Vreden känns starkt 70 år senare

Den 3 mars 1940 sprängdes Norrskensflamman i Luleå i luften av en grupp män som alla hade kopplingar till den frivilligrörelse som växt fram i Sverige. Finland stred mot Sovjetunionen och deras sak ansågs vår, den som inte var för var emot,

 

på radion talade till och med präster om att "Jesus tagit Finland i sin tjänst".

 

I den andan betraktades kommunister som landsförrädare och i Storsien satt 350 män i förvar i ett "arbetskompani" med skumma förtecken.

 

I Luleå samlades en stadsfiskal, en journalist vid Norrbottens-Kuriren, några officerare och en värnpliktig för att planera vad som skulle komma att bli det värsta terrordådet i Sveriges moderna historia. Efter att bomben sprängts brann fem personer inne - tre vuxna och två barn.

 

Gärningsmännen ringades in och dömdes, men inte för mordbrand, och straffen blev därefter. En rättsskandal och en del av vår gemensamma historia som tål att påminna om.

 

 

Förra året kom författaren Ann-Marie Ljungbergs roman Mörker stanna hos mig (Alfabeta) som tar sin utgångspunkt i attentatmännens perspektiv. Ljungberg har skrivit en fiktiv roman, men hämtat fakta såväl ur Norrskensflammans som Norrbottens-Kurirens arkiv och från Ulf Oldbergs bok Attentatet mot Norrskensflamman från 1972.

 

Magnus Berg i sin tur, använder sig fritt av Ljungbergs roman i sin thriller Attentatet som sänds i två spännande delar. Där möter vi framförallt journalisten Paul Wilhelmsson och hans väg mot den fanatism som närs av lidelse och idealism i jämförbara delar. Ljungberg tecknar en bild av en terrorist, så som vi vant oss vid att se dem i samtiden, något Magnus Berg förvaltar bra i sin iscensättning.

 

 

Gunilla Bresky berättar dokumentärt om attentatet mot Flamman i Natten mot den 3 mars 1940. Där finns människorna som fortfarande minns.

 

Rut Boman, som 96 år gammal med skärpa berättar om både händelsen och människorna. Per-Åke Sundkvist, som cyklade sju mil till Luleå enkel väg mitt i smällkalla vintern för att gå på begravningen under en tid när man i Sverige jagade kommunister men däremot aldrig nazister.

 

Författaren Kerstin Bergström som sex år gammal såg branden från mormors och morfars sovrumsfönster i grannhuset och som skrivit om attentatet i många olika sammanhang, bland annat i romanen Parkeringsplatsen 1976. Yvonne Blombäck som för vidare sin pappas berättelse som internerad i Storsien vid tiden för brottet.

 

Ursinnet och vreden känns ännu efter de 70 år som passerat, de vanliga rösterna bär mycket långt.

 

Missa inte två olika slags berättelser som kompletterar varandra - formmässigt, men också innehållsmässigt utvidgar de bilden. Om detta bör vi fortsätta att tala.

 

 
 
  • Mest läst på Kuriren.nu
  • Senaste nytt
  • TT
Skicka in ditt klipp – tävla om fina priser!

Kultur

Recensioner