1,5 timme snabbare än väntat. Hela tiden hör jag Krystof mumla, det här är livet!

Krystof sammanfattar hela upplevelsen som euforisk!

Det känns i kroppen att vi vandrade igår, på ett bra sätt! Ansiktet är rejält solbränt. Idag har vi ett par timmars vandring nerför tillbaka till Chamonix. Eftersom det inte fanns någon värme i stugan så är kläderna fortfarande härligt blöta och kalla.

Det är början på säsongen i Chamonix. Butiker, restauranger och fjällstugor öppnar precis och det märktes på stugan vi bodde i inatt. Det är bara en ung amerikansk kille som delar rum med oss, han ska tillsammans med en guide försöka sig på Mt Blanc inatt. Anledningen till att det är så få här just idag beror också på att vädret har vänt, imorgon ska det bli sämre väder vilket gör att många avstår. Vår guide Yannick berättar att många guider dels tar på sig kunder som de kanske vet inte kommer att klara av utmaningen de ska göra, dels att de ignorerar väderförhållanden, lavinfaror och liknande. För att tjäna pengar naturligtvis, de säger inte nej till en kund. Detta ökar risken att något går snett. Vi är väldigt glada och nöjda att vi arbetade med en så seriös och proffessionell guide.

Jag har tagit en hel del bilder med min iphone, en rolig händelse igår var att jag lyckades tappa den i en brant backe av is och snö mitt i bergsmassivet, den fick naturligtvis en väldig fart. Men av någon anledning så stannade den precis innan den gled ner i avgrunden.

Efter en dusch nere på hotellet i Chamonix kan vi senare välja bland olika aktiviteter, Yannick pratar om rock climbing.

De senaste dygnet har varit ett av de tuffaste någonsin, vi har bestigit Mt Blanc! Vi startade kl 1 i natt. I stort sett alla som bodde i fjällstugan startade samtidigt, vissa vandrade och andra gick med skidor och stighudar för att ta sig hela vägen upp Mt Blanc och därefter skida ner.

Det var kolsvart och minusgrader men hela vårt team var väldigt taggade. Vi vandrade med pannlampor och Gore-Tex och dunjackor. Den första stigningen var brant, riktigt brant på sina ställen, och vi fick även ta oss över krevasser. Vi hade beslutat dagen innan att ha två team med en guide i varje team, Krystof och jag gick med Yannick och Johanna och Mari med guide nummer två.

Med en gång kände vi pulsen och den tunna luften. Dessutom var det tio grader kallt, så händer och fötter blev med en gång kalla. Vårt team med Yannick i spetsen fick upp ett bra tempo och låg snart först av alla team. Vi såg att Mari och Johanna slog av på takten och fick senare veta att Mari fick en fruktansvärd höjdsjuka vid ca 4000m och blev tvungen att avbryta. Väldigt tråkigt men man vet aldrig hur kroppen reagerar på hög höjd. Vanligt är kraftig huvudvärk, illamående och yrsel, och det var precis det som hände. Guiden tog med tjejerna tillbaka ner till Chamonix, det enda sättet att bli av med höjdsjukan är att ta sig ner på lägre höjd så fort som möjligt.

Det var en lång och tuff vandring innan vi ens kom fram till Mt Blanc från stugan, innan dess besteg vi andra branta berg och vandrade längs kammar. Hela tiden ökade intensiteten. Ibland klättrade vi över snö och is på alla fyra med isyxor, sedan gick vi nedför igen för att slutligen komma fram till Mt Blanc.

Klockan 07.00 kom vi fram och såg berget torna upp framför oss. Då hade vi vandrat konstant i 6 timmar och det kändes i benen. Den sista delen av vandringen var otroligt tuff, vi gick 20m uppför med korta långsamma steg vilket gjorde att man fick maxpuls och var tvungen att stanna. Båda två kände vi att snart är krafterna helt slut, jag tror aldrig att vi tagit ut oss så tidigare, och toppen verkade aldrig komma närmare, vi hade hundratals höjdmeter kvar att vandra. Jag försökte fokusera på ett steg i taget, bit för bit. Klockan 08.30 nådde vi toppen och det var en sån otrolig känsla. Jag ringde hem från toppen och kunde inte hålla tårarna borta, det var en väldigt känslosam upplevelse.

Från toppen fick vi den mest spektakulära utsikt jag någonsin sett, inte ett moln på himlen och vackra berg runt omkring. Vi var på toppen säkert i 45 min och tog foton och stoppade i oss mat.

Vi ändrade planerna på vägen, vi beslöt att ta en annan väg ner, dels för variation men även för att det skulle bli närmare.  Vi vandrade utefter bergskammen från Mt Blanc, en smal kam där två fötter precis får plats och väldiga stup på båda sidor, det var en häftig känsla. Vägen ner var också väldigt sevärd, vilka vyer!

Vi avslutade med en brant klättring över vad som heter Couloir du Goûter, även kallad bowlingbanan på grund av stenras som tyvärr kan drabba klättrare. På bilden ser ni det branta stupet, det finns sektioner av rep man kan hålla sig i, annars är det stegjärn och isyxa som gäller.

Så här efter vår 12-timmars vandring skulle en dusch kännas bra, tyvärr finns det inget rinnande vatten på vårt boende på 3 200 meters höjd... Fjällstugan heter Téte Rousse, vi stannar här tills i morgon. Det är också betydligt lägre standard än de tidigare stugorna, man kan ju annars tycka att vi är värda något fint. Det verkar dock inte bekomma Krystof, han ligger nu intill och snarkar.

Fjällstugan är nästan fullbelagd, ca 60 klättrare väntar på att vandra upp i natt. Vi jobbar med förberedelserna, tar fram kläder, lättar på packningen i ryggsäcken och packar på oss färdkost och dryck.

Middagen i kväll var bra, likt igår faktiskt, jag tror att alla fjällstugor får samma leveranser. Vi beställer trerätters på kvällarna. Förrätt på soppa med lokal ost och nybakat bröd (de bakar supergott surdegsbröd i stugan), sedan potatis, grönsaker och olika typer av kött följt av dessert i form av en tarte eller choklad. Med jämna mellanrum levereras mat och andra förnödenheter med helikopter.

Kroppen börjar hämta sig efter dagens vandring. Solen tog hårt, trots solskyddsfaktor 50+. Det finns ju inget skydd från solen när vi vandrar, därför är jag är glad att vi vandrar den tuffaste delen i natt.

Huvudvärken i teamet har lagt sig, bara ett par timmar uppe på denna höjden verkar hjälpa med acklimatisering. Vi är vid väldigt gott mod!

Nu har vi ett par timmars vila innan vi ger oss iväg! Hela vandringen kan ta ca 12 timmar. Spänningen är stor bland alla i klättrare i fjällstugan…

Första klantiga misstaget av en i gruppen, vi nämner inga namn. Glömde selen i bilen, en av den viktigaste säkerhetsutrustningen utöver rep. Guiden löste det genom att tillverka en sele av rep som kändes väldigt bra! Vi har nu kommit upp på 3600m höjd, här i fjällstugan skaffar vi en riktig sele.

Vi har under dagen tagit en skidlift en bit på vägen och därifrån vandrat över fantastiska vidder och bergskammar. På ett ställe hade vi 1500m rakt ner åt ena hållet och 400m åt det andra. Det var första gången jag kände lite adrenalin, en otroligt skön känsla! Från ett ställe tog jag en bild på Matterhorn, berget man kan se avbildat på en Toblerone.

Matterhorn

Idag klättrade vi utan väskor med enbart rep och isyxa uppför Pointe Lachenal. Vi lär oss att förlita oss på stegjärnen och yxan, guiden upprepar hela tiden att alltid ha två punkter i marken, två ben eller ett ben och yxan. Vi kom upp till toppen som bjöd på en fantastisk utsikt och vandrade sedan med små steg den branta vägen nedför.

Hela teamet tycker mycket om guiden, han är väldigt pedagogisk och försiktig. Han sätter säkerhet först, lyssnar på allas synpunkter och kollar ständigt hur alla mår. Vi får många fina bilder tack vare Yannicks proffskamera, det ska bli kul att gå igenom vårt album efter resan.

Yannick, vår guide

Idag har vi haft strålande sol, det är viktigt att hela tiden känna efter så att man inte svettas, att anpassa lager med kläder efter temperatur. För att reglera temperatur gäller också att dricka mycket, jag har med mig ca 3 liter på ryggen för en dag.

Vi övernattar på Refuge des Cosmiques som är väldigt fint. Dagens lunch bestod av fin fransk omelett med svamp.

Nattens boende, här kan det bli mycket snarkningar

Nedanför fjällstugan på glaciären breder en stor platå ut sig, här väljer många att campa och tillbringa några dagar med klättring och skidåkning. Både klättringen och skidåkningen är utmanande här, det finns branter här som jag aldrig skulle våga ge mig på med skidor. På vertikala bergsväggar runt omkring oss syns färgglada kläder, man måste vara en riktigt duktig klättrare för att klättra här. En och annan utgår även härifrån för paragliding.

Krystof berättar under vandringen idag att han velat klättra Mt Blanc sedan han första gången kom till Chamonix för 15 år sedan.

Teamet mår ganska bra på 3600m höjd, lite huvudvärk och trötthet. Framförallt har vi bra sammanhållning. Målet för resten av dagen är att vila och samla krafter inför morgondagen, vi startar redan kl 1 i natt för en toppbestigning!

En god natts sömn och en fransk frukost senare så är vi på väg igen. Krystof snarkar en hel del på nätterna, så öronpropparna kommer väl till pass. Det är alltid kul att dela sovrum med andra...

2195 meter över havet

Under vandringen hinner vi prata en del, det är intressant vad som motiverade gruppen att vandra upp Mt Blanc. Johannas dröm när hon var ung var att klättra Mt Everest, hon klättrade bland annat med Göran Kropp i förberedande syfte år 2000. Hon pushade sig själv hårt, vandrade och klättrade vilket resulterade i en rad skador, bland annat knäskador vilket gjorde den utmaningen omöjlig. Idag vill hon fortfarande utmana sig själv och "känna att hon lever", då kändes Mt Blanc realistiskt och fortfarande utmanande.

Det är roligt att se hur lätt vår guide, Yannick, tar sig fram i bergen. Han är som byggd för att vandra, tunn och spenslig, minimalt med kroppsfett, mycket muskler på benen, särskilt vaderna. Det är ben som är vana att vandra uppför.

Fotot visar början av glaciären, en svart smutsig is som längre upp breder ut sig

En skrämmande syn som slår mig när vi vandrar är hur glaciären försvinner upp på berget, gradvis minskar den år för år på grund av global uppvärmning. Jag tycker det är stor skillnad sedan jag var här senast för bara 3 år sedan.