Ett liv i konstens och kärlekens tecken

När jag kliver in hos Sussi och Frekko Mickelsson-Skaulu i byn Skaulo slår gemytlighetens värme mot mig som en efterlängtad ljum vårvind i maj. Den känslan är sällsamt angenäm, en hemma-attityd som slår an tonen av sköna och avslappnande samtal under gemytliga förhållanden.

Det är runt köksbordet hos Sussi och Frekko som de riktiga historierna kommer fram.

Det är runt köksbordet hos Sussi och Frekko som de riktiga historierna kommer fram.

Foto: Gunnar Westrin

Krönika2019-11-29 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kaffet kommer på bordet innan jag har hunnit få av mig skorna. 

För mig har Fredrik, i folkmun kallad Frekko, alltid varit förknippad med sportfiske efter framför allt lax. Han kan sina älvar i norr utan och innan efter ett liv bland forsarna. En som verkligen ställde upp för unge Fredrik på den tiden det begav sig var släktingen Nicolaus Skum. Mannen tyckte att grabben inte skulle sitta hemma och dega utan följa med ut i skogen, möta livet och förstå sammanhangen. De kunde vara ute i dagar, i renskötseln, idka vildmarksliv och fiska. På så sätt blev Nicolaus Skum Frekkos mentor långt upp i vuxen ålder. 

För Frekko blev fisket en del av vardagslivet, både som rekreation och införskaffande av mat. Laxen lockade extra mycket eftersom den riktigt stora fisken var en eggelse i sig. 

Sedan många år tillbaka jobbar han bland annat som fiskeguide, gärna med båt på de fortfarande outbyggda älvarna på trakten. Hans gäster kommer oftast från södra Sverige, där många har blivit stamgäster. De vill tillbaka till de sista stora outbyggda älvarna som fortfarande hyser vilda och storvuxna laxar. Extra exotiskt blir det naturligtvis när Frekko pratar samiska kring lägerelden och bjuder gästerna på favoritmat som renskav, suovas eller gurpi. Då är himmelriket nära. 

Sedan ett antal år tillbaka har han hittat igen sin pensel och har i skrivande stund skapat sig ett namn som en intressant och nyskapande konstnär. Motiven är oftast samiska, minnen kommer och går. Inom släkten fanns bland andra den legendariske konstnären Nils Nilsson Skum. 

Han var dessutom en duktig tecknare redan i skolåldern och hans lärare ville absolut att han skulle börja på konstskolan. Men så blev det inte. Frekko blev snickare. Penseln ställdes åt sidan. Efter nära trettio år ”sprang han i väggen” och kände sig därför manad att tänka om. Det var då han letade fram sina penslar. Resten är historia.  

Både Sussi och Frekko oroas över skogsbrukets ohämmade framfart.  Vi känner oss inte riktigt trygga ens på älvarna längre, säger paret och menar att fortsatta diskussioner om mer vattenburen elkraft kommer att drabba våra sista fria älvar. Renskötseln och den ökande naturturismen kommer självklart att bli lidande av allt naturroffande. 

Folk vill inte flytta ut till byar som inte har skogen kvar. Skogen är viktig för oss människor, som rekreation, renskötsel och även för fiskarna i älvar och sjöar, anser Sussi och Frekko.    

Sussi, som egentligen heter Susan och Frekko är som skapta för varandra. Det märks direkt. Sussi har fiskat sedan barnsben och har naturligtvis också laxen som sin favoritfisk. Det är bara en tidsfråga innan hon knäcker Frekkos rekord på 20 kilo. 17,2 kilo är inte dåligt det heller. 

Paret bor vackert intill sjön Soutujärvi i Skaulo. Därför är också pimpelfisket en lockande sysselsättning, som framför allt under vårvintern kan utövas nära hemmet. Tillsammans har de att sköta sina respektive jobb, renskötseln, fiskeguidandet och konstnärskapet. Sussi har berättat att när de är lediga vet folk aldrig var de egentligen befinner sig, kanske i renskogen, kanske hos någon polare i Kalix skärgård eller på sällsamma laxäventyr efter Kalixälven 

I den samiska kulturen är renen själva livsnerven.
I den samiska kulturen är renen själva livsnerven.