Caféet, inte långt från Florens landmärke och stolthet Il Duomo, katedralen med Brunelleschis berömda kupol, har utsikt över floden Arno och Toscanas vackra landskap. Marssolen är varm, ger liv åt stadens färger, och tillåter en lätt utomhuslunch med ciabatta och iskall öl.
Flodens vatten gnistar grön bort mot Ponte Vecchio, och solen kastar reflexer genom glasen på bordet. Våren har redan kommit till Italien, och med den turisterna, som passerar i en aldrig sinande ström.
– Florens har egentligen ingen lågsäsong. Här är det folk året om, säger Sophie Abrahamsson från Piteå, som sitter mitt emot mig. Hon är vacker som en dag, har lockigt, blont hår, bakom solglasögonen finns ett par grönblåa ögon, och när hon talar är det på mjukt piteåvis.
Gesterna, däremot, är sydländska, och när hon beställer en smörgås med tomat, mozzarella och toscansk, luftorkad skinka är det på en italienska helt utan brytning. Det omedelbara intrycket hon ger är en blandning av det återhållsamma, okonstlade, från det Norrbotten där hon är född, och det direkta, livfulla som får förkroppsliga Sophies andra land: Italien.
– Jag har ju bott i Toscana i hela mitt vuxna liv. Man kan väl säga att det är här jag blev vuxen.  
Mötte kärleken
Hon har snart bott i Italien i åtta år. Och utmaningen som hon gav sig själv när hon kom var att bli lika bra på italienska som ... italienarna. Ribban låg högt, men i dag har hon en examen i kommunikation från Florens anrika universitet, och arbetar med marknadsföring på ett florentinskt modeföretag.
– Jag ville inte jobba med turism bara för att jag är utlänning. Jag vill konkurrera på arbetsmarknaden på samma villkor som alla andra här, säger hon och tar en stor tugga av mackan.
Från Norrbotten till Toscana alltså. Det var inte alls planerat, och orsaken stavades – hundar. Mopsar och flatcoated retrievers, närmare bestämt. Sophies pappa var nämligen aktiv i Piteås brukshundklubb, och efter gymnasiet, 2002, åkte Sophie till staden Grosseto i Toscana för att jobba som ett slags au pair men med hundar istället för barn. I Grosseto träffade hon florentinaren Stefano, det sade klick – som det har tendens att göra ibland – och Sophie blev kvar. I dag bor hon och Stefano i ett hus utanför Florens, tillsammans med ett gäng nyfödda Jack Russel-valpar och nära till naturen, Toscanas gröna dalar med vingårdar och olivodlingar.
Det är drömmen om Italien, i ett nötskal.
Sophie ler.
– Drömmen om Italien och Toscana är lite romantiserad. Här finns också den italienska byråkratin, den fuktiga, gråa vintern och den tumultartade trafiken. 
Kan du sakna Piteå, eller Norrbotten?
– Jag kan sakna Öjeby kyrkmarknad som jag alltid besökte när jag var liten! Och Piteå dansar och ler, havsbadet   men också tystnaden, de dova färgerna. Stillheten. I Florens är det ett ständigt kaos.
Hon gör en gest mot gatan, och att säga att det är kaos är ingen överdrift. Trafikljuden och livet är öronbedövande. Färgerna är skarpa och mättade, intrycken många.
Klart hon saknar tystnaden i Norrbotten ibland. Men inte alltid.
– Man blir ganska patriotisk när man bor utomlands. Fast jag kan känna mig väldigt italiensk också! Jag får nästan mindervärdeskomplex när jag kommer till Sverige, där allt är så ordentligt! 
Språket nyckeln till kulturen
Sophie berättar också om sitt samiska arv. Hennes mamma är same, och det är en ofrånkomlig del av hennes kultur, och något hon vill föra vidare till sina barn den dagen det blir aktuellt.
– Det är en ständig närvaro. Som någonting jag alltid bär med mig. Men språket talar jag inte och mycket av kulturen ligger i språket. För att förstå en kultur måste man kunna språket. Det finns inget annat sätt.
Norrbotten och Toscana är två skilda världar. Kan man ana några kulturkrockar?
Sophie skrattar när hon berättar om sambon Stefanos första möte med klassisk pitepalt,  komplett med smör, lingonsylt och mjölk.
– Han kände sig jättedålig efteråt, och trodde inte att han skulle överleva. Men jag sade att det var normalt, han hade bara drabbats av paltschwimmen. Varför tror du att alla sträcker ut sig på kökssoffan efter en rejäl paltmiddag?
Lagar italienska paradrätter
Mat, ja. Det är bland det första man förknippar med Italien i allmänhet, och kanske Toscana i synnerhet. I Florens blomstrar de italienska kökskonsterna, men det typiskt toscanska köket sägs vila på tre pelare: olivoljan, vinet (härifrån kommer Chianti och Montepulciano-viner) och bönor! Färska, fina råvaror är ett måste, och givetvis kallpressad olja på oliver som mognat i solen nästgårds, och lagrad balsamvinäger.
Matglädjen är en stor del i Sophies liv. Hon kan ägna timmar åt att laga pasta eller risotto. Italienska paradrätter eller svenska köttbullar – och ett glas gott vin till. Bor man omringad av vingårdar så är man nästan tvungen 
– Jag läste att en medelsvensk står 15 minuter om dagen i köket. En kvart! Det är ju ingenting!
Hon fnyser åt treminutersmakaroner och middag klockan fem. Mat måste få ta tid. Tid att välja, tid att laga, tid att äta. Den italienska slow food-rörelsen har verkligen en supporter i Sophie som däremot kan sakna den svenska ... hon rynkar ögonbrynen och letar efter ordet. 
– Senso civico? Vad heter det? En sorts ansvarskänsla för andra. Att inte kasta skräp på marken, att plocka upp efter sina hundar, att inte parkera var som helst.
Sedan erkänner hon att hon själv kör bil på italienskt manér, parkerar på övergångsställen med varningsblinkersen på, och att hon är en baddare på att fickparkera. 
Hur ser en vanlig dag ut, i det mytomspunna Toscana?
– Först är det frukost på italienskt vis på en bar, på väg till jobbet. En söt bulle och en kopp te. Så lunchen, som jag ofta lagar hemma. Jag jobbar till halvåtta, sedan är det middag.
Längtar till olivskörden
Sophie har druckit sin öl och ätit sin smörgås. Hon ska iväg till jobbet. Florens gator är fyllda med turister och florentinare. Man får intrycket av att alla precis har ätit, eller är på väg för att äta, eller håller på.
Var och varannan person bär på aptitretande gelati från någon av Florens otaliga glassförsäljare. Aprilsolen strålar och Piteå känns väldigt långt bort. Sophie stegar iväg på långa ben till jobbet. De långa benen har också modellat för företagets skoutbud.
– Att se sina ben i enorma förstoringar var sådär  
Men det innebär i alla fall att arbetet är omväxlande. Sophie sköter om hemsidan, skriver kreativa texter om produkterna, har hand om internationella kontakter, modellar skor, och några timmar i veckan står hon även i en av butikerna mitt i hjärtat av Florens.
Så springer hon iväg, men hon hinner säga att hon redan längtar efter höstens olivskörd, som äger rum  på vidderna på andra sidan floden.