8 oktober kom så äntligen glädjebeskedet vi alla väntat på – lakritspipan får leva vidare. I oomstöpt form.
Jag tycker vi ger EU-parlamentet en spontan applåd för detta sunda beslut, som inte kan ha varit lätt att ta.
Just piprökning är ju ett oerhört stort problem bland ungdomar i dag. Det kryllar ju bara av barn som längtar efter att få kasta den ätbara pipan med rosa strössel längst ut på toppen och ta steget över till att sitta i gungstolen och bolma på en rejäl gubbpipa.
Eller hur. Äter barn och ungdomar ens lakritspipor? Äter någon lakritspipor?

Förslaget var alltså att förbjuda godis och leksaker som ser ut som tobaksvaror. Och visst, jag ser så klart en viss logik i detta. Saker och ting förändras dessutom med tiden, det som en gång var accepterat kan i dag vara förbjudet.
Jag såg exempelvis nyligen en bild där kung Carl Gustaf, kanske fem år gammal, leende tände cigaretten åt sin mamma, prinsessan Sibylla.
Okej då. Inte okej i dag.
Inte i närheten av okej i dag.
Föreställ er debatten som skulle ta fart om en bild på prinsessan Madeleine, som åtminstone tidigare sågs med en cigg i handen då och då, skulle få den tänd av sitt framtida barn. Då är det bara packa ihop och emigrera till Franska rivieran på heltid.

Men vi behöver inte gå tillbaka så långt i tiden för att hitta exempel som i dag ter sig helt otänkbara. Rökning är ju ett praktexempel på hur saker och ting kan ändras på relativt kort tid. Och det för mig in på en riktig godbit, nämligen Micki – den lilla storrökaren. Jo, det var så han marknadsfördes till oss 70-talsbarn.
Micki var ett litet troll som man, om jag minns rätt, kunde köpa på leksaksavdelningen på matvaruaffären. Till det lilla trollet följde det med ett paket med vita cigaretter. De var så små att våra barnfingrar passade perfekt att peta in dem i mungipan på den nikotintrånande Micki. Sedan tog vi små barn en tändsticka och tände på ciggen.
Då hände det grejer.
Micki gjorde då skäl för namnet och började storröka och puffade ut jättefina, men vansinnigt illaluktande, rökringar till vår stora förtjusning.
Okej då. Inte alls okej i dag.

Det finns fler exempel. Eller vad sägs om Growing up Skipper, Barbies lillasyster?
 Growing up Skipper kom 1975 och skulle lära kidsen det där med hur kroppen förändras när vi växer och lösningen var sensationell. Skipper förärades med en funktion som gick ut på att när man vevade på en av hennes armar så växte brösten fram under tröjan. Vevade man åt andra hållet  försvann de.
Dockan tillverkades bara ett par år och arvet efter dess existens var möjligtvis att användandet av Barbies produkter tillfälligt ökade explosionsartat bland pojkar.
Growing up Skipper var tydligen okej då. I dag? Skulle inte tro det.
Vilka saker och beteenden som finns i dag kommer vi komma att förbjuda i framtiden? Vad kommer vi att sitta och skrocka om och undra: hur fan vi tänkte där?
Är det att vi lät våra barn utforska nätet mer eller mindre utan kontroll? Att vi curlar för dem?
Att vi skapade en hel generation med kroniska gamnackar efter att ha stirrat ner på en mobiltelefon under stora delar av sin uppväxt?
Att vi körde bilar på bensin?
Eller att vi betalade för att gå och se hockey när vi kan sitta i soffan och titta i stället?
Det blir spännande att följa.
Själv undrar jag just nu var de där stora, platta, men löjligt goda och sega, saltlakritspistolerna tog vägen. De fanns med fruktsmak också.
Är det EU-parlamentet som varit framme med förbudspiskan igen?
I så fall är det inte okej. Varken då, nu eller någonsin.