...så kan man lyssna på den här låten av en annan Göteborgsreagge akt

Sara

Skrev precis en recension. Det blev en trea. Som vanligt.

Inte för att allt är exakt lika bra, men det är ändå - genomgående och ofrånkomligt - acceptabelt. Inget har varit vedervärdigt än (utöver möjligen den nyss färdigspelade hårdrocksakt som Jenny i skrivandes stund sitter och spyr galla över), men inget har heller höjt några ögonbryn. Det är bara ett vanligt, deppigt, acceptabelt Luleåkalas.

I övrigt har väl inte så mycket spännande hänt. Jag blev nyligen konfronterad av tre glada, men smått hotfulla småstadspojkar utanför Invit. De tyckte väl det var konstigt att jag inte hade likada kläder som dem (har valt filthatt, väst och ett lite löjligt Pirates of the Caribbean-halsband, snarare än den kepsbaserade uniform som är standard i Boden). Några vänner kom dock till min undsättning (frontmannen i ett Luleåband med monopol-anknytning och frun till en viss Jokkmokksrelaterad artist, för att syssla med lite diffus namedropping) och allt löste sig utan problem.

Sedan kände jag också en distinkt doft av fröken Mary Jane i Stadsparken. Men mycket mer än så har inte inträffat.

Nu är det typ slutjobbat för dagen och antingen sömn eller öl eller båda lockar. Känns som att jag inte kan producera så mycket mer ikväll, och det här inlägget har nog blivit väl så trött, meningslöst och parantestätt. Men jag kände mig liksom pliktskyldig att blogga. Delvis på redaktörns uppmaning.

/Henrik

Lillasyster och Langos. Jag säger inget mer.

Sara

Dagens citat kommer från anonym i pressrummet:

"Alla har rätt till en sexualitet". 

Ett "nytt och fräscht" uttalande 2012.

Hej Luleå!

Årets festivalfluga är peruker. Det får fem kurirer. Det finns i alla regnbågens färger och jag funderar på att inhandla en rosa med gråa slingor innan festivalhelgen är slut. 

Tryckte två tuggor langos igår. Så jävla bu. Hatar ändå langos. Kotroversiellt, jag vet. 

Jag spatserade förbi kyrkans tält igår. Fanns en bönefåtölj i retrotyg med en skylt som löd: "behöver du förbön? säg till!". Nej, nej och åter nej. Kommer hamna i helvetet hur som. Lägg ner bönerna. Be inte för mig din lilla retropräst.

Hej då!

/Jenny

Det är väldigt glest på festivalområdet just nu. Ganska bekvämt för oss, man kan cykla tur och retur till redaktionen på snabba 7 minuter. Men förstås tråkigt för alla som spelar framför halvtomma scener. Vi får väl se om det bara är tidigt eller om FESTIVALDÖDEN även kommer att drabba Luleå Expo. 

Hittills har Erja Lyytinen, Magnus Ekelund och Sweet spelat. Erja Lyytinen var rivig enligt Kurirens fotograf Linn. Magnus Ekelund var också rivig. MYYYYCKET rivig tycker jag personligen. Patrik som fotade Sweet säger att det märks att de gjort det förut (spelat alltså). Det vet vi ju också eftersom de varit här och spelat för några år sen, då på en mindre scen. Jag är osäker på om Sweet blivit STÖRRE och är mer aktuella nu men så måste det ju naturligtvis vara eftersom Luleåkalaset valt att uppgradera dem till Badhusscenen. 

Bloggen lever!!!!!!! 

Sara

”Henrik!” ropade någon, i skriftlig form, efter mig igår. En läsare var det, mer specifikt – en läsare som snubblat över inledningen till min recension av Movits! från i torsdags, och valt att använda kommentarsfältet under artikeln till något meningsfullt, för en gångs skull. Att ställa en fråga. 

”Henrik!”, ropade hen, och fortsatte sedan: ”Vad är en ’soft spot’?” 

Signerat ”Nyfiken”.

Recensionen i fråga innehåller uttrycket vid två tillfällen; dels i påståendet ”Jag har nog lite av en soft spot för Movits!”, och sedan i spekulationen ”Egentligen tror jag dock att alla har en soft spot för Movits!”, och det är ju inte mer än rätt att jag förtydligar (även om många som är vana vid engelsk jargong säkert är bekanta med frasen).

Att säga att man ”har en soft spot” betyder, i grunden, att man ”är svag för” något (till exempel swing/hiphophybrider), men det har ändå en lite annan nyans – vilket är varför jag valde att använda anglicismen. Denna skillnad tar sig ofta form i att fäblessen inte har någon rationell förklaring, och att man kanske till och med skäms lite för den. Inte nödvändigtvis, såklart, men gärna.

Jag tycker till exempel att romantiska, heteronormativa komedier bildar en genuint vedervärdig genre – men jag har ändå en soft spot för de filmer som Richard Curtis skrivit (Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Love Actually, etc.). Jag vet inte exakt varför, men tycker bara att de är så jävla fina.

”… my working week and my Sunday rest.” Gråter alltid floder till den här scenen.

/Henrik

Om man finner sig själv vandrandes längs Piteå Storgata, förbi Systembolaget och bort mot busstationen, har man all anledning att hålla utkik efter Pizzeria Milano (enligt egen utsago  Piteås bästa bagare av den italienska motsvarigheten till langos). Åtminstone om jag får basera mitt omdöme på den fräscha, vegetariska skapelse som Redaktör Moritz avnjöt, och inte den sorgliga, potatisbaserade rätt jag själv nöjde mig med. Mer om den följer dock.

Vad jag egentligen vill föra er uppärksamhet till är den vedervärdigt vulgära tavla som, helt skamlöst, pryder en av väggarna intill:

Ja, vad ska man säga? Så fel. Bara så fel - på ack så många nivåer. För många för att räkna, in fact, men jag ska ändå göra ett försök:

1. Typsnittet. Någon slags patetisk papyruspastisch som inkonsekvent övergår i ett sjösjukt vågigt alternativ mot slutet. För att inte tala om teckensnittet.

2. Färgen. Nästan lika provocerande för kräkreflexerna som texten i sig - och dessutom fantasilöst matchad med parkeringsförbudet.

3. Ordvalen, meningsstrukturen, produktnamnet! Helt enkelt otänkt, ologiskt och osmakligt.

En kurir av fem. Ett lågvattenmärke under ett annars trevligt PDOL.

/Henrik

Jag var ute och vandrade i centrala stan. Och där, på Piteås paradgata Storgatan, lyser något i min ögonvrå. Lagom diskret, men med en perfekt mängd kaxighet. Jag antar att alla Pitebor vet vad jag pratar om. Men för er oinvigda kan jag avslöja att det är Rena Rama Delikatesser - Bölefisk. Bölefisk. M U M S.

Vi som är här på PDOL konstaterade tidigare dag att alla delikatesser har ett äckligt namn/är äckliga. Sniglar, gåslever, och så vidare. Därför är bölefisk ett genialt namn. En genial produkt. Jag vet inte vad det är. Jag vet inte vad det smakar.

Men jag vet att det är en delikatess.

Betyg: 5 av 5 Kurirer

/Oskar

Okej. Klockan är två och jag är klar för dagen (natten). Nu vankas det öl på hotellrummet, ryktas det (NSD bjuder), följt av ett potentiellt besök vid efterfesten på ”Challenge”. Vilket jag antar är Piteås motsvarighet till Allstar. 

PDOL hittills har varit ganska bekvämt – och framförallt har man haft gott om plats. De flesta verkar nämligen vara hemma framör TV:n (har hört att det är något sportrelaterat som sänts ikväll), och festivalområdet har varit märkbart glest.

Men. Förhoppningsvis dyker desto fler upp i morgon. Då är det dags för Thåström, Timbuk och en massa annat blandat skoj. Har jag för mig. Vi ses då.

Nu: il Birro Gusto.

God natt.

/Henrik